Listigheter
Eftersom jag vet att ni tycker mitt liv är så urbota intressant,
så kommer här en lista med totalt onödiga fakta.
Det är dessutom inte omöjligt att jag redan gjort denna listan
någon gång tidigare i bloggen,
men som man brukar säga "Upprepning är inlärningens moder"
Och visst vill ni väl kunna varje liten obetydlig faktadetalj om mig,
ifall ert liv någon gång skulle hänga på en fråga som rör
min oerhört exceptionellt delikata existens?
Precis
....Tänkte väl det .. läs och lär!
Hur gammal är du om fem år?
- 29 år och lite drygt en månad
Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
- Inte hunnit tillbringa dagen med någon annan än Kira ännu,
men ska förhoppningsvis träffa Emelie sedan!
Hur lång är du?
- 168 cm. Men känner mig ofta väldigt mycket mindre än så.
Vilken är den senaste filmen du sett?
- Första SATC-filmen, och typ en tredjedel av film numero två.
Vem ringde du senast?
- Mamma. Förmodligen, eftersom hon är iprincip den enda jag ringer till.
Vem ringde dig senast?
- Förmodligen mamma det med,
eftersom hon är iprincip den enda vars samtal jag besvarar...
Hur löd det senaste sms:et du fick?
” Hehe, nä det är lugnt =) ”
Föredrar du att ringa eller skicka sms?
- Sms, helt klart. Det är läskigt att prata i telefon.
Jag borde väl kanske egentligen träna mig mer på att prata i telefon,
men det blir lixom inte av.
Är dina föräldrar gifta eller skilda?
- Jättegiftiga!
När såg du senast din mamma?
- När jag var hemma på Orust i helgen.
När vaknade du i dag?
- Beror på hur man ser det
Första gången jag vaknade var väl runt kl ett,
och sista gången jag vaknade var strax efter fyra tror jag.
Jävla skit att bara kunna ta EN benzotablett...
Var tror du att du befinner dig om tio år?
- För min del så är det mindre viktigt VAR jag befinner mig,
men jag önskar att jag är lycklig.
Vad fick dig verkligen att skratta senast?
- Något min fina vän Danne sa igår, han är knäpp.
Hur stor är din säng?
- 180x200 cm.
Så stor att man sover vilse om man sover ensam i den
Sover du med eller utan kläder på dig?
- Sover jag ensam har jag nästan alltid nån t-shirt på mig,
för annars fryser jag ihjäl, men sover jag tillsammans med någon
så får denna någon så vackert se till att värma mig,
så då behövs ingen t-shirt!
Vilka städer har du bott i?
- Alltså, "städer" är ju något av en definitionsfråga,
och jag skulle inte under några omständigheter
klassificera Lalleröd och Nötskär som städer,
men eftersom jag bott där så får dom räknas in.
Som städer så räknas väl Uddevalla och Göteborg då.
Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
- Barfota! Jag är och förblir ett barfotabarn.
Är du social?
- Till viss del. På mitt egen lite halvt vrickade sätt.
Tycker du om kaffe?
- Ja. Jag behöver kaffe för att fungera har jag kommit fram till.
Vad dricker du till frukost?
- Oftast så består min "frukost" enbart av något drickbart,
typ kaffe och fil, så jag vet inte riktigt hur jag ska besvara den frågan.
Obs. Jag menar alltså inte att jag BLANDAR kaffe och fil...
Om några oklarheter kring det skulle uppstå.
Sover du på någon särskild sida?
- Nae, men jag vaknar väldigt ofta på FEL sida...
Kan du spela poker?
- Jaaa, men om jag är så jävla grym är väl en annan femma...!
Tycker du om att mysa/kela?
- Oftast gör jag det. Ibland har jag dock grava närhets-issues,
och då är jag mer som en igelkott än en kelsjuk katt.
Är du en beroendemänniska?
- Ja, jag kan bli beroende av något innan jag ens testat det ungefär.
Känner du någon med samma födelsedag som din?
- Ja, en hel hög faktiskt!
Vill du ha barn?
- Ja.
Har du någonsin åkt ambulans?
- Japp. Ett par ggr.
Vad spenderar du helst pengar på?
- Nagellack och sushi kanske...?
Sover du med gosedjur?
- Micke?
Flirtar du mycket?
- Hmm. Jag tror jag är rätt flirtig av mig, till viss del omedvetet,
fast inte "blodigt-allvar-flirtig" utan mer som en del av min personlighet.
Vilket ofta kan trassla till saker rejält, och skapa väldiga missförstånd
när folk tar min flirtiga jargong som något än just en jargong...
Har du fått fortkörningsböter någon gång?
- Nej. Det enda jag har körtkort för är symaskin.
Och den enda gången det gått liiiite för fort där
var när jag lyckades köra över en kompis finger.
Två ggr. Sicksack-stygn.
Vilken var den senaste boken du läste?
- Nu var det faktiskt ett tag sedan jag läste.
Det går i perioder, när ångesten är för stark lyckas jag sällan
finna ro och koncentration till att läsa.
Men jag tror sista boken jag läste ut var Jonas Gardells senaste bok,
med samlade tankar/citat.
Yes, I'm alive.
så att inte bloggen tror jag övergivit den eller så.
Senaste veckan har varit väldigt jobbig,
men jag lever åtminstone ännu.
Det absolut svåraste har varit att dra ner lite på aktivitetsnivån,
att inte gå fyra timmar om dagen + övrig aktivitet
(Till och från affären, gå runt på stan osv.)
De första dagarna lyckades jag begränsa promenaderna
till max 2x30 minuter, men jag kände verkligen
hur det bara krypte under skinnet på mig.
När jag väl går nu, så är jag så stressad
och går så fort att Kira nästan sätter sig på bakhasorna emellanåt.
Igår kväll så rann det över fullständigt,
och den rundan som normalt tar mig nästan en timma
tog lite drygt 40 minuter. Då går det för fort...
Fick mig även en tankeställare när jag läste igenom pappren
som jag fick hemskickat från behandlingshemmet,
där stod det (så som jag förstod det iaf)
att deras "lägsta tillåtna" BMI innan
man sätts på näringsdrycker är BMI 20.
Mitt ligger nu på 20.5...
Tänkte åka iväg till gymmet och få vägt mig om en stund,
innan jag ska till habiliteringen
Samtidigt som jag är livrädd för att gå upp i vikt,
så är jag nästan lika rädd för att tappa för mkt,
och behöva sättas på näringsdrycker och viktuppgångsschema
när jag kommer ner till Varberg.
Jag vet ju så himla väl att det blir dubbelt så jobbigt då...
Eller ännu värre,
att det går så långt att kroppen,
och framförallt mitt hjärta,
hinner tacka för sitt och ge upp igen.
Man är så jävla maktlös.
Demonerna har en så insnärjd i sitt jävla svarta nät av ångest,
ju mer man desperat försöker trassla sig ur,
desto hårdare skär nätets rakbladsvassa trådar in ens skinn.
Och dom fyller min mun med så mycket ångest
att jag inte ens är förmögen att skrika på hjälp.
Så jävla mycket ångest
Hur mycket panikkänslor en hjärna kan hantera
innan den imploderar och ger upp.
Och hur mycket självhat man kan rika mot sig själv.
Just nu känner jag mig så otroligt svag,
kastas mellan uppgivenhet och hopplöshet.
Den 7e februari läggs jag in i Varberg,
och just nu så har jag svårt att se hur jag ens ska klara av
att leva så länge utan att jag går under!
Bedömningssamtalet i måndags gick bra,
uppenbarligen, eftersom jag fick en plats där nere.
Vet inte hur många liter tårar jag grät under samtalet,
och sedan efter det på väg hem,
för att inte tala om under dagen igår...
Och ändå så ligger tårarna i ögonvrårna även nu,
hotar att rinna över.
Hur många liter tårar rymmer mina tårkanaler egentligen!?
("Kan man gråta sig ner i vikt?" är en bisarr tanke som slår mig)
De kommande sju veckorna kommer vara riktigt jobbiga,
först dom fyra som är nu innan inläggningen,
att klara av att stå emot impulser att banta ner mig,
"så jag har en marginal att gå på när jag kommer dit ner"
= oerhört sjuk tanke!!!
Och även stå emot den ständiga impulsen att ringa ner till Varberg
och säga att jag ångrat mig, jag vet inte hur många gånger jag redan
varit nära att göra det
Sedan så kommer dom tre första veckorna där nere
bli nåt av det värsta jag gått igenom, jag förbereder mej redan
på att det kommer bli ett helvete.
Min största oro är faktumet att jag inte kommer tillåtas någon
form av motion där nere, framförallt inte just dom tre första veckorna
För mig känns det helt omöjligt hur jag ska kunna ÄTA all den maten
som kommer "tvingas" i mig, OCH inte få lov att promenera/träna
Inte ens något litet som en halvtimmas promenad per dag!!!
(Jag kommer gå upp så otroligt jävla mycket i vikt,
och hata mig själv ännu mer, och äcklas över hur jag ser ut!
Förstår dom inte det?!?! Varför vill dom göra mig ännu fetare?!?!)
Det är så otroligt ångestskapande
att det NÄSTAN stiger över själva matångesten!
Även det faktum att det är besöksförbud dom tre första veckorna
känns otroligt jobbigt, och sedan att jag inte har en aning om när
jag kommer få träffa Kira igen.
Det är nog en utav dom jobbigare delarna det med,
för människorna i mitt liv har ju lite lättare att komma ner
och besöka mig, medans Kira inte har lika lätt för den delen.
Och jag är så otroligt medveten om att det är
just de tankarna som jag skrev inom parantes här ovan,
som gör mig sjuk, som gör att jag ens har en diagnos
och är berättigad till en plats på ett privat behandlingshem,
där jag nog inte vill veta hur mycket behandlingen hade kostat
om det inte gått via vårdslussen...
Jag vet att en person med ett "normalt ätbeteende"
inte skulle bryta ihop över att behöva äta
och samtidigt inte kunna röra på sig...
Jag menar, jag vet ju att folk blir sängliggande för diverse andra,
kroppsliga sjukdomar, influensa, operationer osv
inte får dom totalpanik och svälter sig själva
bara för att dom inte kan röra på sig och förbränna all energi!
Nej, dom tar istället hand om sig själva,
låter kanske tillochmed kroppen få lite extra,
så den kan läka sig själv
och bli fortare frisk igen!
En ätstörd hjärna är så fruktansvärt ologisk
Idiotisk. Självdestruktiv. Självförstörande.
Och egentligen rätt så patetisk,
för visst faaan finns det bättre saker
att ägna sin tankeverksamhet åt än
mat, vikt, kropp, ångest, kräkningar, hetsätningar, motion
Men även fast jag vet det, så minskar inte det min ångest.
Den finns där likförbannat och gör så att jag till och från
inte klarar av att andas normalt utan panikandas så jag nästan svimmar...
Bedömningssamtal
för att göra ett studiebesök och bedömningssamtal
för ev. inläggning på behandlingshemmet där.
Det är jävligt nervöst och oroligt just nu,
jag får flera gånger i timman impulsen att ringa
och säga att jag inte kan/vill/vågar.
Det är så stort. Så skrämmande.
Så världsomvälvande. Så slutligt och totalt.
Jag vill så jävla mycket, men det är så mycket som ska funka med.
Så mycket som ska genomlidas, så mycket som ska övervinnas
att jag knappt klarar av att andas när jag tänker på det.
Det känns som om jag står högst upp på Mount Everest
och tittar med darrande knän ut över branten.
Över en brant där jag sedan skall klättra ned,
helt utan varken syrgas eller säkerhetslinor.
Endast ett felsteg från en väldigt säker död...
Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta.
För att jag är så feg, för att jag tvivlar på mig själv
För att jag återigen låter hjärnan tänka sjuka tankar.
Jag upptäcker om och om igen tankar som
"När jag kommer hem igen så ska jag [insert valfri ÄS-tanke]"
Jag vet att en eventuell inläggning kommer bli ett riktigt helvete
till en början, men sedan kanske det blir lättare?
Men jag är så jävla rädd för det där initiala helvetet!
Rädd för att ångesten ska äta upp mig,
att jag ska förgöras och gå under av mitt eget självhat.
För att inte tala om rädslan för att gå upp i vikt,
att bli ännu tjockare...
(Jag vet att det till stor del är just den rädslan jag behöver hjälp med,
men rädslan för hjälpen är nästan lika stor som rädslan i sig!!!)
Och jag vet att det bara är onödigt att oroa ihjäl sig
innan jag ens vart där nere...
Och jag hoppashoppashoppas att jag får träffa
min älskade Åsa en snabbis när jag är där nere iaf!!
Nyår!
men då vissa av de bilder jag kommer lägga upp
behövde godkännas av samtliga som figurerar i dom,
så tog det ett litet tag!
Ja, ni lär väl kunna lista ut vilka av bilderna jag ville få klartecken
innan jag publicerade ;)
Nyår firades som vanligt hemma på Orust,
är ett gäng grannar som turas om att hålla i firandet,
detta år var det mina föräldrars tur att vara värdpar
Gubbarna lagar maten medans vi tjejer bara sitter
och tar det lugt hemma hos någon av de som inte håller i galejet.
Precis så som det ska vara med andra ord! =)
Nå, jag låter väl bilderna tala lite för sig själva istället!
Välkomstdrinkarna!
Eftersom jag dels är vegetarian,
dels allergisk mot både det ena och det andra
och sedan lite krånglig med maten i allmänhet
så fixade jag själv iordning det jag skulle äta.
Här ser ni min förrätt, räksallad.
(Huvudrätten såg ungefär likadan ut,
men där var räkorna utbytta mot Tzayspett)
Här är första bilden som jag vill ha godkänd innan jag la upp;
Så här såg våra gubbar ut när dom kom in med förrätten.
(Ingorera vänligast väggen där bakom,
mamma och pappa håller på att renovera lite)
Närbild på min skrutt! =)
Och såhär fina var dom när dom kom in med huvudrätten.
Sedan när desserten skulle bäras ut så var dom endast iklädda
kalsonger och slips, de bilderna tänker jag dock INTE lägga upp!
Kvällen var i helhet väldigt lyckad,
dessvärre blev det inte många kort tagna.
Jag är värdelös på att ta kort!
(Det roliga är att jag precis upptäckte
att jag skrev exakt samma mening förra nyår...haha)
Nåja, gott nytt år på er alla, lite såhär i efterskott!
Pussokram
Julhelvete och ångest
och paniktåget går, så att säga, över "Sans och Balans-rikets" gränser.
I nordlig riktning, utan någon ytterligare gräns i sikte . . .
Och det är för mig bara till att gilla läget och åka med,
för jag har glömt bort vart bromsen sitter.
Mest går jag omkring i ett halvdrogat töcken och önskar inget hellre
än att någon ska komma och ta mig med nånstans långtlångt bort.
Men det sker inte, så jag trycker i mig ytterligare en narkotikaklassad,
förmodligen ganska så beroendeframkallande tablett
och försöker förgäves le.
Det känns som om mitt leende liksom har fastnat i mina tänder,
och varje fejkat skratt får bitter magsyra att välla upp i min mun.
Jag kan inte minnas när jag senast sov hyffsat okej,
(för helt okej har jag inte sovit på många många år)
detta till trots att jag nu fyrdubblat mitt intag av lugnande kvällen.
Men trots det så vaknar jag varje natt
helt genomsvettig av panikdrömmar,
med ångesten hamrande i bröstet
och kräkreflexer i halsen.
Vedervärdigt .
"Fru Hjärter Dam står stel och sjunken ner i dyn
och hon väntar på ett stjärnfall i skyn
Inte för att hon vill önska sig nånting
Nej, hon önskar ingenting
Men hon vill se att det som glittrar mest ska falla"
Lars Winnerbäck - Julgröten
Ceca - The new edition
denna gången utökad med en astmadiagnos!
Det är fina grejer det må ni tro!
OBS!
Detta är endast en begränsad upplaga,
för med all säkerhet dyker det inom en snar framtid
upp ytterligare uppdateringar i form av sjukdomar och diagnoser,
så passa på medans Ceca - Astmaedition fortfarande är tillgänglig!
Priset är just nu endast 10 kronor,
och då medföljer lite slem i luftrören och en sexigt hes röst!!
Sömnlösa nätter, hosta och akutbesök
Nu har jag varit lite kass på att blogga igen,
det går lixom i perioder det där.
Hursomhelst, nu bloggar jag iaf!
Har haft ett antal sömnlösa nätter det sista,
dels så har jag sovit sämre än vanligt ett bra tag pga psyket,
men sedan så blev jag i förra veckan tokförkyld igen.
Natten mellan söndag och måndag fick vi åka in till akuten,
för då hade jag inte sovit något på tre nätter,
och hostade så mycket att jag kräktes.
Väl på akuten så var i princip första frågan om jag har astma.
Lite "kul" att det var det första läkaren frågade
efter att jag beskrev hur jag mådde.
När jag då sa att jag har tid på onsdag (imorgon)
hos en lung-/astmaläkare,
så sa han att det nog är en bra idé...
Efter att han lyssnat på mina lungor och dunkat lite i ryggen på mig,
så konstaterade han att jag åtminstone inte hade lunginflammation.
Men att jag var tät i luftrören, så han ordinerade Ventoline
som är luftrörsvidgande, så jag fick andas in det i ett par minuter
och hejsan svejsan vilken skillnad det blev när jag andades efteråt.
Så läkaren skrev ut en Bricanylinhalator åt mig + Cocillana (hostmedicin)
Tycker det är rätt intressant att läkare kan vara så olika,
när jag var till VC'n här i Majorna efter allergichocken,
och sa att jag gärna ville ha Bricanyl eller liknande,
ifall det tätnar till igen, så sa hon att dom inte kan skriva ut sånt
om det inte är konstaterat astma,
men denna läkaren kunde tydligen skriva ut det ändå?
Knepigt . . .
Nåväl, inatt så började jag hosta IGEN,
kände bara neeeej, jag vill SOVA!!
Men så testade jag att ta två "puffar" av Bricanylen,
och så var hostan puts väck och jag sov hela natten!!
Så min Bricanyl är min nya bästa vän!!!! =)
Frölundamatch
denna gången gick det inte så himla bra för dom direkt.
Jävla Färjestad. Åk hem med er och drick ert jävla lila kaffe!!!
Hade åtminstone finfint sällskap av min lille Sebbe =)
Jag och Matilda, Mickes syster, bestämde oss för att bli ansiktsmålade,
vi fegade dock ur lite, och skippade helfejsmålningen,
utan körde istället på "bara" flaggor på kinderna,
vilket vi ångrade sedan, så nästa gång blir det All in! =)
Fick även shoppat lite grejjer innan matchen började,
låter bilderna nedan tala för sig själva mestadels!
Svettband/handledsvärmare
- ingen aning vad jag ska ha dom till, egentligen,
men vafan, dom är rosa!!!
10:- för båda två, oemotståndligt!
Sinnessjukt cool slips som Micke fick i för tidig födelsedagspresent,
han fyller idag!
25:-, helt galet!
Finfin hoodtröja!
Även den 25:-!!!
Lite närmare bild på ena trycket!
Vill även passa på att gratulera min fina pojkvän på födelsedagen,
och på våran halvåriga förlovningsdag! <3
Långpromenad, knubbsälar och lunchångest
blev det långpromenad i Slottskogen.
Jag tycker det är så sinnessjukt mysigt att gå där bland alla löv!
Just idag så var löven väl mestadels bortblåsta efter nattens
stormvindar, och så låg det träd och grenar överallt.
Igår när jag gick där så blåste det utav bara helvete,
så jag fick flera gånger hoppa undan för att inte få en gren på mig!
Vi tog ett varv runt djurinhängnaderna,
och Kira fick träffat älgarna igen.
Hon tycker inte riiiktigt om dom,
men det är fruktansvärt bra träning för henne,
slottskogssightseeing är miljöträning om något!!
Trots att raggen är uppfälld på henne när vi passerar älgarna
och att hon gömmer sig bakom mig,
så stannar hon ändå kvar, och försöker inte sticka ifrån "faran"
Däremot blev hon helt galen när vi gick förbi påfåglarna,
dom gillade hon verkligen inte!
Förstår inte varför dom var så farliga enligt henne?
När vi kom till säldammen,
så tog det ett tag innan hon förstod att det var nåt i vattnet,
men där var hon mer framåt och nyfiken på vad det var,
tror hon gärna hade hoppat i och leka med dom!
Vi gick även ned där man ser under vattnet,
men dessvärre var rutorna så jävla täckta med slem och alger,
så man såg inte så mycket, var bara någon gång när en säl
simmade precis längs rutan som man såg dom. =(
Jag gillar sälarna, dom är så harmoniska och nöjda med livet,
trots att dom är lite småfeta!!
Jag menar, det är ju inte för inte det heter knubbsäl!
Och slutligen angående sista "delen" av rubriken,
så är det denna veckan jag ska börja försöka äta lunch
enligt den planen jag följer.
Har klarat av att få i mig frukost, och behålla den,
i tre veckor nu, och den planen jag ska försöka följa
är uppbyggd i treveckorsintervaller,
där man tar ett mål åt gången, och siktar in sig på att klara av det
innan man går vidare och lägger till ytterligare en måltid.
Små små steg framåt lixom
Det känns som en strategi som funkar för mig,
för om jag skulle försöka med allt på en gång,
så hade det bara blivit ett jävla magplask av allt.
Och peppar peppar,
jag har faktiskt klarat av frukosten över förväntan,
men ska inte sticka under stol med att det har varit
någon gång som den "kommit ut igen",
men då har jag bara slått mig själv på käften lite
och sedan gjort ett nytt försök.
Men nu är det alltså lunchen som ska klaras av i tre veckor.
Det känns väldigt mycket större och jobbigare än frukosten.
Mycket tror jag är pga att lunchmat ofta är varm mat,
och jag har mycket svårare för mat som är varm,
än för kall/sval mat.
Det känns som om varm mat sväller mer i magen på nåt sätt.
Så min plan är väl att göra någon form av relativt matig sallad,
för jag vet ju att det inte är bra för en sån som mig
att äta för lite heller, trots att jag väldigt gärna hade hållt mig till en
"ofarlig" grönsallad utan något annat i.
Men det får bli lite lax eller liknande till salladen,
kanske lite bönor med för att få bra kolhydrater.
För pasta och bröd tilltalar mig inte riktigt...
Det är väldigt tur att man har en pojkvän som jobbar
nere i fiskehamnen och som plockar med sig finfina laxfileér hem =)
Fast jag överväger om jag kanske ska ta och köpa ett par bitar
sushi istället, för det är jag faktiskt sugen på
+ att jag glömde lägga upp den frysta laxen igårkväll,
så det är fortfarande alldeles för frusen för att kunna lagas till...
En såndär typisk "ätstörningsmiss";
"Oooojdå, jag glömde visst lägga upp maten,
så därför kan jag inte äta lunch idag . . . vilken ooootur!"
Men tji fick du där Ana-Mia,
för jag har levt med dina/era knep och trix så länge,
att jag faktiskt, trots att jag många gånger faller för dom,
ändå är fullt medveten om att dom finns där
och hur dom "ser ut" . . .
Who's the biaaatch now?!!!
Snus och övervunnen ångest
Ibland så överträffar jag mig själv
Både i dumhet och vad jag faktiskt klarar av ...
Jag gick till gymmet imorse för att köra ett cross-pass,
och någonstans mellan omklädningsrummet och maskinerna
så fick jag för mig att det vore en strålande idé att väga mig ...
Idiotiskt? Ja ...
När jag såg siffrorna på vågen
så ville jag helst bara lägga mig ner på golvet och gråta
(Alternativt ta första bästa spårvagn hem igen, montera isär en rakhyvel
och trycka i mig en helvetes massa piller och fly verkligheten ...)
Men gjorde jag det? Nej.
Lever jag fortfarande? Ja!
Jag bet mig istället i läppen och ställde mig på crosstrainern,
trampade bort ångestmolekyl efter ångestmolekyl
och la mig sedan efter ca 45 minuter i solariet.
(Egentligen så ville ena delen av mig stå där minst 45 minuter till,
och hetsträna bort allt FETT, men den andra delen vann denna gången)
I solariet så hade jag ett av mina vanliga samtal med mig själv,
eller ja, mina två sidor samtalade och jag fick vackert ligga där
och lyssna och försöka "medla".
Jag kom tillslut fram till, efter en hel del grubblande,
och övertalande av mig själv, att det faktiskt var en rätt så bra idé
att ställa mig på vågen.
Jag fick ju faktiskt se att jag inte
vägde lika mycket som jag var så inbitet säker på att jag gjorde.
Trots att det är långt mer än vad en viss del av mig vill väga,
så är det inte så himla många kilon över min "högsta godtagbara gräns"
Faktiskt "bara" fyra kilo ...
Sedan så kom jag fram till att jag, pga allt kräkande,
förmodligen har en hel del vätska samlat i kroppen
vilket gör att vikten inte till 100% är att lita på.
Det lugnade ner mig en smula.
Och slutligen, så vet jag att om jag ska in på behandlingshem
så kommer jag bli tvungen att möta vågen
och det kändes bättre att göra det nu,
innan jag eventuellt blir inlagd,
för då kommer det vara så himla mycket andra
ännu mer ångestskapande grejjer jag måste genomlida.
Varje sak jag kan ta bort från den listan,
eller åtminstone minska lite, är ju guld värt.
Så summan av kardemumman blev
att jag varken skadade mig själv på något sätt,
eller dog av ångesten.
1 - 0 till mig.
Sedan att jag råkade köpa en snusdosa på vägen hem
är en annan femma, det är en bagatell jämfört med
vad jag skulle kunnat gjort istället ...
Snusen var föresten ingen vidare bra idé,
för fy fan va snurrig och illamående jag blev ...
En jävla massa tankar och ingen ordning på något...
Just för tillfället så vandrar jag mest omkring i min lilla bubbla,
försöker förgäves hitta viljan att fortsätta.
Men den lyser med sin frånvaro,
det är för många åskmoln ivägen.
En så enkel sak som att andas blir svår,
och ångesten spränger sönder min kropp
likt ett monster som äter sin väg ut.
Det sliter sönder sedan innan ärrade vävnader,
och låter sina likmaskar kräla i stoftet av det som en gång
var fullt av liv och rinnande varmt blod.
Vad gör man när orden inte når fram,
när känslor fastnar i nät av oförståelse,
ovilja och ignorans?
Vad gör man när tårar som rinner längs bleka kinder,
blir bemötta som ett skämt, något man lätt viftar bort?
"Du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt"
{Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)}
Kaos och dålig sömn
så kände jag mest för att sätta mig vid datorn
och radera mina två senaste inlägg.
Vilket skämt jag är. Jag är inte alls stark.
Jag vill inte alls kämpa, tänkte jag.
Jag hatar mig själv så otroligt mycket ibland.
När jag ser mig i spegeln vill jag bara slå sönder den
Skära sönder mig själv, göra mig till ett ingenting.
För det är så jag känner mig.
Som ett ingenting, men samtidigt alldeles för mycket.
Hur går det ihop?
Ena sekunden hatar jag och äcklas av mig själv
för att jag är "för mycket", det vill säga en fet jävla kossa.
Men i andra sekunden gråter jag för att jag är en nolla,
en som ingen vill ha, en som ingen ser.
Ett ingenting.
Jag önskar så jävla mycket att "vikten av vikten"
kunde sluta ta sån jävla plats i mitt liv.
Framförallt när jag faktiskt numera inte har den blekaste aning
om vad jag väger, jag är bara 100% säker på att jag väger rung 65 kg.
Det är i min värld, i förhållande till min kropp på tok för jävla mycket.
När folk säger emot mig så blir jag galen;
"Du kommer inte alls väga så mycket"
Hur kan ni säga så, hur kan ni veta?
Ser ni inte hur fet jag är? Hur jag flyter ut över stolen?
Hur det liksom dallrar till för vartenda steg jag tar?
Ser ni inte hur folk på stan tittar snett och går åt sidan
för att jag ska kunna komma fram utan att råka trycka
mitt avskyvärda fett mot deras perfekta, smala kroppar.
Jag trodde inte att man kunde avsky sig själv såhär jävla mycket.
Och jag trodde inte att avskyn skulle växa för varje morgon
man klarat av att äta en liten liten macka till frukost
utan att kräkas upp den två sekunder senare,
eller låta den lilla lilla mackan
bli till tjugo mackor som sedan kräkes upp . . .
Rent förnutfsmässigt, så vet jag att det är helt omöjligt
att jag lagt på mig flera kilo på ett par dagar,
för jag vet att jag för någon vecka sedan,
precis efter att jag tränat på gymmet,
inte alls var kände mig så här fet.
Jag vet ju detta, men samtidigt är alls så jävla svårt,
det är svårt att övertala sin egen hjärna
om att det man ser inte alls är det som andra ser.
Eller . . ?
Mycket av min vikträdsla, kanske "viktfobi" är ett mer korrekt uttryck,
tror jag ligger i att jag vid en "vågkonfrontation" både är rädd
för hur jag ska komma att reagera på siffrorna
och att jag inte vill få en bekräftelse på hur mycket jag väger,
hur fet jag är. Att mitt hat och min avsky faktiskt är befogad.
Men en liten del av mig skulle vilja väga sig,
för att med vikten få ett redskap att sparka in mig på Ana's väg igen.
Men den lilla spillran, som jag pratade om igår, som fortfarande är jag,
vill inte det. Och den vill heller inte börja fokusera på vikten igen.
Det är en kamp än i dag, varje gång jag är på ett ställe
där det finns en våg, att inte ställa sig på den,
för jag vet, att jag då kommer börja kämpa ännu mer
för att få kontroll över siffrorna igen . . .
Och då är bollen satt i rullning igen.
Jag är ett stort, avskyvärt jävla hamsterhjul . . .
Ett förvirrat, ledset, uppgivet självhatande hamsterhjul.
Ana och Mia
och jag kommer heller aldrig be er att förstå
Det enda jag önskar är att ni som läser min historia
försöker tar till er vad som kan gömmas under ytan
så otroligt länge, att när det väl blir synligt
när bubblan tillslut spricker och allt blir till kaos
Så har helvetet ofta pågått redan så otroligt länge.
Vi är många som har lidit och lider i tystnad.
I februari nästa år är det tio år sedan mitt liv abrupt vände.
Tio år. Och jag var då fjorton år gammal.
Egentligen endast ett barn.
Hur mycket sorg kan en fjortonårig,
redan trasig flicka klara av?
Ganska mycket skulle jag vilja påstå,
men när det blir för mycket,
så blir det väldigt mycket för mycket.
Någon gång i det förflutna, efter den dagen då mitt liv vände,
så fick jag följe på vägen, av två (dessvärre) mycket trogna vänner.
Dom kallade sig själva för Ana och Mia.
Tio år. Det innebär att i februari om fyra år
så är jag tjugoåtta år gammal.
Med enkel lågstadiematematik kan jag utan att blinka räkna ut
att jag då har varit fångad av Fru Vinters iskalla bojor
i - minst - hälften av mitt liv.
Jag skriver "minst" för att jag vet
att jag var långt ifrån lycklig även innan . . .
Jag vill inte sitta där om fyra år,
fortfarande fastkedjad, undrande varför jag inte kan bli fri.
Förtjänar jag kanske inte att leva?
Som jag nämnde ovan, så har jag under ca tio års tid
haft sällskap på vägen av Ana och Mia.
När inte Ana varit den som kontrollerat styrt mitt liv,
så har Mia varit den som förvandlat mitt liv till ett kaos.
Ibland har dom två även hjälpts åt,
det är de perioder av mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus
Nästan död, knappt levande överhuvudtaget.
"Innan man kan bli frisk,
så måste man inse att man är sjuk"
Att Ana styrt mitt liv, strukturerat, bestämt, dompterat
sårat, hatat och manipulerat
- det är ett faktum som jag för länge sedan insett
och förlikat mig med.
Men att Mia varit minst lika deltagande,
om inte ännu mer deltagande, genom HELA mitt liv
från det att jag var ett litet barn
- det är något jag först den senaste tiden insett.
Det är hon, och inte Ana, som styr mitt liv.
Hur kan man bli frisk från något,
när man vägrar inse, vad detta "något" faktiskt är?
Svaret på den frågan är enkelt; det går inte.
Innan man öppnar ögonen och verkligen ser,
så kan man inte kämpa mot det som behöver kämpas mot.
Som jag började detta inlägg,
så ber jag er inte förlåta
och inte heller att förstå.
För jag kommer inte förlåta mig själv heller,
för att jag blundat för sanningen under så många år
oförmögen att se sanningen som den sett ut.
Men jag kommer nog heller aldrig förstå,
hur något som verkligen varit under mitt skinn,
kunnat gå osett förbi mig, under så många år.
Det enda jag kan säga till mitt försvar,
både jäntemot er och mot den lilla spillran inom mig
som genom hela resan fortfarande varit JAG,
det är att jag nu SER verkligheten lite mer som den är.
För helt har ännu inte ridåerna fallit ner framför mina ögon,
ännu döljer Mia vissa delar av sanningen för mig.
Mia har fått mig att under så lång tid se mej själv som ätstörd,
varken mer eller mindre. "Bara lite ätstörd"
Ja, ni som känner mig hör ju själva hur manipulerande hon är . . .
Men nu vet jag, att det bara är för att hon inte vill
att jag ska tilltala henne vid hennes rätta namn . . .
Hon kommer lyckas manipulera mig
många gånger i fortsättningen med.
Säger hon att fiskar flyger och fåglar skäller
- så kommer jag förmodligen tro på det.
Till en början, innan den lilla spillran som är jag,
ifrågasätter varför man så sällan ser fiskar flyga
om det nu är så sanningen ser ut?
Och jag kommer även ifrågasätta
varför hon ber mig kalla henne Mia,
när jag vet att hon egentligen heter Bulimia?
Anafylaktisk chock, virus och feber
I lördags på morgonen fick jag helt från ingenstans
den mest massiva allergiska chocken jag fått på mycket länge.
På ca 15 minuter hann jag bli heeeelt knallröd över i princip hela kroppen,
och mina luftrör tjockna igen totalt.
Kunde knappt varken andas eller prata.
Det är en mycket otrevlig känsla kan jag informera er som inte är
allergiska eller har någon form av astma.
Som tur var gick det över hyffsat efter att jag tagit mina allergimediciner,
var dock trött och hängig och det kliade lite överallt på kroppen,
men luftrören öppnade upp sig igen.
Annars hade jag varit tvungen att be Micke ringa ambulansen.
Hade det inte varit för min gigantiska läkarskräck så hade jag nog gjort
det ändå, bett Micke ringa ambulansen alltså.
Jag är fortfarande totalt ovetande om vad fasiken som orsakade
reaktionen, för jag hade inte ätit något annat än filmjölk och ett äpple,
och druckit lite julmust.
Och inget av det är sådant jag nånsin reagerat på annars.
Eller ja, råkar jag köpa fel sorts äpplen så kan det bli lite fel . . .
Så det är mig en gåta vad det var som utlöste det!
På måndagen var vi iväg till gymmet
där jag körde en timma rätt intensivt på crosstrainern.
Kände inte av något under tiden,
men på väg ut till bilen så tjocknade mina luftrör till IGEN.
Men även då valde jag att inte åka in akut.
Dum som man är . . .
Men vi åkte hem och jag fick tagit mina mediciner,
och sen var det hyffsat lugnt,
bortsett från att jag kände mej hängig och slemmig i halsen.
Men när jag vaknade på tisdagen, efter en rätt så sömnlös natt,
och FORTFARANDE hade svårt att andas,
så vågade jag inget annat än att pallra mej till akuten.
Väl där så lyssnade dom på lungor + luftrör
mätte syrehalten i blodet och lite andra tester.
Läkaren sa att jag syresatte mig bra för tillfället,
men att det lät tätt i luftrören,
dock så kunde han inte avgöra om det var slemm-tätt
eller tätt för att det svullnat igen.
Och läkaren bara rynkade på pannan när jag sa att jag INTE ätit något
som jag, så vitt jag vet är allergisk mot.
Fick då rabbla upp lite saker som jag VET att jag reagerar på;
Citrusfrukter, diverse andra frukter/bär; körsbär,
vindruvor, jordgubbar, hallon, persikor, aprikoser,
plommon, kiwi, granatäpple, de flesta äpplesorter,
ananas, ibland tomater, physalisfrukter, en hel del olika nötsorter.
Ja, listan kan göras låååång, dock så är (lägg detta på minnet)
citrusfrukter något som jag verkligen VET
att jag måste undvika om jag inte vill riskera någon allergisk reaktion
Så jag skickades vidare till en mer specialiserad läkare tydligen,
och hon gav mej nån sorts rör jag skulle blåsa i,
för att mäta lungkapaciteten.
Men det var rätt lönlöst, för varje gång jag tog i för att blåsa,
så bröt jag ihop i hostattacker.
Efter att ha kollat i min hals, klämt lite här och var på lymfkörtlar
och konstaterat att det i lördags med största sannorlikhet
var en anafylaktisk chock
(och skällt på mej lite för att jag inte åkte in direkt DÅ)
så skickade hon mej till provtagningslabbet.
Dels för att ta ett såntdär "kolla om det är virus nånstans i kroppen-prov"
som dom nästan alltid gör när man är där, iaf för min del,
men även ett blodprov som kollar om jag har några allergiantikroppar
(eller vad det nu kallas) för att sedan veta inom vilka allergiområden
som jag behöver utredas med pricktest sedan.
Virusprovet visade att jag hade en rätt så rejäl virusinfektion någonstans
i kroppen, förmodligen i halsen, för den var lite röd
och det gav utslag på halsprovet dom även tog inne på lab.
Läkaren sa att det troligen var ett dåligt sammanträffande alltihop,
men ändå inte mindre allvarligt för det.
För eftersom jag låg i influensan för ett litet tag sedan,
och kroppen reagerade på något den trodde den inte tålde på lördagen
så var kroppen förmodligen för svag för att "fixa" till vare sig det ena
eller det andra, därav att andnöden inte gav med sig,
att slemmet i halsen inte försvann och att virusinfektionen eskalerade.
För ju längre dagen gick, desto mer ont i halsen fick jag.
Så läkaren skrev ut ett gäng roliga medikamenter,
bland annat en slemmlösande brustablett
och här kommer det roliga i denna historian;
Ni kan väl aldrig gissa vad det är för SMAK på denna lilla brustablett...?
Jo, just det... CITRON!!!!!
När jag kom hem och såg
sådet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta,
ibland undrar man om vissa läkare får sina legitimationer i flingpaketet!
Men som tur var hade jag annan slemmlösande-/hostmedicin hemma,
så det fick bli den istället...
Hur jag mår nu?
Jaaaa, eftersom min kropp först när läkaren SA att den hade ett virus i sig,
tydligen bestämde sig för att VISA det för mig (och det med besked);
Feber med medföljande feberdrömmar, svullna lymfkörtlar,
massiv huvudvärk, trötthet, ont i rygg/leder etc.,
så mår jag ungefär som en bäver som blivit överkörd av en lastbil.
Flera gånger om, och sedan blivit liggande på vägkanten
där fåglar ätit småbitar av den...
Ambivalent beslutsfattande
Jag får ångest av en så enkel sak som att bestämma mig
för vilket sköljmedel jag ska köpa.
Det gör att jag nästan alla gånger köper samma,
om jag inte råkar hamna i en affär som inte har den produkten jag alltid köper.
För då går jag 9 av 10 gånger därifrån tomhänt.
Det är så himla lätt att alltid köra på säkra kort,
att låta livet fortlöpa så som det gjort under så många år.
Köpa samma saker, klä sig i samma kläder
Vara fångad i samma jävla ätstörningar . . .
Det blir ofta svårt att avgöra om ångesten inför förändringar,
oavsett om det gället materiella ting som sköljmedel,
eller något lite mer avancerat som ens sätt att leva,
om ångesten inför dessa förändringar är större eller mindre
än ångesten som i detta fallet, mitt levnadssätt skapar.
Jag undrar dock om det egentligen är värt att kallas levnadssätt,
för i min hjärna ekar obönhörligt Lars Winnerbäck's ord
"Det här är inget liv, det är ett sorgligt substitut"
Det sjuka blir en trygghet, för man vet vad man har.
Man vet att man till viss del kan kontrollera ångesten med maten.
Iallafall tror man det . . . in i det sista.
Ätstörningsmonstret är en manipulerande jävla bitch rent ut sagt.
Idag träffade jag min underbara älskade lilla Åsa.
Fy helvete vad jag älskar den lilla människan!!!
Hon fick mej att verkligen inse att jag behöver,
och framförallt, att jag kan få hjälp om jag är beredd att ta emot den,
att det inte finns något som heter "hopplöst fall"
Även om jag fått höra det så många gånger genom åren . . .
Just nu, i skrivande stund, så kommer jag ringa till min mamma imorgon,
och säga att hon på måndag skall ringa Capio i Varberg
och fråga hur jag ska gå till väga för att komma dit.
För jag klarar inte av att ringa själv.
Den där djävulen i hjärnan är för stark för det . . .
Jag vet att jag kommer hinna ångra mej, och ångra mej igen
flera hundra gånger om innan det ens hunnit bli söndag.
Men, jag vill ha ett liv
inget sorgligt substitut.
Och det finns bara en väg att gå.
"Ad astra per aspera"
Genom svårigheter mot stjärnorna
Under skinnet.
Detta inlägg kommer vara ett sådant
som vissa av er kanske inte bör läsa;
Så läs på egen risk,
och börjar det bli för jobbigt; stäng ner sidan.
Jag har nu under ett par timmar suttit och läst artiklar på sidan för
Aftonbladets granskning av psykvården
Mycket av det som skrivs i artiklarna kan jag väldigt lätt relatera till,
antingen för att jag själv varit med om det,
eller har nära och kära som varit i de situationerna.
Något som förvånar mig enormt är när jag läser igenom kommentarfälten;
Där stöter man oerhört ofta på folk som hävdar att psykiatrin i Sverige
inte alls är så dålig som granskningen vill påskina
Jag känner då att jag väldigt gärna hade viljat få numret till denne persons läkare,
och sedan dela med mig av det till alla mina vänner som likt mej är allt annat än nöjda.
Nu senast så läste jag en artikel om en tjej som tagit livet av sig under pågående vård,
en tjej som dessvärre bara är en av väldigt många som tagit livet av sig.
När orken att andas och viljan att leva tar slut,
och det inte finns någon hjälp kvar att få
så är det en väldigt lockande väg att ta.
Det är detta ämne jag kommer skriva om i detta inlägg,
så du som läser har fortfarande möjligheten
att ta ditt förnuft till fånga och sluta läsa.
Jag har varit en av dom som viljat (och försökt) att avsluta mitt liv,
både hemma i min ensamhet och inlåst på psyk.
Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fortfarande har tankar på det,
att det kommer dagar då jag faktiskt radar upp pillren framför mig.
Men numera lyckas jag hindra mig själv,
jag lyckas lägga tillbaka pillren och lyckas hindra mig själv
INNAN jag öppnar paketet med rakblad.
Jag vet dock inte om det beror på att min vilja att leva
faktiskt är starkare än vad jag tror,
eller om det är av ren viljestyrka,
för att jag innerst inne vet, att en enda liten tablett,
ett enda drag med metallen mot min hud-
och jag hade varit förlorad.
Eller om det helt enkelt är av rädsla som jag låter bli.
Rädslan för att misslyckas, att inte ens lyckas dö,
utan istället hamna som ett kolli på någon avdelning.
Med all skuld och skam som det innebär,
att se tårarna i vissas ögon, ilskan och besvikelsen i andras.
Och det alltmer ökande självföraktet och ångesten.
Oavsett orsaken till att jag numera inte skär sönder mina handleder
på jakt efter något jag för länge sedan glömt bort vad det är
eller trycker i mej piller efter piller,
bara för att ser hur många det får plats
innan surret i öronen framträder,
och världen omkring försvinner i ett virrvarr av färger.
Ja, oavsett orsaken, så vet jag åtminstone att psykvården
INTE kan tillskansa sig några som helst hederspoäng,
för att dom lyckats "läka" mig.
"Fått mig att må bättre"
Nej, vården har i många fall trasat sönder mig
mer än vad jag själv lyckats med.
Det vill inte säga lite...
Därför tycker jag det är en enorm insats,
och enormt modigt,
att granska psykvården.
För det förekommer så obeskrivligt mycket skit bakom låsta dörrar.
Som jag nyss skrev, oavsett orsaken
till att jag nu är en "nykter" självmordskandidat,
med "bara" ett litet sug efter att ta steget ut i evigheten,
så VET jag, att utan vissa människor vid min sida,
de människor som kämpat när jag inte orkat,
som varit mina vapendragare
Utan deras kamp, så hade jag aldrig varit där jag är i dag.
Vad jag vill säga med detta är väl dels ett tack till ER,
(ni vet vilka ni är)
Men jag vill även på något sätt be Er,
som står mitt i stormen idag,
med en närstående, en son eller dotter,
en partner eller vad det nu må vara som inte VILL leva längre;
Sluta aldrig kämpa, sluta aldrig tjata på vården,
för utan pushning utifrån skulle, dessvärre, psykvården stå helt still!
Och sluta aldrig kämpa för en ökad förståelse för psykisk ohälsa.
Bara för att det inte syns så betyder det inte att det inte gör ont...
Pms, tv och en trasig spis
Så jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja,
men ni får ta det som det kommer, och minnas att om det verkar rörigt,
så är det nog just för att det ÄR rörigt i en Ceca's liv ibland!!
Förra helgen så lyckades jag med konststycket att spränga en spisplatta,
det smällde till utav bara helvete, trodde för ett ögonblick att en bomb briserat
och hade jag vart kissenödig så hade jag tveklöst behövt byta byxor.
(Om jag hade haft några på mig vill säga, jag går oftast runt barbent hemma,
men det behöver ni ju inte säga till nån..!)
Idag så kom dom iallafall med en ny spis,
som till min stora förfäran var alldeles för smal för utrymmet mellan bänkarna.
Det brydde sig dock inte spiskillarna om, utan sa lite nonchalant
"Det är bara till att sätta nån plastbit i springan"
Hmm. Okej. Plast? Precis brevid en spis? Som kommer bli varm?
Oooookej . . .
Strax efter att dom gått kom dock min ångest för oförberedda händelser
och saker som inte blir som jag tänkt mig...
Så jag ringde mamma och hade halvt (okej, helt) panik,
visste inte vart jag skulle ta vägen, snurrade in mej i katastroftankar
och kände att jag helst hade gått loss med en yxa på spisen.
Det gjorde ju inte saken bättre att det är dagarna innan mens nu,
för veckan innan så har jag såna sjuhelvetes pmsbesvär.
Min dagliga ångest blir värre, jag sover sämre
och jag har såna grymma aggro-tendenser att jag ibland funderar på att spärra in mig själv.
Den värsta ångest-/oro/-aggrotoppen lade sig dock
efter ett par vita piller och en tur till gymmet.
Och spisproblemet löste sig även det några timmar senare
när vi fick tag på hyresvärden,
som hade beställt en spis som skulle passa i "hålet",
men företaget som dom beställde av hade sjabblat till det.
Så det kommer en ny spis. Nån gång. Tills dess har vi ingen spis.
Well. End of that story
Igår gjorde jag nåt jag aldrig tidigare gjort;
jag var med på en tv-inspelning.
Jag fick ett ryck förra helgen,
och anmälde mig till frågesportsprogrammet Vem Vet Mest?
Dagen därpå ringde dom och ville ställa några kvalfrågor,
och innan jag visste ordet av var jag antagen till programmet.
Dock så sa hon i telefonen att jag inte skulle vara med förrän tidigaste i decembers inspelningar.
Vad skönt, tänkte jag, för då hinner jag se på ett antal program och fräscha upp kunskaperna.
Men icke, i torsdags morse ringde dom och sa att dom fått ett återbud,
och att jag gärna kunde komma på måndag för att delta i inspelningen av programmet.
Så, sagt och gjort, kl 11 igår så klev jag in genom entrédörrarna
till SVT-huset ute på Lindholmen här i Gbg.
Vad gäller själva programmet så får jag inte yppa så mycket,
men kan säga att det kunde både gått bättre och sämre.
Kunde väl haft lite mer tur med frågorna
Men för min del så är jag en vinnare, både genom att jag faktiskt kvalade in,
men inte minst för att jag faktiskt genomförde det,
utan att bryta ihop eller låta ångesten ta över!
Så ja. en rätt händelserik vecka,
och som jag skrev på FB förut;
Det bästa med att inte ha nån spis,
och således inte kunna laga nån mat hemma,
är att man får åka och äta sushibuffé mitt i veckan.
Det värsta med sushibuffé är dock att man inte riktigt vet
vad det är på alla bitar i buffén,
och då kan man råka ta en bläckfisksushi.
Utan tvekan det värsta jag ätit.
Och då räknar jag med barndomens skogssniglar,
blåmaneter, tångkrabbor och pissmyror.
Tråklista
Har vart lite smått värdelös på att blogga det senaste,
mitt liv är lite rörigt för tillfället,
så jag lyckas inte sortera ut något vettigt att skriva om.
Men här kommer iaf ett livstecken i form av en mycket intressant lista. haha
VEM
Vem är i rummet med dig? Kira =)
Vem fick du senaste sms av? Micke <3
Vem tänker du på nu? Ingen speciell
Vem pratade du senast i telefon med? Mamma.
Vems hus var du senast i? Typ mammas och pappas.
Vem önskar du var med dig nu? Känns rätt bra att vara ensam idag
Vem är din favoritsläkting? Har nog faktiskt ingen så direkt som är min favorit.
VAR
Var är din mobiltelefon? Brevid mej.
Var handlar du mest? Ingen aning faktiskt!
Var fick du tag på tröjan du har på dig? Fick den av mamma
Var åkte du senast bil? Till affären med Micke igår kväll
VAD
Vad åt du senast? Filmjölk
Vad drack du senast? Alldeles för varmt te
Vad är det för färg på dina byxor? Jag har inga byxor på mig.
Vad är den närmaste saken som är blå? Min kalender
Vad har du på fötterna? Inget
Vad är din favorit färg? Hmm...Vet inte riktigt..?
Vilken film såg du senast? "Hur många lingon finns det i världen"
Vad hör du just nu? Bilarna ute på gatan typ
HAR DU NÅGONSIN
Sovit i någon annans säng? Ja. Det har väl hänt. en eller två ggr... haha :P
Hånglat på en bio? Hmm. Nae, inte hånglat, för jag tycker personligen inte det är så trevligt om nån hånglar mitt framför mig på tex. en bio. Så därför vill jag inte göra det mot nån annan heller. Men pussas är okej.
Hånglat i skogen? Jadå, djuren i skogen får allt tåla det. Jag menar, dom pippar ju hejvilt och tar inte hänsyn till oss människor! Och så går dom ju omkring NAKNA, så dom har inget att säga!! haha
Tyckt att din kusin är het? Jadå, vissa av dom är väl det!
Sovit naken? Alltid. Kläder skaver
Kört över hastighetengränsen? Ne, men jag har cyklat över en groda?
Målat om ditt rum? Ja, både rummet hemma hos mamma occh pappa, och iprincip hela våran nuvarade lägenhet!
Dansat framför en spegel? Nä, gillar inte att se fläsket skumpa!!
Fått hicka? Vem har inte fått hicka nån gång?
Dumpat någon? Jaa, det har väl hänt.
Stulit pengar från en kompis? No way
Hoppat i en bil med folk du just har träffat? Jadå
Varit i slagsmål? Mjo, vart rätt bråkig som yngre...
Smugit ur ditt hus? Tror faktiskt inte det!
Haft känslor för någon som inte känt desamma? Jaa…vem har inte haft det?
Hånglat med en främling? Har väl hänt det med..
Älskar eller saknar någon nu? Alltid!
.......
att innan jag ens hinner blinka
vända allt upp och ned
Hur kan livet ändras
mitt i mellan två andetag?
Innan jag vet ordet av
så står jag mitt i en glödande orkan
med tårar strömmande nedför mina kinder
Jag förundras över tomheten
som fyller mig i takt med att
tårarna skapar rännilar på mina kinder
Hur kan en tomhet,
som egentligen är ett ingenting,
riva upp sådana stora sår i mitt hjärta?
Snart blöder jag i takt med tårarna.
Jag förundras över hur himlen kan ändras
för jag har nu insett att vi inte längre
siktar mot samma stjärnor.
Hur kan en framtid som jag trodde var vår,
på ett ögonblick förändras,
och få oss att gå åt varsitt håll?
Jag förundras över det faktum
att trots tårarna tagit slut,
så gråter fortfarande min själ.
© Cecilia Carlsson
Sagan om cykellåset
att hissen inte alltid går hela vägen upp för min del,
och det sker titt som tätt saker som ytterligare bevisar det faktum
att jag fått ärva på tok för mkt av min mors konstanta virrighet.
Sagan om cykellåset är en sådan grejj . . .
På min (läs; mammas gamla) cykel sitter (läs; satt) ett blått,
såntdär vanligt hederligt plastgummiklätt vajjerlås,
men då det var lite för litet/kort för att funka till att sätta fast cykeln
i cykelstället nere på gården,
så fick jag låna en längre "lås-slang" av Micke.
Det blåa låset som följde med cykeln lät jag då helt enkelt sitta kvar
lite fint fastklämt på pakethållaren,
för det var ju lite smidigare att ta med,
jämfört med det långa "slang-låset".
I händelse av att jag till exempel skulle få för mej att cykla in till stan,
och där behöva låsa fast cykeln för att undvika att den skulle kidnappas . . .
Tilläggas bör väl kanske att jag lät den lilla nyckeln till cykellåset
sitta kvar i nyckelhålet, för jag ville ju inte riskera tappa bort nyckeln.
Jag ville heller inte sätta den på min nyckelknippa
för den var redan innan överfylld med diverse nycklar,
som jag för övrigt väl bara till hälften vet vad dom låser upp . . .
Om dom ens låser upp nåt längre,
ett par nycklar går med all säkerhet till lås som är bortkastade/utbytta
Nu till problemet, någon jävel har nu snott mitt cykellås!!!
När jag berättade det för Micke så skrattade han
och sa att jag faktiskt får skylla mej själv.
Jag tycker han är elak,
för jag tyckte ju faktiskt inte att det var självklart
att man helt sonika "får" ta ett cykellås
som bara sitter fastklämt på en pakethållare, med nyckeln kvar i.
Men tydligen finns det andra som tycker det . . .
Men egentligen så inser jag nog mer och mer
att jag kanske får skylla mej lite själv,
och att jag kanske skall tänka efter en gång extra innan jag gör vissa saker
Men det är ju lättare sagt än gjort,
när jag inte förrän i efterhand förstår att jag tänkt/gjort galet!
Anyway; Jag tänker ändå sätta upp en lapp på min cykel;
Du som "lånat" mitt cykellås
Var vänlig och lämna tillbaka det+nyckel
Tack!
Jag misstänker dessutom starkt att det är mitt blåa lås
som nu helt plötsligt sitter på en annan cykel i cykelstället.
Så om det låset inte på nåt magiskt vis
"hoppar" tillbaka till min pakethållare,
så planerar jag "råka" hälla lite superlim i nyckelhålet . . .
Tandläkarintyg
Det innebär att jag inte behöver betala mer för att gå till tandläkaren
än vad jag gör när jag går till den "vanliga" vården.
Plus att det högkostnadsskyddet inom öppenvården
även gäller hos tandläkaren, och då även dom privata ställena.
Så när jag kommit upp till frikortsnivån (900:- per 12månadersperiod),
så har jag både gratis "vanlig" vård och tandvård.
Vilket innebär att jag kan laga mina tänder direkt när dom går sönder,
vilket dom gör titt som tätt . . .
Plus att jag inte behöver oroa mej för den extra kostnaden för lugnande/narkos
inför utdragningar av tänder.
Det är en enorm lättnad för mig att fått detta intyg!!
Så jag vill nu framförallt tacka min lilla mormor,
som faktiskt var den som nämnde att jag tack vare mina diagnoser
kunde vara berättigad ett sådant här intyg.
Tack mormor!! ♥
Ångest
Den alltid lika närvarande kvävningskänslan. Paniken.
De senaste dagarna har varit nästintill outhärdliga.
Gång på gång så upphör det ni kallar "sunt förnuft" att existera för mig
och jag vill inget hellre än att slänga mig framför närmsta spårvagn
Men något som jag nästan hatar mer än själva ångesten,
är det som just nu ger upphov till mestadels av ångesten jag har;
den oformliga klump av avskyvärt, äckligt fett
som tydligen gett sig fan på att vara min kropp.
Jag står inte ut länge till.
Jag vill krypa ut ur min kropp,
lämna den i en lealös hög på marken
Bara stå utanför och spotta på den.
Slå den. Sparka. Hårt
Så att den blödande, dödende inser
hur djupt mitt hat är.
Jag kan inte se mig själv i spegeln
utan att tårarna väller upp ur mina ögon
Jag kan inte längre duscha ihop med min pojkvän,
utan att jag får panik och bara önskar mig så långt bort som möjligt.
Det enda jag kan tänka på är det växande fettet
som bosatt sig under min hud
Jag kan inte sova på nätterna,
tankarna irrar i mitt huvud och ångesten pumpar i mitt blodomlopp
Jag får fullt upp med att hindra mig själv från att göra något drastiskt,
bara för att få slippa undan.
Det är en evig balansgång på en tunn, tunn tråd
en balansgång mellan att vara "duktig"
och att göra dom där sakerna som man så innerligt lovat,
både sig själv och andra, att för all framtid låta bli.
Jag vet, att om jag skulle tippa över,
ramla över gränsen och in i det smutsiga, oförlåtliga
så skulle jag vara föralltid förlorad.
Det är som den nyktra alkoholistens eviga längtan efter ruset,
men med vetskapen om att minsta lilla droppe
skulle bringa hela världen i obalans
Och ruinera allt man har byggt upp.
Men trots vetskapen så finns längtan ändå där,
suget efter det enda man vet fungerar
för att få ångestdemonerna att sluta skrika.
Åtminstone för en stund . . .
Att supa någon under bordet . . .
åtminstone för min syster . . .
Efter ett spontankalas innehållande kräftor och en hel del alkohol
så blev den lilla trött och gick och lade sig i soffan.
En stund senare när mamma skulle titta till henne,
så fann hon min syster som på bilderna nedan
Tilläggas kan att systern när hon vaknade
inte hade en aning om sitt något udda val av sovplats,
för hon hade på något sätt lyckats med bedriften
att - uppenbarligen - utan att vakna
krångla sig upp i soffan igen under natten.
Hade det inte varit för dom mycket konkreta bildbevisen,
så hade hon aldrig trott oss när vi frågade henne
om det var bekvämt att sova under bordet.
Så min syster lyckades inte bara med att ge uttrycket
"Supa under bordet" en bokstavlig innebörd,
utan hon lyckades även ge frasen
"Se ut som ett levande frågetecken" ett ansikte.
Marionettdockedans
Återigen har jag förlorat
kampen om min verklighet
Döden tar min hand
och bjuder upp till dans
Över splittrade själar
går min marionettdockedans
Hon styr mig med järnklor
och sätter ångesten i brand
Med ögon svarta av ondska
ser hon ner på mig och ler
Jag följer hennes minsta vink
och dansar som i trans
© Cecilia Carlsson
Öppet brev till Världen
Ibland undrar jag vad jag gjort dig för ont
för att förtjäna att du behandlar mig såhär?!
Och om jag nu INTE gjort dig nåt för att förtjäna det,
så önskar jag att du omedelbart upphör med att ge mig
dom där jävla dropparna som får bägaren att rinna över!!
Det är inte roligt längre.
(Inte för att det nån gång har varit roligt,
but you get the point . . .)
För jag gör faktiskt allt för att du, Världen, ska gilla mig;
Jag åker mestadels kollektivt, och åker jag bil så har vi en miljöbil,
jag äter inte kött och jag försöker göra smarta inköp,
dvs "tänka efter före" och köpa såkallade hållbara grejjer.
Jag köper inte mycket kläder, är inte främmande för second hand
så du kan inte beskylla mig för att vara utav den köpgalna
och över-förbrukande sortens människa.
Så snälla, tala om vad jag gjort för att om och om igen
förtjäna dina käftsmällar?!
Jag vet inte hur länge till jag orkar ligga vaken på nätterna
och bara titta upp i taket och vrida och vända på mig.
Och när jag väl lyckas somna, så vaknar jag i panik
av att jag drömmer att någon tar stryptag på mej,
bara för att märka att strypkänslan finns kvar även när jag vaknat,
det är ångestens kloförsedda händer som stryper åt min luftstrupe
och hindrar mej från att kunna andas.
När det gått så långt att man får panikångestattacker i sömnen,
så har det gått för långt . . .
Inkompetenta idioter
Känns sådär lagom peppande
eftersom jag förmodar att jag kommer må
ännu mer skit efter än vad jag redan gör.
Just nu är det inte så jävla bra på några plan alls,
och det "lilla" missödet med habiliteringen gör ju inte saken bättre . . .
Jag är så jävla trött på opålitliga vårdkontakter,
jag har fått nog, jag ORKAR inte med mer.
Först så var jag "glad" över AS-diagnosen,
för jag tänkte att det kanske kunde underlätta för mig att få rätt hjälp.
Ja men tjena godmorgon yxskaft ungefär . . .
Jag skickades till habiliteringen,
eftersom det är dom som ska vara bäst lämpade
och mest kunniga och kompetenta att ta sig an "en sån som jag".
Men min första uppfattning var inget bra;
Jag kommer till en informationsgrupp om autism och asperger,
en informationsgrupp där gruppledarna läser innantill i papper,
och som på iprincip alla frågor svarar
"Det vet vi inte, så det får du slå upp/söka efter på nätet"
Känns ju sådär lagom bra planerat att låta såna
rent ut sagt idiotnötter hålla informationsgrupper!
I min värld så skall man, om man tänkt sig hålla en informationsgrupp,
vara väl påläst och åtminstone kunna svara på enkla frågor.
(För de frågor som inte gruppledarna kunde svara på,
kunde i många fall andra i gruppen svara på, och då frågar jag mig ju
hur jävla kompetenta och kunniga dom på habiliteringen är?!)
Sedan så får jag en enskild kontakt,
och med min vanliga tur,
så är just denna kontakten en utav gruppledarna i ovanstående grupp.
Scoooore!!!
Men snäll som jag är, så klagar jag inte,
utan går plikttroget till henne på de utsatta tider jag fått.
Redan från början så säger jag till henne att Vera,
min nuvarande psykolog, skall sluta,
och att jag därför kommer behöva någon annan form av samtalsstöd
Redan då, för fleeeera månader sedan nu, säger jag detta
klart och tydligt, utan någon som helst möjlighet att missförstå.
Min habiliteringskontakt säger då att hon skall kolla upp i teamet
och sätta mig på kö till kurator/psykolog.
Gången därpå när jag kommer dit och frågar hur det gått med kurator/psykolog,
så får jag det otroligt nonchalanta svaret, med påföljande skratt
"Oj, det har jag visst glömt av!! hihihi"
Och betänk då att kärringhelvetet faktiskt antecknat detta i sitt kollegieblock . . .
Gå i pension om du är så jävla senildement för fan!!!!
Med något bedrövat mod och total tappad tilltro,
så återvänder jag fortfarande plikttroget till habiliteringen gången därefter.
Då får jag det "glädjande beskedet" att hon har pratat med sina kollegor,
och att jag nu står i kö för att träffa kurator/psykolog
Wow, äntligen något som görs rätt! tänker jag.
Men eftersom det är ganska lång kö,
så pratar vi lite om vad för hjälp hon skulle kunna ge mig under tiden.
Jag försöker fint och försiktigt säga att jag inte tror det är
något så direkt som dom kan hjälpa mig med på habiliteringen.
Inte i dagsläget när jag är sjukskriven,
och alltså inte behöver hjälp att få arbetsdagar att fungera eller dylikt.
Och jag behöver inte som jag nämnt i tidigare inlägg,
hjälp med att duscha, städa, handla, få i mig mediciner,
komma ihåg tiden, osv osv osv
Det enda vi kommer fram till är att jag har rejäla problem
med läkarbesök och tandläkarbesök.
Gång på gång försöker jag få henne att förstå
att jag inte tror det är nåt som dom kan hjälpa mig med heller.
Men vi kommer iaf fram till att det jag har svårt för är
1, när jag får vänta på min tur så det går över utsatt tid
(Okej, skall jag då alltså KRÄVA att dom släpper allt dom har för händer,
och tar mig direkt jag kommer? det håller ju inte)
2, jag har svårt för ljud och dofter
(Ja, men va bra, då kan jag ju be dom stänga av alla maskiner,
och be dom slänga ut personer som luktar illa
och sluta ha kemikalier
3, jag har svårt när okänt folk tar i mig
(Hmm. Det brukar ju vara som så att det är behövligt när man går till läkare,
men jag kanske missat att den nya tekniken skapat någon form av
magiska händer som inte behöver röra patienten?)
Det var alltså vad vi kom fram till,
alla ovanstående problem är sådant som ger upphov till ångest för mig.
Och där kommer det fina i kråksången in
Min ångest kan dom inte hjälpa mig med på habiliteringen,
för det ligger inte på deras "bord"
Så då säger jag återigen,
att det jag behöver hjälp med är just ångesthantering,
och om jag så bara kan få hjälp att hantera den ångesten
som uppkommer av AS-relaterade "problem"
så är ju det bättre än inget.
Och eftersom jag står på kö till kurator,
så tänker jag att det bara är till att bita ihop.
(Kan även inflika att jag även fick en remiss skickad till en LSS-handläggare.
Där jag ännu inte fått nåt besked ifrån,
och det är över tre månader sedan jag var där nu . . .)
Men så kommer då dråpslaget som jag skrev om i förra inlägget,
orkar inte ta det igen, så om ni missat det så kan ni läsa det här under.
Summan av mina erfarenheter av habiliteringen
är att det är en skara inkompetenta jävlar,
som inte besitter någon form av varken intellektuell kunskap om sitt område
eller förståelse för varken känslor eller ordagrant vad man säger.
(Ursäkta mig ett ögonblick,
men är det inte vi som går till habiliteringen
som har någon form av handikapp, och inte dom som jobbar där?!)
Jävla idioter, må ni brinna i helvetet!
Långsamt och smärtsamt.
Die motherfucker. DIE
Jaha. Återigen en kallsup a´la Sveriges vårdkarusell.
Hur i helvete är dom egentligen funtade kan man fråga sig,
pratar dom inte med varandra överhuvudtaget?!
Dom skryter så jävla mycket om att dom har sina "Team-möten",
men jag börjar tvivla på att dom gör annat än att dricka kaffe,
äta bullar och vara allmänt tjocka.
Som jag nämnt tidigare i bloggen,
så har vuxenhabiliteringen om och om igen
gjort mej och mina familj gruvligt besvikna.
Och nu när jag äntligen trodde dom lyssnat på mej,
så får jag en käftsmäll så det står härliga till.
Min psykologkontakt på Centrum Väst (alltså inte habiliteringen)
ringde mej idag och sa att dom ringt ifrån habiliteringen
för att säga att jag saknar remiss för att få den hjälpen jag ber om (?!?!)
Min första reaktion var "Va?!",
vilket tydligen även var Veras reaktion.
För hur FAN kan dom sätta upp mig på kö till kurator
om jag nu inte har en "korrekt remiss"?!
Borde inte deras bokningssystem säga ifrån då?!
Och om inte systemet säger ifrån,
borde det inte vara rimligt att kolla upp remisser
innan man sätter upp en patient på kö?!
God morgon yxskaft lixom . . . .
(En liten anekdot;
Denna habiliteringskontakt och jag sammanställde tillsammans
ett kort att visa för t.ex läkare,
varpå det bland annat står
"Var tydlig med vad du säger och menar"
"Håll vad du lovar"
och "Mena det du säger"
Det känns änna som om det brister lite i dom åtagandena
redan hos habiliteringen.....)
För att göra en lång historia kort,
jag har sedan i höstas gått på habiliteringen
och bad för fleeeera månader om att ställas på kö till kurator där,
eftersom min nuvarande kontakt skulle sluta (Vera på Centrum Väst)
och jag vet att jag behöver någon form av samtalsstöd.
Sagt och gjort, eller ja, rättare sagt
efter många om och men (och diverse bortglömningar)
så fick jag beskedet av min något inkompetenta kontakt på habiliteringen
att jag nu står i kö för att få kontakt med någon av kuratorerna på mottagningen.
Så i förra veckan var jag för att träffa denna kontakten,
som tydligen TOTALT fått allt om bakfoten,
och inte alls fattat att det var samtalsstöd jag ville ha,
trots att jag klart och tydligt sagt att det var just den hjälpen jag ville ha,
och även den enda hjälpen jag ansåg att habiliteringen kunde ge mig
Nej, denna individ av människorasen "Homo Sapien Idiotus"
trodde det var SAMHÄLLSSTÖD jag ville veta mer om
Okej att SAMTAL och SAMHÄLL är relativt lika ord, men vafan...?
Och läser dom min journal, så ser som att samhällsstöd,
i den bemärkningen dom avser, inte är aktuellt för mig.
För eftersom jag inte är så jävla dunderhandikappad
så behöver jag inte hjälp att handla eller lära mej hur man duschar
(Sånt kan jag och har kunnat länge, faktiskt).
Jag behöver heller ingen som visar mej hur man tvättar och viker kläder
och således heller ingen som förklarar för mej att man t.ex dammsuger
INNAN man skurar golv.
JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET, JAG HAR BARA ASPERGERS,
Era jävla trögtänkta as, är det jag eller ni
som har ett neuropsykiatriskt handikapp börjar man ju undra..?!
Så nu sitter jag alltså här med
1, en psykologkontakt som skall sluta om ca en månad,
2, en flera månaders lång kötid på habiliteringen till ingen nytta,
3, förmodligen ytterligare en kötid på ett antal månader framför mej och
4, en sjukskrivning som, om jag har otur, går ut om ett par månader,
(vilket i sin tur resulterar i en mycket osäker framtid,
ökad ångest och mindre ork att stå emot allt som skaver)
Är det okej att kasta in handduken och ge upp nu?!?!
----------------------------------------------------------------------------
Nåväl.
Jag hade åtminstone ett par fina timmar med min vän Myran idag.
Det är guld värt
Så dagen har inte varit enbart skit.
Utan mina vänner vore jag halv.
Eller nej. Jag vore ingenting . . .
Skavsår och splitter
som för tillfället är prydda med ett antal "fina" skavsårsblåsor.
Jag hatar att mina fötter är så förbannat kinkiga . . .
Än så länge är åtminstone alla blåsor hela,
fasar för när dom kläcks . . .
Idag har jag vart på möte på habiliteringen,
angående vad dom kan hjälpa mig med osv.
Det gick rätt så bra, fick prata med en trevlig "gubbe".
Vad dom kan hjälpa mig med vart väl kanske lite luddigt,
eftersom ingen verkar anse sig kunna "hantera" min ångestproblematik.
Är jag ett så fruktansvärt hopplöst fall?!
För tillfället känner jag mig ganska så splittrad.
Jag är egentligen rätt så glad just nu, tror jag
Åtminstone lyckas jag intala mig själv det.
Men det ligger små rosentaggar under huden
som skaver och inte riktigt låter mej slappna av.
Jag kastas brutalt mellan hoppfullhet och hopplöshet,
från svart till vitt och mellan mörka gråskalor
till lite ljusare sådana.
Med ena foten på vardera sida
av en till synes bottenlös avgrund
försöker jag panikslaget hålla balansen
Jag försöker desperat finna en stabil grund,
något starkt att hålla tag i
Försöker hindra mig själv från att falla
Men ångesten och rastlösheten
får det att krypa under huden på mig
Ord och tårar samlas på hög
och jag glömmer återigen bort hur man andas.
Varm, trött och småirriterad
dels så har jag haft ont i magen,
sen så har det vart en massa fåglar som pipit utanför fönstret.
Man är inte helt van vid såna ljud inne i stan. haha
Igår så var dom nya grannarna här en stund,
det var trevligt =)
Längtar tills deras hästar kommer upp till Orust!!!
Kanske kan få låna en av dom lite då och då när jag är här hemma. ^_^
Fy vad jag egentligen hade viljat vart på Håkan i Slottskogen ikväll,
men men. Det kommer väl fler chanser . . .
Just nu tror jag inte heller jag hade orkat med så mycket folk,
så det är väl lika bra att jag inte har nån biljett kanske.
Är även lite smått irriterad på vissa människor för tillfället,
gillar inte när folk får mej att känna det som om JAG gjort nåt fel,
utan att förklara för mej VAD jag nu gjort,
som gör att dom beter sig som dom gör . . .
Det är lixom just sånt här som gör att jag inte riktigt funkar med alla
människor, för sånt som många tar för givet är inte lika lätt för mej.
Folk kräver att jag ska förklara och försvara mitt beteende,
men dom anser ofta inte att dom i sin tur kanske
kan vara lite tydligare med vad dom menar, och inte bara hålla käft
och hoppas på att jag kommer fram till vad som är "fel".
För det gör jag lixom inte.
*suck*
Aja what ever.
Vill folk vara bittra och griniga så får dom väl vara det.
Hade jag gjort nåt stort fel så hade jag ju varit medveten om det,
heeeelt tappad bakom flötet är jag inte,
jag har bara lite svårare att tyda koder och funka socialt i alla situationer.
Tidigt vaken
det vill säga på tok för tidigt,
eftersom han gick nångång mellan 4.15 och 4.30 . . .
Så jag låg och vände och vred på mej ett tag,
sedan läste jag ett par kapitel i sista Harry Potter-boken.
Men när inte det gjorde nån nytta så tog jag och gick ut med Kira,
det är så otroligt lugnt och fridfullt nere vid havet på morgonen!
Sen när vi kom hem så åt jag frukost,
en Naturdietshake med jordgubbssmak,
första smaken jag hittat som inte smakar fullständigt apa.
Gick sedan och la mej och läste en stund igen,
men vart på tok för rastlös,
så jag gick istället upp och fixade iordning mina naglar,
det är verkligen så otroligt meditativs för mej!!!
Och så stillar oftast slutresultatet oron i min kropp,
den där pedantiska oron som så desperat vill ha kontroll över allt omkring.
Vilket sällan är möjligt, eftersom det som sker omkring oss
oftast är långt ifrån kontrollerbart.
Och i mitt fall så är även mycket som borde kunna kontrolleras
inte helt kontrollerbart från min sida ändå . . .
Fast man kanske hade önskat att det vore så
Så då är det skönt att jag har vissa aspekter av mitt liv,
där jag kan ta kontrollen och lugna mina nerver lite åtminstone.
Som ni kanske ser, så har pekfingernageln gått av lite.
Sånt gillar jag inte alls,
det kan verkligen förstöra min dag när sånt händer.
Jag tror jag nämnt tidigare, att jag tidigare har ställt in planerade saker,
enbart för att en nagel gått av . . .
Det är kanske inte helt "friskt" och "normalt",
och jag vet att jag är rätt så nojjig vad gäller mina naglar fortfarande,
men till en något mildare grad.
(Trots att Micke kan få spader på mej emellanåt)
Har t.ex mycket svårt att ens gå utanför dörren
om jag inte har målat naglarna, och då menar jag inte "målat"
som i att bara dragit på ett lager enfärgat lack,
utan det ska vara någon form av mönster på dom.
Men det händer att jag faktiskt går utanför dörren,
typ åker till affären med "enfärgade" naglar.
Men det är inte direkt ett vanligt förekommande fenomen. haha
Nå, nu har det blivit en jädra massa nagelbabbel här.
Fint väder ute idag tycker jag.
(Perfekt "byta samtalsämnes-ämne". haha)
Det verkar dock som om vädret kommer hålla i sig över helgen,
så vi planerar lite smått att ta en tripp upp till Orust.
Micke är ju ledig på måndag, så man får ju passa på.
Nere i hamnen är det inte många lediga dagar,
och "klämmdagar" till exempel, existerar inte.
Utan de enda lediga dagarna är sådana dagar som är "jätteröda",
dvs julafton, midsommarafton, nyårsafton osv.
Så då får man ju passa på lixom! =)
Tjingtjong!
Svar på fråga!
så tänkte jag svara en gång för alla =)
Jag gör dom för hand med en liiiiiiten liten pensel!
Alltså inget "fusk" med mallar eller klistermärken här inte ^_^
(Fick nämligen den frågan som kommentar på förra inlägget,
men dessvärre en anonym kommentator,
så jag kan inte lista ut vem det är)
Nageltips!
Är helt sjuuuukt nöjd med akryllacket "Hard as wraps" från Sally Hansen
så det kan jag verkligen tipsa om för er med tunna och sköra naglar!!
Plus att hela manikyren sitter så förbaskat mycket bättre!
Har haft dom naglarna jag har nu i snart tre dagar,
och dom har inte slitits något alls i topparna!!!
ca 125:- på bl.a Kicks
Helgens naglar . . .
. . . och mina nuvarande naglar
(Min kamera gör inte färgtonerna rättvisa,
får börja låna Micke's systemkamera tror jag . . .)
Två år
tänk vad fort tiden går ibland,
trots att man ibland känner det som om den stod stilla.
Vi "firade" våran 2års-dag med att förlova oss =)
Lättare att slippa ha flera datum att hålla koll på lixom. hehe
Så det blev ett himla tjoande hemma på Orust igår
när vi kom hem till mormor för att fira morsdag ^_^
Känns verkligen som att man tagit ett stort steg mot att vara vuxen nu.
"Lite" storleksskillnad på ringarna va? ^_^
Det fick bli släta vitguldsringar
eftersom varken jag eller Micke är så förtjusta i rött guld.
__________________________________________________________
Idag har vi vart en sväng till Skatås och promenerat,
dock så hittade vi inte riktigt rätt motionsspår,
så vi gick lite hit-och-dit istället.
Men bättre det än att inte gå alls,
och sålänge man ser lyktstolpar så är man iaf inte vilse i vildmarken!
Kass uppdatering igen
Nu har det blivit lite si och så med uppdateringen igen.
Har vart en rätt rörig period det sista
och jag har mått lite sisådär.
Blandade orsaker till det,
inget jag orkar gå in på mer detaljerat just nu.
Igår var jag och Micke iallafall iväg och hämtade hem nya bilen.
Är sååå skönt att ha bil!!!
Det blev en Citroën C4, den nyyyya modellen.
Skitfin och jätteröd!
(Bilden nedan gör absolut inte bilen rättvisa,
jävla kassa mobilkamera, men man ser lite iaf!)
Så i eftermiddag när Micke slutat jobbet
skall vi brumma iväg till Åby-badet.
Eftersom vi båda har Guldkort på Life-gymmen
så ingår även simning på Åby.
Jag skall dock inte simma, utan det blir nog gym för min del.
För jag får panik av bara tanken på att visa mej i badkläder.
(För att inte tänka på paniken och ångesten som skulle infinna sig
under utprovningen av badkläder,
eftersom jag inte har några sedan innan . . *ryser*)
Ceca-trippen, dag tjugofem
Nu är det dags för mej att vara sådär tråkig och bitter igen,
eftersom jag inte är så förtjust i någon form av högtid.
Flera olika orsaker till varför,
dels att de allra flesta högtider vi firar har kristet ursprung,
sedan att det ofta är massa mat involverat i firandet.
Vilket är jobbigt nu, men oxå jobbigt eftersom jag
pga ätstörningarna i princip enbart har dåliga minnen
från senaste typ 10 årens firanden . . .
Alla hjärtans dag är väl dock en fin dag,
(trots att det bara blir mer och mer "köpa-prylar-galet"
för varje år som går . . .)
Så måste jag absolut välja en "högtid"
då får det bli Alla hjärtans dag
(Sedan om det är en högtid i ordets rätta bemärkelse
tål väl att disskuteras, men vafan, detta är min blogg,
här bestämmer jag vad som är vad. haha)
------------------------------------------------------------
Detta var sista inlägget i denna "Ceca-trippen",
som visserligen pga bloggslarv blev lite längre än 25 dagar.
Får se om jag gör någon mer sån här resa,
tror väl inte det, för det känns som om det
kommer bli svårt att få nya "ämnen".
Men man ska aldrig säga aldrig.
Kyss hajj!
Ceca-trippen, dag tjugofyra
Hmm.. Jag ser väldigt sällan på tv,
iaf för sällan för att följa nåt program slaviskt
och med "program" så antar jag att man inte räknar in serier
(som jag förvisso inte heller ser på tv, utan via datorn)
Det enda tv program som jag följer, det är Idol. haha
Varför? Ja, det undrar jag med ibland!
Har även ett par ggr sett på "Total blackout"
eller vad det nu heter, det tycker jag är kul,
så länge det inte innefattar små ludna varelser
med alltför många ben vill säga, för då blundar jag.
Jaa. Det är väl det enda typ.
För att dryga ut detta inlägget lite
så kan jag ju skriva upp vilka serier jag gillar
Fringe
Glee
L Word
Vänner
Jaa. Det var väl det enda inom den kategorin med för tillfället. haha
Ceca-trippen, dag tjugotre
Björn Afzelius - Ljuset
Min första tanke var att lägga upp Lars Winnerbäck's Kom änglar,
men jag kom på att det faktiskt finns en låt som "varit med" längre
och som aldrig lämnar mig utan en klump i halsen.
Vad gäller Kom änglar, så kan jag idag lyssna på den låten
utan att börja gråta,
(Men jag kan dock inte se den live
utan att tårarna faller ner för mina kinder,
då blir det för mycket för mig att hantera)
Låten ovan, eller Afzelius´ låtar i allmänhet,
har präglat väldigt mycket av min bardom.
Dom får mig ofta att minnas den tiden,
när man var ung och oförstörd,
innan allt rasade . . .
Just denna låten spelade jag väldigt mycket under en mycket
jobbig tid i mitt liv, då min första tillflyktsort blev mitt piano,
där jag försökte låta all sorg försvinna ut genom fingrarna
Min andra tillflyktsort blev in i mörkret, bakom stängda dörrar,
där ingen kunde höra mig gråta . . .
Framtidsfunderingar
Sanna, som hon heter, och ytterligare en tjej,
har vart i Afrika som volontärer på ett barnhem.
Det är något jag alltid viljat göra,
och fortfarande verkligen vill göra.
Idag slog det mig dock,
att det kanske är något sådant jag behöver göra,
för att få lite distans till mitt eget liv,
och sådant i det som jag inte gillar.
Att få se, att mitt liv faktiskt egentligen är rätt okej,
jämfört med hur deras liv är.
Att få hjälpa folk som verkligen behöver det,
att ge en bit av sig själv, men få tillbaka det dubbla.
Att känna att man verkligen gör något betydelsefullt.
För trots misären dom lever i,
så tar dom vara på solglimtarna och ler med hela själen.
Det är en egenskap många , framförallt i västvärlden, saknar,
och som jag verkligen kämpar för att "lära" mej . . .
"Vi är många som ligger i rännstenen,
men bara ett fåtal tittar mot stjärnorna"
Så nångång i framtiden, gärna så snart som möjligt,
så skulle jag vilja åka iväg och volontärarbeta ett par månader.
Jag ska göra det. Punkt.
Ceca-trippen, dag tjugotvå
När jag ser mig själv i spegeln vill jag bara gråta,
för det stora fula feta monstret framför mej är ingen vacker syn . . .
Jag vet innerst inne att jag inte ser samma som andra ser
(jag hoppas iaf det är så . . .)
för folk säger till mej att jag inte är fet och ful och äcklig,
men det är inte lätt när man ser det som man ser.
Jag kan helt ärligt säga, att jag hatar hur jag ser ut . . .
"Jag vill så gärna hitta mig själv,
finna vem jag egentligen är
Problemet är bara
att det är för mycket fett ivägen.
Jag vet att det är så,
det har spegelflickan talat om för mig
tusentals gånger
Jag tror inte ni kan förstå hur ont det gör
när man inte längre vill finnas kvar i sig själv
och när självmordstankarna aldrig försvinner
När ångestskriken i ens inre blir den enda "känsla"
som man kan ta på
och när det enda som kan överrösta skriken
är fingrar nerkörda i halsen
Just då, när jag sitter på toalettgolvet
med tårarna brännande innanför mina ögonlock
just då, precis i dom ögonblicken
känns det som om jag faller ner i ett stort hål,
för varje gång blir vägen upp så mycket längre"
Ceca-trippen, dag tjugoett
Ibland (läs; ofta) önskar jag mej tillbaka.
Till den tiden då jag kunde få på mej min älskade klänning,
och såg hyffsat okej ut . . .
Kontroll
om Linda Lampenius och hennes väg genom ätstörningarna . . .
Mycket av det hon sa, kunde lika gärna vart mina egna ord,
och berättelser ur mitt liv.
Jag är egentligen väldigt delad i min uppfattning om sådana program.
Av flera orsaker.
Dels för att jag inte vill bli påmind om det som varit.
Men också för att jag inte vill bli påmind om det som är
Det som faktiskt är mitt helvete, fortfarande, varje dag
Hur mycket jag än försöker le och förneka för mej själv.
Men, något som för min del ibland är ännu svårare och jobbigare,
det är när jag får kommentarer om hur "frisk" jag är nu,
och hur duktig jag är som tagit mej ur skiten.
Det får mej att känna mej så misslyckad,
så falsk och så smutsig. Eftersom jag så jävla väl vet,
hur allt egentligen ligger till.
Och att jag är allt annat än duktig.
Men mitt yttre lurar er.
För det är sååå många som fortfarande, år 2011,
tror att en ätstörning. framförallt anorexi, enbart är kroppsligt.
Och bara för att jag inte väger under 40kg längre,
utan är, vad ni kallar det, "normalviktig",
så tror ni automatiskt att jag är "frisk".
Men i mina ögon är jag inte normalviktig,
för dom anorektiska tankarna är lika starka nu,
som dom var för flera år sedan.
Jag hatar fortfarande min kropp,
över allt annat.
I min värld är inget normalt . . .
Och jag, och framförallt min kropp,
vet att jag är långt ifrån "ute ur helvetet".
Anorexin och bulimin är varandras raka motsatser,
framförallt på det området som rör kontrollen.
Där jag genom självsvälten hade total kontroll
på både över min kropp och, vad jag ansåg, mitt liv.
Medans bulimin står för raka motsatsen,
man har ingen kontroll. Överhuvudtaget.
Varje gång man ätit och kräkts,
ända tills det känts som om tarmarna ska komma upp,
så lovar man sig själv, att detta var sista gången.
Men det blir ingen "sista gång".
Helvetet bara fortsätter.
Och hela mitt inre skriker
"Jag vill inte!!!"
men karusellen snurrar på som besatt.
Man förlorar mer och mer kontrollen över allt,
framförallt det som man så innerligt vill ha kontroll över;
maten och ätande.
Jag har på senaste tiden försökt ta upp kampen mot bulimin,
vilket jag även skrivit lite om här i bloggen.
Och vissa dagar går det hyffsat bra,
men så fort nånting i mitt liv inte går som planerat,
då blir allt väldigt jobbigt igen . . .
Det är ett rent och skärt helvete om jag ska vara ärlig.
Dom som varit/är där vet vad jag menar,
dom som inte varit där; jag hoppas ni aldrig hamnar där.
Getingstick och spindelfobi
Getingar/bin har jag visserligen inte så ont av,
men den som stack mej förut var inge vidare snäll,
för han/hon stack mej mitt i pannan.
"Hej, hej Unicorn" ungefär! nåväl. Det går väl över.
"Jag är inte rädd för dej"
sa jag till getingen/biet och skrattade faran rakt i ansiktet
"HaHAHaHAHA"
Så hon/han flög vidare mot nya stickobjekt.
1-0 till Ceca
Däremot spindlar, fy fan, då är jag allt annat än tuff
(Vilket jag är i alla andra fall menar jag . . .)
Igår nådde jag dock "bottengränsen"
för vad jag kan hitta på när jag ballar ur pga åttabenta odjur.
Mina tidigare spindelrelaterade idiotier
sträcker sej till att få kräkattacker
och till att hoppa av hästen,
springa iväg skrikande, medans spindeln sitter på hjälmen
som sitter kvar på mitt huvud.
Ingen har väl någonsin beskyllt en panikslagen människa
för att tänka logiskt, och jag är inget undantag . . .
Spindlar var det ja . . .
Jag och Micke satt och spelade ett frågespel online, Vetgirig
(Som btw är ett ypperligt tidsfördriv! check it out!)
Jag minns inte vad för fråga, eller vilken kategori det var,
trauman sägs ju orsaka både sinnesförvirring och minnesförlust,
det enda jag minns är att hela skärmbilden fylls upp
av en vidrigt vedervärdig, hårigt hemsk spindel,
varpå jag rycker till och skriker ett riktigt vackert tjejskrik,
börjar gråta och försöker blundande stänga ner spelfönstret
(Det gick sådär . . .)
Allt detta medans min kära pojkvän sitter i fotöljen brevid
och viker sej dubbel av skratt . . .
Googlar man frasen "Man ska roa sin omgivning"
så kommer det nog garanterat inte dröja länge
förän det visas en bild på mej i sökresultatet . . .
Ceca-trippen, dag tjugo
Min absoluta favoritfilm är "Pay It Forward"
(Trooor detta "ämnet" kom med på förra Ceca-resan oxå,
så det blir lite av en upprepning)
Jag tror jag sett filmen runt 20 ggr,
och jag gråter lika mycket,
om inte ännu mer, för varje gång jag ser den.
Nu när jag vet vad som händer,
så börjar jag nästan gråta innan jag tryckt på playknappen. haha
Ceca-trippen, dag nitton
Kanske inte så överraskande att jag köper nagellack . . .
Det är förresten mitt absoluta favorit-toplack!
Mavala's Quick minute-finish
Ceca-trippen, dag arton
Jag ogillar skarpt frågor som rör mat,
. . . framförallt idag
Så jag säger "Pass" på denna dagens ämne.
Hoppas morgondagens "ämne" blir mer intressant,
och att jag kanske ser lite ljusare på livet.
Yeah right, som om det skulle ske
ungefär . . .
Over and out .
(Jag vet att jag är fruktansvärt bitter idag,
borde låsa in mej i ett sortimentskåp
och försöka sortera upp mej själv)
En önskan om att kunna andas
Vissa kan jag ta mig igenom
utan för mycket skråmor
Medan andra önskar jag
att jag verkligen slapp genomlida
Dagar där jag inte,
hur mycket jag än försöker,
kan se någon form av ljus.
Utan bara önskar mig
långt bort ifrån allt.
Jag försöker andas,
men det går inte
Mina andetag fastnar någonstans
mellan lungorna och halsmandlarna
Kväver mig själv till döds.
Sådant som för andra funkar
utan någon större ansträngning
Blir för mig som att bestiga berg,
ett Mount Everest x 100.
Utan syrgas
och utan någon form
av skyddsutrustning
lämnas jag ensam till mitt öde.
Luften blir bara tunnare och tunnare,
och jag glömmer mer och mer bort
hur man gör för att andas.
Kylan biter tag i mitt skinn,
tränger sig in på djupet
Fryser blodet i mina ådror till is
förvandlar tårarna på mina kinder
till klara kristaller
med rakbladsvassa kanter.
Ångesten griper tag
med sina vassa klor
sliter bort alla rationella,
förnuftiga och logiska tankar.
Tömmer själen på all kraft,
all ork, all vilja
Lämnar efter sig
ett hyperventilerande skal.
Ångestepidemier
uppbyggda försvarsmurar
Tårarna bränner
innanför svedda ögonlock
Panikskrik fastnar
i min ärrade hals
Tankar som irrar runt,
utan någonstans
att höra hemma
Tankar som trasar sönder
det som redan innan var trasigt
och ruinerar det
som kunde blivit bra
Omedvetet förstör jag
för mig själv
när jag blundar
för sanningen
Ceca-trippen, dag sjutton
Hmm.. Jag skulle väl egentligen inte vilja byta liv med någon speciell,
inte för så lite som en dag iaf
(Känns inte som man skulle hinna med så mycket under en dag)
Men att under kanske en månad byta liv med en "frisk" person,
att få må "bra" ett litet tag hade inte vart helt fel . . .
(Helst hade jag ju alltid viljat må bra,
men frågar var ju inte av den sorten att det hade vart ett rimligt svar)
Fast å andra sidan, jag hade inte klagat om jag en endaste dag
kunde få slippa jagas av ångestdemonerna,
slippa känslan av värdelöshet som jämt och ständigt skaver inom mig.
Men jag vet att det är en önskan som inte är genomförbar överhuvudtaget.
Sen skulle jag även kunna tänka mej byta liv med herr Reinfeldt,
just av ovanstående orsaker.
Jag hade gillat att han kunde få prova på hur det är att vara jag,
hur det är att leva i otryggheten och oron för framtiden
som hans blåa jävla regering är med och skapar.....
Ceca-trippen, dag sexton
(Blir bara ett inlägg idag, orkar inte ta igen alla missade,
så ni som läser får helt enkelt hålla er tillgodo
med ett litet brejk på ett par dagar där.
Se det som så, resan blir ju ett par dagar längre på så vis,
och vem vill INTE "resa" med en Ceca lite extra?! haha)
Eftersom jag är tjej, så innehåller min väska iprincip allt möjligt
(och omöjligt med för den delen)
Orkar inte rota ur allt för att fota,
men jag fick ju en likadan "dagsrubrik" förra Ceca-resan,
så jag slänger upp den istället.
För det skiljer sej inte så mycket! haha
Presentkorten och kvittona är dock borta,
och säkerligen ersatta med annat bös. haha
Valborgsfirande och kass uppdatering
och "Ceca-trippen", men får tagga till och bättra mej nu i veckan! =)
Helgen har vart över förväntan faktiskt,
annars så tenderar ju Valborg gå lite över styr . . .
I fredags så var jag på fest hos min kompis (och granne) Jenny,
träffade en himla massa trevligt folk och hade en hel del givande disskutioner,
alltifrån piercingar till politik.
Blev rätt så sent, när jag började hicka som ett jävla fyllo
så ansåg jag att det var bäst att kasta in handduken och gå hem!
Sedan att jag sätter mej vid datorn när jag kommer hem är väl inte så smart,
jag borde skaffa alkolås på datorn och mobilen . . .
Men skitsamma, jag hade kul, och folk har i sin tur kul åt mitt fyllesnack
en "win-win situation" helt enkelt! =)
Igår vid fyratiden ungefär,
så drog jag med Jenny, Cicci och Thomas till Slottskogen,
där vi mötte upp en hope med folk.
Hade väldigt trevligt där med,
det blev dock kallt väldigt fort,
så nästa gång ska jag ha med mej ett gäng filtar . . .
Det var faktiskt sjukt lungt i Slottskogen iår,
vad jag har förstått så brukar det bli en hel del stök där på Valborg.
Det var nog mitt respektingivande yttre som fick folk att hålla sej i skinnet. ^_^
Vart dock en äckelgubbe som inte fattade vad
"Dra åt helvete" "Försvinn" "Sluta följa efter oss" etc. betydde.
Va lite sugen på att ta Jennys brännbollsracket,
för att se om han fattade vad det betydde.
Men eftersom jag är snäll så gjorde jag inte det,
utan sa istället ett gäng väl valda ord. haha
Idag har jag dock ont i hela kroppen,
det är inte så himla bekvämt att sitta på hård mark i flera timmar
+ att min rygg VERKLIGEN inte gillar det...
Sedan så har jag ett skavsår på lilltån,
eller ja, rättare sagt, min lilltå ÄR ett skavsår.
Första gången varje vår som jag går barfota i Converse
så får jag diverse skavanker på fossingarna.
Men sen får man elefanthud och tål allt! haha
Nä, nu ska jag göra nåt vettigt.
Typ fortsätta läsa Harry Potter eller nåt sånt!
Tjingtjong!
Ceca-trippen, dag femton
Självklart har jag, som alla andra,
saker jag önskar jag gjort annorlunda
Saker jag önskar att jag sagt annorlunda.
För genom åren har jag sårat väldigt många omkring mig,
både vänner och familjemedlemmar.
Men, jag ångrar hellre saker jag gjort,
och tar lärdom av "felen" och försöker förbättra mig
Istället för att jag i framtiden ångrar saker jag INTE gjorde,
saker jag inte sa.
Man kan inte göra saker ogjorda, det vet jag,
men man kan förlåta och hoppas på förståelse.
Man kan inte heller göra ogjorda saker gjorda,
ta sig tillbaka till de tillfällen,
då man borde sagt nåt man inte sa,
Då man borde gjort nåt, men man gjorde inget,
eller gjorde fel.
Sådant grämer mej ofta mer,
än saker jag ångrar att jag gjort/sagt.
Jag har många gånger genom åren
ångrat bittert att jag lät alla demoner bosätta sig
i min redan innan trasiga själ.
Men, jag lever ännu,
visserligen ett antal ärr i både kropp och själ rikare,
Men jag kan ärligt säga
att jag inte hade varit den jag är idag,
om jag inte gått igenom allt jag faktiskt har gått igenom.
Den gamla välanvända klyschan
"Det som inte dödar, det härdar"
stämmer så himla väl in på mig och mitt liv.
För trots att jag många många gånger vandrat
på en mycket tunn tråd mellan liv och död,
så har jag trots allt överlevt.
Så nej, så här i efterhand
så ångrar jag inte direkt mina "vägval" heller,
jag hade kunnat göra vissa saker annorlunda, visst.
Men som sagt, det är det som händer i våra liv
som formar oss som människor.
Och jag skulle nog våga påstå,
att jag som person har formats rätt så bra,
trots allt!
Ceca-trippen, dag fjorton
Detta var den enda bilden jag kunde hitta.
Dock är den från förra sommaren nångång,
så den är inte precis ett år,
men det var det närmsta jag kunde komma!
Moderater och Kristdemokrater . . .
med en morgongrinigt stressad Ceca . . .
Vid Kopparmärra stod i morse/förmiddags valstugor
tillhörande Moderaterna och KD uppställda,
och eftersom jag hade bråttom, så orkade jag inte gå den vanliga omvägen.
Så jag kunde inte undvika att dom försökte pracka på mej sina jävla flygblad.
Och grinig som jag var, så valde jag väl kanske inte mina ord rätt,
när båda partiers representater sa nåt i stil med "Rösta på oss!".
Så Moderatsnubben fick ett
"Helvete heller, jag är sjukskriven, så varför skulle jag rösta på er?!"
och KD-kärringen fick ett
"Haha, knappast, jag är homosexuell och inte "ren" nog för er ändå"
till svar . . .
Nu är jag ju visserligen inte homosexuell,
men det är bara en principsak för mej
För enligt ovanstående partier (M och KD)
så har man tydligen bara ett mänskligt värde,
sålänge man inte är sjuk, fattig, arbetslös eller homosexuell.
Så ni kan köra upp era flygblad nånstans där solen aldrig skiner!
Ceca-trippen, dag tretton
En mycket lätt, men ändå fruktansvärt tråkig dagsrubrik,
för eftersom jag inte vill/tänker/kommer gifta mej,
så har jag således heller inget "drömbröllop" . . .
Den dagen alla har samma rättigheter till att ingå GIFTERMÅL,
och inte bara "partnerskap" osv,
DÅ kanske jag kan omvärdera mina åsikter angående att gifta sig.
Men innan alla har lika rättigheter där,
så tänker jag inte gifta mig . . .
Ceca-trippen, dag tolv
Idétorka gånger tusen, så därför blir det en bild på stället jag senast var på;
Våran mysiga damm hemma på Orust!
Där grillade vi och rodde båt igår kväll,
det var väldans mysigt måste jag säga!
Ceca-trippen, dag elva
så kommer det två inlägg idag istället!)
Dag 11 – Någonting jag oroar mig för.
Min största oro nu (och annars oxå)
kan beskrivas med ett ord FRAMTIDEN
Mer än så tror jag inte att jag behöver skriva . . .
Ceca-trippen, dag tio
Eftersom det inte är så lätt att ta kort på sig själv,
så får jag låna en av syrrans bilder
som hon tog på mej och Kira när vi va nere vid vattnet förut! =)
På denna bilden ser man iaf mina söta shorts! haha
Får även lägga upp en söt bild på min tokvovve! =)
Premiärdopp!
Behöver jag ens nämna att hon blev väldigt glad? haha
Väntar på att Micke ska hämta nåt att kasta i vattnet så hon får springa,
för att sedan komma upp igen, ställa sej vid Micke's fötter
och skaka av sej allt vatten. Micke var sisådär lagom lycklig . . .)
Väntar återigen på att Micke ska kasta, han är seg tycker hon . . .
"Hmm. Jag såg ju att du kastade, men vart tog det vägen?!"
(Gillar tungan på sista bilden. haha)
Efter ett antal hopp i och ur vattnet så åkte vi hem,
men vi "mellanlandade" först hos min fasterkontraster och sa hej.
Min kusin var där med sina småtroll + "magtroll" oxå,
va kul att träffa dom med! =)
Blir alltför sällan =(
Sedan bar det hem och raka vägen in i duschen med Kira,
för det är inte bra att låta hundar gå med saltvatten i pälsen för länge.
Det är alltid lika intressant att duscha henne,
för av nån underlig anledning blir jag nästan lika blöt som henne . . .
Sedan åkte jag med pappa och Micke när dom skulle köpa pizza,
och fick tiggt till mej lite pizzasallad. Mumma
Så det blev öl och pizzasallad till middag/kvällsmat.
Påskpyntade naglar!
inte är så mycket för det där med påskris,
så får jag istället pynta det jag KAN pynta,
Mina naglar!
Så här ser denna påskens kreation ut.
Tyckte det blev rätt sött faktiskt! =)
(Ja, jag vet att mina naglar annars är ganska mycket längre,
men jag var tvungen att klippa ner dom för att "odla" ut dom igen)
Ceca-trippen, dag nio
Ceca-trippen, dag åtta
Hmm. Jag vet inte om jag direkt har några "vanliga" dåliga vanor,
dvs att jag äter för mycket godis, röker/snusar eller liknande.
Mycket som jag väl skulle kallat dåliga vanor är sjukdomsrelaterat,
men jag vet inte om det riktigt går att kalla dom "dåliga vanor"
Eller kan man det?
Isåfall är det en jävligt dålig vana att kräkas.
Och att hata sig själv och sin kropp
Att känna sej så fet att man knappt får plats i sin kropp,
och att vilja slå sönder världen när man ser sin spegelbild.
För att inte glömma alla de gånger jag tvångsmässigt säger
"Usch vad jag är FET" i närvaro av vänner/familjemedlemmar
som faktiskt HAR riktiga problem med vikten.
(Vilket jag egentligen vet att jag inte har,
men jag känner mej ändå fetast i världen,
trots att min fetma är inbillad . . . )
Men jag vet hur jävla mycket jag sårar när jag inte kan hejda mina ord,
och det är nog den dåliga vanan som jag helst hade blivit av med.
Av den enkla anledningen att den inte enbart skadar mej,
utan även andra.
Ceca-trippen, dag sju
Jag hade nog faktiskt sparat undan det mesta,
så man kan leva gott på äldre dar.
Men jag hade självklart unnat mej
och mina nära en himla massa roligheter med! =)
Jag hade även lagt en del av pengarna på att laseroperera ögonen,
så jag förhoppningsvis kunde blivit kvitt glasögonen!
Sedan så tror jag att jag hade använt lite av pengarna till körkort med.
Men bara kanske ^_^
Det är så himla svårt att fantisera om sånt här. Pengar.
För min del så hade jag varit överlycklig om jag så bara fått 10 000.
Summor över 50 000 är så svåra för mej att greppa. haha
Ceca-trippen, dag sex
(Först och främst tycker jag att dagens ämne hade varit väldigt kul
om jag vart en hetrokille. eller en homosexuell tjej för den delen med.
Tycker det vore mer korrekt med t.ex "Typ av person jag faller för" . . .
Men, det är ju bara min åsikt)
För att inte komma för långt ifrån ämnet då,
jag tror faktiskt inte jag har nån "mall" över personer jag faller för.
Har vart tok-kär i allt från gothare till feminina killar.
Sedan så är jag egentligen inte så förtjust i att sätta etiketter på folk . . .
För mej så är det insidan som är det viktigaste.
(Fy fan va det låter klyshigt, I know,
men jag är kanske en av få som verkligen menar det)
Med "insidan", så menar jag inte enbart
att personen ska vara snäll och trevlig,
jag vill även kunna föra en kreativ vuxen dialog
med människan jag dejtar/är ihop med.
Eftersom jag är en tänkare,
så faller jag ofta för likasinnade . . .
Jag faller även lättare för musikaliska människor,
och då oavsett vilken sorts musik egentligen,
men kan personen spela piano,
så kan jag ofta lindas runt lillfingret efter ett tag . . .
Eftersom djur är viktigt i mitt liv, så kan jag smälta totalt
om jag ser t.ex en kille som har bra kontakt med hundar.
Eller djur i allmänhet egentligen.
Ja, helt enkelt,
jag faller för personer som är lika mej.
(Nu är det kanske lämpligt att jag pga "vissa" omständigheter
gör ett litet tillägg; bara för att detta är sådana saker som gör
att jag lättare faller, så är det inga krav . . .)
Ceca-trippen, dag fem
Vill ha och vill ha.
I denna världen får man inte alltid det man vill ha,
oavsett om man kanske förtjänar det mer än något annat.
Vi människor vill så ofta ha så mycket,
men vi är sällan beredda att ge lika mycket som vi vill ha.
Vi är så ofta på jakt efter materiella ting,
saker som vi tror kan fylla upp
någon sorts tomrum i våra hjärtan
Något som kan bekräfta oss.
Göra oss synliga för omvärlden.
Det enda jag skulle vilja ha just nu,
det är lugn och ro i mitt inre. Harmoni.
En knapp som kan stänga av allt som bubblar,
en omstart-knapp som raderar bort allt som gör ont.
Men jag vet att det inte är möjligt,
så jag får låta mitt inre koka
och mina tankar irra runt.
Nån gång hittar jag nog min knapp . . .
-----------------------------------------------------
Jag skulle visserligen även vilja ha sushi.
Räknas det till materiella ting?
Ska nog åka och köpa det sedan iaf! =)
Mumma!!
Ceca-trippen, dag fyra
Återigen denna eviga fråga om framtiden.
(I min värld är ovanstående "ord" jämförtbart med framtiden)
För min del så tar det upp hela min tankeverksamhet
bara att klara av att leva i nuet.
Och inte låta hjärnan spekulera för mycket i framtiden,
eller grubbla för mycket över det som hänt.
"Det som hänt har hänt,
och det som blir det blir
Inte mycket mer med det"
Men som sagt,
så kräver det mycket av mej att hålla mej i nuet,
så jag väljer att inte medvetet spekulera för mycket i framtiden
Av egen erfarenhet, så har jag bittert fått erfara
att saker ändå sällan blir som man tänkt sig.
Som man har planerat och önskat.
Jag är mycket medveten om att man låter som en bitter jävel,
när man säger så som jag gör.
(Och jag vet att jag i vissa fall är ganska bitter.
Men jag tror många hade varit det om dom vart i min sits)
Det är alltså inte så att jag ALDRIG funderar på framtiden,
eller att jag inte har några som helst önskningar eller drömmar.
Det är bara det, att om ni gått i mina skor,
så hade ni förstått, att det är en jävligt stor grej
bara det faktum att jag faktiskt sitter här idag.
Att jag överlevt allt jag gått igenom,
att jag fortfarande står rakryggad för den jag är
den jag varit, och framförallt för mina åsikter.
Men om jag ska komma med en önskning,
så är det att jag önskar
att jag hade förmågan att läka dom som har ont.
Både kroppsligt och själsligt.
Jag har så otroligt många vänner, som likt mej,
har trasiga hjärtan och själar.
Jag önskar så innerligt att jag kunde ta deras smärta,
om så bara för en dag.
Så att dom skulle kunna se sig själva,
ur mina ögon, och förstå hur otroligt mycket jag älskar dom.
Hur vackra dom är, just för att dom är dom.
Och hur mycket dom berikar mitt liv,
bara genom att andas och vara.
Ni vet vilka ni är.
Jag älskar er, av hela mitt hjärta.
Och om ni bad mej, skulle jag offra allt
Ceca-trippen, dag tre
Jag tycker på något sätt att alla årstider har sin charm,
men om jag måste välja någon,
så blir det våren.
I min värld så finns det inget vackrare
än knoppar ögonblicket precis innan dom slår ut.
Den bidande väntan precis innan explosionen.
Som en tystnad man kan skära igenom.
När allt det gröna är precis så skört
som jag vissa dagar kan känna mej.
På något sätt så lyckas jag ibland
få våren att bli något melankoliskt.
När andra är odelat lyckliga och lovprisar det gröna,
så berör mina tankar mer det faktum
att allt som blommar en gång skall dö.
Därför är knoppar så vackra för mig,
så oskuldsfulla. Orörda. Sköra.
Det finns en kvinna som redan satt ord på det jag känner.
Hon hette Karin Boye.
Dikten heter "Ja visst gör det ont"
och jag förmodar att alla vet vilken det är,
så därför lägger jag inte in den här.
(Om du inte vet vilken dikt jag åsyftar;
- fy skäms!!)
Jag har någon ambition att de enda dikter
som publiceras i denna bloggen skall vara mina egna.
Men jag kan sträcka mej så långt som att citera två rader ur dikten
"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?"
Magiskt.
Nu tar jag helg
och hundarna varit ute på en mysig promenad.
Lite kallt i vinden, men man känner verkligen att våren är påväg nu!
Så nu sitter jag här med ett glas öl och bara är.
Ibland så måste man unna sig att bara vara.
Visserligen så drack jag "ett par" glas vin igår kväll med,
men som sagt. Ibland så får man unna sig! =)
Idag är det dock polska öl som gäller.
Det enda ölet jag kan dricka för att det är gott!
För övrigt så har jag inte gjort så mycket vettigt alls idag,
mina allergimediciner + migränen gör mej väldigt trött.
Kira har dock lekt lite med nya grannens hundar,
det gick mycket bättre idag än igår,
som var första gången dom träffades.
Dom som följt min blogg, eller facebook
vet att hon blev påhoppad av en annan hund tidigare i vintras.
Jag hade ju hoppats hon INTE tagit skada av det,
men dessvärre så har mina förhoppningar grusats.
Hon är väldigt rädd för hundar som skäller,
såpass rädd att hon igår kissade ner sig när grannes ena hund skällde.
Det är så otroligt jobbigt när hon blir så rädd,
för jag känner mej så jävla maktlös.
Nå, idag gick det bättre,
för hon träffade bara den hunden som inte skällde lika mycket.
Men så fort den andra hunden kom så åkte svansen in mellan benen
och hon kröp upp för trappan och ville in.
Men, ont ska med ont fördrivas,
ser hon att JAG inte är rädd för hundarna
så tror jag det går över relativt fort.
Men hon är en liten känslig madam mitt lilla frö,
så man får ta det lite lugnt med henne,
men samtidigt ändå vara bestämd.
För börjar jag ömka med henne,
så blir hon ännu mer osäker.
Nå. Nu ska jag återgå till min öl!
Hoppas ni får en underbar fredagskväll!
PS. Tack för alla fina kommentarer på framförallt mitt inlägg om naturkatastrofer!
Jag hade verkligen inte väntat mej så positiv kritik,
men dom flera har sagt/skrivit,
jag skriver det som flera tänker,
men inte vågar säga . . .
Ceca-trippen, dag två
Kan faktiskt inte komma på någon "verklig" person
som jag vill träffa just precis just nu.
Så därför får det bli en bild på Lars Winnerbäck.
Okej, han är väl förvisso en rätt så verklig person
men med verklig menade jag en sån som man faktiskt kan träffa.
Okej, inget säger ju att jag inte KAN träffa Lars Winnerbäck,
men chansen är nog rätt liten.
Aja. Jag tror de som har ett IQ på över 10 trots allt förstod hur jag menade!
Btw så är jag såååå ledsen för att min "ekonomiska situation"
gör att jag inte har råd med en biljett till hans konsert i Gbg till hösten.
(Någon rik jävel som läser detta och känner för att donera en biljett
till en hyfsat söt, något flummig, men ändå rätt go tjej
- hör av dej, jag kan klia dej på ryggen i utbyte!)
Ceca-trippen, dag ett
The Topic of the day;
Dag 1 – En bild på mig + 10 fakta om mig.
"En bild på mej" var lättare sagt än gjort,
jag var en väldig linslus för ett par år sedan,
men nu undviker jag kameror så gott jag kan.
Så det blir en ett par år gammal bild
som ändå stämmer in rätt så bra med hur jag ser ut idag
(Dvs. inte en bild från när jag vägde 40 kg...)
10 fakta om mig är väl kanske ett något lättare "uppdrag" då.
1. Jag har ett X antal tvångstankar,
skulle lätt kunna fylla denna listan med enbart sådana.
En är dock att jag så fort jag ser ett gäng duvor undrar
hur långt en av dom skulle komma om jag sparkade på den
2. Jag har en något äcklig förkärlek till att klämma finnar,
både på mej själv och andra.
3. Jag tycker daggmaskar är nåt så fruktansvärt hemska
Och sniglar likaså.
4. Jag är maniskt besatt av att mina naglar ska vara perfekta.
Det har hänt att jag ställt in saker jag planerat göra,
bara för att en nagel gått sönder.
5. Till skillnad från uppenbarligen de flesta i min ålder,
så har jag aldrig testat någon form av droger
(Bortsett från receptbelagda narkotikaklassade mediciner)
6. Jag har heller aldrig rökt cigaretter
Annat än att fjanta med för att visa vad Norska rökringar är
(Man tar röken i munnen, och blåser ut den i en ring,
jag tycker det är lika kul varje gång,
men min syster är inte av samma mening. haha)
7. Däremot har jag snusar i många år, men slutade för drygt ett år sedan.
8. Jag har aldrig gjort nåt dumt
9. Det jag skrev ovanför var en ren lögn,
jag fick bara sån total idétorka . . .
10. Jag har en förmåga att alltid slå huvvet i saker
Skåpsluckor, handfat, sängkanter, mina egna kroppsdelar,
andras kroppsdelar, Kira - ja, you name it
Detta va väl kanske inte så jätteintressanta fakta,
men det är faktiskt svårare än vad man tror att komma på saker,
helt själv, det är mycket lättare att ha konkreta frågor att svara på!!!
25 dagars Ceca-tripp
så kör jag ytterligare en "Ceca-tripp" på 25 dagar denna gången!
Håll i hatten, så kör vi så det ryker!
(Börjar i nästa inlägg, för att hålla ordning på allt,
här nedan ser ni varje dags "ämne")
Dag 1 – En bild på mig + 10 fakta om mig.
Dag 2 – En person jag vill träffa just nu.
Dag 3 – Min favorit årstid och varför.
Dag 4 – Mina mål/drömmar/önskningar.
Dag 5 – Någonting jag vill ha mer än nåt annat just nu.
Dag 6 – Typ av killar jag faller för.
Dag 7 – Vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon.
Dag 8 – En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
Dag 9 – Bild på mig och min bästa vän.
Dag 10 – En bild på mig idag och vad jag hade på mig.
Dag 11 – Någonting jag oroar mig för.
Dag 12 – En bild på ett ställe jag vart på.
Dag 13 – Mitt drömbröllop.
Dag 14 – En bild på mig själv för ett år sen.
Dag 15 – Någonting jag ångrar.
Dag 16 – Innehållet i min väska.
Dag 17 – En person jag vill byta liv med för en dag – och varför.
Dag 18 – Vad jag åt idag.
Dag 19 – En bild på det jag köpte senast.
Dag 20 – Min favorit film.
Dag 21 – En bild på mig själv som är tagen utav någon annan.
Dag 22 – Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln.
Dag 23 – En låt som får mig att gråta.
Dag 24 – Mitt favoritprogram – och varför.
Dag 25 – Min favorithögtid
Då sanningar tränger sig på
Det är kvällar som denna,
då skymningens trolska älvor
målat himlen i azurblått och purpur,
som sanningar tränger sig på.
Naken står jag där,
sårad, ärrad, rädd, sårbar.
Oskyddad som jag är
från mitt inres obönhörliga attacker.
Ibland önskar jag
att sagan aldrig börjat
Att ingen börjat skriva
på det där allra första bladet.
Därför står jag nu här,
under en azurskiftande himmel
River sidor ur boken
som kunde blivit mitt liv
Låter dom ett och ett
dansa iväg med älvorna
För att aldrig någonsin
läsas igen.
© Cecilia Carlsson
Migrän och pollenallergi
så skrev jag att jag skulle forsta vidare i om det kan finnas nåt samband
mellan migrän och pollenallergi.
Svaret, som jag fick fram genom att läst igenom diverse olika sidor,
är att det inte finns några konkreta belägg
för att det finns ett direkt samband mellan migrän och pollenallergi.
MEN att pollenallergi kan ge spänningshuvudvärk,
och spänningshuvudvärken kan i sin tur trigga igång migrän.
Så indirekt kan pollenallergi påverka och trigga igång migrän.
Vilket innebär att jag inte varit HELT ute och cyklat
när jag tyckt mej misstänka ett samband!
Nobelpriset i medicin, tack!!!
Mina tankar kring naturkatastrofer
Inlägget jag nu kommer skriva,
vet jag kommer uppfattas fel av de flesta som läser,
så jag ber er, läs med ett öppet sinne
och försök förstå min syn på det hela.
För det här är faktiskt min blogg,
där mina tankar och känslor är det enda jag har att skriva om.
(Det kommer förmodligen även bli ett rätt rörigt inlägg,
som många av mina inlägg tenderar bli)
Det sker mycket runt omkring på våran planet nu,
sådant som vi människor inte kan kontrollera,
hur mycket vi än kanske hade önskat det.
Jag vill redan från början göra klart
att jag lider med de som blivit utsatta
för de senaste årens naturkatastrofer,
och min mening är INTE "att det är rätt åt dom"!
Men se på våran jord, hur väl behandlar vi den?
Det är en tankeställare, men jag skriver inte detta inlägg
för att belysa vikten av att tänka på att släcka lampor,
äta mindre kött, cykla istället för att ta bilen eller att välja naturlig el.
Nej, det jag vill belysa är ett ämne som jag tycker tas upp alltför sällan:
(Men strunta såklart inte i ovan nämna "direktiv"!)
Vad jag vill belysa är
Den ständigt ökande befolkningsmängden.
Är det bara jag som ser en koppling
mellan det faktum att vår jord är överbefolkad,
eller på gränsen till överbefolkad,
och alla dessa katastrofer som sker, nu nästintill dagligen?
Låt mej förklara hur jag menar;
Vi människor legaliserar jakt på vilda djur,
ofta med motiveringen
att "Beståndet måste hållas nere för att inte skapa obalans i faunan"
Kan det inte vara möjligt att Moder Jord gör något liknande?
Fast hon siktar in sig på människorna?
Där skillnaden är att hennes "hagelgevär"
är det som hon rår bäst över, dvs. naturens krafter.
När alla hennes andra försök att hålla nere på "beståndet"
uppenbarligen inte gett någon större effekt,
så kanske hon nu får ta i med hårdhandskarna,
och så att säga, "skjuta av" människostammen?
För det är väl inte bara jag som inbillat mig
att många av katastroferna skett i länder där befolkningsmängden
är fruktansvärt stor, och bara fortsätter öka?
Hade jag varit Moder Jord, så hade jag oxå i det fallet
siktat in mej på så stor förstörelse på så liten tid som möjligt.
Vad är det då som jag anser är hennes tidigare försök?
Till exempel, det finns tusentals fertilitetskliniker världen över,
det skrivs spaltmeter om hur man ska gå till väga
om man har svårt för att bli gravid.
Redan det tror jag är ett sätt för Moder Jord
att försynt knacka oss på axeln och säga
"Snälla, skapa inte mer barn, min jord är redan full av människor.
Och i många fall barn som far illa"
Människan har även sträckt sig så långt att vi nu leker Gud,
vi framställer barn på konstgjord väg.
I många fall till par där kanske BÅDA parterna
är oförmögna att på egen hand reproducera sig.
Nu vill jag stanna upp och göra ett förtydligande,
jag förstår MYCKET väl sorgen ett barnlöst par känner,
och jag kan mycket väl tänka mej
att man inte för fem öre kan tänka i mina banor,
när man sitter med beskedet i handen
om att man har mycket liten möjlighet att bli förälder på "naturligt sätt".
Men jag vill ändå försöka förklara mina tankar.
Skulle jag själv få reda på att jag, eller min partner,
inte har förmågan att föröka oss den naturliga vägen,
så hade jag hellre valt adoption som ett alternativ
Istället för att trotsa naturen, och tvinga fram ett barn.
Men återigen, för att knyta ihop säcken,
tillbaka till naturkatastrofer.
Jag upprepar återigen att jag inte på något sätt tycker det är
"bra" med naturkatastrofer.
Jag blir alltså inte lycklig varje gång jag läser om en ny Tsunamivåg,
eller en ny jordbävning.
Och jag tycker inte det är
"rätt åt alla jävla människor som knullar som kaniner
och förökar sig därefter".
(Kom att tänka på en smart insändare jag läste i Metro för ett tag sedan,
där personen som skrev tyckte att man borde bomba Afrika,
och andra länder där både AIDS och befolkningen är stora problem,
med bomber innehållande kondomer och andra preventivmedel.
En sådär vid första åtanke rätt barnslig tanke,
men sedan vid närmare eftertanke rätt så klok.)
Nej, nu känner jag att jag avslutar mitt inlägg här,
innan det blir för rörigt.
Hoppas ändå att mitt budskap är hyffsat klart,
och att detta inlägg inte skapar alltför mycket ilska!
Migrän och solsken
Varje solstråle som träffar mina ögon skär som laserstrålar.
Känns som om dom verkligen går rakt igenom huvudet på mej,
och lämnar efter sig ett rykande hål.
Men, solen är fin, så den får gärna skina.
Men jag tycker däremot min migrän får ta och ge sig snart,
den har hängt med alltför länge nu.
Funderar på om det kan finnas nåt samband mellan
min pollenallergi och migränen.
Om dom på nåt sätt kan påverka varandra.
Får forska i det! haha
Idag ska vi upp till NÄL och hälsa på min farmor,
som har fått ytterligare en hjärtinfarkt så hon är inlagd igen.
Ska vara hos henne medans mamma, syrran och pappa
är på kurs/informationsmöte om Dialys.
(Om jag inte får vara med på kursen jag med vill säga,
det var inte helt säkert att jag kunde det,
för man var egentligen tvungen att anmäla sig till den)
Pappa's njurar är rätt så kassa nämligen,
så det kommer bli dialys inom en kanske inte alltför avlägsen framtid.
Så då är det bra att veta vad som gäller osv.
Har kommit fram till att alla i våran familj är lite halvdefekta,
Pappa har fel på njurarna,
mamma har kasst minne,
syrran har fel på fötterna
och jag är allmänt knäpp i huvvet! haha
Statusflipp!
Höll på att få lite lätt hjärtflimmer när jag såg min bloggstatistik alldeles nyss:
"Vanliga" dagar har jag sällan över 25 unika besökare,
det är nåååågot fler idag . . . haha
Orsaken?
Jag kommenterade ett av bloggerskan Egoina's inlägg,
och blev sedan länkad.
Det känns coolt! haha
Min pojkvän tycker dock jag är en tönt som flinar över detta,
och han må väl kanske ha lite rätt.
Men ändå =)
Roligaste reklamen på länge!
Fredagsstorm
Kanske lite konstigt att längta efter fredagar,
när hela min vecka praktiskt taget består av fredagar.
Men jag kan lättare slappna av på helgerna,
även om jag inte har så mycket "måsten" under veckorna,
så blir det ännu mindre sådana på helgen.
Plus att Micke är hemma.
Iofs så sover han nästan större delen av helgen,
men det är ju en petitess! =)
Jag har fortfarande en molande träningsvärk, framförallt i magen
sedan träningen i onsdags
men det är skönt med träningsvärk,
fMr då vet man ju att man faktiskt hittat
iaf ett par bortglömda muskler under allt hull!
Märker resultat efter träningen + alla promenader,
det har blivit en rejäl skillnad på framförallt mina ben nu,
vilket är fruktansvärt jobbigt.
Jag vet att det är muskler som byggts på,
men min hjärna far ändå iväg, och jag får fullständig panik
när jag t.ex provar kläder som jag hade förra våren/sommaren.
Och jag vet att det är självplågeri att jag ens provar dom kläderna,
eftersom jag vet redan innan att dom inte passar . . .
Det dras igång en välbekant kedja av tankar i hjärnan,
och jag hatar det.
Och jag hatar att jag inte har tagit mod till mig att slänga
alla dom där kläderna som ångestskriker i min garderob.
För det är egentligen helt sjukt att jag önskar komma i kläder
som jag köpte då jag var som allra sjukast.
Då jag vägde under 40 kg och var ett vandrande skelett.
Med förtvinade muskler och benknotor som stod ut.
För att inte tala om mitt ansikte,
som var en vandrande reklampelare för döden.
Men hjärnan saknar fortfarande den där kicken,
när man märker att kläderna kanar ner,
för att det inte finns nåt på kroppen som håller dom kvar
När byxorna inte stannar på höfterna
och när nyckelbenen nästan sticker hål på tröjan . . .
Den kicken man får, när man kan få in ännu fler fingrar
under revbenskanten,
och när man kan ta ett rejält tag om höftbenen.
Jag har kommit såpass långt nu, att jag har förstått,
att det jag saknar egentligen inte är själva smalheten,
revbenen, dom utstående höftbenen, alla benknotor,
utan det är just den där kicken man får.
Men efter alla resor upp och ner längs anorexins väg,
så har jag bittert fått erfara att den kicken, euforin,
den inbillade oövervinnerligheten,
endast stannar för ett kort kort tag.
Sedan så rasar allt.
Och den lilla kontroll man trodde sig ha,
blåser bort som löven utanför mitt fönster.
Men det hindrar mig inte från att fälla bittra tårar
av saknad, längtan, ånger.
Och det hindrar inte att jag vissa dagar
(de flesta) hatar min kropp så innerligt
att jag vill skära bort allt som är fel.
Det kliar i fingrarna av viljan att slå mig själv,
att klösa min hud rödrandigt blodig.
Bestraffa min kropp för att den inte är så som jag önskar . . .
"När du är tunn som luft så är du nästan perfekt"
(Kent - Noll)
Det är en textrad som jag tror alla som är/har varit fast
i anorexins klor kan känna igen sig i.
Den var mitt motto när jag var som sjukast,
eller rättare sagt, den var Fru Vinters motto . . .
Men, bemärk noga att det står nästan perfekt,
för när man väl är tunn som luft,
så inbillar man sig ändå
att det går att gå ett snäpp längre.
Den perfektionen man så bittert kämpar efter,
den är ouppnåelig.
Men väl inne i karusellen så förstår man inte det,
det är därför jag aldrig vill hamna där igen.
Hur mycket demonen i min hjärna vissa dagar
försöker övertyga mig om motsatsen . . .
Men som sagt, det hindrar inte dom bittra tårarna från att falla . . .
Döden förklädd till en silvrig boll
(Och affären, både hunden och jag behövde fylla på matförrådet)
Igår när jag bokade in mej på detta "Coreboll-passet",
så tänkte jag något i stil med "att det kan väl inte vara så himla jobbigt"
Så idag när jag kom till gymmet på Lilla Bommen,
så tänkte jag att jag lika väl kan köra ett konditionspass först.
Och eftersom jag var där i väldigt god tid,
för jag visste inte helt vart jag skulle,
men det visade sig vara lätt som en plätt att hitta,
så bestämde jag mej för att köra 20 minuter vardera på löpbandet (PW)
och hyffsat tempo/motstånd på Crosstrainern.
Det var ett beslut jag skulle få äta upp, så att säga . . .
Redan ganska så mjölksyrig i benen gick jag in till gruppträningssalen.
(Jag hade turen att vara ensam på passet idag, vilket var väldigt skönt!)
Men jag höll verkligen på att DÖ när vi(jag) skulle värma upp,
för instruktörens syn på uppvärmning var att sitta ni vet,
så där med ryggen mot väggen och benen i 90graders vinkel?
Plus att jag nu skulle ha en pilatesboll bakom ryggen
och lixom rulla den upp och ner, (genom att böja/räta på benen)
Och varannan gång stanna i 90graders vinkel och hålla där en minut.
För ett par ben med mjölksyra redan innan,
så var detta den yttersta döden!
Sedan så var det diverse övningar med boll, matta och 2kg's hantlar,
klarade mej nästan helt från att ramla i golvet,
var en gång som det totalt svartnade framför ögonen,
fast jag kom på att det var för att jag fokuserat så på stödet i magen
att jag heeeelt glömt bort att jag måste andas oxå. . .
Och så en annan gång när jag skulle göra armhävningar
liggandes på "döds-bollen",
jag pallar inte armhävningar i vanliga fall, detta var dödshemskt.
Klarade tre stycken (på sin höjd!!) och sen trodde jag helt seriöst
att jag skulle kräkas upp mina inälvor
om jag försökte göra en endaste armhävning till,
men, inälvorna stannade kvar, som tur var.
Men annars gick det faktiskt över förväntan för att vara första gången,
och med tanke på att mina "coremuskler" inte ÄR i toppskick.
(Eller i något befintligt skick alls kanske är mer rätt uttryckt . . .)
Tror helt klart att det kommer bli fler sådana här pass framöver,
dels så var det riktigt roligt,
bortsett från att jag kände mej jävligt klumpig emellanåt,
och dels så var instruktören så fruktansvärt trevligt och "snärtig"!
Och vilken kropp! Herrejävlar i min låda!
Jag hade kunnat tänka mej äta levande kaninungar för att få se ut så!!!
Eller ja. Kanske inte riktigt levande. Men ni fattar poängen?
Jag är nog fortfarande lite adrenalintrippad och snurrig i huvvet.
Jag vågar inte helt och hållet fundera på
hur jag kommer må i kroppen imorgon,
om jag ens kommer lyckas kravla mej ur sängen
För jag ska, iaf har jag tänkt det, till gymmet med Micke sedan oxå,
och imorgon står det "Sjukgymnastik med qigonginslag" på schemat.
Wish me luck!
Trötthet och fruktansvärd magkatarr
(Tack benzon!) så är jag helt sinnessjukt trött och seg idag.
Kan vara för att jag råkade ta en tablett för mycket igår kanske . . .
Det surrar i öronen och min kropp hänger inte riktigt med i svängarna,
känns lite smått mysko,
och jag är glad att det är vilodag från gymmet idag.
Annars hade jag nog varit en fara både för min egen och andras säkerhet . . .
Förut när jag va ute med Kira
så kändes det som om jag gick i en liten bubbla,
att världen inte riktigt nådde fram till mej.
Det var visserligen skönt att slippa omgivningen lite,
men jag hatar att vara avtrubbad.
Och för min del så är inte den yttre världens påfrestningar
det största problemet . . .
"Jag vet inte var jag ska hugga nånstans,
när demonerna bor i ditt bröst"
Min magkatarr är oxå riktigt åt helvete nu igen,
har försökt trappa ner på medicinerna ännu en gång,
men det är bara till att acceptera
att jag helt enkelt måste knapra i mej dom.
För det funkar inte att ha så här jävla ont
och att ständigt må illa
Så illa att jag behöver tänka på att inte böja mej för hastigt framåt,
för då spontankräks jag.
Och så som det bränner inuti magen nu,
så vill jag inte få upp det i käften/matstrupen.
Räcker med det som läcker upp under natten,
och gör att jag får spotta blodblandat slem på morgonen . . .
I övrigt så är detta en sådan dag då jag ångrar att jag vaknade.
Känner mest för att göra något så jag slipper världen för ett tag,
typ gräva ner mej i en grop och be en elefant lägga sej över hålet,
så jag inte kan ta mej upp, och ingen kan ta sej ner.
Jag vet oxå att jag alltid mår så sjukt mycket sämre
såhär dagarna innan "röda veckan",
men trots att jag vet att det är så,
så är det ytterligare en sådan sak som inte är så lätt att styra.
Och oavsett om folk bokstavligt talat slår in i min skalle
vilka orsakerna är/kan vara,
så hindrar det inte ångesten från att sprida sej inom mej
likt en eld som breder ut sej över ett bensinhav.
Framtidsångest
inför framtiden. Inför hösten då min sjukskrivning går ut.
Och som läget är nu, så har jag ingen aning om vem som
kommer kunna skriva ett vettigt sjukintyg,
som kan ge störst möjlighet att få förlängt.
Den polksfitte-läkaren jag va till för ett par veckor sedan
är ju inte ens att tänka på . . .
För jag vet att jag inte kommer klara av att börja jobba/plugga 100%,
och med denna ångesten som allt detta skapar,
så kommer jag heller inte vara kapabel till att arbeta med mej själv.
Det blir lixom ett hamsterhjul som bara snurrar på,
en nedåtgående spiral som bara ökar takten hela tiden.
Och jag står ständigt på ruta ett.
Jag vill så jävla gärna kunna jobba/praktisera/plugga,
men bara tanken på det gör att jag börjar svettas och hyperventilera.
Ta bara detta med skrivarkursen som exempel,
det är så sjukt jobbigt, och jag får sån massiv ångest
bara av att vara bland folk,
och av att göra sånt som rubbar mina cirklar.
Så mycket ångest att jag på vägen hem idag
starkt övervägde att slänga mej framför närmsta bil.
Jag får panik.
Jag hatar osäkerheten inför framtiden,
och jag vet att jag alltid förstorar upp allt,
får allt att bli till katastrof i min hjärna.
Men det är ju lixom så det är,
och det hör till viss del till diagnosen(-erna)
Men oavsett orsak, så är det som det är.
Ja. Som ni kanske märker av mitt sätt att skriva
så är jag lite lätt insnöad och panikslagen.
Jag vet inte vad jag ska göra,
vad jag ska säga
Jag vet inte något
förutom att det ibland är så fruktansvärt svårt att komma ihåg
hur man gör för att andas.
Så svårt att ens vilja andas ibland . . .
Den där värdelöshetskänslan är så fruktansvärt närvarande nu igen,
lika närvarande som tårarna som hela dagarna
bränner innanför mina ögonlock.
Jag vet inte hur länge jag kommer orka håll lågan uppe.
Jag sover fruktansvärt dåligt på nätterna,
drömmer mardrömmar, hallucinerar
och vaknar med sömnparalyser nästan varje natt.
Fastän jag vid det här laget har jag lärt mej,
att känna igen åtminstone paralyserna,
och att klara av att stå emot skräcken innan dom släpper
Hallucinationerna är däremot värre.
Sömnproblemen gör mej även mer mottaglig för "hennes" påträngningar
Hon våldtar min hjärna flera gånger om dagen,
men än så länge lyckas jag stå emot.
Men bara att önskan om att bli anorektisk igen gnager inom mej,
är ett mycket dåligt tecken.
Jag vet det så väl. Och jag kämpar emot.
Men jag vet inte hur mycket mer oro,
hur mycket mer ångest jag klarar.
Men jag vet däremot hur det skulle gå OM jag blir utförsäkrad i höst.
Och jag hoppas så innerligt att dom som tar besluten förstår.
Dom tre månaderna som jag blir utslängd i arbetslivet "på prov",
kommer räcka för att förstöra allt som jag byggt upp dom senaste åren.
Både jag och min omgivning vet hur fort jag rasar,
och hur hårt jag slår mej när jag landar
Och jag tvivlar på att jag kommer klara av en sådan resa en gång till.
Förra gången var jag hårsmånen från att stryka med,
och min kropp har inte direkt blivit starkare under dessa åren
i något som kan liknas vid ett ätstörnings-Limbo.
JAG vill inte bli sjuk(are) igen.
Men HON vill det desto mer . . .
Frågan är om min vilja är tillräckligt stark för att stå emot
Söndagstankar
Av någon konstig anledning
så brukar min hjärna få lite smått frispel på söndagar.
Väldigt många tankar som irrar omkring,
och jag får liksom inte riktigt någon ordning på nåt.
Ännu mindre än resterande sex dagar i veckan alltså.
De flesta tankarna far bara igenom min hjärna
som små korta fragment, delar av färdiga tankar.
Men likväl så lämnar varenda tanke ett fotspår,
ett bokmärke i min hjärna.
Jag har svårt att reda ut vad det egentligen är jag tänker på.
Jag vet inte vad det är som sätter igång min puls,
triggar min andning och sänder ut ångestsignaler i min kropp.
Jag vet bara att dom vid det här laget väldigt välbekanta
ångestmaskarna kryper omkring under min hud.
Ibland förundras jag över att det finns någon hud kvar
för dom att krypa under.
Jag tycker den borde vara utsliten efter alla år av krypande.
Det är konstigt, hur jag lyckats hålla ihop kroppen
genom alla dessa år när ångesten slitit och dragit i mej
När jag i så många andra fall känner mej så väldigt sårbar,
så splittrad och trasig. Ofullständig.
Inte för att ångesten inte sårat och ärrat mej,
men på något sätt så är inte ångesten det som skadat mest.
Det finns så mycket annat som skaver,
som bränner och förstör...
Jag känner mej ibland som en tickande bomb,
redo att förstöra allt som är i närheten
Flödesskrivningsalster
så skulle jag lägga upp texten som jag skrev under flödes-övningen.
Så här kommer den!
Ha gärna i åtanke att det inte är något direkt övertänkt skrivande,
utan som sagt, det första som kommer i tanken . . .
"Vilsna tankar blandas upp
med fågelkvitter och röster
från lekande barn
Parken sprudlar av liv,
mitt hjärta är motsatt.
Dött, tomt, tyst
Svarta tankar målar blodröda ord
över sotiga eldhärjade väggar
Gråtande fåglar
sjunger sånger i moll
Dödens hand griper
tag runt mitt hjärta
Suger ut all kraft ur min själ
Sånger för ensamheten
sånger för mej själv
I mitt innersta rum
irrar jag runt
Sökande efter en hjälpande hand
Ett halmstrå att rädda
en drunknande själ
En eld att sätta ett fruset
hjärta i brand
Skynda att älska innan elden falnar
Krossa det som gör ont,
bränn det som bränner,
skär bort det som skaver
Älska den som hatar
smek den som slår
Vänd andra kinden till
låt ingen se dina tårar"
Träningsvärk och pianoeufori
Hej bloggelibloggen!
Som rubriken redan avslöjat,
så dras jag just nu med lite lätt brännande träningsvärk.
Både från veckans gymträning
men oxå från gårdagens dryga två timmars pianospelande,
vilket faktiskt är jobbigare för händerna än man tror!
"Va, piano?" täker ni kanske,
om ni inte stalkat mej på FB vill säga,
för då vet ni redan att jag fick mej en mycket glad överraskning
på skrivarkursen i måndags.
Det första jag ser när jag kommer in i huset där kursen hålls,
är ett, om än något slitet och kantstött,
men i mina ögon strålande vackert, mörkbrunt piano.
Det startas någon form av nästan kemisk reaktion i min kropp
vid åsynen av ett piano.
Jag tror det kan jämföras med känslan
som en rökare känner när h*n ser någon tända en cigarett.
En sugande, pirrande, dragande känsla,
ett måste-ha-begär starkare än en frisk människas
basala behov av näring efter en längre tids svält.
Jag dras till pianot som en nattfjäril dras till en glömd glödlampa,
fjärilens vingslag kan liknas vid den nästan elektriska känsla
som sprids i mina fingertoppar.
Min kropp känns som atmosfären precis innan ett rejält åskväder.
För att inte tala om känslan när mina fingrar rör vid tangenterna
och släpper ut elektriciteten, spänningen, ångesten.
Ibland kan den känslan bli så överväldigande att mina ögon tåras.
Varje hårstrå på min kropp reser sig
och det ilar kalla ödlor längs min ryggrad.
Det där blev väl kanske lite väl flummigt även för att komma från mej,
men jag finner inga andra sätt att beskriva hur mycket jag älskar att spela.
Musik är som ett språk för mej,
ett sätt för mej att visa omgivningen hur jag mår, tänker, känner.
Jag vill minnas att jag tidigare skrivit hur min familj
enbart genom att lyssna på mitt spelande,
kunde avgöra hur jag mådde.
Där jag ibland brister i kommunikationen verbalt,
så tar jag igen den bristen tusen gånger om via pianot.
Så det är en enorm lättnad för mej att jag äntligen
har hittat en möjlighet att få spela.
Jag behöver det för att kunna andas.
Så skrivarkursen blev tack vare pianomöjligheterna snäppet bättre.
För att kanske berätta lite om den med,
så verkar det kunna bli helt okej.
En väldigt liten grupp, jag + 3 andra,
men det passar en ensamvarg som mej alldeles utmärkt.
Denna gången på kursen så blev det inte så jättemycket skrivet,
utan vi fick presentera oss lite snabbt
och berätta lite vad vi ville få ut av kursen,
vad vi ville skriva, träna på eller lära oss.
Som tur var så kändes det som om vi allihopa hade ungefär samma önskemål.
Vi gick igenom lite olika "uppvärmningsövningar",
bland annat flödesskrivning.
Vilket innebär att man under utsatt tid, denna gången 5 minuter,
hela tiden ska hålla pennan i rörelse,
dvs hela tiden skriva något på pappret
Bara skriva ner det som kommer upp i tankarna.
Utan några som helst prestationskrav.
Jag kom väl fram till att de mesta jag skriver är utifrån den "principen".
Det är sällan jag tänker så mycket när jag skriver,
så det är kanske nåt jag behöver lära mej.
Medvetet skrivande eller nåt sånt =)
Lägger upp den texten i ett separat inlägg,
så jag får in den rätt i kategorierna!
O-pepp och skrivarkurs
Förstår inte varför jag alltid är som allra mest o-peppad och apatisk
de dagar då jag ska iväg och göra saker . . .
Jag kan t.ex aldrig sova längre än till som allra mest kl sju på morgonen,
antingen vaknar jag av mej själv,
eller så väcker Kira mej runt kl sex.
Idag väckte hon mej inte,
och jag skulle utan tvekan kunnat sova flera timmar till. *suck*
Men, icke sa nicke, för jag ska snart iväg på en nyuppstartad skrivarkurs.
Det ska visserligen bli kul att komma igång med skrivandet igen,
men jag hade väldigt gärna sett att den började liiiite senare på dagen.
Dels för att jag alltid är omotiverad as hell på morgonen,
och sen för att det är en bit att åka för min del.
Plus att jag idag får åka extra tidigt eftersom jag inte vet vart jag ska,
utan kommer få irra omkring ute i Kålltorp ett tag,
om jag känner mej själv rätt.
GPS - Ja tack!!!
Nåja, nästa vecka så har jag förhoppningsvis memorerat vägen,
och behöver inte åka en timma i förskott . . .
Får väl se om det kan bli något kreativt skrivande,
kanske delar med mej av något här i bloggen isf.
Men det går lixom inte att tvinga fram orden,
dom måste komma hyffsat av sig själva.
Vad en skrivarkurs kan göra är väl att ge dom en liten spark i baken!
För jag vet att jag har så många ord inom mej,
som väntar på att förlösas, släppas fria
Att få komma ut i en bra ordning,
där dom gör mer nytta än irrande runt i min hjärna . . .
Yey. Tjingtjong!
Allergi och deklaration
och ögon som är igenmurade med ögonbajs.
Känner att denna våren kommer bli såååå bra allergimässigt . . .
Får väl kanske ta och boka tid hos läkaren
så jag får vettiga allergipiller utskrivna,
dels för att få starkare, sedan så slipper jag ju efter ett tag betala fullpris,
eftersom jag köper en hel den annan skit på apoteket . . .
Ibland frågar jag mej själv vad fasen jag skulle gjort om INTE
det funnits högkostnadsskydd på både läkarbesök och mediciner.
Dom här två månaderna ungefär
som jag nu fått betala mina läkarbesök "ur egen ficka"
har slagit rätt hårt på min redan innan svaga ekonomi . . .
Men, nu har jag 40:- kvar att betala för läkarbesöken,
sen slipper jag betala igen förän slutet av januari nästa år!
Just de ja. Jag har deklarerat nu.
Känns sådär lagom kul att höra alla mina vänner jubla över
att dom får massa pengar tillbaka,
när jag inte får ett öre.
Eller ja, jag skulle egentligen få tillbaka 87:- iår,
men eftersom skatteverket inte betalar ut summor på under 100:-
så får jag inget alls.
Tycker det är lite småkul,
har du restskatt, alltså behöver betala, men summan är under 100:-,
så behöver du inte betala det året,
MEN om du nästa år oxå får skuld att betala tillbaka,
som även den kanske är under 100:-
ja, då slås dom två beloppen ihop.
Och när du har över 100:- på "skuldkontot"
ja, då måste du betala dom.
Tycker dom rimligtvis borde göra detsamma med sin egen skuld,
dvs. summorna under 100:- som dom inte betalar ut.
Tänk vad mycket pengar staten tjänar in på sådana som mej,
som inte får över 100:- tillbaka . . .
Men, det är väl staten i ett nötskal,
den lilla människan måste göra allt rätt,
annars blir det repressalier
medans dom där uppe kan svina bäst faan dom vill
Nä, det var allt för mej denna morgon.
Nu ska jag försöka vakna till liv och sedan bege mej in till stan.
Möte med Vera idag. Ska säga till henne att läkaren hon "gav" mej
var en inkompetent jävla polackfitta, (ursäkta ordvalet . . .)
och att jag kräver att hon skickar mej till nån annan nästa gång.
Gärna någon som kan prata svenska så jag fattar va fanskapet säger
OCH att fanskapet fattar vad JAG säger . . .
Rörigt liv och pollenallergi
det har bara vart så fruktansvärt mycket med verkligen allt . . .
Till att börja med så har jag återigen totalt tappat förtroendet för vården.
Jag orkar snart inte längre kastas hit och dit mellan olika vårdformer,
som alla tillslut säger;
"Sorry, vi klarar inte av dej och din problematik,
så vi skickar dej vidare istället"
Jag känner mej som ett smutsigt, trasigt brev,
som har så många poststämplar att man knappt ser adressfältet längre.
Jag vet inte vart jag är på väg, vart jag borde gå,
och vart jag inte ska gå.
Jag försöker förgäves förklara för dom kontakter jag har inom vården,
vad jag behöver för hjälp/stöd, men ingen lyssnar,
utan försöker istället packa på mej hjälp jag inte varket bett och
eller överhuvudtaget är i behov av.
Jag behöver hjälp med min ångest,
min panik och mitt hat mot mej själv.
Men då får jag till svar från både psyk och hab. att
"Det kan dom inte ta hand om där"
Då undrar jag om dom överhuvudtaget ens läst min journal,
och OM dom gjort det, så är dom isåfall gravt dyslektiska
som inte fattar vad som står där.
Igår träffade jag en ny läkare.
Som jag inte över min döda kropp kommer gå till igen.
Har aldrig blivit så sjukt dåligt behandlar
och rent utsagt smutskastad för att jag är/har varit sjuk.
Jag vet att det inte är så rockigt för en i min ålder
att ha vart sjukskriven iprincip ända sedan ettan på gymnasiet,
jag vet det, så snälla, tala inte om det för mej som om jag vore efterbliven,
för det är jag inte!!
Jag orkar inte gå igenom all skit som denna läkaren sa,
för då börjar jag gråta. Igen.
Men när en person som faktiskt jobbar inom vården
inte förstår att jag inte är sjukskriven för att det är kul,
utan jag hade såååå gärna jobbat om jag klarat av det.
Ja, då tappar jag fullständigt det lilla hopp jag lyckats samla på mej . . .
Jag hamnar lixom tillbaka på ruta ett igen,
innan jag kan få hjälp att hantera min ångest,
så kommer jag inte kunna börja ta tag i resten.
(Dvs. utildning, jobb et.c)
Och när ingen av dom kontakterna som jag har,
anser att dom kan hjälpa mej hantera ångesten,
så vad ska jag göra?!
Jag förstår att jag förmodligen aldrig kommer bli helt fri från min ångest,
eftersom den förmodligen nästlat sej in för mycket i min hjärna.
Men att kunna fungera hyfsat som "normalt" folk
är väl inte för mycket begärt?
Men, vården är inte bättre nu än när jag startade min "resa",
nu är dom ännu mer benägna att istället för att ordna någon vettig terapi,
så är det ju sååå himla mycket lättare
att skriva ut narkotikaklassade mediciner
och på så sätt bedöva patienten så den håller käften.
Jag blir nästan mörkrädd över hur lätt dom klickar in en recept.
Igår fick jag utskrivet ett recept på bensodiazepiner.
Jag har lovat mej själv att aldrig börja med några sådana preparat igen,
men om det är det enda som i nuläget kan hjälpa,
så vad ska jag göra?!
Läkaren ville även skriva ut ett preparat som heter Lyrica,
men efter att ha läst om det så blir jag ännu mer mörkrädd . . .
Är det inte lättare att ge mej en slaktmask direkt istället?!
_________________________________________________
PS. Angående andra delen av rubriken,
alltså pollenallergi-delen,
så vaknade jag imorse av att mina ögon var totalt igenkletade.
Fasar för resten av våren/sommaren,
om det redan nu är såhär...
Dålig uppdatering
Förra helgen var min lillasyster här och hälsade på,
vilket jag skrev i förrförra inlägget.
Vi var uppe till Göta's både fredag och lördag.
Trevlig värre!
Sedan så drack vi ett antal liter vin här hemma med.
På söndagen åkte vi ut till Frölunda Torg och shoppade lite
Nästa gång får hon dock se till att vara helt frisk,
så hon är lite mer vaken!
I onsdags kom äntligen min skrutt hem igen
Guuuud vad jag har saknat honom!
Var egentligen först när han väl var hemma
som jag insåg helt och fullt hur tomt det varit utan honom!
Han får ALDRIG åka iväg igen!
I alla fall inte så här länge . . .
Jag har väl dock inte varit så social när han väl kommit hem,
för jag bara somnade i hans famn hela tiden
Har vart ännu värre än vanligt med min sömn
nu när han inte varit hemma
Pallar inte att sova ensam, att inte ha nån att snuffsa på
och en varm rygg att klamra fast sig vid . . .
Fick även en remiss till magnetkameraundersökning i veckan (röntgen)
så nästa fredag ska jag leta mej upp till Direct Röntgen på Backaplan
och bli plåtad. mohaha.
Jag hoppas verkligen dom hittar vad som är fel.
Hachiko - En vän för livet
Imorse såg jag på denna underbara filmen.
Det var länge sedan jag grät så mycket till en film,
tidigare har filmen Pay It Forward varit högst upp på min
"Gråta-till-film-lista", men undra om inte vi har en ny ledare här . . .
Dom som känner mej vet att filmer som inkluderar djur
slår an en viss sträng i mitt hjärta,
som får mej så fruktansvärt blödig.
Och den här filmen slår alla rekord vad gäller tårar,
och intensiviteten på mitt tårflöde som den orsakade.
Googlar man talesättet "Gråta som en fontän",
så bör det nästan visas en bild på mej . . .
Tänker inte babbla på mer om hur fantastisk filmen var,
utan jag kan bara uppmana er att se den!
Framförallt om ni behöver rensa ur tårkanalerna rejält . . .
Nu kommer snart Systeryster! =)
Hon är dock lite sjuklig, så jag får se vad mycket hon orkar med.
Får väl låna lite wiskey av Micke annars och tvinga i henne,
det ska ju tydligen hjälpa mot allt. ^_^
Hon är nog inte lika kräkmagad för "sprit-sprit" som jag är,
jag pallar ju inte ens vin över 8,5%
och ibland inte ens det :P haha
Jag vet, jag är lite klen ;)
Ska möta henne på centralen om ca en timme,
för jag vågar inte lita på hennes lokalsinne
och förmåga att kliva på rätt vagn,
plus att lyckas gå av på rätt ställe ^_^
Känner jag henne rätt så skulle hon likgärna kunna hamna i Angered
som här i Majorna =)
Vad vi ska hitta på i helgen?
Jao, dricka vin och lite sånt som vi är bra på!
Joina oss gärna! :P
Hade tänkt att vi kanske ska spela lite Wii oxå,
men det är beroende på om jag får igång konsollen.
Vilket man inte ska vara allt för säker på vad gäller mej.
Det där med tekniska prylar äro icke min grej!
Ne, nu ska jag plocka iordning lite
och sen börja fundera på att ge mej ut
för att slåss mot både stormen och allt folk på vagnen!
Tjingtjong!
Go´morgon, go´morgon . . .
go´morgon, go´morgon i kööör!
Nåja, fåglarna sjunger väl inte allt för intensivt,
och om det är en så värst bra morgon, det vete katten,
men jag har iaf vart ute på promenad med Kira precis.
Helvete vad jobbigt det är att traska i snö
med stenhård skare så man lixom fastnar för varje steg!
Man blir trots allt faktiskt rätt bortskämd nere i Gbg ändå,
fastän man gärna klagar på plogningen . . .
Här hemma så är det fan ingen som plogar åt en
här får man göra det själv! haha
Det är så skönt att gå i skogarna här hemma,
det är så tyst och lugnt.
Och Kira kan få springa löst på ett helt annat sätt,
här behöver man inte speja efter andra hundar hela tiden,
det enda som man får hålla utkik efter är vilda djur
Men dom har ju oftast hört mej och Kira innan vi ser dom,
så dom hinner springa och gömma sig! =)
Om ett par timmar bär det av in till Torp,
ska till optikern och förhoppningsvis kirra nya glasögon.
Igen . . . Men denna gången ska det bli bra!
Sedan ska pappa förmodligen köpa bil,
så jag får hänga med på ett hörn där.
Well. That's all for now folks!
Tjingtjong!
Home sweet home
hundarna springer och dreglar på varann,
katterna jamar, syrran pluggar
och mamma yr runt som en yr höna.
Allt är som det ska vara med andra ord!
(Det enda som egentligen stör nu,
är den förbannade klockjäveln på väggen.
Den tickar sönder min hjärna!!
Ibland är det ett straff att ha en pappa som är urmakare. ^_^)
Eftersom min bättre hälft är borta på utbildning i drygt två veckor,
så ska jag vara här hemma tills på fredag,
och sen försöka överleva ensam veckan därpå.
Får la se hur det går med det.
Till helgen ska iaf syrran med ner till Gbg,
så jag har iaf sällskap då =)
Blir väl ett par lådor vin
och en massa flum kan jag tänka mej.
Jag borde försöka komma i säng i hyffsad tid ikväll,
blev inte överdrivet mycket sömn inatt om man säger så . . .
Tjingtjong!
Städat bland mina nagellack.
att göra sånt man inte får tummen ur till annars.
Tillexempel att rensa ur nagellack som är kassa!
Vilket verkligen var på tiden,
för jag har haft två neccesärer
+ ett antal fryspåsar med nagellack
utan någon som helst koll eller ordning.
Så, det är vad jag spenderat en bra stund med nu.
Fick räknat det till ca 100 stycken nagellack,
varav 35 fick slängas efter lång och i vissa fall trogen tjänst.
(Behöver jag ens nämna,
att jag är lite go i huvvet efter allt sniffande?
Ni kan ju tänka er hur mkt avdunstningar det blir
när man måste öppna ca 100 lackflaskor för att checka innehållet)
Så nu behöver jag änna fylla på förrådet,
för ca 65 nagellack är lite dåligt faktiskt . . . haha
Större delen av mitt lilla "lack-kaos"
Nagellacken som nu kommer gå en ond, bråd död till mötes
Färdigrensat, sorterat och uppradat!
Mycket nöjd med mej själv nu!
Synd bara att dom inte kan stå kvar på vardagsrumsbordet
sådär fint och stiligt uppradat . . .
Eller ja kan kan dom väl,
men det ser ju lite galet ut!
"Då jag vet att jag gjort allt jag kan . . .
Jag kan inte stanna, du måste förstå
Kyssar och tack, men nu måste jag gå . . ."
Detta inlägg läses på egen risk.
Jag har inte bloggat så ingående på ett tag nu,
framförallt av orsaken att jag inte vill oroa min omgivning,
men då jag nu på morgonen brast i telefonen när jag pratade med Mamma,
så kan jag lika väl skriva av mej lite här . . .
Jag mår allt annat än bra just nu,
en nedåtgående spiral utan utväg.
Jag hatar att jag alltid går
från askan in i elden.
Från ett dåligt mönster,
till ett kanske ännu sämre.
Kontrollerande, hatade monster,
lämna min hjärna ifred!
Med stickande, krypande ångestmaskar
under varje millimeter av min hud.
Och med stålhänder runt hjärta och hals,
blir andningen omöjlig att kontrollera.
Tankarna som irrar likaså . . .
Jag önskar så innerligt
att jag nångång kunde lyckas,
med vad jag än försöker genomföra.
Men hon ligger alltid under ytan,
redo att slå sina järnklor omkring mej
Redo att manipulera min hjärna
så att jag ser det hon vill jag ska se.
Och känner det hon säger åt mej att jag ska känna.
Jag försöker se bortom henne,
försöker låta bli att lyssna
på hennes förledande, förstörande ord
Försöker skrapa fram det som är jag
under lagren av ångest och panik.
Men, som så många gånger innan
så är det för mycket fett ivägen . . .
Jag hittar inte mej själv i denna eviga labyrint
av ångest, panik och hat.
Vilsen och skrikande hålls jag fast,
i en blindgång av labyrinten
där ingen kan finna mej.
För vem vet vart att leta?
Jag vet inte ens själv,
vart nånstans på kartan jag befinner mej.
Jag står med mina fötter på varsin sida
av gränsen mellan två olika helveten.
Och jag kan omöjligt känna,
vilken av fötterna som står stadigast.
Vilket helvete som kommer bli mitt
Men en sak kan jag klart och tydligt känna,
det är att ingen av fötterna står på frisk mark . . .
Jag tror hon har lyckats igen,
hon har lyckats intala mej,
övertyga mej,
att jag är på väg mot något bra
För en gångs skull . . .
Men när jag är tillräckligt insnärjd i hennes nät,
så låter hon ridåerna falla
Hon visar sig för den hon verkligen är,
och lämnar mej blödande vid vägkanten
Men innan hon går viskar hon hotfullt,
hånfullt lent i mitt öra
"Du trodde väl inte jag övergivit dej?
Nej lilla vän,
jag kommer alltid finnas inom dej,
och jag kommer alltid lyckas vränga dina tankar.
Jag äger dej och ditt liv.
Försök inte kämpa emot,
du vet att mina straff är outhärdliga
Jag äger dej och dina tankar,
du har alltid varit, och kommer alltid förbli
min alldeles egna marionettdocka."
Sova? Vad ska det vara bra för?
För dom som inte läste min uppdatering på FB igår,
så blev Kira påhoppad av en annan hund igår.
Vilket var fruktasvärt obehagligt,
både för henne och mej.
Som tur var så klarade Kira sig utan några kroppsliga skador,
men hon var väldigt nervös när vi var ute på morgonpromenaden förut.
Jag hoppas det går över fort,
för jag orkar inte med samma "resa"
som det blev efter förra gången hon blev biten.
Det är egentligen först nu den senaste tiden
som jag hade lyckats få henne att inte vara så rädd för allt
Precis efter hon blivit biten så kurade hon ihop sig och underkastade sig
så fort man antingen höjde rösten lite, eller gjorde en hastig rörelse.
Det kunde vara bara att ta tag i kopplet lite för hastigt,
tex. om det kom mötande hundar,
så kröp hon ihop och nästan la sig på rygg och blottade strupen.
Vilket inte alls kändes bra,
för det är ju inte JAG som orsakat hennes rädsla från första början,
utan den andra hunden, men en skrämd hund tänker inte logiskt,
den blir rädd för allt som påminner om händelsen som skadade den.
Har haft en jävla sjå med att verkligen tänka på att inte tex. säga "Nej"
med för skarp röst, eller att göra för yviga rörelser när vi är ute och går.
Men tränat henne på att acceptera sådana saker när vi leker,
för då går det lättare att vara lite tuffare mot henne.
Och jag VILL verkligen inte behöva gå igenom detta igen,
men måste jag, så självklart gör jag det,
jag menar inte att jag ska skita i det och låta henne bli ett nervknippe.
Gårdagens händelse gjorde mej först så rädd
att jag knappt kunde varken gå eller prata.
Det var inte lätt att gå hem till lägenheten igen,
benen ville vika sig hela tiden.
Jag gick förbi en OKOPPLAD, ensam hund som satt utanför en affär,
och precis när vi gått förbi hunden,
så flyger den på Kira och biter tag i nacken på henne.
Kira tjuter och den andra hunden morrar högt och gläfser.
Som tur var så hörde hundens ägare det, och kom ut
och fick tagit tag i sin hund.
Egentligen så borde jag ha sagt några väl valda ord till henne där och då,
men jag var alldeles för skärrad för att ens kunna tänka.
Efteråt så kom ilskan, Hur i HELVETE kan man ens komma på tanken
att lämna en hund obunden utan uppsikt?!
Hur snäll och väluppfostrad hunden än är, så ÄR det ett djur,
som har instinkter och kan således agera på ett sådant sätt
som man som ägare inte förutsett!
Tänk om det varit ett barn som kommit och stojat förbi hunden,
hade den attackerat barnet då med?
Det är fruktansvärt oansvarigt att som ägare inte tänka ett steg längre.
Nå, det är bara till att vänta och se nu,
jag håller tummarna för att jag slipper ett helvete med Kira.
Snälla, håll era tummar med!
Något som iaf var "positivt" med denna händelsen
var att det var en labrador som attackerade,
och inte en sk "kamphund".
Och nej, det är inte pga dom förutfattade meningarna om att tex.
"Ifall en sån hund biter så hänger den kvar tills bytet är dött"
Absolut inte, dom som känner mej vet hur jävla less jag är på all smutskastning
av dom sk farliga hundarna.
Okej, jag kan inte blunda för det faktum att många hundar av den typen
ÄR inblandade i en del skit, men det är inte HUNDENS fel.
Utan det är antingen pga en okunnig ägare,
eller dessvärre, en ägare som VILL ha sin hund aggressiv.
Men vill man, så kan man få vilken hundras som helst att bli aggressiv,
men man kan även uppnå motsatsen,
att få en "farlig hundras" att bli en perfekt familjehund.
Sedan, om man ser på statistiken gällande hundar som biter,
så ligger våra "snälla och goa" hundraser högre upp i listan än dom "farliga"
NEJ tack till all sorts rasism,
både mot människor och djur!
Update; Still alive
så överlevde jag tandläkarbesöket.
Men det var med livet hängande på en tunn, tunn tråd.
Höll på att dö i vagnen dit,
det surrade i öronen,
synen var inte stabil överhuvudtaget.
Och andas?
Måste man göra det?
Tydligen, annars får man svimningskänslor . . .
Väl framme så fick jag vänta lite extra i väntrummet,
vilket fick ångesten att toppa rejält,
så jag grät redan innan jag kom in till tandsköterskan.
Väl där inne så fortsatte tårarna rinna under hela behandlingen.
Men dom som tog hand om mej var verkligen SÅ bra,
kan verkligen rekommendera Colosseum-kliniken för er med tandläkarskräck!
Dom påminde mej om att andas med jämna mellanrum,
ni med ångestproblematik vet att det ibland glömms bort . . .
Vilket inte blir så bra i slutändan.
Så nu har jag fått lagat den där jävla tanden,
ett problem mindre att oroa sig för
Vilket är bra, för problem har jag tillräckligt av.
Tandläkaren konstaterade dock att min visdomstand,
som jag misstänke, inte ser helt frisk ut.
Men att det inte är nån idé att laga en sådan tand,
utan vänta ut den tills den är tillräckligt blottlagd för att dra ut den.
Så nu kommer jag börja oroa mej för DEN tanden istället.
Jaja. Sån är jag, alltid NÅGOT att nojja över . . .
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Tusen tack till min mamma och pappa
för pengabidraget till tandläkaren,
utan dom hade min tand fått sitta kvar
och errodera tills den vittnat bort.
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Dör litegrann
så jag skriver av mej lite.
Jag tror jag nämnt tidigare
att jag har ett hål i en tand som jävlas med mej,
plus den där jädra visdomstanden.
Nu har det börja göra ont i "håltanden" oxå,
så jag bestämde mej idag för att ta tjuren vid hornen
och ringa tandläkaren och kolla om dom hade nån tid ledig
inom inte allt för avlägsen framtid.
För Folktandvården här i Majorna vart fullbokade fram till April
fick jag reda på när jag var där för ett par veckor sedan.
Så, sagt och gjort. Jag fick letat upp en tandläkare som verkade bra,
fick sitta i telefonkö en stund, vilket fick paniken att slå i öronen
som en galen trummslagare med dödsryckningar ungefär.
När jag väl kom fram på linjen,
så hade jag nästan glömt bort vad jag hette,
men som tur var så lyckades jag svara "Cecilia Carlsson"
och personnumret lyckades jag oxå komma ihåg,
trots att jag höll på att säga mitt telefonnummer istället.
Sedan helt plötsligt säger hon
"Oj, vi har ett återbud nu kl 13.10, kan du kanske komma så snart?"
Innan jag hinner tänka så har jag bokat in mej på den tiden,
så nu ska jag till tandläkaren om lite drygt en timma.
Och jag är inte allt mentalt förberedd . . .
Mår fruktansvärt skit just nu,
jag har sån jääävla tandläkar-fobi . . .
Måste försöka få fixat mej iordning och åkt iväg så snart som möjligt,
annars kommer ångesten binda fast mej i soffan
och jag kommer aldrig komma iväg
Ingen idé att sminka mej iaf,
för jag kommer ändå grina som en barnunge
när dom pillar i munnen på mej . . .
Önska mej lycka till, tack.
Räk- och vinkväll
( Jag dricker visserligen fortfarande vin,
så att inte räkorna torkar ut inne i magen,
dom behöver ju ha något att simma i lixom )
Dessvärre så vart det en väldans massa romgegga i räkorna,
men jag lyckades hitta några utan rom i!
( Det borde vara pojk-räkor va?
Någon som vet hur det funkar i räk-riket? )
För jag tål inte att få den geggan på fingrarna,
det vänder sig nästan i magen bara jag ser äckelverket! haha
Lyckades sedan, när jag tröttnat på att sticka mej i fingrarna
när jag letade efter romfria räkor,
att skala ett par räkor med rom fast utan att få den på fingrarna
Med hjälp av lite hushållspapper så funkar allt!
Nedan följer de obligatoriska "blogg-bevisen"
För återigen, det som inte bloggas om har inte skett,
okej?
Räkskål + gudomligt gott vin! Tipstipstips!
Räkor i närbild, ser ni äckelrommet? haha
Mina fina pojkräkor, utan rom!
Färdiga resultatet;
Grovs rådbröd, avocadoröra, ägg och räkor ♥
Och på tal om saker som trivs i vatten (Dvs. räkor)
så upptäckte jag idag att mina hörlurssnäckor inte gillar att bada,
inte ens i jordgubbssaft som är så gott!
Karusellen snurrar men clownen är död
så jag är egentligen trött nu,
men kan som vanligt inte finna nån ro.
Har en del förvirrade tankar i min hjärna,
den ställer till det för mej som vanligt.
Min hjärna går lite på högvarv,
lite därav titeln . . .
Ibland känns det som om jag inte alls
kan styra karusellen som ska föreställa mitt liv.
Tänk er en karusell som bara ökar och ökar,
och unge efter unge flyger av
i takt med att centrifugalkraften
blir starkare och starkare.
För att helt plötsligt bara PANG tvärnita,
så dom ungarna som inte flygit av innan,
med säkerhet dör av den extrema fartvind som slår emot dom
alternativt så knäcker dom nackarna av sig
pga av wiplashen som kommer som en pistolrekyl
Varför är det så jävla lätt för hjärnan att ta över?
Varför skriker den så jävla fula saker åt mej?!
Helgen har egentligen varit bra,
har haft lite smått kämpigt med maten bara . . .
(Och medföljande tankar och ångest)
Men men, det är bara till att bita ihop och hålla färgen.
Och mota bort alla tankar och måsten
Imorse tog jag och Kira en rejäl promenad.
Det var äckligt halt på vissa ställen,
och jag är nästintill dödschockad över att jag höll mej på benen. haha
Vi mötte även en supersöt ekorre,
Kira ville leka, men han bara stirrade på henne
och sen ilade han upp i närmsta träd.
Sedan så kom pappa ner och åkte med mej
och köpte ett skåp till badrummet,
vilket verkligen var på tiden,
för det var så sinnessjukt rörigt bland alla grejjer!
Dock så fick inte allt plats så som jag önskat,
så jag får åka till Ikea och köpa ett till =) haha
Pappa och Micke fixade även med diskmaskinen,
så nu kan jag ÄNTLIGEN använda den
Den står dock på bänken och är tjock
och tar upp en väldans massa plats,
men det får gå tillsvidare,
tills vi fått tag på nån som kan fixa
så det går att ha den i ett av underskåpen.
Nu ikväll så har jag vart uppe till Göta's en spontansväng.
Micke ska se på SuperBowl nu,
så han skulle sova ett tag tidigare ikväll,
och det är sååå tråkigt att bara sitta och titta ut i intet.
Så då beslutade jag mej för att traska upp
och våldgästa dom där uppe =)
Jag borde sova nu,
för imorrn (eller ja, idag blir det ju, eftersom klockan är över 12.00)
så ska jag tvätta vid sju på morgonen,
och sen runt ett-tvåtiden så ska jag åka upp till Uddevalla en snabbis,
Plus att jag nångång däremellan ska hinna träna hade jag tänkt . . .
Eller om jag tar det när jag kommit hem igen.
Nåja, får la se om jag lyckas bli "sov-trött" idag,
eller om jag får leka zombie ytterligare en dag....
Love
Mini-kalas!
Stora damen är hon nu minsan!
(Dax att börja uppföra sej vuxet nu kanske, Kira?) haha
Vi vart iväg till Bäckebol förut,
Micke skulle kolla upp lite grejjer med sin MP3-spelare,
och jag var ett roande inslag under bussfärden som vanligt.
Jag kom fram till att OM Micke gör slut med mej,
så kommer det vara pga att har inte orkar med min
såååå überkassa humor längre.
(Vet inte om det är bra eller dåligt,
hade jag bara kunnat hålla käft och inte kläcka mina,
enligt mej, briljanta vitsar,
så hade jag ju haft en garanterad livspartner resten av livet lixom.
Men nu så kan jag ju inte hålla käft,
så vi får väl se hur det går i framtiden. haha)
Vi råkade dock ut för kontrollantfittor ute på Bäckebol.
Jag hade betalat, eftersom jag har månadskort,
Micke hade inte lika tur.
Surt sa räven . . .
Nå, shit happens lixom.
Åter till kalaset.
Köpte ett gäng hundkex till Kira på zooaffären där ute,
hade tänkt köpa nåt gosigt och saftigt köttben,
men det blir så äckelgeggigt på golven av sådant
Så det blev två olika sorters stora hundkex,
(inte för att det direkt stökar ner så himla mycket mindre,
men det kletigeggar iaf inte!)
varav ena sorten såg ut som en polarkaka.
Men luktade inte som en sådan . . . Uäck
Nedan följer några bilder på när hon massakerar kexen,
för dom som är intresserade. haha
(Det som inte bloggas om har inte skett!!)
Nu ska jag nog gå och städa upp resterna . . .
