Bröllop, gelénagel och ny kategori
så ska jag på bröllop idag.
Vilket jag nog nämnt innan.
Är väl inte allt för sugen på att gå nu heller,
men jag får väl bita ihop...
Som vanligt när jag har något speciellt inplanerat,
så MÅSTE mina naglar vara perfekta.
Det går inte annars, är väl någon sorts tvång/mani jag har...
Och "perfekta naglar" i min värld
betyder inte nio långa och en sorgligt kort,
avbruten nagel. Och absolut inte heller TIO korta naglar.
Så jag fick sätta mig imorse och bygga mig en nagel i gelé.
Denna gången använde jag tippar,
behöver lite mer övning innan jag klarar av att bygga formarna.
Har även skapat en ny kategori "Naglar",
där jag kommer lägga upp mina kreationer!
Såhär såg naglarna ut innan jag började,
men en, som ni ser, väldigt ledsen och kort nagel...
En bild på själva borttagningsprocessen.
Fina små paket med geléremover+folie,
för att slippa slipa bort allt material...
Såhär blev den färdigbyggda nageln, lite bubblor i gelén ännu,
men det börjar bli bättre för varje gång:
Och så slutresultatet:
Så nagelmässigt är jag åtminstone redo för bröllop,
sedan att psyket inte är det är väl en annan femma...
En vecka full av utmaningar....
som jag skrev i förra inlägget så var det glassfika
ensam på stan, som stod på schemat igår.
Och glass blev det!
Trots att sjukhjärnan ville skylla på ösregnet,
att det bara är fetton som äter glass frivilligt
och verkligen när det inte är väder som befogar syndandet.
Mådde verkligen inte bra varken innan, under
och framförallt efter att jag ätit glassen...
Fick i princip övertala mig själv för varje liten sked glass,
för varje sked så skrek sjukhjärnan åt mig att SLUTA!
När jag inte lyssnade, så försökte den påkalla min uppmärksamhet
genom att gång på gång tvinga min blick
mot den mycket tilltalade toalettdörren i hörnet av fiket....
Efter vad som kändes som en evighet
så fick jag iallafall petat i mig glassen och sedan, med ren viljestyrka,
gå ut ifrån fiket UTAN omvägen förbi toaletten.
Väl tillbaka på Capio så var det ett sådant otroligt inbördeskrig i min hjärna, så jag fick gå över till Kliniken och be om lugnande som fredsförhandlare.
Sedan gick jag och la mig för att vänta ut den vita flaggen och att vapenvila skulle uppstå.
Jag vet inte om det var för att det var ett tag sedan jag sist tog mina lugnande, eller om det var den massiva ångesten som tröttade ut mig totalt, men sedan så sov jag i princip resten av dagen, vaknade bara till liv när det var middagsdax.
Idag ska jag ut och luncha med min behandlare, har dock inte bestämt mig ännu för VAD eller VART vi ska äta.
Lutar åt vegetarisk lasagne eller paj. Båda alternativen är rejäla utmaningar, och jag vet inte vilket som är "värst".
Sedan imorgon på em. fikat kommer den förmodligen största utmaningen sedan semlan i februari; en delicatoboll. Som just nu känns nåt så oerhört skrämmande att jag glömmer bort att andas varje gång jag ser den liggandes i kylen och hånskratta åt mig... Som tur är, så kommer någon i personalen ut som stöd, för annars klarar jag det nog inte.
Och jag tror att hon jag bor med känner liknande....
Jag tror att glassen igår blev så jobbig som den blev, mycket pga delicatobollen och lunchen idag, det blev lixom lite för mkt för mig att hantera.
Men skam den som ger sig, och sedan så åker jag ju hem på lördag,
så jag slipper jobbiga ätbara saker, om jag inte frivilligt väljer det.
Det är väl bara pojkvännens pappas bröllop den 17e som känns "lite lätt" motigt just nu....
Nu ska jag fortsätta städa för att hålla tankarna borta lite, och sedan är det lunch och direkt efter det åker jag till stallet.
Hoppas ni får en fin dag!
Trött dag.
och vart mer död än levande när mobilalarmet gick igång 07.45.
Nu sitter jag och väntar på att tiden ska gå,
så att jag kan komma iväg till stallet.
Tröttheten säger att jag egentligen borde stanna i sängen,
men jag vill inte missa fler stalldagar, missade ju flera gånger
då min mage inte ville vara med och leka.
Och om jag missar någon för många gånger,
så blir det väldigt lätt att jag skiter i det totalt.
Så jag får försöka orka, och vila sen i eftermiddag istället.
Det är väldigt skönt att ha sällskap ute i lägenheten nu,
för då slipper jag laga ALLA måltider själv.
Sedan att det till en början blir lite rörigt,
framförallt för hon jag bor med nu, med tanke på alla mina allergier och intoleranser.
Men jag tror hon fixar det galant :)
Imorgon är det planerat att jag ska åka in till stan och äta glass ensam
och det oberoende på hur dagsformen är.
Jag får intr skylla på att det är en dålig dag, eller skylla på att vädret inte är tillräckligt fint, eller vad för andra ursäkter ätstörningen försöker sig på för att slippa undan...
Det SKA göras om det så är snöstorm!
Sedan på torsdag ska jag ut och äta med min behandlare,
har kikat runt på menyerna på flera av restaurangerna i stan,
men pga allergier, intoleranser och med tanke på att jag är vegetarian, så blir ju utbudet därefter...
Det lutar nu åt att det blir någon form av paj.
Jobbigt som fan med paj, men av allt som fanns att välja på,
(eller kanske rättare sagt; frånvaron av så många valmöjligheter)
så är det nog det som är lättast för att hitta nåt som jag kan äta.
Nej, nu får jag gå och hämta mina stallkläder och kränga på mig dom.
Dock sådär lagom sugen i nuläget
på att trycka ner mina ekstammar till ben i tighta byxor
Vilket jag å andra sidan ALDRIG är direkt sugen på,
om det inte är träningstightsen vill säga....
Hoppas ni får en fin dag,
och håll gärma tummarna för mig vid kvart över två-tiden imorrn,
så jag får lite extra styrka att trycka i mig den där satans glassen....
Vilsecyklande, halv storm och bio
min tanke var att kolla upp hur lång tid det skulle ta
för mig att cykla till stallet där jag arbetstränar.
Kom fram till att det tar ca 30 minuter
inklusive felcyklingar och lättare förvirring...
Jag märkte relativt snart att cykelvägarna här i Varberg
INTE gick där jag tyckte dom skulle gå...
Det vill säga, i anslutning till den "vanliga" vägen,
som jag tillslut lyckats pränta in i min lokalsinnesbegränsade hjärna
och INTE som dom gjorde; upp och ner över gångbroar/tunnlar
och fram och tillbaka, åt höger och vänster som en infernalisk labyrint!
Nå, jag kom hem tillslut iaf.
Efter sisådär en och en halv timme
Fick ett par muttrande blickar från personalen
som verkade tycka att jag både cyklat för snabbt och för länge,
när jag sa hur lång tid det skulle ta för mig till stallet.
Men OM dom skulle påpeka det rakt ut,
att jag kanske börjar röra på mig för mycket
så kommer jag bara svara att dom fan ska låta mig hållas
och inte lägga sig i, så länge inte min aktivitet gör att jag
rasar ner i vikt, vilket är relativt otroligt för min del....
Igårkväll hade jag tänk gå ner och sätta mig vid vattnet en stund
bara få VARA och fundera över livet och allt omkring,
men när jag gick ut, så insåg jag att det blåste
på tok för mycket för att vara behagligt nere vid vattnet...
Det blåser fortfarande rejält ute,
och jag vaknade ett par gånger under natten av att det
riktigt ylade i fönsterkarmarna.
Hade ju hoppats få fint väder idag,
för min fina Sara kommer hit sedan, och jag hade tänkt
att vi kunde äta mellanmål ute i solskenet.
Men, det är ju ett antal timmar kvar, så det kanske hinner
bli både varmare och mindre blåsigt!
Sedan i eftermiddag så kommer min skrutt,
och ikväll ska vi gå på bio här i Varberg.
Det blir Avengers, dock inte i 3D.
Sedan så sover han här tills imorrn, för eftersom jag är ensam
ute i lägenheten nu, så stör man åtminstone inga andra
när man har besök, och man slipper vara instängd på rummet hela tiden.
Vad gäller allt jag skrivit de senaste dagarna,
så har jag ännu inte fått den respons jag önskar.
Men som man brukar säga ;
"It ain't over until the fat lady sings"!
Och till sist, ett tänkvärt citat jag hittade igår
"The best way to escape from the past
is not to avoid or forget it
but to accept and forgive it".
Lägesuppdatering
Föga förvånande, så visade vågen YTTERLIGARE uppåt,
inte lika drastiskt som de flesta andra gånger,
but still; UPP....
På mitt samtal med min behandlare förut så tog jag lugnt, konkret
och konsekvent upp allt jag skrev i gårdagens inlägg
(Och lite till....)
Jag förklarade för henne, att varken jag eller mina närstående
framförallt min klippa till mamma,
kommer acceptera att jag pga. deras oförmåga att se till individer
ska behöva avbryta behandllingen.
Jag påtalade även flertalet gånger idiotin
med att inte ha någon dietist tillgänglig
Och det på ett, åtminstone vad dom bedömmer sig själva som,
utomordentligt bra behandlingshem för ÄTSTÖRNINGAR...
(Och för att tillägga; enligt dom, ALLA SORTERS ätstörningar)
Hey, rätta mig om jag snurrat till det,
men ÄR det inte just personer med matproblematik i allmänhet
och hur mycket/vad vi behöver/kan äta i synnerhet,
som detta stället isåfall säger sig vara experter på att kunna hjälpa?
Had det då inte varit väldigt passande med en dietist att vända sig till?
Och då BÅDE för patienter och personal
Kokerskan Marianne i all ära, hon HAR koll på det mesta,
MEN är INTE utbildad dietist/nutrionist.
Som jag sa till tjejerna inne i Villan förut
"Inte fan lägger man sig tex. på operationsbordet
och låter någon som KAN EN HEL DEL om vart organen ska sitta
skära i ens kropp. Nej, där vill man ha någon utbildad läkare"
Så varför kan jag då inte få prata med en utbildad dietist?!
På samma sätt som det gäller ens liv vid en eventuell operation,
så hänger mitt liv just nu faktiskt på om Capio kan hjälpa mig eller inte.
Jag vet med säkerhet att det inte finns
någon annan möjlighet för mig för att kunna fortsätta leva
annat än att bli FRISK, allt annat är bara en lång väg mot döden
För vad man än kan tro som utomstående
så ÄR det en dödlig sjukdom jag har,
där dessvärre inga som helst mediciner kan hjälpa
MATEN är min "medicin",
så snälla, hjälp mig för fan att dosera den rätt!!
Solsken och lyckad perm (igen)
tåget till Varberg går 17.42 från Gbg central.
Även denna permissionen har gått bra, magen har dock fortsatt bråka,
så det har varit nära att jag tagit till det gamla vanliga knepet mot magont; kräkningar....
Men jag har klarat mig, jag har stått ut, i både magont och ångest
Jag väntar väl just nu på att den ångesten som jag tryckt undan
ett bra tag nu, ska titta fram och ta över mitt liv...
Det är med lite blandade känslor som jag åker tillbaka
det mesta hänger på hur vägningen imorgon går.
Om jag nu passerat BMI 25, och vad dom där nere isåfall tänker göra
(Ska man se till tidigare veckors "trend",
så KOMMER jag ha gått över 25 i BMI....)
Och jag TÄNKER inte acceptera ett
"Nej, vi gör inga ändringar...blablabla" en gång till.
Någon gång så måste dom väl få in i sin skalle att deras matplanering
inte ÄR rätt för alla individer?
Jag har försökt prata med både behandlare, läkare och enhetschefen,
men dom är allihopa (främst enhetschefen)
så jävla inbitna i sina "regler".
Jag förde på tal om att dom faktiskt inte håller sig till matplaneringen
åt ANDRA hållet; alltså om det är någon patient som INTE håller vikten
på deras matupplägg, utan stannar på en för låg vikt
alternativt går NER, så får den patienten isåfall extra mat.
Min fråga var då VARFÖR dom inte kan inse
att det kan vara åt andra hållet med,
så som jag, som INTE håller vikten på deras matplan,
utan ökar och ökar.
Svaret jag fick på den frågan var kort och gott
"Vi ändrar inte i matplaneringen"
Är det bara jag som tycker att dom talar lite emot sig själva där....?
Nästa stora frågetecken är att jag, när jag var på bedömningssamtal,
sa till den behandlaren jag hade mötet med att jag av erfarenhet VET
att jag bara kommer öka på den mängden mat,
och att de i min familj och många i min släkt likt mig
har låg ämnesomsättning i grunden.
Svaret jag fick DÅ var att dom lovade att jag INTE skulle bli överviktig,
och att dom skulle stoppa en eventuell viktuppgång i tid.
Varför säger behandlaren en sak,
när verkligheten uppenbarligen är något helt annat?
Jag bad från första början om raka svar, konkreta förklaringar
och framförallt ÄRLIGHET. Det är A och O för de allra flesta,
men för mig med Asperger, så är det ÄNNU viktigare.
Vilket jag som sagt gjorde klart redan från första dagen.
Men sedan dess så har jag gång efter gång fått luddiga svar,
långsökta bortförklaringar och en och annan idiotförklaring.
Det känns inte helt okej....
Så just nu väntar jag med ångestblandad förväntan
på morgondagens vägning, och den disskutionen som KOMMER bli efteråt.
Jag tycker det är faan att man ska behöva SLÅSS
för att få den hjälpen man behöver,
men det kanske är först då man faktiskt inser att man vill bli frisk?
Den gamla Ceca hade gett upp för länge sedan,
men den nya VILL ju ha hjälp, och det vore ju jävligt synd
om Capio's jävla regler och "sånt som brukar fungera"
ska vara det som sätter käppar i hjulen
för mig och min chans att bli fri från mina ätstörningar.
Jag gav mig in i detta kriget av egen fri vilja
med en förhoppning om att få professionel hjälp
för att kunna bli FRISK OCH FRI.
Och jag tänker INTE låta några idiotiska "regler"
hindra mig från att nå mållinjen!
Återkommer förmodligen imorgon med hur allt gått....
Svar på fråga i kommentarsfältet
angående vilken behandlare jag har.
Men då du som kommenterar inte uppgett varken namn
eller mailadress, så har jag lite svårt att svara. haha :P
Har som "regel" att inte öppet lämna ut namn
varken på personal eller patienter.
Men om du nästa gång du kommenterar,
anger din mail/bloggadress så kan jag svara där!
Hemma!
Så jävla skönt att inte ha några måsjävlar utanför som skriar!
(Självklart är det skönt att bara vara hemma med!)
Måsarna nere i Varberg är heeeelt galet sanslösa..!
Kan dom inte bara sätta på varann
UTAN en jävla massa parningsläten?!
Gör som normalt folk för fan! haha
Ser veeeerkligen framemot när parningen "gett resultat",
alltså när det kommer måsungar, det lär ju bli ännu värre då!
Menmen, dom ska väl oxå få knulla och föröka sig antar jag...
Igår gjorde vi tacos här hemma,
lite kul sammanträffande, då det var tacos ute i Villan med.
Tacos är en rätt så laddad maträtt för mig,
för det är väldigt lätt att man öser i sig för mycket.
Trots att det mestadels varit grönsaker jag öst i mig utav,
så ÄR ju även det en form av hetsätning.
Men det gick bra igår.
Jag höll mig till mina två bröd, sojatacofärs och lite grönsaker.
Och tog INTE mer grönsaker efter det, "bara för att äta".
Drack även en öl till. Det var inte helt fel! =)
Hade även fått första leveransen med nagelgrejer i veckan,
så jag öppnade det paketet igår, här nedanför är vad det innehöll;
Dekorationsstenar; ett par-tre tusen stycken,
ett penselset och två pincetter.
(Om ni inte kunde se det själva alltså. haha)
Och ett fempack Dottingtools, som jag missade i ursprungsinlägget,
så därför fick dom en alldeles egen bild! =)
Tre utav facken med stenar hade totalt blandat ihop sig,
och perfektionist som jag är,
så var jag såklart tvungen att sortera upp dom
Det tog sin lilla tid, och jag fick lite lätt kramp i handen
av att hålla i pincetten. Men jag fick tillslut alla stenar i rätt fack.
(Förstår dock inte varför det blev ett fack tomt,
men det ska väl kanske vara så..! haha)
Var även liiiite sugen på att räkna dom, för att se om det VAR
så många som det enligt produktbeskrivningen skulle vara,
men jag insåg att det skulle ta VÄLDIGT lång tid,
och förmodligen göra så jag blev invalidiserad i handen
för ett bra tag framöver. haha
Nu väntar jag bara på resterande leveranser,
med UV-gel startset med UV-lampa (och lite småplock utöver det),
en uppsättning Soak-Off gels och lite akrylfärger.
Ska bli riktigt intressant att testa att måla dekor med akrylfärger,
istället för som jag gör nu, med vanligt nagellack.
Det verkar vara lite smidigare med akrylfärger,
då dom inte torkar lika fort, så man kan "leka" med färgerna lite mer.
Är även riktigt nyfiken på Soak-Off gelén,
vilket är en geleförstärning som man lägger på som ett nagellack
och sedan härdar i UV-lampan.
Fördelen med Soak-Off jämfört med vanlig buildergel är att
förstnämna är mycket lättare att få bort från nageln igen,
man behöver inte slipa eller buffra alls,
utan tar bort med lösningsmedel/aceton.
Vilket är mycket mer skonsamt mot den naturliga nageln,
sedan så är väl acetonet inte heller så bra för naglar+nagelvallar,
men med en bra olja och rätt mellanvård så ska det nog lösa sig!
I UV-gel setet så ingår även "vanlig" gele
i färgerna vit, rosa och klar, + ett gäng tippar och byggformar,
vilket även det ska bli väldigt roligt att testa!
Behöver dock lite försöksobjekt,
för jag tror det är lättare att bygga på andra till en början,
än att göra på sig själv.
Så om du är villig att testa; så hojta till,
så kan jag fixa!
(Ev. för en symbolisk materialkostnad på ett par gullpengar)
Idag blir nog en rätt lugn dag, min mage är fortfarande
inte riktigt på humör, utan det krampar och "sticker" inuti magen.
Känns ungefär som om nån kramar runt tarmarna/magsäcken,
och sedan sticker med nålar av varierande tjocklek.
Alltifrån små synålar till virknålar och potatisstickor typ.
Allt annat än behagligt alltså.
Men så länge sticken håller sig till "nål-size",
och inte som i början av veckan; mer machete-size
så är jag nöjd. För DET var ett helvete....
Seg dag och elak mage
Proverna visade inget speciellt, så det är förmodligen inte gallan
som ju var vad som misstänktes först.
Sjuksystern här är lite inne på att det KAN vara IBS,
och efter att ha läst om det så misstänker väl jag det med.
Dock så måste man utesluta alla andra eventuella sjukdomar/intoleranser innan man sätter en IBS-diagnos.
Tex gluten, laktos, tarminflammationer och cancer...
Så nu väntar vi på att jag ska få svar på remissen för gastroskopi,
så att jag kan få kommit till Sahlgrenska och gjort den
och sedan se om den kan ge några svar. Segt att vänta bara...
Snart, eller ja, om ett par timmar, kommer Micke och hämtar mig
Tycker bara att tiden går såååå långsamt :(
Vill hem NU!!!
Har inga direkta planer för helgen, allt beror på hur min mage mår
inte så kul att göra NÅT alls när magen gör ont och är svullen :(
Men det blir väl en del Slottskogspromenader kan jag tänka mig,
för om det ÄR IBS, så är det viktigt att jag rör på mig,
trots att det kanske gör ont...
Nä, nu ska jag gå ner till tvättstugan och kolla till tvätten!
Tjingtjong!
iPad uppdatering och gallproblem
Jag har under ett par dagar haft helt sinnessjukt ont i magen,
vid lunchen i måndags så satt jag och störtgrät för att det gjorde så infernaliskt ont.
Läkaren misstänker att det kan vara gallan som spökar, så jag har fått morfin som åtminstone håller den knivhuggande smärtan under kontroll i väntan på provsvaren.
Morfin är för övrigt ett intressant preparat, för herrejävlar va groggy man blir!
Läkaren sa även till mig att inte äta för mycket fett, så grädde, ost och creme fraiche är uteslutet, vilket krånglar till det en smula, eftersom alla recept här nere innehåller MINST en av nämnda produkter...
Så jag får helt enkelt trolla ihop något på egen hand. Som ätstörd så blir man ju något av en expert på att laga mat med mindre fett... Får heller inte äta ägg, äpplen och lök.
Vilket är lite tråkigt, ägg för att det är en väldigt bra proteinkälla när man, som jag, är vegetarian, och äpplen för att det i princip är enda frukten förutom bananer som jag TÅL.
Men, bananer är ju bra det med, en hel del vitaminer och mineraler! Dock så är det ju mer fett i bananer än i äpplen, men jag tror inte det är något som kan ställa till det för gallan iaf.
Försöker oxå dra ner på kaffet, för det kan tydligen oxå fresta på gallan? Så jag har inte druckit nåt kaffe på drygt ett dygn nu, hej kaffeabstinenshuvudvärk!
Tycker för övrigt att det borde bli fredag snart, så jag kan få åka hem! Denna gången blir den en längre permission, tills på onsdag. Dels för att känna efter hur långt jag kommit, men även för att få tid till att fundera över hur jag vill göra med behandlingen, om jag anser att dom KAN hjälpa mig fortsättningsvis, eller om jag kommer fram till att deras sätt att tänka kring vissa saker kanske egentligen bara i slutändan gör så att jag blir sjukare.
Jag kommer skriva ett längre och mer välformulerat och välformaterat inlägg när jag kommer hem och kan sitta vid datorn...
Men för att ge er något av en cliffhanger, så kommer jag bland annat skriva om hur JAG anser att dom brister i sin, vad dom utlovade, väldigt individanpassade behandling med strategier och planer för att hantera alla eventuella komplikationer...
Lyckad permission
(förmodar att dom flesta vet vad jag menar,
och att jag således inte behöver utveckla det hela...)
så känns det bra med en permission som gått BRA.
Visst, jag har väl kanske gått liiiiite för långa promenader,
men jag anser att det inte är så farligt om man ser till
vad jag KUNDE gjort för värre dummheter...
Denna permissionen så har jag varit mer strikt med mina tider,
försökt få det att flyta på så bra som möjligt.
Det var nog en stor bidragande orsak på påsk,
just det att tiderna blev lite rubbade,
vilket i sin tur resulterade i att min hjärna blev lite rubbad den med...
Någon kvart hit eller dit har det väl blivit under helgen,
men på det stora hela inga större avsteg ifrån varken tidsplanering,
eller själva "vad jag ska äta-planeringen".
I fredags bytte jag dock plats på middagen och kvällsmaten,
så jag åt kvällsmatsmaten vid halv fem,
och middag kl åtta.
Sambon hade fått med sig ett X antal kilo kräftor hem från jobbet,
så mamma och pappa fick även med sig en hink hem.
Så till "middagskvällsmat" blev det kräftor, bröd, sallad och en kall sås.
Det är fortfarande lite jobbigt att ändra om i tiderna,
men det gick ändå bra!
Och kräftor är ju både gott och ur ätstörningssynpunkt;
rätt så "ofarligt"...
Igår genomförde jag nog den största utmaningen hittills,
både under denna behandlingens gång,
men också sett till alla andra behandlingsomgångar;
jag åt glass till e.m-fika igår.
Det var helt galet ångestpirrigt
och hej-mitt-hjärta-sitter-i-halsgropen,
men jag åt upp den lilla kulan blåbärsglass,
och det UTAN att rusa iväg till toaletten,
varken direkt efter glassen, eller efter något annat mål under dagen!
Det är rätt strongt för att vara mig...
Men jag känner att tjockistankarna är värre idag
än vad dom var igår INNAN glassen.
Och jag är lite orolig inför vägningen imorgon.
JAG vet ju att den lilla glassbiten inte på något som helst sätt
har någon möjlighet att öka på min vikt,
men eftersom det är mer troligt, med tanke på tidigare veckor,
att vikten fortsatt uppåt än att den stannat/gått ner,
så är jag rädd för att den sjuka sidan av mig
kommer skylla allt på glassen,
och göra det ÄNNU mer förbjudet i framtiden.
Jag vet att det är just dessa förbudstankar som ställer till det,
och som man ofta säger;
första steget är att vara medveten om tankarna,
för innan man är medveten om dom,
så kan man heller inte ändra på dom.
Jag vet även, att så länge man har en lista på förbjuden mat,
så KAN man inte bli helt frisk.
Men, det är ett senare problem...
Imorgon så ska jag flytta igen,
denna gången ut till en av träningslägenheterna.
En del av mig kan tycka att det går lite fort fram,
men jag har kännt den senaste veckan
att jag mest stått och stampat ute i Villan.
Jag kommer liksom ingenstans.
Jag måste få ta lite mer eget ansvar,
både vad gäller mat, men också vad gäller rörelse och aktivitet.
Jag tycker fortfarande att dom gör väldigt fel där nere på Capio,
när dom inte är villiga att ändra i matplaneringen,
så jag får ett näringsintag som stämmer mer överens med
vad min kropp behöver och förbrukar,
men när dom inte vill ändra i matplaneringen,
så får dom istället hjälpa mig hitta en aktivitetsnivå
som kan hålla vikten i shack.
Och på så sätt lära mig hur mkt jag måste ÄTA,
för att kunna röra på mig.
Istället för att jag rör på mig enbart för att kunna äta.
Det är på något sätt en hårfin skillnad mellan dom resonemangen,
men i slutändan så blir det ena utav de två väldigt fel.
ÄTA FÖR ATT KUNNA RÖRA PÅ SIG;
INTE RÖRA PÅ SIG FÖR ATT KUNNA ÄTA!!!
(Ps; Jag förbehåller mig rätten,
att imorgon efter vägningen
totalt dementera allt jag skrivit nu,
och istället säga att jag tänker åka hem,
att jag inte tänker gå upp mer i vikt nu,
och att dom på Capio är dumma i huvudet....
Men ja, ni som följt mig ett tag vet ju att det är
mer en regel än ett undantag att det i början av veckan
är allt annat än positiva inlägg på min blogg....)
Nej. Nu får det vara NOG
Jag har legat vaken större delen av natten,
funderat över hur allt är, hur allt ska bli.
Hur jag vill göra, vad jag borde göra,
vad jag ska göra.
Och jag har väl kommit fram till att det inte funkar längre.
Jag får inte hjälp med det som jag behöver hjälp med,
jag KAN inte lita på matplaneringen här nere,
eftersom jag fortsätter gå upp i vikt.
Igår visade vågen på ytterligare + 1,3 kg
Nu har jag snart gått upp 12 kilo sen jag kom hit
för exakt 10 veckor sedan idag, har nu ett bmi på 24,
vilket betyder att jag snart är viktmässigt överviktig,
3,7 kg kvar till ett bmi på 25.
Vilket INTE är okej. Och det ska heller inte vara så!
Jag kom inte hit för att gå upp i vikt, jag hade en helt okej vikt,
utan jag kom hit för att hitta ett sätt att hantera maten,
att kunna lita på vad alla sa, att jag INTE skulle öka massor i vikt
så fort jag började äta och behålla mat.
Vilket ju är just vad jag gjort!!
12 kilo upp från en normalvikt på 10 veckor ÄR en drastisk ökning,
det kan ingen prata bort med några jävligt luddiga undanflykter!
Läkaren och min behandlare säger hela tiden att jag måste avvakta,
ha tålamod, att det förmodligen kommer stanna av.
Någon gång.
Min fråga är bara NÄR, och kommer det vara först
när jag väger över 70 kg?
För NU är mitt tålamod så jävla slut som det kan bli.
För varje kilo som jag går upp,
så kommer jag ytterligare ett par steg från att bli frisk.
Eftersom det betyder ytterligare ett kilo att gå ner sedan,
ett kilo som utgör en stor risk för att jag faller tillbaka
i felaktiga, destruktivt sjuka mönster igen.
Jag vill inte gå igenom en behandlig för mina bulimimiska problem,
för att istället bli anorektisk igen.
Det var inte riktigt så min plan för denna behandligen såg ut........
Dom tjatar ideligen om att man måste lära sig acceptera en normalvikt,
ja, normalvikt ja, men övervikt? NEJ!!!
Mina tankar kretsar mest kring att faktiskt avbryta behandligen,
och då inte till största delen för att fly ifrån den,
för att den är för jobbig, för utmanande mot den sjuka sidan.
(Den sjuka sidan hade gärna sett att jag utvecklar anorexi igen,
för då lyckas den åtminstone med NÅGOT...
Den hade gärna sett att jag gått upp ytterligare 10 kg,
för att verkligen håna mig i spegeln,
verkligen bekräfta för mig att jag ÄR ett misslyckat fetto
och utsätta mig för den oerhört ångestskapande stressen
som det innebär att gå ner allt igen)
Utan jag funderar på att avbryta behandligen
just för att jag känner att dom inte kan hjälpa mig
med vad JAG behöver hjälp med.
Jag kom hit för att jag behövde lära mig
hur mycket jag ska/kan äta, vad min kropp behöver
för att hålla en stabil vikt,
för att jag skulle kunna tillåta mig behålla maten.
(Utan för mycket ångest och oro för eventuella bieffekter)
Men som det är nu, så KAN jag som sagt inte lita på matplaneringen
för jag äter jag uppenbarligen för mycket,
eftersom vikten bara ökar.
(Jag menar, även en treåring vet
att man går upp i vikt om man hela tiden äter mer
än vad kroppen behöver och förbrukar!!!)
Och det är inte något jag kan acceptera,
stå ut med och fortsätta med!
Jag ska inte behöva acceptera det.
Det känns helt jävla lönlöst att fortsätta utsätta sig för allt
som jag måste utsätta mig för här nere,
när behandligen inte fungerar, inte ger mig något
mer än ett jävligt onödigt lidande...
Städpsykoser
Vet inte riktigt varför, men min ångestnivå är skyhög och jag kallsvettas.
Inte ens städning av Villan med efterföljande nedspritning av alla ytor,
framförallt lampknappar och handtag fick min ångest att lugna ner sig.
Det brukar annars vara ett bra sätt, men icke.
Jag känner mig så jävla löjlig, patetisk, psykiskt instabil.
Försöker förgäves finna roten till min ångest,
men jag förvirrar mig bara bort på andra tankar.
Som skapar ännu mer ångest.
Kanske det är för att jag ska till stallet sedan?
(...och ha tighta ridbyxor på mig)
Kanske är det för att det är soppa+efterrätt till lunch?
Kanske är det vädret som smittar av sig?
Kanske är det helt enkelt bara för att jag inte står ut med min kropp,
och min nuvarande vikt?
Ja, jag vet inte. Ångest är det iaf.
Riktig sådan där seg ångest som sitter som en hård geleklump i halsen,
omöjlig att varken svälja eller tänka bort.
En sådan ångest som kramar runt hjärtat med en iskall hand.
Jag försöker andas, det är lättare sagt än gjort.
Jag försöker tänka på positiva saker,
ännu lättare sagt än gjort.
Jag känner mig smutsig, fet, oren.
Impulsen att hälla i mig desinfektionsspriten förut var så jävla nära,
men jag lät det inte gå längre än till att sprita ner händerna
ett tjugotal gånger, trots att jag städade med latexhandskar på mig.
Men det hjälper inte, jag känner mig likväl lika äcklig.
Ser mig själv i spegeln,
ser en fet, oformlig fettklump som skrattar mig rakt i ansiktet.
Misslyckad. Ovärdig. Vedervärdig.
Tänk att så mycket hat kan rymmas i ett par mörkbruna ögon...
Still alive...
hela förra veckan var inte överdrivet positiv om man säger så.
Galet mycket ångest och jag-orkar-inte-mer.
Men på något sätt lyckades jag hålla huvudet ovanför vattenytan,
om det var för att jag innerst inne är en jävlaranamma-tjej,
eller om det var tack vare dom rätt så gedigna mängderna piller
som jag tryckte i mig under veckan,
det vågar jag inte riktigt uttala mig om...
Som ni kanske förstår, så var jag väldigt orolig inför denna måndagen,
och tillhörande vägning.
Jag började gråta när min behandlare berättade för mig att min vikt
faktiskt inte ändrats överhuvudtaget sedan förra måndagen,
utan den är precis på hektot densamma.
Jag hade väl gärna sett att det var ett par hekto NER,
men allt förutom UPP är bra lixom.
Jag sa till A, min behandlare förut, att jag vet att jag hade åkt hem
om det varit ytterligare uppåt på vågen.
För då hade jag inte stått ut mer.
Det är rätt märkligt hur ett par siffror kan inverka på ens mående...
Fick dock ett lite oroande besked i slutet av förra veckan,
mina järnvärden/blodvärden har inte bättrat sig för fem öre,
trots tillskott.
Så nu har dom satt igång en glutenintoleransutredning,
(och laktos) för läkaren tror att det kan vara det som gör att min kropp
inte tar upp järnet, alternativt att jag har någon invärtes blödning,
tex i magen. Vet inte vilket av ovanstående alternativ som känns bäst.
För jag orkar inte med FLER allergier/intoleranser!
På onsdag åker jag hem för permission över påsk.
Blir en lång permission denna gången,
från onsdag kväll till måndag eftermiddag någon gång.
Jag hoppas det blir en bra permission,
och att jag får jagat bort ångestmonstren lite på torsdag,
så jag kan få kommit mig på gymnasieåterträffen i Uddevalla.
JAG vill verkligen gå. Men mitt psyke är väl inte lika sugen...
Sedan så kommer ju problemet med kläder...
Men, det är ett senare problem!
Jag hoppas bara jag kan raggat tag i någon att gå DIT med,
för annars lär jag hinna ångra mig och backa ut....
Innan jag åker hem på onsdag ska jag med min behandlare
till ett stall/ridskola här i närheten,
där jag förhoppningsvis kan få börja arbetsträna inom kort.
Det ska bli kul!
Får väl dock kanske offra mina naglar,
hästar och långa naglar är ingen höjdarkombination....
Så, det var en liten uppdatering!
Tack för allt stöd förra veckan,
ett speciellt tack till ett par av tjejerna inne på kliniken
Ni är guld!
Svart...
Först vill jag förvarna framförallt mamma och mormor,
om att detta inlägg förmodligen kommer vara
allt annat än glatt och positivt...
Och eventuella andra av er läsare som är känsliga,
bör kanske låta bli att läsa...
---------------------------------------------------------
Jag har mått dåligt under väldigt många år.
Men jag kan inte minnas när jag senast var så här långt ner,
så jävla uppgiven och orkeslös
Så trött på livet och allt det innebär
Så fylld av ångest att jag inte ens kan tänka klart
Mina självskade- och självmordstankar har jag lyckats
hålla på en armlängds avstånd under flera år nu,
men nu är dom tillbaka, och det med full kraft.
Tidigare har mina svarta tankar haft åtminstone
ett litet inslag av färg, något som fått mig att orka
Men nu är det väldigt, väldigt svart
Jag hade önskat att det fanns en enkel väg ut.
Mina tankar pendlar nu ständigt mellan två val;
att avsluta behandligen här nere
...eller att avsluta allt
Flera gånger om dagen susar tågen förbi,
inte så många tiotal meter ifrån mitt fönster.
I början av behandligen riktades min önskan
mot att vara ombord på ett av tågen,
för att fly ifrån det jobbiga med behandligen
Nu har min önskan ändrat riktning
och istället önskar jag att jag stod på spåret,
för att fly ifrån det som med lite fantasi
skulle kunna kallas "livet"
Jag vill verkligen inte mer nu...
Det känns inte som om dom här nere lyssnar,
det känns inte som om dom förstår
att för varje kilo upp, så dras mina tankar ytterligare
mot mörkret, bort från livet.
Ett dimmigt Isola och en ondskefull mage
och blickar ut över dimhöljda åkrar.
Det doftar vår ute, men det är fuktigt kallt
sådär så att det riktigt tränger igenom kläderna
och kryper in under huden.
Men det blir nog varmare senare idag,
kanske kan få tagit en mysig skogspromenad
tillsammans med min lilla Kira sedan.
Blåsipporna har tydligen kikat fram uppe i bergen,
så det är vår i luften ändå,
trots att morgonkylan får en att misströsta.
Igår kväll hade jag något så djävulskt ont i magen,
den var öm och svullen som en jävla fotboll.
Och nej, det var inte "ätstörningsnojjesvullet"
utan den var verkligen svullen och stenhård.
Jag fungerar inte när min mate bråkar,
jag hatar den i vanliga fall, och när den gör ont
och svullnar ännu mer, så blir det nästintill outhärdligt....
Jag har inte riktigt lyckats klura ut vad det är som
gör att min mae svullnar så enormt,
för det måste vara något jag äter
som min mage inte riktit tycker om.
(Svårt som fan att lokalisera vad,
eftersom jag äter så jääääävla mycket nuförtiden.....)
Men jag misstänker skarpt att det är kolhydraterna
som är "boven i dramat".
Det är en hiskelig mängd kolhydrater som dom tycker
att man ska äta nere i Varberg.
Och av, enligt mig, helt fel sort....
Menmen. Man får väl stå ut,
sedan när jag är "färdig" nere i Varberg,
så kan jag ju välja lite mer själv
hur och vad jag skall äta.
Och hålla mig borta från "vita kolhydrater".
För det är ju allmänt känt,
även bland "friska" att våra kroppar inte mår bra av vitt mjöl,
vitt socker, raffinerade produkter osv.
Och framförallt inte om man har en s.k. "problem-mage".
Idag blir det nog en tripp till Göksäter tror jag,
kan behöva tröstshoppa lite!
-------------------------------------------------------
Åker tillbaka till Varberg imorgon någon gång,
så jag får inte glömma bort att ringa ner och säga det.
Jag och min behandlare kom överenns om att jag skulle
känna på hur det kändes att vara hemma,
och om det kändes bra, så kunde jag stanna tills söndag.
Men hon skrev ändå in "lördag middag"
som planera komma-tillbaka-dag.
Ska även prata med min behandlare på måndag
om att jag MÅSTE få någon form av papper med måltidsförslag,
framförallt mellanmål/frukost/kvällsmat.
För det är ingen ordning på de olika måltiden alls nere i Varberg,
nästan olika saker varje dag.
Frukosten är någorlunda "under kontroll" för min del,
men mellanmål och kvällsmat har jag inte funnit någon trygghet
vad gäller variationen där nere.
Ibland ska det vara en hård macka, ibland en mjuk
i kombination med youghurt/gröt/fil osv.
Jag hittar ingen bra struktur på det,
och i torsdags skedde det som för min del inte får ske;
det blev fel.
Vilket jag inte insåg förrän jag ätit upp min kvällsmat,
fil, flingor och en liten smörgås.
Det skulle egentligen varit fil och flingor enbart,
eller fil och smörgås enbart.
Så det blev för mycket.
Även om det inte var jättemycket "för mycket"
så ställer det ändå till det något oerhört i min hjärna.
Tänker genast i banor som "Då får jag äta lite mindre imorrn"
eller "Då får jag ta en låååång promenad imorrn"
Vilket inte är så bra. Men men. Det löser sig väl med tiden,
men som sagt, jag måste ha någon form av instruktionspapper,
som jag kan luta mig mot när jag blir osäker.........
Hektisk dag
flytt ut till Villan och städning av "gamla" rummet.
Plus matlagning och behandlarmöte inemellan....
Siffrorna på vågen fortsätter öka,
dock inte med lika stora hopp som innan,
jag hoppas verkligen att det snart vänder...
Ikväll ska jag äta kvällsmat helt själv,
för att sedan sova helt själv i ett rätt stort hus.
Vet inte riktigt vilket av de två sakerna som känns mest motigt.
Jag hoppas på att det inte dyker upp några spindlar inatt,
för då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. haha
Nå, jag hoppas på att dagens stress åtminstone gör
så att jag kan sova rätt okej inatt.
Min hjärna känns mest som överkokt blomkål just nu,
så himla mycket nya intryck att sortera,
och en jävla massa tankar/impulser att stå emot...
Saknar dom inne på K1 (förra stället) en hel del,
men jag vet att jag kan gå in dit när jag känner för det.
Eller om dom kommer ut hit,
för jag kan ju inte sluta måla naglar på dom lixom! =)
Halvkaotisk dag men lyckad permission
Först vill jag tacka för alla peppande kommentarer,
både här på bloggen och på FB osv.
Permissionen gick bra, inga kräkningar/hetsningar
eller överdrivna promenader
OCH jag åt allt jag skulle,
utan att avvika (för mycket) från matplaneringen.
"Bättre nästintill helt bra än helt åt skogen fel"
Idag var det dock ett riktigt helvete vid lunchen.
Jag har sagt till både personal och dom i köket
att jag INTE kan äta för stark mat,
för jag får stora blåsor i munnen, vilket i sin tur leder till
att jag "allergireagerar" ännu mer än vanligt,
eftersom det främst är i mun/svalg som mina allergier
ger sig till känna och ställer till problem
i form av klåda, blåsor/sår och svullnader.
Men idag så var det kycklingspett dränkta i chilisås,
och jag kände efter första tuggan att det här GÅR inte,
kände direkt hur munslemhinnorna slog bakut.
Så jag sa till personalen att jag inte kan äta den maten,
men eftersom det är helg, så hade dom inget annat
som jag kunde få istället,
och det går ju inte att tvätta av maten direkt,
för mycket av det starka går ju rakt in i köttet.
Så jag fick dricka ett glas mjölk istället,
och sedan få två mackor extra vid e.m mellanmålet.
Egentligen borde jag vara glad som "slapp" lunchen,
men som ni väl kanske vet, så är ALLA förändringar
så sjukt jobbiga för mig. Även "positiva"...
Så jag bröt ihop totalt.
Men det var bara till att gilla läget och försöka gå vidare,
det händer ju även "vanliga" människor att dom inte
kan äta/inte gillar maten som serveras,
så då får man kompensera det senare under dagen.
Sa till personalen att dom MÅSTE sätta upp lappar i köket,
så det inte blir såhär någon mer gång.
För jag har innan kämpat mig igenom starka maträtter,
med efterföljande blåsor i hela munnen.
Men det är lixom inte värt det,
för det gör ätandet dagarna efter ännu jobbigare än vanligt,
eftersom det gör FYSISKT ont att äta då med...
Nä, nu borde jag egentligen börja packa lite,
för imorgon flyttar jag ju ut till Villan.
Hade ju varit skönt att åtminstone ha burit ut alla böcker,
så jag slipper bära på allt imorgon....
Hemma på permission
Igår eftermiddag kom jag hem och knackade på dörren,
och en väldigt förvånad pojkvän öppnade
För jag hade lyckats hålla tyst hela veckan om att jag skulle hem
"Vad gör du här?" var hans välkomsthälsning. haha
"Nää, jag tänkte hälsa på lite" svarade jag,
och då blev han väldigt glad =)
På väg hem igår så köpte jag med mig sushi,
fy faaaaan va gott det var!!!
Kom överenns med min behandlare om att det var bättre
att jag körde på hyffsat "säkra" kort
första permissionen, och inte utmanade mig själv FÖR mycket,
bara att vara hemma, äta allt jag ska, inte kräkas
och att inte promenera FÖR mycket är en gigantisk utmaning bara det...
Igår kväll så var vi först iväg till min syster som fyllde år,
och sedan på hemvägen efter en snabbsväng till affären
så gick vi upp till Göta's och tog varsin öl.
För DET tyckte jag att jag var värd!
Nu har jag precis ätit frukost.
Känns rätt okej, men det kryper en del i kroppen,
som jag skrev ovan, så är "bara att vara hemma"
jävligt triggande, eftersom jag vet hur jag har hanterat allt
här hemma innan. Men det är bara till att bita ihop,
stå emot kräk-/hetsinpulserna och försöka tänka på annat....
Sedan idag tänkte jag tvinga med mig Micke in till stan,
eller något liknande, bara för att få skingra tankarna lite.
För även om jag egentligen VILL bara vara hemma och mysa,
så går det inte, för som sagt. Det kryper i kroppen,
och jag vill inte gärna "misslyckas" på min första permission.
Det är så viktigt att man känner att man klarat av just
första permissionen, jag tror det ligger till grund för hur
man kommer känna inför kommande permissioner på nåt sätt.
Framförallt med tanke på att jag ska hem på torsdag igen,
för att gå till astmaläkaren kl 11 på fredag.
Känns inte så bra att åka hem så snart igen,
OM denna permissionen skulle gå åt skogen...
Och sedan är mitt mål att kunna vara hemma hela påskhelgen,
för att dels fira påsk med familjen + att pappa fyller år,
men även för att gå på återträff med gymnasiet,
som jag ser fram emot väldigt mycket,
ska bli såååå fint att träffa alla gamla godingar!
Men jag är så fruktansvärt rädd för eventuella kommentarer,
eftersom många från gymnasietiden minns mig som en
anorektiker på knappt 40 kg....
Men jag måste försöka ignorera kommentarer som
"Vad frisk du ser ut" "Vad fin du är som gått upp i vikt"
eller den kanske absolut värsta
"Vad skönt att se att du lagt på dig lite,
känns det bra att vara frisk nu?"
Jag är fullkommligt livrädd för den typen av kommentarer,
för dom skadar så jävla mycket mer än vad dom gör nytta,
men jag vet samtidigt att de som säger dom kommentarerna,
egentligen säger dom i all välmening,
men samtidigt inte har någon som helst koll på
vad en ätstörning innebär, och att det inte är i vikten
som det egentliga problemet sitter...
Nå, det var en liten snabbuppdatering,
får se om jag hinner uppdatera något mer innan jag åker tillbaka,
ska vara tillbaka i Varberg innan kvällsmaten kl åtta ikväll.
Kram på er!
Ändrade planer...
så skulle jag börjat så smått i Villan nu i veckan,
äta lite måltider + laga lunch där ute.
Men just precis denna veckan (min vanliga otur...)
så är hon som brukar jobba där ute ledig,
och det är inga patienter där ute heller,
för den tjejen som varit där hittills
kände inte att hon ville vara där helt ensam,
med endast personal kring måltiderna.
Vilket jag verkligen förstår, det hade inte jag heller viljat.
Så hon har temporärt gått tillbaka till Klinik 2,
men som det ser ut ska hon ut till Villan igen nästa vecka,
då ordinarie personal är tillbaka igen.
Så på måndag blir det förmodligen flytt,
dock utan "invänjningsperiod", men det känns bra ändå.
För jag menar, att LAGA mat KAN jag redan,
och för min del är det ju inte - till största delen - själva ätandet
som ställer till det för mig...
(Mer en kombination mellan ätande och ickekräkande....)
Det ställer till det lite i min skalle nu när det inte blir Villan
nu denna veckan, men det är bara till att gilla läget lixom.
Kan nog vara bra att ha ytterligare lite tid att förbereda sig på med.
Plus att jag varit väldigt orolig inför torsdagen,
då jag skulle varit med och lagat lunchen.
Och på torsdaglunchen så är det alltid soppa med tillhörande
efterrätt, som jag nog nämnt här i bloggen ett antal ggr....
Och Anna sa till mig att det är JAG som ska bestämma
vad för efterätt det ska vara. Vilket är väääldigt svårt,
för det går emot så jävla mycket och blir kaos i min skalle.
Jag älskar ju att baka, men jag vet inte när jag senast
bakade något som jag själv skulle äta.
Och genast går tankarna igång på vad som är
"minst farligt" att fixa till efterrätt...
Så jag låg typ hela morgonen (natten) och surfade runt
på bakbloggar och receptsidor...
Vilket gjorde mej helt galen tillslut,
så jag färgade håret istället! haha
Nåväl, det var en liten "statusuppdatering" iaf!
Jag lever och kämpar på
har varit FÖR mycket för att skriva om.
Har inte riktigt lyckas sortera ut allt,
och få ihop det till ord som går att skriva.
Det är som en gigantisk fågelflock av bokstäver i min skalle,
och när jag lyckats få ihop nästan ett ord, nästan en mening,
så flyger det iväg ett par bokstäver och orden går inte att tyda.
Men jag tror jag lyckats pussla ihop orden hyffsat nu,
om än lite rörigt och förvirrande kanske,
men läs mellan raderna så får ni nog hela sammanhanget.
Överlag så kämpar jag på, ibland bättre, ibland sämre.
Men aldrig att jag SLUTAR kämpa
Onsdagen, var som ni väl kanske förstod av mitt senaste inlägg,
ett riktigt jävla brinnande helvete.
Och det blev inte direkt bättre ju längre dagen gick...
Efter den fatala frukostupplevelsen,
så väntade ytterligare en prövning till lunchen;
Panerad fisk, potatis och kall sås.
Potatisen och såsen är nästan "a piece of cake".
(Lite ironiskt att man använder ett sådant uttryck,
när en bit tårta är ALLT annat än lätt för "en sån som jag"...)
...men panerad fisk är allt annat än en enkel sak,
så jag bröt ihop totalt, en av de största panikattackerna här nere.
Hyperventilerade och klöste mig själv
så jag var helt genomsvettig efteråt.
Men jag fick bra stöd av A., en av dom bättre i personalen,
så jag kämpade mig igenom fisken
(läs; paneringen, för det är DEN och inte fisken i sig som är jobbig...)
Sedan efter lunchen så hade jag möte med A, min behandlare.
Sådär lagom omotiverad och ångestfylld var jag,
vilket väl kanske inte var det mest optimala läget att utgå ifrån,
med tanke på vad vårat möte skulle komma att handla om...
Både jag och personalen märker att jag börjar få "anorexi-ticks"
när jag äter, och innan jag ska äta.
(Tänker inte nämna några här, med tanke på att jag vet att flera
av er som läser min blogg ÄR eller har varit sjuka,
på ett eller annat sätt, och förmodligen vet på ett ungefär vad det
kan vara för "ticks" ändå, utan att jag berättar...)
Det är så jäääävla lätt att "smittas" av dom andra patienterna,
så att man återupptar beteenden som man egentligen,
för länge sedan, slutat med.
Men hjärnan känner igen dom, och vi som människor är ju väldigt
"efter-apande" av oss. Att härma andras beteenden
ligger ju mycket till grund för våran utveckling.
Men det är ju inte så bra att det ska bli en NEGATIV utveckling,
så behandlarteamet har disskuterat om det inte är dax för mig
att ta "nästa steg" nu; dvs. att flytta ut till Villan,
där man har lite "friskare atmosfär" och får lära sig ta mer ansvar
både vad gäller matlagning och att hantera allt efteråt.
Jag och A kom överenns om att jag behöver testa mina vingar,
se om dom är tillräckligt lagade för ytterligare utmaning.
Dom är långt ifrån hela (kommer dom någonsin bli det?)
men jag tror att OM jag märker att dom kan få mig att flyga,
om än bara ett par meter, så kan det i sin tur skynda på läkningen
(Om ni förstår min något metaforiska tanke...)
Så på måndag ska vi (Jag och min behandlare)
prata med hon som har hand om Villan
(och är där ute under dagarna, så man är inte HELT
utlämnad till sitt öde, det finns personal att tillgå,
dygnet runt, vilket är bra att veta, både för MIN del,
men även för MORMORS del, för jag kan tänka mig att hon just nu,
när hon läser detta tänker/säger "OjOj, huuur ska detta gååå"?
Eller har jag fel, lilla mormor? hehe)
Ska till att börja med bo kvar i mitt rum på kliniken,
men äta vissa måltider ute i Villan.
För att skapa en trygg och säker övergång,
eftersom jag med min Asperger har väldigt svårt för förändringar.
Men även för att det inte ska bli för rörigt,
OM det inte funkar, och jag får återgå till Kliniken ytterligare ett tag.
Jobbigt att bära runt på all packning i onödan lixom...
Men jag tror att Villan kommer bli bra för mig,
om man inte utmanar sig själv,
så står man bara kvar och stampar på samma ställe
och kommer inte vidare, det blir ingen förändring
(Och i mitt fall iaf inte åt det positiva hållet...)
Så ja, det var väl egentligen den största "nyheten" så att säga,
iaf som jag känner att jag vill dela med mig av på bloggen.
Vissa andra saker/händelser som uppstått under veckan,
är av den mer privata/personliga karaktären...
Men det kommer väl tids nog det med,
ni som läst min blogg vet ju att jag är rätt öppen,
gällande det mesta! =)
Idag kommer mamma och pappa på besök,
systeryster skulle egentligen oxå följt med,
men hon hade massa skolgrejjer att fixa med,
så hon får vackert komma ner en annan dag. =)
Vi ska åka in till "stan" och fika/äta mellanmål där,
för sådant måste man oxå träna på ibland.
Jag skall dock "bara" köpa någon liten fralla
eller youghurt/smoothie av något slag
(om det finns någon jag inte är allergisk mot såklart)
Jag känner att det nog blir en ALLT för stor utmaning
om jag skulle ta något farligt jobbigare som fika.
(För även om jag ser kakor, bullar osv som just FARLIGT,
så är det nästan ännu farligare för mitt tillfrisknande
att tänka just precis så.
Och ännu värre är det när vissa i personalen
benämner det "farliga" som just farligt.
Det blir på något sätt ett bevis på att det ÄR farligt,
att mina/våra tankar om det är korrekta...
Och ja, det finns vissa nötter i personalen
som väljer just ordet FARLGT i vissa sammanhang,
nämen tjenare yxskaft lixom..................)
Och imorgon kommer Micke på besök,
ska blir mysigt att krama på honom lite =)
Sist, men inte minst, så bjuder jag på en bild
från min promenad i förrgår
Jävla pissdag...
än att dra täcket över huvudet
och bara fly ifrån allt
Idag är en sådan dag.
Hela dagen började fel
Sov skitkasst inatt,
trots nyinsatta NADA-kulor,
dock inte på samma ställen som sist.
Så det kanske beror lite på det.
Sedan vid frukosten utbröt totalt kaos.
Inte bara för mig, utan för iprincip alla andra här
(Förutom dom som har färdigupplagd frukost,
för dom var allt som vanligt...)
Men när vi (jag) kom ner för att göra iordning frukosten,
så sa personalen att dom skulle göra iordning idag
"för att vi alltid kommer ner så sent"
Hallå, jag var nere innan tio i åtta,
vilket dom har sagt är den tiden man ska vara nere.
Och jag vet andra här som var nere innan dess med.
Men kollektiv bestraffning är tydligen melodin här nere,
man tycker ju att VI som var nere i tid kunde få gjort iordning
våra frukostar själva, och att dom som INTE var nere i tid
kunde få personalgjord frukost.
Men icke.
Och jag som har så sjukt svårt för oförberedda händelser
och förändringar i allmänhet, bröt ihop totalt.
Gick upp på mitt rum och la mig i sängen
och bara grät grät grät.
Fullständig och total panikångest,
och nålarna på anslagstavlan kändes väldigt lockande...
Min behandlare har skrivit in i mina papper,
att just precis sådana händelser INTE får inträffa!!
Det gör att hela min värld raseras och allt blir fel,
men att personalen skulle ta hänsyn till något sånt,
var tydligen alldeles för mycket att begära.
Och som grädde på moset,
så var det mitt absoluta hatobjekt bland personalen
som satt vid mitt bord...
Hade jag inte lärt med att någorlunda kontrollera mina impulser,
så hade jag, utan tvekan, hällt mitt kokheta kaffe över henne
Spottat henne i ansiktet och bett henne fara dit pepparn växer.
Jag vet att jag inom snar framtid kommer säga något jävligt dumt
till henne, och till dom andra idioterna bland personalen.
(Men, mamma, jag ska försöka låta bli att spotta på dom,
men jag kan inte lova att jag kan stå emot....)
Så ja. Idag är ingen bra dag, igår var ingen bra dag
och jag är så jävla nära på att kasta in handduken,
packa mina saker och ge fan i allt...
Mindre bra dag...
Mycket impulser att hålla koll på,
en hel del ångest och oro.
Vet inte riktigt varför,
men det kan ha att göra med att det är "den tiden på månaden"
som jag alltid mår sämre.
Och med en redan innan skyhög ångest-/orosnivå,
så blir det inte direkt bättre nu.
Borde väl kolla upp om det kan finnas nån bra medicin mot
PMSproblem, men just nu är det så jävla mycket annat
som ska "fixas till".
Var till läkaren idag, och fick bekräftat att jag faktiskt HAR
en halvkass ämnesomsättning.
Vilket jag iofs sagt ända sedan jag kom hit...!
Eftersom det ligger i släkten med låg ämnesomsättning,
men dom har inte riktigt lyssnat på mig här nere,
vilket jag tycker är lite dåligt.
För ALLA kan inte äta lika mycket mat och stå till i vikt,
och dom börjar väl förstå nu att jag är ett sådant undantag.
Men läkaren ska skicka remiss för ytterligare provtagningar,
och se om det kan finnas möjlighet att stimulera ämnesomsättningen
med någon form av medicin. Jag hoppas det går!!!
För det är inte kul att gå upp i vikt av nästan hälften så mkt mat
jämfört med vad "alla andra" äter här nere,
där vissa andra till och med måste ha näringsdrycket för att öka...
Jag känner mig så jävla fet och äcklig när det blir såhär.
Igen, för det har ju varit likadant alla gånger innan som jag
varit inlagd och behövt äta mer än vad min kropp behöver....
Närmare nio kilo upp på inte ens fyra veckor är INTE okej.
Framförallt när läkaren "erkände" förut, att som det ser ut nu,
så kan han inte säga att det är "mestadels vätska"
som viktuppgången består av.
Det känns mindre kul... menmen.
"Livet är ett helvete, sen dör man"
som min pappa så fint brukar säga...
Fick även frågat läkaren angående en knöl
som jag har på käkbenet, under huden (svårt att förklara riktigt)
men han sa att eftersom den gör ont
när man tar/trycker lite på den, väldigt ont ibland,
och att den ändras i storlek till och från,
så bör jag få den röntgad, för det kan vara någon form av cysta.
Jaha, lixom, och där gick ju hypokondrikern Ceca igång för fullt...
Menmen. Får väl se när jag kan få kommit iväg och röntgat den.
Fick åtminstone kommit mig ut på en promenad förut,
denna gången ensam.
Måste varit därför solen inte sken, och det var kallt och jobbigt =(
Mycket bättre när man har en Sötrumpa att gå med! ^_^
Idag fick jag iat med mig kameran,
men det blev inga bra bilder idag,
var så knepigt ljus ute, och jag har ännu inte vågar mig på
att fiffla med inställningarna i kameran...
Men tänkte iaf dela med mig av ett par bilder,
så min blogg blir lite mer mindre tråkig.
Stenhögar längs strandkanten.
Åsa säger att det är människor som bygger upp dom,
men jag väljer att tro att det är små vättar och troll.
Det hela blir så mycket mer spännande då!!
...och där tror jag att vättarna och trollen bor,
när dom inte bygger stenhögar!!
...det KAN mycket väl vara så att det är här,
i bergsskrevorna dom bor.
Men jag tror ändå mer på det mystiska huset på bilden ovanför...
Denna bilden symboliserar rätt så väl mitt känsloläge idag,
lite grått, lite kargt, lite förtryckt ilska och inte så väldigt inbjudande....
Och slutligen, en bild som skapade lite förvirring i min hjärna;
menar dom alltså att man ska cykla baklänges?
Eftersom cykeln är "riktad" åt vänster, men pilen pekar åt höger...
Promenad med Åsa och fortsatt ökning
Vanligtvis brukar jag nämna de negativa sakerna först i mina inlägg,
så jag tänkte ta ett avstepp från den trenden,
och istället börja med det positiva!
Världens finaste Åsa är tillbaka i Varberg,
dock endast för ett par dagar,
men bättre än inget lixom! =)
Så jag och Åsa tog en promenad efter eftermiddagsfikat,
fick även ökat på promenadtiden från 20 minuter till 30 minuter.
Det känns väldigt bra!!!
Åsa lurade iväg mej på en skogsstig,
där man sedan kom ut vid havet igen.
Det är väldigt mäktigt när man bara ser hav, hav, hav framför sig
(Ja, såklart lite kobbar och skär här och var,
men mestadels hav!)
Jag glömde dock min "riktiga" kamera på rummet,
så det får duga med en småsugig mobilkamerabild idag:
Visst ser det härligt ut?!
Kommer bara bli ännu finare ju närmare vår/sommar det blir!
(Egentligen skulle jag kunna sluta inlägget här,
så det blir ett av mina rätt så få positiva inlägg,
men jag känner att jag måste upprätthålla
min något negativa, bittra och hatiska image....)
Så, here we go...
Vågen visade ytterligare ett snäpp mer idag, ca ett kilo,
vilket jag inte gillar alls eftersom jag inte behööööver upp i vikt.
Men, jag vet egentligen att det är iprincip bara vätska,
och att det kommer stabilisera sig.
Men det är jobbigt ändå. Nåt så förbannat jobbigt rent ut sagt!
Menmen. Ja, det var väl egentligen det negativa
som jag hade att komma med idag.
Låter väl inte så farligt i era öron,
men viktuppgång är för mig ett helvete...
Har dock, som jag nämnde ovan, fått ökat på mina promenader.
30 minuter är iofs lååångt ifrån vad jag är van vid,
men väldigt mkt mer än vad jag hade förra veckan (15-20 minuter)
Men det är så svårt att inte tänka i kompensationsbanor,
när det gäller promenaderna...
Men, det löööser sig väl nån gång.
Jag vet ju att jag kommer vara väldigt mkt mer aktiv
när jag kommer hem härifån än vad jag är här.
Så på det stora så jämnar det nog ut sig.
Jag får "trösta" mig med att jag har ett litet (fett)lager
att bygga fina muskler av sedan...!
Lite småbulkning sådär.........
Puss och hej!
Fågelkvitter och en relativt lugn dag
Dagen har hittills varit bra,
eller åtminstone inte värre än vanligt!
För att vara helg så är det väldigt bra personal,
annars så är det lite sisådär med personalen på helgen tycker jag...
Men, jag får försöka ha sådana helger som denna att se tillbaka på,
när man sitter där, överfull av bitterhet,
och beklagar sig över att det aaaaalltid är skitpersonal på helgen!
Kom nyss in från min dagliga promenad,
men jag insåg igår att jag är i behov av en annan jacka,
för vinterjackan är på tooook för varm nu.
Så ska be Micke ta med sig någon jacka ner imorrn,
för nu gick jag i bara hoodie, och det var liiite i kallaste laget.
Det är så jävla meckigt att få till det i "övergångstiderna",
då ena jackan är alldeles för varm,
och en annan är alldeles för kall.
Och att köra lager på lager gillar jag inte,
blir för mkt Michellingubbe-feeling då...
Men som på bilden nedan,
så ser solen ut att verkligen göra sitt bästa
för att tränga igenom träden (och den ännu något kyliga luften)
och försöka värma upp både natur och människor.
Så, gott folk; det finns en hopp om en vår även detta året!
(Och dessvärre medföljande pollensäsong,
men det får man väl försöka överleva...)
Det är helt ofattbart hur mycket energi man faktiskt kan få,
av att bara få komma ut lite.
Det gör dagarna så himla mycket lättare att härda ut!
Att få gå omkring i min egen lilla värld,
lyssna på fåglarna och känna hur doften av vår
sakta börjar sprida sig omkring oss.
Det är livskvalité för mig!
Men, jag vet att det ännu är på tok för tidigt att ropa "hej",
för det är ju faktiskt bara Mars, och vädergudarna
kan ju fortfarande få för sig att snö är en bra idé...
"Inte ropa hej förän man är över bäcken" så att säga.
Ikväll är det Andra chansen i Melodifestivalen om jag inte förstått fel,
jiiiiiippie ungefär. haha
Har fått både personal och andra patienter att asgarva åt mig,
när jag säger att den största fördelen med att inte ha sitt-tid längre
(alltså inte behöva sitta i soffan till halv 10 på kvällen)
är att man slipper se på alla idiotprogram som går på Tv'n på kvällarna.
Enda kvällen som jag ser på tv är söndagar,
då "Äkta människor" visas på Svt.
Enligt mig en riktigt grym serie,
gillar dom underliggande kopplingarna som kan göras
till bland annat främlingsfientligheten i dagens samhälle...
Men resten av kvällarnas programtablåer kan kvitta! =)
Ytterligare en solig dag i Varberg
Har precis varit ute på en liten promenad,
denna gången utan personal
(+ eventuella andra patienter)
Sa till min behandlare att jag tycker det känns så mycket mer
stressigt att gå med dom andra,
och att jag har lättare att slappna av när jag får gå själv.
Jag behöver lite "egentid",
för det är inte mycket av den varan här inne lixom.
Även om jag får vara för mig själv på mitt rum,
så är det ändå inte helt i lugn och ro.
Så jag får ta mina promenader själv nu,
strosa omkring i min egna lilla värld
och filosofera kring livet och allt sådant.
Det rymms många tankar i en liten Ceca's hjärna,
både friska och sjuka, försöker låta dom friska titta fram
så ofta som det bara går!
Det var väldigt skönt att gå längs strandkanten som jag gjorde idag,
kan tänka mig att det blir ännu skönare längre fram mot våren,
och sedan sommaren, som jag väl iofs hoppas på att få slippa
spendera för mycket tid av här nere!
Har fått beviljad behandling till den 18/7
(...om jag inte minns helt fel)
Men jag hoppas ju det går såpass bra
att jag mot slutet av behandlingstiden kommer kunna vara hemma
och träna på att "leva på egen hand"
För det är ju hemma som allt ska funka sedan...
På något sätt tycker jag nästan vattnet ser lockande ut,
men jag tror att det är liiiite för kallt ännu! haha
Promenad i ett ganska soligt Varberg
Väldigt skönt att få komma ut,
men även jobbigt att "hålla igen på stegen"
så man inte stressar kroppen ytterligare,
och gör så den samlar på sig ÄNNU mer vätska...
Fick även ytterligare en (förmodligen) allergisk reaktion förut,
och återigen har jag ingen aning om VAD jag reagerade på,
men mina läppar svullnade upp a´la resylane-size.
Lite konstigt, för det är väldigt sällan
som det är läpparna som "tar stryk" när jag reagerar på något.
Och framförallt nu när jag tar 2 allergitabletter dagligen.
Men men. Var kroppen i stress INNAN,
så är det väl inget emot vad den är nu med all vätska.....
Så man får väl kanske "förlåta den" för att den allergireagerar
titt som tätt, och mot både det ena och det andra!
Idag är, på tal om vätskan, en jävligt jobbig dag.
Jag har så svårt att tro på att "gelelagret"
som jag känner, framförallt på magen, ÄR vätska
och inte fett. Känner mig som en jävla aladåb eller sladdrig Brüleepudding
Och jag vågar inte tro på att det kommer stabilisera sig.
Eftersom jag aldrig varit med om det på tidigare behandlingar,
och jag VET att jag aldrig kommer kunna vänja mig
vid den vikten jag har nu.
Jag vill ner till den vikten jag hade när jag kom hit,
eventuellt ett par kg upp, eftersom jag var rätt så uttorkad i det sista
innan jag kom ner hit. Men jag vill INTE väga så som jag gör nu
Aja. Inget sånt tjaffs nu, Ceca!!
Tåååååååååååålamooooooooooooood...........................
Åter till promenaden,
eftersom jag tycker min blogg blir lite roligare med bilder
(och inte minst nu när mitt besökarantal stigit,
så får man ju göra sitt bästa för att ni ska stanna kvar lixom)
Så, här kommer ett par bilder från promenaden.
Blev inte så många på den korta svängen,
och dom blev väl heller inte så jädra bra,
min kamera är lite kinkig med vad det är för ljus ute.
(Säkerligen bara en inställningssak,
men det där med att fiffla med inställningar är inte min starka sida..)
Så, det var lite bilder på området kring där jag "bor" nu.
Inte illa pinkat av en trähäst, så att säga!
Tack för kommentarerna från er "nya" förresten,
alltid kul att få ett "ansikte" på er! =)
Bränd gröt och irriterad mage
som jag menade i mitt uttalande om att min Mamma
inte vill att jag spottar på personalen...
(Tycker förövrigt fortfarande att hon är liiiiite
väl kinkig gällande personalspottandet,
så Mamma, NU kan jag väl få lov att spotta lite,
efter att du läst detta inlägg? haha)
Jag verkligen hatar denna personalen av hela min själ.
Hon har ingen koll på något,
och är så sjukt jävla jobbig och efterbliven!
Som i förra veckan, efter frukost,
så frågar hon oss helt plötsligt som från ingenstans
om vi inte skulle vilja ha friterad mat någon gång.
Och vi tittar på henne för att se om hon SKÄMTAR,
men denna människan är alltså så jävla blåst,
att hon på allvar tror att "såna som vi" vill ha friterad mat.
Vissa andra kunde ju sagt en sån kommentar
som ett litet skämt lixom, men som sagt,
denna kärringen är totalt bombad...
Eller som i förra veckan,
tror det var samma dag som ovan nämnda anekdot,
så skulle jag ha min medicin
som jag alltid tar en liten stund innan lunch och middag.
Så jag sa till henne att jag ville ha min medicin som var utdelad
i min lilla medicinbytta som stod på bänken.
Men hon bara "Näää. här finns ingen sån medicin"
Så jag sa att hon kunde ta en ny ut min burk i skåpet,
men då hittade hon ingen sådan burk sa hon,
så hon letade omkring i en tio minuter, innan hon säger
"För det är väl inte den lilla röda som ligger i din burk som du menar?"
Hmm. Eeeeeh. Jaaaa, för det var ju inte den jag frågade efter
från första början eller så...... *suck*
Fittidiot!
Men till gårdagens fiasko,
igår så hade hon ansvar för kvällsmaten,
och skulle koka gröt.
Som väl inte direkt är någon rocketscience till att börja med
(Framförallt inte såndär snabbrisgröt som tar ca tre minuter)
Men den lyckades hon bränna totalt,
(Så illa att dom idag fick slänga kastrullen som var bortom all räddning
kockarna och övriga i personalen nu på morgonen
var väl inte så värst imponerade,
det var ju inte direkt en billig kastrull hon hade valt heller)
Hon lyckades även få kvällsmaten försenad med 20 minuter.
Jag menar, hallå lixom, om hon hade haft koll på gröten
och inte sprungit omkring som en skållad katt,
så hade den inte blivit bränd
och vi hade förmodligen fått äta i tid.... *suck*
(Eller bara gett fan i att låta gröten stå på spisen dom där
20 minutrarna som hon sprang runt och irrade...)
Så i princip samtliga patienters magar var i uppror igår,
för vi var så tvungna att äta upp den jävla gröten,
medans hon skrattade och sa att hon var glad
att hon inte behövde äta den.
Jättebra, verkligen...
Hade sån oerhörd kramp i magen igår kväll efter gröthelvetet,
och den är fortfarande inte riktigt som den ska vara.
Men vi har gått ihop alla patienter och sagt att vi verkligen måste
påtala alla hennes brister inför våra behandlare,
så dom GÖR något åt henne. Typ avlivar henne på stället.
------------------------------------------------------
Nåja, nu till något lite trevligare;
Har sett att jag de senaste dagarna
har fått en markant ökning i min besöksstatistik,
så jag undrar mest bara vilka ni "nya" är? =)
Kram
Promenad!
dock bara 15-20 minuter till att börja med
Men bättre det än inget alls!
Så nu har jag precis kommit in efter en promenad
(tillsammans med personal nu till att börja med)
Väldigt skönt att få röra på sig lite,
men jag märker att min kropp inte är helt i balans.
Blir vääääldigt mkt tröttare än vad jag blivit innan,
vilket nog beror både på att själva konditionen rasar
väldigt fort när man är helt stillasittande
plus att vätskan jag har i kroppen frestar på en hel del.
Så det blir väldigt lugna promenader,
för att inte kroppen ska samla ytterligare vätska.
Tog en bild på vägen vi gick,
i verkligheten var det mycket mer dimma
än vad man ser på bilden.
Hade nog aldrig vågat gå den vägen själv på kvällen,
för man passerar en lite halvläskig kyrkogård
precis innan stället där bilden togs...
Min fantasi hade ju skenat iväg totalt
och skapat fantasispöken utan dess like!
Halvkaotisk vattenansamling
för att inte säga kaotisk.
Så därför har jag inte orkat uppdatera så frekvent
som jag väl kanske egentligen viljat.
Vet att det är många som läser min blogg
som vill veta vad som händer och hur allt går för mig.
Över lag så går det väl bra, psykiskt sätt iaf
men min kropp är inte riktigt med på noterna för tillfället.
Vid vägningen i måndags hade jag gjort ytterligare ett rejält hopp upp,
så min behandlare började dra öronen åt sig på allvar.
Eftersom största delen av min viktuppgång (närmare 8 kilo)
är vätskevikt, så blir dom fundersamma när det inte syns på mig
att jag samlat dom mängderna vätska.
För normalt sett så läggs en stor del av vätskan i yttre vävnader
då det brukar synas tydligt på händer, fötter, vader osv
att man har vätskebalansrubbningar.
Så dom misstänker att min vätskesamling sitter på "insidan",
främst kring hjärtat och i buken.
Vilket väl kanske är allt annat än bra...
Så idag fick jag åka iväg till sjukhuset och ta en massa prover
och även ett EKG för att se om det är hjärtat som inte "pallar trycket"
eller om det kan vara nåt annat organ i kroppen som är i behov
av lite extra stöd eller kickstartas lite.
Dom vågar nämligen inte ge mig några vätskedrivande preparat,
eftersom jag har haft problem med hjärtat tidigare,
och hjärtat tenderar ta en hel del stryk av sådana mediciner.
Så ja, lite halvkaos har det varit.
Jag är väldigt trött, blir andfådd väldigt lätt
och uppvisar rätt så klassiska symptom vid hjärtsvikt.
Vilket jag verkligen hoppas det INTE är,
för jag orkar inte med mer skit nu...
Så nu har dom fått backa tillbaka i matplaneringen
så jag får halvportion till lunch och middag,
för att se om kroppen kan reparera sig själv då,
och släppa ut lite av vätskan.
Visst, det är skönt att få mindre mat igen,
men det blir väldigt rörigt när det ändras fram och tillbaka hela tiden.
Hade iaf besök i helgen,
på lördag var mamma, pappa och syrran här
och på söndagen kom Micke.
Det var väldigt skönt att se dom igen, allihopa.
Men jag var vääääldigt trött efteråt,
det blir lixom inte någon vila på samma sätt =)
Men det är det värt!!
Fick även insatt NADAkulor i öronen i fredags,
för att se om det kunde göra nån inverkan på min dåliga sömn,
och jag kan nog säga att det gjorde det!!
Tänk att små magnetkulor på ca 1mm i diameter
kan göra sån skillnad...!
Så, det var väl en liten snabbuppdatering,
har även vart en del bråk med "vissa i personalen"
de senaste dagarna, men jag orkar inte ta upp det nu
för då blir jag bara så jävla irriterad.
Kan ju dock konstatera att vissa av personalstaben på detta stället
egentligen borde skjutas i huvudet med en älgstudsare.
Men min mamma är så bitter,
för hon säger att jag inte får säga sådana saker högt.
Enligt henne får jag inte ens säga till personalen
att dom är dumma i huvudet,
ännu mindre spotta på dom.
Min mamma är konstig ibland!! haha
Dålig sömn och helglängtan
Plus att jag upptäckte en spindel på min vägg ...
Övervägde länge om jag skulle ringa/knacka på hos nattpersonalen,
för att han skulle hjälpa mig plocka bort den
Men han skulle bara skrattat åt mig tror jag. haha
Så den bidrog väl en del till den dåliga sömnen,
plus att jag är extremt orolig för lunchen nu om ca 15 minuter.
Varje torsdag är det soppa + efterrätt
och nu har jag gått upp till hel portion,
vilken innebär att jag måste äta en hel tallrik soppa
plus en hel portion efterrätt.
Det känns allt annat än lockande,
för jag mår fortfarande skitkasst efter tisdagens helvetesfika ...
Är så oerhört rädd inför vägningen på måndag.
Jag VILL inte att vikten ska öka mer nu,
jag behöver ju inte ens upp i vikt,
för jag ligger på ett bra BMI.
Jävla pisshelvetesskit ...
Jag ser åtminstone fram emot helgen
för då ska jag få besök av familjen på lördag
och pojkvännen på söndagen.
Får tjuvstarta med att "ta emot besök",
för egentligen så har dom ju besöksförbud
de första tre veckorna,
men eftersom jag varit här tre veckor på tisdag,
så får jag ju vänta i nästan fyra veckor
om jag måste vänta till helgen därpå.
För det är lättast att ha besök på helgerna nu i början,
på vardagarna är det så mkt annat som jag behöver vara med på,
vilor, grupper, sitt-tider etc.
Ska bli väldigt skönt med lite bekanta ansikten!
På tal om bekanta ansikten,
så tycker jag att Åsa ska komma tillbaka NUUUU!!!
För jag saknar henne massor =(
Snart två veckor i Varberg
Tiden går fort på ett konstigt långsamt sätt.
Känns som om jag precis kom hit,
samtidigt som det känns som om jag varit här flera år emellanåt.
Idag kommer jag (förmodligen...) ställas inför
en av de största prövningarna här nere.
Det är semledagen idag....
Vilket har gett mig sån oerhörd ångest under väldigt lång tid,
ända sedan innan jag ens kom hit,
eftersom jag visste från andra som varit här
att dom brukar följa "sådana dagar".
Jag har dividerat och resonerat med mig själv
väldigt intensivt dom senaste dagarna.
Ena stunden så vägrar jag tänka mig äta den där jävla semlan,
för att en stund senare tänka att om jag klarar av det,
så klarar jag det mesta.
Just nu så är jag inställd på att försöka,
dock med stöd av lungnade mediciner.
För jag vet ju egentligen att en liten semla
(för det kommer inte vara en "bageri size-semla)
inte kommer sätta sig som fett direkt på magen,
men, ja, det känns så ...
Förmodligen så kommer tankarna kring semlan växla
allt eftersom klockan närmar sig 14.15.
Så jag har ingen aning om hur det kommer gå,
och hur jag kommer må efteråt.
Eller om jag kommer bryta mina två veckors kräkfrihet,
enbart för att personalen här nere tvingar i mig en semla.
Men det återstår att se ...
Hur mina dagar ser ut här nere
Får en hel del frågor om hur mina dagar här nere ser ut,
och istället för att svara er en och en,
så tänkte jag istället skriva ett inlägg om det =)
Som det är nu, så är mina dagar väldigt inrutade
eftersom jag vart här i "bara" två veckor.
Friheten ökar efterhand.
Dagen startar med att någon i personalen kommer in
strax efter kl sju och tar puls och blodtryck på mig.
(Vilket jag tror dom slutar med rätt snart,
för jag har haft stabila värden där hela tiden)
På måndagar så är det även vägning....
Sedan klockan åtta är det frukost,
jag har fortfarande upplagd frukost,
så jag behöver inte hälla upp/fixa mackor själv
Det är både skönt, men samtidigt jobbigt...
När frukosten är uppäten,
så har jag sitt-tid en timma.
(Vilket också regleras individuellt
allteftersom behandlingen fortskrider)
Då sitter jag antingen ute i allrummet vid tv'n
eller på övervåningen och får öronakupunktur.
Klockan tio
(Tjugo över tio på onsdagar)
så är det mindfulness/uppmärksamhetsträning.
Då är det alltifrån avslappningsövningar
till lättare yoga och kroppskännedomsträning.
Måndag, onsdag och fredag är det en behandlare som håller i det
och tisdag och torsdag så är det avslappningsövningar på CD.
Vilket inte alls är lika bra/kul....
Klockan halv tolv är det dags för lunch.
Där jag oxå har upplagt av personalen än så länge
+ att jag fortfarande har halv portion.
(Börjar få en hel del ångest inför portionsökningen,
som förmodligen kommer imorgon...)
Efter lunchen så är det liggande vila i 45 minuter.
Sjukt jävla jobbigt att ligga still,
dels för att ångesten bara vill att man ska röra på sig,
men för min del även för att min mage och matstrupe
är så förstörd av alla år av kräkningar,
att den "läcker" nåt enormt...
Efter vilan så har jag ytterligare ca 15 minuter sitt-tid,
så det blir en timma totalt.
Klockan halv två har jag fått lov att gå upp till yogamattorna,
och göra lite stretchövningar, för att inte min rygg ska kollapsa totalt,
eftersom jag inte kan/får träna den...
Det är väldigt skönt att få en stund för sig själv!
Sedan klockan kvart över två så är det eftermiddagsfika.
Vilket är SJUKT jobbigt, för man vet aldrig vad det blir
Det kan vara alltifrån en smörgås,
till något väldigt mycket mer förbjudet
som en kaka eller bulle.
Vilket jag har väldigt, väldigt svårt för...
Efter fikan är det INGEN sitt-tid
och klockan tre - halv fyra är det "siesta"
då man ska vara inne på sitt rum och ha egen vila.
Väldigt jobbigt efter "farliga fikan",
så då brukar jag be personal sitta med mig ute i allrummet,
tills ångesten och kräkimpulserna lagt sig något.
Klockan halv fem är det middag,
där det är samma rutiner som på lunchen,
dock så är vilan "bara" 30 minuter
(och sitt-tiden efteråt 30 minuter den med)
Klockan halv sju är det fruktstund
Och sedan klockan åtta är det kvällsmat
+ en timmas sitt-tid efteråt.
Ja, som ni märker är det en hel del matfokus
men mellan ovanstående "punkter"
så har man även regelbundna samtal med sin behandlare
ca tre-fyra ggr i veckan.
Tisdagar och torsdagar har man möjlighet att träffa läkaren
om man tex behöver någon medicin insatt,
eller bara har några frågor i allmänhet,
som inte personal/behandlare kan svara på.
En gång i veckan, tror det oftast är onsdagar,
så är det grupp tillsammans med övriga patienter
på dom andra "avdelningarna".
Gruppen har alltid ett visst tema,
och leds av de olika behandlarna.
Ja, så ser mina dagar ut på ett ungefär.
För än så länge så har jag "aktivitetsförbud"
så jag får inte gå ut på promenader, eller ta utflykter till stan tex.
Men när det behövs så får man åka med till apoteket
eller till affären om man behöver snus eller någon tidning tex.
Har även fått frågor om hur mycket "egentid" man har under dagarna.
Många av dom som frågar är personer
som jag träffat inom andra behandlingar.
Tex behandlingshemmet på Östra sjukhuset i Gbg,
där man inte fick vistas på rummet iprincip något alls,
förutom då man sov eller hade besök.
Så är vet verkligen inte här nere!
Här får man vara på rummet iprincip all tid som inte är sitt-tid
eller andra aktiviteter.
Visst, personalen ser ju gärna att man interagerar
med dom andra patienterna, spelar spel eller pysslar med något.
Men om man är som mig, som har svårt för det sociala,
så är det väldigt skönt att inte tvingas vara social
när man inte känner sig mogen för det...
Hoppas detta kan ge er svar på lite frågor,
undrar ni nåt mer så får ni självklart fråga!!
Jobbig dag igår och måndagsångest
Växlade nåt så oerhört i humöret.
Ena stunden ville jag slå sönder allt och alla,
skrika och sparka
för att i nästa sekund vilja krypa upp i någons knä
och verkligen gråta hjärtat ur kroppen.
Växlade mellan hopp och förtvivlan på samma sätt.
Ångesten gnagde i min kropp som en utsvulten råtta.
Jag är så fruktansvärt orolig inför måndagens vägning,
jag klarar inte av att fokusera på nuet överhuvudtaget.
Till och från så känns det som att jag faller ner för ett brant stup,
och resten av tiden känns det som att
jag balanserar på kanten till stupet, redo att falla.
Jag försöker om och om igen intala mig att det är vätskevikt,
men sjukdomen skriker till mej att jag är F-E-T.
Jag vet att stressen som ångesten och oron utsätter min kropp för
inte direkt gör det lättare för den att göra sig av med vätskan,
utan tvärtom, att stressen gör att vätskan biter sig fast ännu mer.
Det är så jävla svårt att rubba tankarna...
Ett steg närmare livet
mot demonerna och den andra sidan av mig
Varje natt är en kamp mot tårarna
som hotar att tränga fram ur mina ögon
Jag har tappat räkningen
på hur många tårar jag gråtit
och på hur många ångestmaskar
som krälat runt inom mig
Ibland så glömmer jag bort
hur man gör för att andas
Hur man gör för att stanna kvar
här och nu. Medvetande
Jag får om och om igen
påminna mig själv om hur man gör
För att andas. För att orka
För att leva . För att vilja
Jag vet att det finns en ljusning,
ett ljus i tunneln som inte är ett tåg.
Jag vet att det finns en morgondag,
en framtid som även för mig kan bli ljus
Men emellanåt sluter jag mina ögon
och låter ångesten ta över.
Värdelösheten förlamar mina kroppsdelar
och fryser mina lungor till is
Jag kan inte andas
och mörkret omsluter mitt sinne
Svarta tårar faller ned
för redan söndergråtna kinder
Men jag vet
att det kommer bli ljusare
Jag har bara en lång väg kvar
och vägen kommer vara lång och svår
"Genom svårigheter - Mot stjärnorna"
Alla hjärtans dag och mänsklig nåldyna
så jag har inte riktigt orkat blogga så överdrivet mycket.
Ni som har mig på FB har ju ändå kunnat följa vad som sker =)
Vägningen i måndags var ett riktigt jävla helvete,
tre kilo upp på fem dagar. Det känns allt annat än bra.
Och ja, jag vet att det iprincip bara är vätska
och ökad blodvolym i kroppen,
eftersom det var lite krasst på den fronten när jag kom ner.
Men det är ändå så fruktansvärt jobbigt,
hur mycket jag än försöker tala mig själv till rätta.
Kläderna sitter tajtare än innan,
för vätskan lägger sig ju både inuti kroppen,
men även som ett litet lager under huden.
Och kläderna känns ju tajtare om man så bara tar på sig ett par tights
under byxorna lixom, så det vore ju konstigt
om några millimeter vätska inte skulle kännas.
Men hjärnan går igång direkt
och säger att det mjuka under huden är rent fett.
Att det var glass till eftermiddagsfikan igår gjorde ju inte saken bättre,
tårarna bara sprutade på mig och jag tappade helt greppet om ångesten
som bara skenade iväg.
Denna gången behövde personalen dock inte ta ut mig i korridoren.
Det har dom fått göra vid alla andra jobbiga fikor
och även ett par ggr vid "vanliga" måltider...
Lite peptalk sådär och spark i baken och nu kör vi för fan!
Men som sagt, igår så klarade jag det utan korridorpepp,
utan klarade mig med lite puffar på armen från personalen.
Det känns ju iaf som ett steg i rätt riktning!
(Fastän demonen i min hjärna är jävligt förbannad på mig nu,
bara för att jag skriver "så dumma saker", klart som fan det inte är bra,
säger den....)
Igår var det ju alla hjärtans dag.
Kändes lite tråkigt att inte få krama på min skrutt,
men det får man väl ta igen sedan,
tycker egentligen alla hjärtans dag endast är kapitalistiskt,
varför ha en specifik dag där man ska visa kärlek?
Nåväl, fick ju med mig ett paket från mamma och pappa
när jag åkte hit, men fick tillslut lägga en filt över paketet
för att inte frestas att öppna det i förtid. haha
En vecka med ett paket är låååång tid!
Men så igår morse, direkt när jag vaknade så öppnade jag det,
och det var nallen på bilden nedan.
Jag samlar ju på sådana nallar + Buskowskinallar (stavning?)
Jättesööööt!
Fick även ett kort från min söta lilla mormor ♥
Idag efter frukosten fick jag även testa på NADA (Öronakupunktur)
för första gången, det ingår i behandlingen här nere.
Det var en väldigt mysko känsla!
Jag är ju en sådan störd jävel som gillar när saker gör lite ont,
typ att ta blodprov, pierca sig och tatuera sig.
Men akupunkturen sätter ju igånr så jädra mycket i kroppen,
så efter ett par minuter med nålar i öronen så började hela kroppen
pulsera på mig, kändes som om hela jag förvandlats till en pump.
Och nu efteråt mår jag väldigt illa,
sådär kräkdragningar bakom öronen.
Mysko!
Men sköterskan sa att det inte är helt ovanligt,
och jag känner igen illamåendet från första gångerna jag låg
på min spikmatta, det drar lixom igång delar av kroppen
som innan varit lite inaktiva, och frisätter en del gifter i kroppen,
som ju ska ut på något sätt!
Har även äntligen fått min dusch fixad,
så jag slipper duscha på nedevåningen!
Nu måste jag sluta, är mindfulnessövningar med Rikard om fem minuter,
och jag håller just nu på att kissa ner mig,
försöker dra mig från att gå på toaletten
så länge det bara går efter måltiderna.
Bara för att inte riskera dras med i några impulsryck.....
Tjingtjong!
Dålig sömn och vätska i kroppen
har börjat samla vätska så det är en allmän obehagskänsla i kroppen.
Och så känner jag mej svullen och tjocktjocktjock...
Personalen säger att jag är långt ifrån tjock,
men jag KAN bara inte tro på dom.
Det går bara inte!
Kläderna sitter tajtare och jag tycker jag lagt på mig massor.
Vet ju att det egentligen är helt omöjligt att lägga på sig FETT
såhär på bara några få dagar. Framförallt på halv kost....
(Tror jag skrev i något tidigare inlägg att jag får hälften av portionerna,
för att vara lite snäll mot kroppen/magen osv)
Men demonerna i hjärnan försöker intala mig annat.
Att dom lurar i mig massa fett i mina portioner,
så att näringsvärdet egentligen är detsamma som normalportionerna.
Att personalen slänger i extra smör i min portion/på min smörgås.
Demonerna skriker att jag är fet, att jag borde börja kräkas.
Jag försöker spela döv och inte lyssna,
men det är så oerhört jävla jobbigt...
Jag har inte kräkts sedan jag var hemma i tisdags,
och jag har inga egentliga planer på att börja.
Men när kroppen och hjärnan bråkar,
så blir allt så jävla svårt...
Sedan så är jag så oerhört trött.
Känner mig som en zombie på lugnande ungefär.
Och det samtidigt som min hjärna går på högvarv
och det riktigt spritter av ångest i kroppen,
vill ut och gå/träna bort allt...
Det är en konstig kombination,
jättetrött men jätterastlös på samma gång...
Blev väldigt arg på frukosten, igen
för jag fick kalkon på smörgåsen IGEN.
Tycker dom sköter det där med att jag ska få vegetariska
alternativ när dom andra får kött väldigt, väldigt dåligt.
Det FINNS ju faktiskt väldigt många djurfria alternativ att välja på,
eller helt enkelt ge mig ost på mina smörgåsar!
Jävla djurmördare är vad dom är.
Jag gillar inte att mot min vilja behöva bidra till djurindustrin!
Usch usch usch!
Nåväl. Nu orkar jag inte spy galla mer,
för då kanske jag börjar spy galla i verkligheten med.
Och jag VILL inte. Villintevillintevillinte.
Eller jo, en del av mig vill mer än någonsin,
men ja. Ni förstår nog hur jag menar . . .
Astmakänningar och monstermensvärk
Vet inte riktigt varför, men jag tror oron och stressen
som hela tiden bor i min kropp kan vara en bidragande orsak.
Vet ju att enbart stress ibland kan trigga igång en hel astmaattack,
så varför skulle inte den stressen jag utsätts för här nere
kunna trigga igång lite astmakänningar?
Har även en sån oerhörd mensvärk....
Men det är bara till att bita ihop och hålla färgen....
Vill även passa på att återigen tacka för alla fina kommentarer,
erat stöd är guld värt!! ♥
Jävla kyckling
Onsdagen var väl värst,
för precis efter förra inlägget,
då jag skrev att jag var livrädd för "förbjuden fika",
så var det en hemsk cupcake till fika.
Fy fan.
Tog närmare en timma från det att man skulle "börja" äta,
tills jag var färdig....
Och så sjukt mycket tårar och ångest....
Sedan blev det inte bättre när middagen ett litet tag senare
var just det andra hemska; kyckling.
Blev väldigt arg, för när jag var nere på bedömningssamtalet,
så sa den behandlaren jag träffade då att
"När dom andra får kyckling, så får du kyckling,
och när dom andra får fisk, så får du fisk
När dom andra får kött-kött, så får du veg"
Men det håller dom inte riktigt,
för jag anser INTE att kyckling är ett veg. alternativ på biffgryta,
och inte heller på köttfärssås som det var igår....
Så tog den diskussionen med kokerskan idag,
och hon sa att jag nog förstått den första behandlaren fel
men saken är den att både mamma och pappa var med när han sa det,
så där har dom FEL.
Så ja. Har vart en hel del ångest och ilska under de gågna dagarna.
Sov även katastrofdåligt inatt, drömde att dom fick för sig
att jag skulle dricka FEM näringsdrycker per dag, utöver maten.
Vilket jag aaaaaldrig hade gått med på!
Det är ju förvisso inte aktuellt med näringsdrycker för min del,
men ja, rädslan finns där....
Nästa jobbiga steg som kommer förmodligen på måndag
är att jag kommer behöva äta hela portioner.
Nu till en början så får jag hälften till ALLA måltider,
inklusive mellanmål.
(Ja, förutom cupcaken som jag fick hela jävla den,
med frosting och strössel och skit...)
Orsaken att jag får halva portioner är till största delen för att
min mage inte ska bralla ur mer än nödvändigt
eftersom jag inte direkt ätit så bra/regelbundet hemma...
Och peppar peppar, så har min mage hållt sej hyffsat lugn,
visst, den brötar och har sig, och är svullen och obehaglig
Men långt ifrån så illa som den varit innan när jag börjat äta igen...
Nu är det snart siesta (även kallat rumsarrest)
då man ska ha egen vila på rummet.
Det är både skönt och jobbigt,
för jag har egen toalett på rummet,
och ibland så trycker det på i kräkreflexerna.
Men faktiskt, med handen på hjärtat, så har jag ännu inte
kräkts en endaste gång sen jag kom hit.
Jag minns inte riktigt när jag klarat mig så länge,
HELT utan kräkningar tidigare.
Även de gånger jag "skärpt till mig" på egen hand,
så har jag "tömt ut ångesten" i toalettstolen titt som tätt....
Sedan efter "rumsarresten" ska jag få pussa på Åsas vovve lite,
och träffa hennes föräldrar. Jag gillar dom skarpt!
Försöker låta bli att tänka på att Åsa åker hem igen imorgon,
och inte kommer tillbaka på fleeeeeera veckor.
Kommer bli galet jävla tomt!!! =(
Men jag har ju iaf Sara här nere med!
(Som tillsammans med Åsa fick sitta nagelmodeller för mig igår)
Har ett par stycken "nageloffer" att fixa naglarna på,
så lite glädjeämnen finns det åtminstone kvar!
Så slutligen, håll tummarna för att jag slipper fågelhelvetet
till middagen sedan är ni snälla!
Kram
Första dygnet
Sitter just nu vid den stationära datorn ute i korridoren,
väldigt mkt lättare att skriva blogginlägg på den,
plus att det är VÄLDIGT mkt lättare att lägga in bilder.
Så här kommer en bild på mitt rum:
Det obligatoriska sjukhuspåslakanet och Felepanten
Och några foton på min bäbis med såklart!
Har genomlidit en styck av varje måltid,
om en kvart är det dags för eftermiddagsfika nr2
Oron för vad det ska bli för något är nu enorm,
eftersom jag vet att det förekommer "förbjudna" saker
som kakor, bullar etc.
Fikat igår var relativt lätt, en ostfralla.
Dock jättevitt hemsk bröd med ost OCH smör.
Smöret är riktigt jävla jobbigt.
Middagen igår var inte så "farlig" ur någon synpunkt,
varken fisk eller fågel,
och heller inget panerat eller annat som jag är rädd för.
Trots det bröt jag ihop fullständigt.
Tårarna bara ramlade ner för kinderna och ångesten slet i kroppen.
Efter varje lunch och middag är det 45 respektive 30 minuters liggande vila,
det är inte lätt när ångesten bara vill att man ska röra på sig..........
Frukosten idag var första gången jag konfronterades med kött.
Kalkon på ena smörgåsen. Det skar i hjärtat på mig att äta det.
Men det är en helt annan ångest än den generella matångesten,
där sätter ju vegetarianångesten in.
Jag fasar för när det kommer vara kyckling
eller liknande till lunch/middag.
Men måste försöka inte oroa mig,
utan att ta den ångesten DÅ
Det är iaf väldigt skönt att dom inte har några uppsatta matsedlar här nere,
för då börjar man inte oroa sig redan på måndagen över någon som ska
serveras på fredagen......
Kontrollbehovet tycker det visserligen är hemskt,
men jag vet att det är en bra strategi för att INTE ge oss här nere
FÖR mkt ångest, utan att man tar den vid/efter måltiden istället.
I övrigt så verkar det bra här nere, har ännu inte stött på någon personal
som jag INTE tycker om. Självklart finns det dom man tycker mer eller mindre om,
men inget sådan där riktig häxa som det nästan alltid finns.
Åsa har dock "varnat" mig för en personal som är mindre bra,
men jag tror inte jag stött på henne ännu.
Har fått kramat på min Åsa en hel del,
vilket är oerhört skönt!! =)
Bye bye Göteborg - hejhej Varberg!
I övermorgon smäller det
Vad har jag gett mig in på?
Kommer jag verkligen klara av det här?!
Hon som kommer vara min behandlare nere i Varberg ringde i fredags.
Mest bara för att presentera sig och kolla upp
så det inte var några frågor som snurrade i min hjärna
(Mer än dom ätstörda frågorna då,
för dom finns det tusentals av...)
Jag har svårt att riktigt sätta ord på mina tankar och känslor just nu.
Det mesta är lite av ett totalkaos inom mig.
Jag vet inte riktigt vad som skrämmer mig mest just;
att inte få röra på mig, all mat jag kommer utsättas för,
att jag måste äta fågel och fisk, att jag måste äta "förbjuden" mat,
kommer jag bli tvungen att äta en semla på semledagen?
Sedan så är jag rädd för omställningen,
att vara bland massa andra människor dygnet runt.
Massa förmodligen väldigt smala, anorektiska människor...
Jag är livrädd för att vara tjockast där nere.
Att dom andra ska titta på mej och undra vad jag egentligen gör där.
Nu vet ju JAG att anorexin inte är den primära orsaken att jag ska dit,
men jag har ändå väldigt mycket anorektiska tankar och beteenden.
Kommer folket där nere undra varför jag inte KAN äta vissa saker,
när jag utseéndemässigt sett ser ut att äta massor hela tiden?
Kommer dom tro att jag bara fejkar?
Att jag är en jävla anorexiwannabee?
Iochförsig.
Jag kommer alltid hellre vara anorektiker än bulimiker,
så lite wannabee är jag kanske..?
Jag har försökt formulera mål,
vad jag vill få ut av behandlingen.
Men det är lättare sagt än gjort.
Jag vill kunna hantera känslor annat än genom att äta/inte äta
Jag vill kunna ha mat i kylskåp/skafferi utan att gång efter gång,
när ångesten blir för stark, möla i mej ALLT som finns
bara för att spy upp det efteråt.
Jag vill kunna äta vanlig mat, i lagom mängd utan att det övergår i hets.
Jag vill kunna SE det som alla andra tydligen ser,
eftersom folk vägrar erkänna att jag är tjock....
Jag vill kunna sluta värdera mig själv efter hur mycket jag väger
eller vilken storlek jag har på mina kläder,
Jag vill sluta alltid plocka fram den där jävla röda trenchcoaten,
bara för att se att den fortfarande går att knäppa.
(Jag vill finna mod till att slänga den)
Jag vill sluta tänka i banorna "kan jag inte träna, kan jag heller inte äta"
Jag vill sluta vara beroende av ett jävla måttband.
Jag vill sluta tänka på kropp, vikt och ätande varenda vaken timma
...och sluta drömma om det på nätterna
Jag vill sluta jämföra mig med andra tjejer på stan/tv/tidningar etc.
Jag vill sluta nedvärdera mig själv, hata mig själv.
Jag vill leva.
Listigheter
Eftersom jag vet att ni tycker mitt liv är så urbota intressant,
så kommer här en lista med totalt onödiga fakta.
Det är dessutom inte omöjligt att jag redan gjort denna listan
någon gång tidigare i bloggen,
men som man brukar säga "Upprepning är inlärningens moder"
Och visst vill ni väl kunna varje liten obetydlig faktadetalj om mig,
ifall ert liv någon gång skulle hänga på en fråga som rör
min oerhört exceptionellt delikata existens?
Precis
....Tänkte väl det .. läs och lär!
Hur gammal är du om fem år?
- 29 år och lite drygt en månad
Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
- Inte hunnit tillbringa dagen med någon annan än Kira ännu,
men ska förhoppningsvis träffa Emelie sedan!
Hur lång är du?
- 168 cm. Men känner mig ofta väldigt mycket mindre än så.
Vilken är den senaste filmen du sett?
- Första SATC-filmen, och typ en tredjedel av film numero två.
Vem ringde du senast?
- Mamma. Förmodligen, eftersom hon är iprincip den enda jag ringer till.
Vem ringde dig senast?
- Förmodligen mamma det med,
eftersom hon är iprincip den enda vars samtal jag besvarar...
Hur löd det senaste sms:et du fick?
” Hehe, nä det är lugnt =) ”
Föredrar du att ringa eller skicka sms?
- Sms, helt klart. Det är läskigt att prata i telefon.
Jag borde väl kanske egentligen träna mig mer på att prata i telefon,
men det blir lixom inte av.
Är dina föräldrar gifta eller skilda?
- Jättegiftiga!
När såg du senast din mamma?
- När jag var hemma på Orust i helgen.
När vaknade du i dag?
- Beror på hur man ser det
Första gången jag vaknade var väl runt kl ett,
och sista gången jag vaknade var strax efter fyra tror jag.
Jävla skit att bara kunna ta EN benzotablett...
Var tror du att du befinner dig om tio år?
- För min del så är det mindre viktigt VAR jag befinner mig,
men jag önskar att jag är lycklig.
Vad fick dig verkligen att skratta senast?
- Något min fina vän Danne sa igår, han är knäpp.
Hur stor är din säng?
- 180x200 cm.
Så stor att man sover vilse om man sover ensam i den
Sover du med eller utan kläder på dig?
- Sover jag ensam har jag nästan alltid nån t-shirt på mig,
för annars fryser jag ihjäl, men sover jag tillsammans med någon
så får denna någon så vackert se till att värma mig,
så då behövs ingen t-shirt!
Vilka städer har du bott i?
- Alltså, "städer" är ju något av en definitionsfråga,
och jag skulle inte under några omständigheter
klassificera Lalleröd och Nötskär som städer,
men eftersom jag bott där så får dom räknas in.
Som städer så räknas väl Uddevalla och Göteborg då.
Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
- Barfota! Jag är och förblir ett barfotabarn.
Är du social?
- Till viss del. På mitt egen lite halvt vrickade sätt.
Tycker du om kaffe?
- Ja. Jag behöver kaffe för att fungera har jag kommit fram till.
Vad dricker du till frukost?
- Oftast så består min "frukost" enbart av något drickbart,
typ kaffe och fil, så jag vet inte riktigt hur jag ska besvara den frågan.
Obs. Jag menar alltså inte att jag BLANDAR kaffe och fil...
Om några oklarheter kring det skulle uppstå.
Sover du på någon särskild sida?
- Nae, men jag vaknar väldigt ofta på FEL sida...
Kan du spela poker?
- Jaaa, men om jag är så jävla grym är väl en annan femma...!
Tycker du om att mysa/kela?
- Oftast gör jag det. Ibland har jag dock grava närhets-issues,
och då är jag mer som en igelkott än en kelsjuk katt.
Är du en beroendemänniska?
- Ja, jag kan bli beroende av något innan jag ens testat det ungefär.
Känner du någon med samma födelsedag som din?
- Ja, en hel hög faktiskt!
Vill du ha barn?
- Ja.
Har du någonsin åkt ambulans?
- Japp. Ett par ggr.
Vad spenderar du helst pengar på?
- Nagellack och sushi kanske...?
Sover du med gosedjur?
- Micke?
Flirtar du mycket?
- Hmm. Jag tror jag är rätt flirtig av mig, till viss del omedvetet,
fast inte "blodigt-allvar-flirtig" utan mer som en del av min personlighet.
Vilket ofta kan trassla till saker rejält, och skapa väldiga missförstånd
när folk tar min flirtiga jargong som något än just en jargong...
Har du fått fortkörningsböter någon gång?
- Nej. Det enda jag har körtkort för är symaskin.
Och den enda gången det gått liiiite för fort där
var när jag lyckades köra över en kompis finger.
Två ggr. Sicksack-stygn.
Vilken var den senaste boken du läste?
- Nu var det faktiskt ett tag sedan jag läste.
Det går i perioder, när ångesten är för stark lyckas jag sällan
finna ro och koncentration till att läsa.
Men jag tror sista boken jag läste ut var Jonas Gardells senaste bok,
med samlade tankar/citat.
Yes, I'm alive.
så att inte bloggen tror jag övergivit den eller så.
Senaste veckan har varit väldigt jobbig,
men jag lever åtminstone ännu.
Det absolut svåraste har varit att dra ner lite på aktivitetsnivån,
att inte gå fyra timmar om dagen + övrig aktivitet
(Till och från affären, gå runt på stan osv.)
De första dagarna lyckades jag begränsa promenaderna
till max 2x30 minuter, men jag kände verkligen
hur det bara krypte under skinnet på mig.
När jag väl går nu, så är jag så stressad
och går så fort att Kira nästan sätter sig på bakhasorna emellanåt.
Igår kväll så rann det över fullständigt,
och den rundan som normalt tar mig nästan en timma
tog lite drygt 40 minuter. Då går det för fort...
Fick mig även en tankeställare när jag läste igenom pappren
som jag fick hemskickat från behandlingshemmet,
där stod det (så som jag förstod det iaf)
att deras "lägsta tillåtna" BMI innan
man sätts på näringsdrycker är BMI 20.
Mitt ligger nu på 20.5...
Tänkte åka iväg till gymmet och få vägt mig om en stund,
innan jag ska till habiliteringen
Samtidigt som jag är livrädd för att gå upp i vikt,
så är jag nästan lika rädd för att tappa för mkt,
och behöva sättas på näringsdrycker och viktuppgångsschema
när jag kommer ner till Varberg.
Jag vet ju så himla väl att det blir dubbelt så jobbigt då...
Eller ännu värre,
att det går så långt att kroppen,
och framförallt mitt hjärta,
hinner tacka för sitt och ge upp igen.
Man är så jävla maktlös.
Demonerna har en så insnärjd i sitt jävla svarta nät av ångest,
ju mer man desperat försöker trassla sig ur,
desto hårdare skär nätets rakbladsvassa trådar in ens skinn.
Och dom fyller min mun med så mycket ångest
att jag inte ens är förmögen att skrika på hjälp.
Så jävla mycket ångest
Hur mycket panikkänslor en hjärna kan hantera
innan den imploderar och ger upp.
Och hur mycket självhat man kan rika mot sig själv.
Just nu känner jag mig så otroligt svag,
kastas mellan uppgivenhet och hopplöshet.
Den 7e februari läggs jag in i Varberg,
och just nu så har jag svårt att se hur jag ens ska klara av
att leva så länge utan att jag går under!
Bedömningssamtalet i måndags gick bra,
uppenbarligen, eftersom jag fick en plats där nere.
Vet inte hur många liter tårar jag grät under samtalet,
och sedan efter det på väg hem,
för att inte tala om under dagen igår...
Och ändå så ligger tårarna i ögonvrårna även nu,
hotar att rinna över.
Hur många liter tårar rymmer mina tårkanaler egentligen!?
("Kan man gråta sig ner i vikt?" är en bisarr tanke som slår mig)
De kommande sju veckorna kommer vara riktigt jobbiga,
först dom fyra som är nu innan inläggningen,
att klara av att stå emot impulser att banta ner mig,
"så jag har en marginal att gå på när jag kommer dit ner"
= oerhört sjuk tanke!!!
Och även stå emot den ständiga impulsen att ringa ner till Varberg
och säga att jag ångrat mig, jag vet inte hur många gånger jag redan
varit nära att göra det
Sedan så kommer dom tre första veckorna där nere
bli nåt av det värsta jag gått igenom, jag förbereder mej redan
på att det kommer bli ett helvete.
Min största oro är faktumet att jag inte kommer tillåtas någon
form av motion där nere, framförallt inte just dom tre första veckorna
För mig känns det helt omöjligt hur jag ska kunna ÄTA all den maten
som kommer "tvingas" i mig, OCH inte få lov att promenera/träna
Inte ens något litet som en halvtimmas promenad per dag!!!
(Jag kommer gå upp så otroligt jävla mycket i vikt,
och hata mig själv ännu mer, och äcklas över hur jag ser ut!
Förstår dom inte det?!?! Varför vill dom göra mig ännu fetare?!?!)
Det är så otroligt ångestskapande
att det NÄSTAN stiger över själva matångesten!
Även det faktum att det är besöksförbud dom tre första veckorna
känns otroligt jobbigt, och sedan att jag inte har en aning om när
jag kommer få träffa Kira igen.
Det är nog en utav dom jobbigare delarna det med,
för människorna i mitt liv har ju lite lättare att komma ner
och besöka mig, medans Kira inte har lika lätt för den delen.
Och jag är så otroligt medveten om att det är
just de tankarna som jag skrev inom parantes här ovan,
som gör mig sjuk, som gör att jag ens har en diagnos
och är berättigad till en plats på ett privat behandlingshem,
där jag nog inte vill veta hur mycket behandlingen hade kostat
om det inte gått via vårdslussen...
Jag vet att en person med ett "normalt ätbeteende"
inte skulle bryta ihop över att behöva äta
och samtidigt inte kunna röra på sig...
Jag menar, jag vet ju att folk blir sängliggande för diverse andra,
kroppsliga sjukdomar, influensa, operationer osv
inte får dom totalpanik och svälter sig själva
bara för att dom inte kan röra på sig och förbränna all energi!
Nej, dom tar istället hand om sig själva,
låter kanske tillochmed kroppen få lite extra,
så den kan läka sig själv
och bli fortare frisk igen!
En ätstörd hjärna är så fruktansvärt ologisk
Idiotisk. Självdestruktiv. Självförstörande.
Och egentligen rätt så patetisk,
för visst faaan finns det bättre saker
att ägna sin tankeverksamhet åt än
mat, vikt, kropp, ångest, kräkningar, hetsätningar, motion
Men även fast jag vet det, så minskar inte det min ångest.
Den finns där likförbannat och gör så att jag till och från
inte klarar av att andas normalt utan panikandas så jag nästan svimmar...
Bedömningssamtal
för att göra ett studiebesök och bedömningssamtal
för ev. inläggning på behandlingshemmet där.
Det är jävligt nervöst och oroligt just nu,
jag får flera gånger i timman impulsen att ringa
och säga att jag inte kan/vill/vågar.
Det är så stort. Så skrämmande.
Så världsomvälvande. Så slutligt och totalt.
Jag vill så jävla mycket, men det är så mycket som ska funka med.
Så mycket som ska genomlidas, så mycket som ska övervinnas
att jag knappt klarar av att andas när jag tänker på det.
Det känns som om jag står högst upp på Mount Everest
och tittar med darrande knän ut över branten.
Över en brant där jag sedan skall klättra ned,
helt utan varken syrgas eller säkerhetslinor.
Endast ett felsteg från en väldigt säker död...
Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta.
För att jag är så feg, för att jag tvivlar på mig själv
För att jag återigen låter hjärnan tänka sjuka tankar.
Jag upptäcker om och om igen tankar som
"När jag kommer hem igen så ska jag [insert valfri ÄS-tanke]"
Jag vet att en eventuell inläggning kommer bli ett riktigt helvete
till en början, men sedan kanske det blir lättare?
Men jag är så jävla rädd för det där initiala helvetet!
Rädd för att ångesten ska äta upp mig,
att jag ska förgöras och gå under av mitt eget självhat.
För att inte tala om rädslan för att gå upp i vikt,
att bli ännu tjockare...
(Jag vet att det till stor del är just den rädslan jag behöver hjälp med,
men rädslan för hjälpen är nästan lika stor som rädslan i sig!!!)
Och jag vet att det bara är onödigt att oroa ihjäl sig
innan jag ens vart där nere...
Och jag hoppashoppashoppas att jag får träffa
min älskade Åsa en snabbis när jag är där nere iaf!!
Nyår!
men då vissa av de bilder jag kommer lägga upp
behövde godkännas av samtliga som figurerar i dom,
så tog det ett litet tag!
Ja, ni lär väl kunna lista ut vilka av bilderna jag ville få klartecken
innan jag publicerade ;)
Nyår firades som vanligt hemma på Orust,
är ett gäng grannar som turas om att hålla i firandet,
detta år var det mina föräldrars tur att vara värdpar
Gubbarna lagar maten medans vi tjejer bara sitter
och tar det lugt hemma hos någon av de som inte håller i galejet.
Precis så som det ska vara med andra ord! =)
Nå, jag låter väl bilderna tala lite för sig själva istället!
Välkomstdrinkarna!
Eftersom jag dels är vegetarian,
dels allergisk mot både det ena och det andra
och sedan lite krånglig med maten i allmänhet
så fixade jag själv iordning det jag skulle äta.
Här ser ni min förrätt, räksallad.
(Huvudrätten såg ungefär likadan ut,
men där var räkorna utbytta mot Tzayspett)
Här är första bilden som jag vill ha godkänd innan jag la upp;
Så här såg våra gubbar ut när dom kom in med förrätten.
(Ingorera vänligast väggen där bakom,
mamma och pappa håller på att renovera lite)
Närbild på min skrutt! =)
Och såhär fina var dom när dom kom in med huvudrätten.
Sedan när desserten skulle bäras ut så var dom endast iklädda
kalsonger och slips, de bilderna tänker jag dock INTE lägga upp!
Kvällen var i helhet väldigt lyckad,
dessvärre blev det inte många kort tagna.
Jag är värdelös på att ta kort!
(Det roliga är att jag precis upptäckte
att jag skrev exakt samma mening förra nyår...haha)
Nåja, gott nytt år på er alla, lite såhär i efterskott!
Pussokram
Julhelvete och ångest
och paniktåget går, så att säga, över "Sans och Balans-rikets" gränser.
I nordlig riktning, utan någon ytterligare gräns i sikte . . .
Och det är för mig bara till att gilla läget och åka med,
för jag har glömt bort vart bromsen sitter.
Mest går jag omkring i ett halvdrogat töcken och önskar inget hellre
än att någon ska komma och ta mig med nånstans långtlångt bort.
Men det sker inte, så jag trycker i mig ytterligare en narkotikaklassad,
förmodligen ganska så beroendeframkallande tablett
och försöker förgäves le.
Det känns som om mitt leende liksom har fastnat i mina tänder,
och varje fejkat skratt får bitter magsyra att välla upp i min mun.
Jag kan inte minnas när jag senast sov hyffsat okej,
(för helt okej har jag inte sovit på många många år)
detta till trots att jag nu fyrdubblat mitt intag av lugnande kvällen.
Men trots det så vaknar jag varje natt
helt genomsvettig av panikdrömmar,
med ångesten hamrande i bröstet
och kräkreflexer i halsen.
Vedervärdigt .
"Fru Hjärter Dam står stel och sjunken ner i dyn
och hon väntar på ett stjärnfall i skyn
Inte för att hon vill önska sig nånting
Nej, hon önskar ingenting
Men hon vill se att det som glittrar mest ska falla"
Lars Winnerbäck - Julgröten
Ceca - The new edition
denna gången utökad med en astmadiagnos!
Det är fina grejer det må ni tro!
OBS!
Detta är endast en begränsad upplaga,
för med all säkerhet dyker det inom en snar framtid
upp ytterligare uppdateringar i form av sjukdomar och diagnoser,
så passa på medans Ceca - Astmaedition fortfarande är tillgänglig!
Priset är just nu endast 10 kronor,
och då medföljer lite slem i luftrören och en sexigt hes röst!!
Sömnlösa nätter, hosta och akutbesök
Nu har jag varit lite kass på att blogga igen,
det går lixom i perioder det där.
Hursomhelst, nu bloggar jag iaf!
Har haft ett antal sömnlösa nätter det sista,
dels så har jag sovit sämre än vanligt ett bra tag pga psyket,
men sedan så blev jag i förra veckan tokförkyld igen.
Natten mellan söndag och måndag fick vi åka in till akuten,
för då hade jag inte sovit något på tre nätter,
och hostade så mycket att jag kräktes.
Väl på akuten så var i princip första frågan om jag har astma.
Lite "kul" att det var det första läkaren frågade
efter att jag beskrev hur jag mådde.
När jag då sa att jag har tid på onsdag (imorgon)
hos en lung-/astmaläkare,
så sa han att det nog är en bra idé...
Efter att han lyssnat på mina lungor och dunkat lite i ryggen på mig,
så konstaterade han att jag åtminstone inte hade lunginflammation.
Men att jag var tät i luftrören, så han ordinerade Ventoline
som är luftrörsvidgande, så jag fick andas in det i ett par minuter
och hejsan svejsan vilken skillnad det blev när jag andades efteråt.
Så läkaren skrev ut en Bricanylinhalator åt mig + Cocillana (hostmedicin)
Tycker det är rätt intressant att läkare kan vara så olika,
när jag var till VC'n här i Majorna efter allergichocken,
och sa att jag gärna ville ha Bricanyl eller liknande,
ifall det tätnar till igen, så sa hon att dom inte kan skriva ut sånt
om det inte är konstaterat astma,
men denna läkaren kunde tydligen skriva ut det ändå?
Knepigt . . .
Nåväl, inatt så började jag hosta IGEN,
kände bara neeeej, jag vill SOVA!!
Men så testade jag att ta två "puffar" av Bricanylen,
och så var hostan puts väck och jag sov hela natten!!
Så min Bricanyl är min nya bästa vän!!!! =)
Frölundamatch
denna gången gick det inte så himla bra för dom direkt.
Jävla Färjestad. Åk hem med er och drick ert jävla lila kaffe!!!
Hade åtminstone finfint sällskap av min lille Sebbe =)
Jag och Matilda, Mickes syster, bestämde oss för att bli ansiktsmålade,
vi fegade dock ur lite, och skippade helfejsmålningen,
utan körde istället på "bara" flaggor på kinderna,
vilket vi ångrade sedan, så nästa gång blir det All in! =)
Fick även shoppat lite grejjer innan matchen började,
låter bilderna nedan tala för sig själva mestadels!
Svettband/handledsvärmare
- ingen aning vad jag ska ha dom till, egentligen,
men vafan, dom är rosa!!!
10:- för båda två, oemotståndligt!
Sinnessjukt cool slips som Micke fick i för tidig födelsedagspresent,
han fyller idag!
25:-, helt galet!
Finfin hoodtröja!
Även den 25:-!!!
Lite närmare bild på ena trycket!
Vill även passa på att gratulera min fina pojkvän på födelsedagen,
och på våran halvåriga förlovningsdag! <3
Långpromenad, knubbsälar och lunchångest
blev det långpromenad i Slottskogen.
Jag tycker det är så sinnessjukt mysigt att gå där bland alla löv!
Just idag så var löven väl mestadels bortblåsta efter nattens
stormvindar, och så låg det träd och grenar överallt.
Igår när jag gick där så blåste det utav bara helvete,
så jag fick flera gånger hoppa undan för att inte få en gren på mig!
Vi tog ett varv runt djurinhängnaderna,
och Kira fick träffat älgarna igen.
Hon tycker inte riiiktigt om dom,
men det är fruktansvärt bra träning för henne,
slottskogssightseeing är miljöträning om något!!
Trots att raggen är uppfälld på henne när vi passerar älgarna
och att hon gömmer sig bakom mig,
så stannar hon ändå kvar, och försöker inte sticka ifrån "faran"
Däremot blev hon helt galen när vi gick förbi påfåglarna,
dom gillade hon verkligen inte!
Förstår inte varför dom var så farliga enligt henne?
När vi kom till säldammen,
så tog det ett tag innan hon förstod att det var nåt i vattnet,
men där var hon mer framåt och nyfiken på vad det var,
tror hon gärna hade hoppat i och leka med dom!
Vi gick även ned där man ser under vattnet,
men dessvärre var rutorna så jävla täckta med slem och alger,
så man såg inte så mycket, var bara någon gång när en säl
simmade precis längs rutan som man såg dom. =(
Jag gillar sälarna, dom är så harmoniska och nöjda med livet,
trots att dom är lite småfeta!!
Jag menar, det är ju inte för inte det heter knubbsäl!
Och slutligen angående sista "delen" av rubriken,
så är det denna veckan jag ska börja försöka äta lunch
enligt den planen jag följer.
Har klarat av att få i mig frukost, och behålla den,
i tre veckor nu, och den planen jag ska försöka följa
är uppbyggd i treveckorsintervaller,
där man tar ett mål åt gången, och siktar in sig på att klara av det
innan man går vidare och lägger till ytterligare en måltid.
Små små steg framåt lixom
Det känns som en strategi som funkar för mig,
för om jag skulle försöka med allt på en gång,
så hade det bara blivit ett jävla magplask av allt.
Och peppar peppar,
jag har faktiskt klarat av frukosten över förväntan,
men ska inte sticka under stol med att det har varit
någon gång som den "kommit ut igen",
men då har jag bara slått mig själv på käften lite
och sedan gjort ett nytt försök.
Men nu är det alltså lunchen som ska klaras av i tre veckor.
Det känns väldigt mycket större och jobbigare än frukosten.
Mycket tror jag är pga att lunchmat ofta är varm mat,
och jag har mycket svårare för mat som är varm,
än för kall/sval mat.
Det känns som om varm mat sväller mer i magen på nåt sätt.
Så min plan är väl att göra någon form av relativt matig sallad,
för jag vet ju att det inte är bra för en sån som mig
att äta för lite heller, trots att jag väldigt gärna hade hållt mig till en
"ofarlig" grönsallad utan något annat i.
Men det får bli lite lax eller liknande till salladen,
kanske lite bönor med för att få bra kolhydrater.
För pasta och bröd tilltalar mig inte riktigt...
Det är väldigt tur att man har en pojkvän som jobbar
nere i fiskehamnen och som plockar med sig finfina laxfileér hem =)
Fast jag överväger om jag kanske ska ta och köpa ett par bitar
sushi istället, för det är jag faktiskt sugen på
+ att jag glömde lägga upp den frysta laxen igårkväll,
så det är fortfarande alldeles för frusen för att kunna lagas till...
En såndär typisk "ätstörningsmiss";
"Oooojdå, jag glömde visst lägga upp maten,
så därför kan jag inte äta lunch idag . . . vilken ooootur!"
Men tji fick du där Ana-Mia,
för jag har levt med dina/era knep och trix så länge,
att jag faktiskt, trots att jag många gånger faller för dom,
ändå är fullt medveten om att dom finns där
och hur dom "ser ut" . . .
Who's the biaaatch now?!!!
Snus och övervunnen ångest
Ibland så överträffar jag mig själv
Både i dumhet och vad jag faktiskt klarar av ...
Jag gick till gymmet imorse för att köra ett cross-pass,
och någonstans mellan omklädningsrummet och maskinerna
så fick jag för mig att det vore en strålande idé att väga mig ...
Idiotiskt? Ja ...
När jag såg siffrorna på vågen
så ville jag helst bara lägga mig ner på golvet och gråta
(Alternativt ta första bästa spårvagn hem igen, montera isär en rakhyvel
och trycka i mig en helvetes massa piller och fly verkligheten ...)
Men gjorde jag det? Nej.
Lever jag fortfarande? Ja!
Jag bet mig istället i läppen och ställde mig på crosstrainern,
trampade bort ångestmolekyl efter ångestmolekyl
och la mig sedan efter ca 45 minuter i solariet.
(Egentligen så ville ena delen av mig stå där minst 45 minuter till,
och hetsträna bort allt FETT, men den andra delen vann denna gången)
I solariet så hade jag ett av mina vanliga samtal med mig själv,
eller ja, mina två sidor samtalade och jag fick vackert ligga där
och lyssna och försöka "medla".
Jag kom tillslut fram till, efter en hel del grubblande,
och övertalande av mig själv, att det faktiskt var en rätt så bra idé
att ställa mig på vågen.
Jag fick ju faktiskt se att jag inte
vägde lika mycket som jag var så inbitet säker på att jag gjorde.
Trots att det är långt mer än vad en viss del av mig vill väga,
så är det inte så himla många kilon över min "högsta godtagbara gräns"
Faktiskt "bara" fyra kilo ...
Sedan så kom jag fram till att jag, pga allt kräkande,
förmodligen har en hel del vätska samlat i kroppen
vilket gör att vikten inte till 100% är att lita på.
Det lugnade ner mig en smula.
Och slutligen, så vet jag att om jag ska in på behandlingshem
så kommer jag bli tvungen att möta vågen
och det kändes bättre att göra det nu,
innan jag eventuellt blir inlagd,
för då kommer det vara så himla mycket andra
ännu mer ångestskapande grejjer jag måste genomlida.
Varje sak jag kan ta bort från den listan,
eller åtminstone minska lite, är ju guld värt.
Så summan av kardemumman blev
att jag varken skadade mig själv på något sätt,
eller dog av ångesten.
1 - 0 till mig.
Sedan att jag råkade köpa en snusdosa på vägen hem
är en annan femma, det är en bagatell jämfört med
vad jag skulle kunnat gjort istället ...
Snusen var föresten ingen vidare bra idé,
för fy fan va snurrig och illamående jag blev ...
En jävla massa tankar och ingen ordning på något...
Just för tillfället så vandrar jag mest omkring i min lilla bubbla,
försöker förgäves hitta viljan att fortsätta.
Men den lyser med sin frånvaro,
det är för många åskmoln ivägen.
En så enkel sak som att andas blir svår,
och ångesten spränger sönder min kropp
likt ett monster som äter sin väg ut.
Det sliter sönder sedan innan ärrade vävnader,
och låter sina likmaskar kräla i stoftet av det som en gång
var fullt av liv och rinnande varmt blod.
Vad gör man när orden inte når fram,
när känslor fastnar i nät av oförståelse,
ovilja och ignorans?
Vad gör man när tårar som rinner längs bleka kinder,
blir bemötta som ett skämt, något man lätt viftar bort?
"Du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt"
{Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)}
Kaos och dålig sömn
så kände jag mest för att sätta mig vid datorn
och radera mina två senaste inlägg.
Vilket skämt jag är. Jag är inte alls stark.
Jag vill inte alls kämpa, tänkte jag.
Jag hatar mig själv så otroligt mycket ibland.
När jag ser mig i spegeln vill jag bara slå sönder den
Skära sönder mig själv, göra mig till ett ingenting.
För det är så jag känner mig.
Som ett ingenting, men samtidigt alldeles för mycket.
Hur går det ihop?
Ena sekunden hatar jag och äcklas av mig själv
för att jag är "för mycket", det vill säga en fet jävla kossa.
Men i andra sekunden gråter jag för att jag är en nolla,
en som ingen vill ha, en som ingen ser.
Ett ingenting.
Jag önskar så jävla mycket att "vikten av vikten"
kunde sluta ta sån jävla plats i mitt liv.
Framförallt när jag faktiskt numera inte har den blekaste aning
om vad jag väger, jag är bara 100% säker på att jag väger rung 65 kg.
Det är i min värld, i förhållande till min kropp på tok för jävla mycket.
När folk säger emot mig så blir jag galen;
"Du kommer inte alls väga så mycket"
Hur kan ni säga så, hur kan ni veta?
Ser ni inte hur fet jag är? Hur jag flyter ut över stolen?
Hur det liksom dallrar till för vartenda steg jag tar?
Ser ni inte hur folk på stan tittar snett och går åt sidan
för att jag ska kunna komma fram utan att råka trycka
mitt avskyvärda fett mot deras perfekta, smala kroppar.
Jag trodde inte att man kunde avsky sig själv såhär jävla mycket.
Och jag trodde inte att avskyn skulle växa för varje morgon
man klarat av att äta en liten liten macka till frukost
utan att kräkas upp den två sekunder senare,
eller låta den lilla lilla mackan
bli till tjugo mackor som sedan kräkes upp . . .
Rent förnutfsmässigt, så vet jag att det är helt omöjligt
att jag lagt på mig flera kilo på ett par dagar,
för jag vet att jag för någon vecka sedan,
precis efter att jag tränat på gymmet,
inte alls var kände mig så här fet.
Jag vet ju detta, men samtidigt är alls så jävla svårt,
det är svårt att övertala sin egen hjärna
om att det man ser inte alls är det som andra ser.
Eller . . ?
Mycket av min vikträdsla, kanske "viktfobi" är ett mer korrekt uttryck,
tror jag ligger i att jag vid en "vågkonfrontation" både är rädd
för hur jag ska komma att reagera på siffrorna
och att jag inte vill få en bekräftelse på hur mycket jag väger,
hur fet jag är. Att mitt hat och min avsky faktiskt är befogad.
Men en liten del av mig skulle vilja väga sig,
för att med vikten få ett redskap att sparka in mig på Ana's väg igen.
Men den lilla spillran, som jag pratade om igår, som fortfarande är jag,
vill inte det. Och den vill heller inte börja fokusera på vikten igen.
Det är en kamp än i dag, varje gång jag är på ett ställe
där det finns en våg, att inte ställa sig på den,
för jag vet, att jag då kommer börja kämpa ännu mer
för att få kontroll över siffrorna igen . . .
Och då är bollen satt i rullning igen.
Jag är ett stort, avskyvärt jävla hamsterhjul . . .
Ett förvirrat, ledset, uppgivet självhatande hamsterhjul.
Ana och Mia
och jag kommer heller aldrig be er att förstå
Det enda jag önskar är att ni som läser min historia
försöker tar till er vad som kan gömmas under ytan
så otroligt länge, att när det väl blir synligt
när bubblan tillslut spricker och allt blir till kaos
Så har helvetet ofta pågått redan så otroligt länge.
Vi är många som har lidit och lider i tystnad.
I februari nästa år är det tio år sedan mitt liv abrupt vände.
Tio år. Och jag var då fjorton år gammal.
Egentligen endast ett barn.
Hur mycket sorg kan en fjortonårig,
redan trasig flicka klara av?
Ganska mycket skulle jag vilja påstå,
men när det blir för mycket,
så blir det väldigt mycket för mycket.
Någon gång i det förflutna, efter den dagen då mitt liv vände,
så fick jag följe på vägen, av två (dessvärre) mycket trogna vänner.
Dom kallade sig själva för Ana och Mia.
Tio år. Det innebär att i februari om fyra år
så är jag tjugoåtta år gammal.
Med enkel lågstadiematematik kan jag utan att blinka räkna ut
att jag då har varit fångad av Fru Vinters iskalla bojor
i - minst - hälften av mitt liv.
Jag skriver "minst" för att jag vet
att jag var långt ifrån lycklig även innan . . .
Jag vill inte sitta där om fyra år,
fortfarande fastkedjad, undrande varför jag inte kan bli fri.
Förtjänar jag kanske inte att leva?
Som jag nämnde ovan, så har jag under ca tio års tid
haft sällskap på vägen av Ana och Mia.
När inte Ana varit den som kontrollerat styrt mitt liv,
så har Mia varit den som förvandlat mitt liv till ett kaos.
Ibland har dom två även hjälpts åt,
det är de perioder av mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus
Nästan död, knappt levande överhuvudtaget.
"Innan man kan bli frisk,
så måste man inse att man är sjuk"
Att Ana styrt mitt liv, strukturerat, bestämt, dompterat
sårat, hatat och manipulerat
- det är ett faktum som jag för länge sedan insett
och förlikat mig med.
Men att Mia varit minst lika deltagande,
om inte ännu mer deltagande, genom HELA mitt liv
från det att jag var ett litet barn
- det är något jag först den senaste tiden insett.
Det är hon, och inte Ana, som styr mitt liv.
Hur kan man bli frisk från något,
när man vägrar inse, vad detta "något" faktiskt är?
Svaret på den frågan är enkelt; det går inte.
Innan man öppnar ögonen och verkligen ser,
så kan man inte kämpa mot det som behöver kämpas mot.
Som jag började detta inlägg,
så ber jag er inte förlåta
och inte heller att förstå.
För jag kommer inte förlåta mig själv heller,
för att jag blundat för sanningen under så många år
oförmögen att se sanningen som den sett ut.
Men jag kommer nog heller aldrig förstå,
hur något som verkligen varit under mitt skinn,
kunnat gå osett förbi mig, under så många år.
Det enda jag kan säga till mitt försvar,
både jäntemot er och mot den lilla spillran inom mig
som genom hela resan fortfarande varit JAG,
det är att jag nu SER verkligheten lite mer som den är.
För helt har ännu inte ridåerna fallit ner framför mina ögon,
ännu döljer Mia vissa delar av sanningen för mig.
Mia har fått mig att under så lång tid se mej själv som ätstörd,
varken mer eller mindre. "Bara lite ätstörd"
Ja, ni som känner mig hör ju själva hur manipulerande hon är . . .
Men nu vet jag, att det bara är för att hon inte vill
att jag ska tilltala henne vid hennes rätta namn . . .
Hon kommer lyckas manipulera mig
många gånger i fortsättningen med.
Säger hon att fiskar flyger och fåglar skäller
- så kommer jag förmodligen tro på det.
Till en början, innan den lilla spillran som är jag,
ifrågasätter varför man så sällan ser fiskar flyga
om det nu är så sanningen ser ut?
Och jag kommer även ifrågasätta
varför hon ber mig kalla henne Mia,
när jag vet att hon egentligen heter Bulimia?
Anafylaktisk chock, virus och feber
I lördags på morgonen fick jag helt från ingenstans
den mest massiva allergiska chocken jag fått på mycket länge.
På ca 15 minuter hann jag bli heeeelt knallröd över i princip hela kroppen,
och mina luftrör tjockna igen totalt.
Kunde knappt varken andas eller prata.
Det är en mycket otrevlig känsla kan jag informera er som inte är
allergiska eller har någon form av astma.
Som tur var gick det över hyffsat efter att jag tagit mina allergimediciner,
var dock trött och hängig och det kliade lite överallt på kroppen,
men luftrören öppnade upp sig igen.
Annars hade jag varit tvungen att be Micke ringa ambulansen.
Hade det inte varit för min gigantiska läkarskräck så hade jag nog gjort
det ändå, bett Micke ringa ambulansen alltså.
Jag är fortfarande totalt ovetande om vad fasiken som orsakade
reaktionen, för jag hade inte ätit något annat än filmjölk och ett äpple,
och druckit lite julmust.
Och inget av det är sådant jag nånsin reagerat på annars.
Eller ja, råkar jag köpa fel sorts äpplen så kan det bli lite fel . . .
Så det är mig en gåta vad det var som utlöste det!
På måndagen var vi iväg till gymmet
där jag körde en timma rätt intensivt på crosstrainern.
Kände inte av något under tiden,
men på väg ut till bilen så tjocknade mina luftrör till IGEN.
Men även då valde jag att inte åka in akut.
Dum som man är . . .
Men vi åkte hem och jag fick tagit mina mediciner,
och sen var det hyffsat lugnt,
bortsett från att jag kände mej hängig och slemmig i halsen.
Men när jag vaknade på tisdagen, efter en rätt så sömnlös natt,
och FORTFARANDE hade svårt att andas,
så vågade jag inget annat än att pallra mej till akuten.
Väl där så lyssnade dom på lungor + luftrör
mätte syrehalten i blodet och lite andra tester.
Läkaren sa att jag syresatte mig bra för tillfället,
men att det lät tätt i luftrören,
dock så kunde han inte avgöra om det var slemm-tätt
eller tätt för att det svullnat igen.
Och läkaren bara rynkade på pannan när jag sa att jag INTE ätit något
som jag, så vitt jag vet är allergisk mot.
Fick då rabbla upp lite saker som jag VET att jag reagerar på;
Citrusfrukter, diverse andra frukter/bär; körsbär,
vindruvor, jordgubbar, hallon, persikor, aprikoser,
plommon, kiwi, granatäpple, de flesta äpplesorter,
ananas, ibland tomater, physalisfrukter, en hel del olika nötsorter.
Ja, listan kan göras låååång, dock så är (lägg detta på minnet)
citrusfrukter något som jag verkligen VET
att jag måste undvika om jag inte vill riskera någon allergisk reaktion
Så jag skickades vidare till en mer specialiserad läkare tydligen,
och hon gav mej nån sorts rör jag skulle blåsa i,
för att mäta lungkapaciteten.
Men det var rätt lönlöst, för varje gång jag tog i för att blåsa,
så bröt jag ihop i hostattacker.
Efter att ha kollat i min hals, klämt lite här och var på lymfkörtlar
och konstaterat att det i lördags med största sannorlikhet
var en anafylaktisk chock
(och skällt på mej lite för att jag inte åkte in direkt DÅ)
så skickade hon mej till provtagningslabbet.
Dels för att ta ett såntdär "kolla om det är virus nånstans i kroppen-prov"
som dom nästan alltid gör när man är där, iaf för min del,
men även ett blodprov som kollar om jag har några allergiantikroppar
(eller vad det nu kallas) för att sedan veta inom vilka allergiområden
som jag behöver utredas med pricktest sedan.
Virusprovet visade att jag hade en rätt så rejäl virusinfektion någonstans
i kroppen, förmodligen i halsen, för den var lite röd
och det gav utslag på halsprovet dom även tog inne på lab.
Läkaren sa att det troligen var ett dåligt sammanträffande alltihop,
men ändå inte mindre allvarligt för det.
För eftersom jag låg i influensan för ett litet tag sedan,
och kroppen reagerade på något den trodde den inte tålde på lördagen
så var kroppen förmodligen för svag för att "fixa" till vare sig det ena
eller det andra, därav att andnöden inte gav med sig,
att slemmet i halsen inte försvann och att virusinfektionen eskalerade.
För ju längre dagen gick, desto mer ont i halsen fick jag.
Så läkaren skrev ut ett gäng roliga medikamenter,
bland annat en slemmlösande brustablett
och här kommer det roliga i denna historian;
Ni kan väl aldrig gissa vad det är för SMAK på denna lilla brustablett...?
Jo, just det... CITRON!!!!!
När jag kom hem och såg
sådet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta,
ibland undrar man om vissa läkare får sina legitimationer i flingpaketet!
Men som tur var hade jag annan slemmlösande-/hostmedicin hemma,
så det fick bli den istället...
Hur jag mår nu?
Jaaaa, eftersom min kropp först när läkaren SA att den hade ett virus i sig,
tydligen bestämde sig för att VISA det för mig (och det med besked);
Feber med medföljande feberdrömmar, svullna lymfkörtlar,
massiv huvudvärk, trötthet, ont i rygg/leder etc.,
så mår jag ungefär som en bäver som blivit överkörd av en lastbil.
Flera gånger om, och sedan blivit liggande på vägkanten
där fåglar ätit småbitar av den...
Ambivalent beslutsfattande
Jag får ångest av en så enkel sak som att bestämma mig
för vilket sköljmedel jag ska köpa.
Det gör att jag nästan alla gånger köper samma,
om jag inte råkar hamna i en affär som inte har den produkten jag alltid köper.
För då går jag 9 av 10 gånger därifrån tomhänt.
Det är så himla lätt att alltid köra på säkra kort,
att låta livet fortlöpa så som det gjort under så många år.
Köpa samma saker, klä sig i samma kläder
Vara fångad i samma jävla ätstörningar . . .
Det blir ofta svårt att avgöra om ångesten inför förändringar,
oavsett om det gället materiella ting som sköljmedel,
eller något lite mer avancerat som ens sätt att leva,
om ångesten inför dessa förändringar är större eller mindre
än ångesten som i detta fallet, mitt levnadssätt skapar.
Jag undrar dock om det egentligen är värt att kallas levnadssätt,
för i min hjärna ekar obönhörligt Lars Winnerbäck's ord
"Det här är inget liv, det är ett sorgligt substitut"
Det sjuka blir en trygghet, för man vet vad man har.
Man vet att man till viss del kan kontrollera ångesten med maten.
Iallafall tror man det . . . in i det sista.
Ätstörningsmonstret är en manipulerande jävla bitch rent ut sagt.
Idag träffade jag min underbara älskade lilla Åsa.
Fy helvete vad jag älskar den lilla människan!!!
Hon fick mej att verkligen inse att jag behöver,
och framförallt, att jag kan få hjälp om jag är beredd att ta emot den,
att det inte finns något som heter "hopplöst fall"
Även om jag fått höra det så många gånger genom åren . . .
Just nu, i skrivande stund, så kommer jag ringa till min mamma imorgon,
och säga att hon på måndag skall ringa Capio i Varberg
och fråga hur jag ska gå till väga för att komma dit.
För jag klarar inte av att ringa själv.
Den där djävulen i hjärnan är för stark för det . . .
Jag vet att jag kommer hinna ångra mej, och ångra mej igen
flera hundra gånger om innan det ens hunnit bli söndag.
Men, jag vill ha ett liv
inget sorgligt substitut.
Och det finns bara en väg att gå.
"Ad astra per aspera"
Genom svårigheter mot stjärnorna
Under skinnet.
Detta inlägg kommer vara ett sådant
som vissa av er kanske inte bör läsa;
Så läs på egen risk,
och börjar det bli för jobbigt; stäng ner sidan.
Jag har nu under ett par timmar suttit och läst artiklar på sidan för
Aftonbladets granskning av psykvården
Mycket av det som skrivs i artiklarna kan jag väldigt lätt relatera till,
antingen för att jag själv varit med om det,
eller har nära och kära som varit i de situationerna.
Något som förvånar mig enormt är när jag läser igenom kommentarfälten;
Där stöter man oerhört ofta på folk som hävdar att psykiatrin i Sverige
inte alls är så dålig som granskningen vill påskina
Jag känner då att jag väldigt gärna hade viljat få numret till denne persons läkare,
och sedan dela med mig av det till alla mina vänner som likt mej är allt annat än nöjda.
Nu senast så läste jag en artikel om en tjej som tagit livet av sig under pågående vård,
en tjej som dessvärre bara är en av väldigt många som tagit livet av sig.
När orken att andas och viljan att leva tar slut,
och det inte finns någon hjälp kvar att få
så är det en väldigt lockande väg att ta.
Det är detta ämne jag kommer skriva om i detta inlägg,
så du som läser har fortfarande möjligheten
att ta ditt förnuft till fånga och sluta läsa.
Jag har varit en av dom som viljat (och försökt) att avsluta mitt liv,
både hemma i min ensamhet och inlåst på psyk.
Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fortfarande har tankar på det,
att det kommer dagar då jag faktiskt radar upp pillren framför mig.
Men numera lyckas jag hindra mig själv,
jag lyckas lägga tillbaka pillren och lyckas hindra mig själv
INNAN jag öppnar paketet med rakblad.
Jag vet dock inte om det beror på att min vilja att leva
faktiskt är starkare än vad jag tror,
eller om det är av ren viljestyrka,
för att jag innerst inne vet, att en enda liten tablett,
ett enda drag med metallen mot min hud-
och jag hade varit förlorad.
Eller om det helt enkelt är av rädsla som jag låter bli.
Rädslan för att misslyckas, att inte ens lyckas dö,
utan istället hamna som ett kolli på någon avdelning.
Med all skuld och skam som det innebär,
att se tårarna i vissas ögon, ilskan och besvikelsen i andras.
Och det alltmer ökande självföraktet och ångesten.
Oavsett orsaken till att jag numera inte skär sönder mina handleder
på jakt efter något jag för länge sedan glömt bort vad det är
eller trycker i mej piller efter piller,
bara för att ser hur många det får plats
innan surret i öronen framträder,
och världen omkring försvinner i ett virrvarr av färger.
Ja, oavsett orsaken, så vet jag åtminstone att psykvården
INTE kan tillskansa sig några som helst hederspoäng,
för att dom lyckats "läka" mig.
"Fått mig att må bättre"
Nej, vården har i många fall trasat sönder mig
mer än vad jag själv lyckats med.
Det vill inte säga lite...
Därför tycker jag det är en enorm insats,
och enormt modigt,
att granska psykvården.
För det förekommer så obeskrivligt mycket skit bakom låsta dörrar.
Som jag nyss skrev, oavsett orsaken
till att jag nu är en "nykter" självmordskandidat,
med "bara" ett litet sug efter att ta steget ut i evigheten,
så VET jag, att utan vissa människor vid min sida,
de människor som kämpat när jag inte orkat,
som varit mina vapendragare
Utan deras kamp, så hade jag aldrig varit där jag är i dag.
Vad jag vill säga med detta är väl dels ett tack till ER,
(ni vet vilka ni är)
Men jag vill även på något sätt be Er,
som står mitt i stormen idag,
med en närstående, en son eller dotter,
en partner eller vad det nu må vara som inte VILL leva längre;
Sluta aldrig kämpa, sluta aldrig tjata på vården,
för utan pushning utifrån skulle, dessvärre, psykvården stå helt still!
Och sluta aldrig kämpa för en ökad förståelse för psykisk ohälsa.
Bara för att det inte syns så betyder det inte att det inte gör ont...
Pms, tv och en trasig spis
Så jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja,
men ni får ta det som det kommer, och minnas att om det verkar rörigt,
så är det nog just för att det ÄR rörigt i en Ceca's liv ibland!!
Förra helgen så lyckades jag med konststycket att spränga en spisplatta,
det smällde till utav bara helvete, trodde för ett ögonblick att en bomb briserat
och hade jag vart kissenödig så hade jag tveklöst behövt byta byxor.
(Om jag hade haft några på mig vill säga, jag går oftast runt barbent hemma,
men det behöver ni ju inte säga till nån..!)
Idag så kom dom iallafall med en ny spis,
som till min stora förfäran var alldeles för smal för utrymmet mellan bänkarna.
Det brydde sig dock inte spiskillarna om, utan sa lite nonchalant
"Det är bara till att sätta nån plastbit i springan"
Hmm. Okej. Plast? Precis brevid en spis? Som kommer bli varm?
Oooookej . . .
Strax efter att dom gått kom dock min ångest för oförberedda händelser
och saker som inte blir som jag tänkt mig...
Så jag ringde mamma och hade halvt (okej, helt) panik,
visste inte vart jag skulle ta vägen, snurrade in mej i katastroftankar
och kände att jag helst hade gått loss med en yxa på spisen.
Det gjorde ju inte saken bättre att det är dagarna innan mens nu,
för veckan innan så har jag såna sjuhelvetes pmsbesvär.
Min dagliga ångest blir värre, jag sover sämre
och jag har såna grymma aggro-tendenser att jag ibland funderar på att spärra in mig själv.
Den värsta ångest-/oro/-aggrotoppen lade sig dock
efter ett par vita piller och en tur till gymmet.
Och spisproblemet löste sig även det några timmar senare
när vi fick tag på hyresvärden,
som hade beställt en spis som skulle passa i "hålet",
men företaget som dom beställde av hade sjabblat till det.
Så det kommer en ny spis. Nån gång. Tills dess har vi ingen spis.
Well. End of that story
Igår gjorde jag nåt jag aldrig tidigare gjort;
jag var med på en tv-inspelning.
Jag fick ett ryck förra helgen,
och anmälde mig till frågesportsprogrammet Vem Vet Mest?
Dagen därpå ringde dom och ville ställa några kvalfrågor,
och innan jag visste ordet av var jag antagen till programmet.
Dock så sa hon i telefonen att jag inte skulle vara med förrän tidigaste i decembers inspelningar.
Vad skönt, tänkte jag, för då hinner jag se på ett antal program och fräscha upp kunskaperna.
Men icke, i torsdags morse ringde dom och sa att dom fått ett återbud,
och att jag gärna kunde komma på måndag för att delta i inspelningen av programmet.
Så, sagt och gjort, kl 11 igår så klev jag in genom entrédörrarna
till SVT-huset ute på Lindholmen här i Gbg.
Vad gäller själva programmet så får jag inte yppa så mycket,
men kan säga att det kunde både gått bättre och sämre.
Kunde väl haft lite mer tur med frågorna
Men för min del så är jag en vinnare, både genom att jag faktiskt kvalade in,
men inte minst för att jag faktiskt genomförde det,
utan att bryta ihop eller låta ångesten ta över!
Så ja. en rätt händelserik vecka,
och som jag skrev på FB förut;
Det bästa med att inte ha nån spis,
och således inte kunna laga nån mat hemma,
är att man får åka och äta sushibuffé mitt i veckan.
Det värsta med sushibuffé är dock att man inte riktigt vet
vad det är på alla bitar i buffén,
och då kan man råka ta en bläckfisksushi.
Utan tvekan det värsta jag ätit.
Och då räknar jag med barndomens skogssniglar,
blåmaneter, tångkrabbor och pissmyror.
Tråklista
Har vart lite smått värdelös på att blogga det senaste,
mitt liv är lite rörigt för tillfället,
så jag lyckas inte sortera ut något vettigt att skriva om.
Men här kommer iaf ett livstecken i form av en mycket intressant lista. haha
VEM
Vem är i rummet med dig? Kira =)
Vem fick du senaste sms av? Micke <3
Vem tänker du på nu? Ingen speciell
Vem pratade du senast i telefon med? Mamma.
Vems hus var du senast i? Typ mammas och pappas.
Vem önskar du var med dig nu? Känns rätt bra att vara ensam idag
Vem är din favoritsläkting? Har nog faktiskt ingen så direkt som är min favorit.
VAR
Var är din mobiltelefon? Brevid mej.
Var handlar du mest? Ingen aning faktiskt!
Var fick du tag på tröjan du har på dig? Fick den av mamma
Var åkte du senast bil? Till affären med Micke igår kväll
VAD
Vad åt du senast? Filmjölk
Vad drack du senast? Alldeles för varmt te
Vad är det för färg på dina byxor? Jag har inga byxor på mig.
Vad är den närmaste saken som är blå? Min kalender
Vad har du på fötterna? Inget
Vad är din favorit färg? Hmm...Vet inte riktigt..?
Vilken film såg du senast? "Hur många lingon finns det i världen"
Vad hör du just nu? Bilarna ute på gatan typ
HAR DU NÅGONSIN
Sovit i någon annans säng? Ja. Det har väl hänt. en eller två ggr... haha :P
Hånglat på en bio? Hmm. Nae, inte hånglat, för jag tycker personligen inte det är så trevligt om nån hånglar mitt framför mig på tex. en bio. Så därför vill jag inte göra det mot nån annan heller. Men pussas är okej.
Hånglat i skogen? Jadå, djuren i skogen får allt tåla det. Jag menar, dom pippar ju hejvilt och tar inte hänsyn till oss människor! Och så går dom ju omkring NAKNA, så dom har inget att säga!! haha
Tyckt att din kusin är het? Jadå, vissa av dom är väl det!
Sovit naken? Alltid. Kläder skaver
Kört över hastighetengränsen? Ne, men jag har cyklat över en groda?
Målat om ditt rum? Ja, både rummet hemma hos mamma occh pappa, och iprincip hela våran nuvarade lägenhet!
Dansat framför en spegel? Nä, gillar inte att se fläsket skumpa!!
Fått hicka? Vem har inte fått hicka nån gång?
Dumpat någon? Jaa, det har väl hänt.
Stulit pengar från en kompis? No way
Hoppat i en bil med folk du just har träffat? Jadå
Varit i slagsmål? Mjo, vart rätt bråkig som yngre...
Smugit ur ditt hus? Tror faktiskt inte det!
Haft känslor för någon som inte känt desamma? Jaa…vem har inte haft det?
Hånglat med en främling? Har väl hänt det med..
Älskar eller saknar någon nu? Alltid!
.......
att innan jag ens hinner blinka
vända allt upp och ned
Hur kan livet ändras
mitt i mellan två andetag?
Innan jag vet ordet av
så står jag mitt i en glödande orkan
med tårar strömmande nedför mina kinder
Jag förundras över tomheten
som fyller mig i takt med att
tårarna skapar rännilar på mina kinder
Hur kan en tomhet,
som egentligen är ett ingenting,
riva upp sådana stora sår i mitt hjärta?
Snart blöder jag i takt med tårarna.
Jag förundras över hur himlen kan ändras
för jag har nu insett att vi inte längre
siktar mot samma stjärnor.
Hur kan en framtid som jag trodde var vår,
på ett ögonblick förändras,
och få oss att gå åt varsitt håll?
Jag förundras över det faktum
att trots tårarna tagit slut,
så gråter fortfarande min själ.
© Cecilia Carlsson
Sagan om cykellåset
att hissen inte alltid går hela vägen upp för min del,
och det sker titt som tätt saker som ytterligare bevisar det faktum
att jag fått ärva på tok för mkt av min mors konstanta virrighet.
Sagan om cykellåset är en sådan grejj . . .
På min (läs; mammas gamla) cykel sitter (läs; satt) ett blått,
såntdär vanligt hederligt plastgummiklätt vajjerlås,
men då det var lite för litet/kort för att funka till att sätta fast cykeln
i cykelstället nere på gården,
så fick jag låna en längre "lås-slang" av Micke.
Det blåa låset som följde med cykeln lät jag då helt enkelt sitta kvar
lite fint fastklämt på pakethållaren,
för det var ju lite smidigare att ta med,
jämfört med det långa "slang-låset".
I händelse av att jag till exempel skulle få för mej att cykla in till stan,
och där behöva låsa fast cykeln för att undvika att den skulle kidnappas . . .
Tilläggas bör väl kanske att jag lät den lilla nyckeln till cykellåset
sitta kvar i nyckelhålet, för jag ville ju inte riskera tappa bort nyckeln.
Jag ville heller inte sätta den på min nyckelknippa
för den var redan innan överfylld med diverse nycklar,
som jag för övrigt väl bara till hälften vet vad dom låser upp . . .
Om dom ens låser upp nåt längre,
ett par nycklar går med all säkerhet till lås som är bortkastade/utbytta
Nu till problemet, någon jävel har nu snott mitt cykellås!!!
När jag berättade det för Micke så skrattade han
och sa att jag faktiskt får skylla mej själv.
Jag tycker han är elak,
för jag tyckte ju faktiskt inte att det var självklart
att man helt sonika "får" ta ett cykellås
som bara sitter fastklämt på en pakethållare, med nyckeln kvar i.
Men tydligen finns det andra som tycker det . . .
Men egentligen så inser jag nog mer och mer
att jag kanske får skylla mej lite själv,
och att jag kanske skall tänka efter en gång extra innan jag gör vissa saker
Men det är ju lättare sagt än gjort,
när jag inte förrän i efterhand förstår att jag tänkt/gjort galet!
Anyway; Jag tänker ändå sätta upp en lapp på min cykel;
Du som "lånat" mitt cykellås
Var vänlig och lämna tillbaka det+nyckel
Tack!
Jag misstänker dessutom starkt att det är mitt blåa lås
som nu helt plötsligt sitter på en annan cykel i cykelstället.
Så om det låset inte på nåt magiskt vis
"hoppar" tillbaka till min pakethållare,
så planerar jag "råka" hälla lite superlim i nyckelhålet . . .
Tandläkarintyg
Det innebär att jag inte behöver betala mer för att gå till tandläkaren
än vad jag gör när jag går till den "vanliga" vården.
Plus att det högkostnadsskyddet inom öppenvården
även gäller hos tandläkaren, och då även dom privata ställena.
Så när jag kommit upp till frikortsnivån (900:- per 12månadersperiod),
så har jag både gratis "vanlig" vård och tandvård.
Vilket innebär att jag kan laga mina tänder direkt när dom går sönder,
vilket dom gör titt som tätt . . .
Plus att jag inte behöver oroa mej för den extra kostnaden för lugnande/narkos
inför utdragningar av tänder.
Det är en enorm lättnad för mig att fått detta intyg!!
Så jag vill nu framförallt tacka min lilla mormor,
som faktiskt var den som nämnde att jag tack vare mina diagnoser
kunde vara berättigad ett sådant här intyg.
Tack mormor!! ♥
Ångest
Den alltid lika närvarande kvävningskänslan. Paniken.
De senaste dagarna har varit nästintill outhärdliga.
Gång på gång så upphör det ni kallar "sunt förnuft" att existera för mig
och jag vill inget hellre än att slänga mig framför närmsta spårvagn
Men något som jag nästan hatar mer än själva ångesten,
är det som just nu ger upphov till mestadels av ångesten jag har;
den oformliga klump av avskyvärt, äckligt fett
som tydligen gett sig fan på att vara min kropp.
Jag står inte ut länge till.
Jag vill krypa ut ur min kropp,
lämna den i en lealös hög på marken
Bara stå utanför och spotta på den.
Slå den. Sparka. Hårt
Så att den blödande, dödende inser
hur djupt mitt hat är.
Jag kan inte se mig själv i spegeln
utan att tårarna väller upp ur mina ögon
Jag kan inte längre duscha ihop med min pojkvän,
utan att jag får panik och bara önskar mig så långt bort som möjligt.
Det enda jag kan tänka på är det växande fettet
som bosatt sig under min hud
Jag kan inte sova på nätterna,
tankarna irrar i mitt huvud och ångesten pumpar i mitt blodomlopp
Jag får fullt upp med att hindra mig själv från att göra något drastiskt,
bara för att få slippa undan.
Det är en evig balansgång på en tunn, tunn tråd
en balansgång mellan att vara "duktig"
och att göra dom där sakerna som man så innerligt lovat,
både sig själv och andra, att för all framtid låta bli.
Jag vet, att om jag skulle tippa över,
ramla över gränsen och in i det smutsiga, oförlåtliga
så skulle jag vara föralltid förlorad.
Det är som den nyktra alkoholistens eviga längtan efter ruset,
men med vetskapen om att minsta lilla droppe
skulle bringa hela världen i obalans
Och ruinera allt man har byggt upp.
Men trots vetskapen så finns längtan ändå där,
suget efter det enda man vet fungerar
för att få ångestdemonerna att sluta skrika.
Åtminstone för en stund . . .
Att supa någon under bordet . . .
åtminstone för min syster . . .
Efter ett spontankalas innehållande kräftor och en hel del alkohol
så blev den lilla trött och gick och lade sig i soffan.
En stund senare när mamma skulle titta till henne,
så fann hon min syster som på bilderna nedan
Tilläggas kan att systern när hon vaknade
inte hade en aning om sitt något udda val av sovplats,
för hon hade på något sätt lyckats med bedriften
att - uppenbarligen - utan att vakna
krångla sig upp i soffan igen under natten.
Hade det inte varit för dom mycket konkreta bildbevisen,
så hade hon aldrig trott oss när vi frågade henne
om det var bekvämt att sova under bordet.
Så min syster lyckades inte bara med att ge uttrycket
"Supa under bordet" en bokstavlig innebörd,
utan hon lyckades även ge frasen
"Se ut som ett levande frågetecken" ett ansikte.
Marionettdockedans
Återigen har jag förlorat
kampen om min verklighet
Döden tar min hand
och bjuder upp till dans
Över splittrade själar
går min marionettdockedans
Hon styr mig med järnklor
och sätter ångesten i brand
Med ögon svarta av ondska
ser hon ner på mig och ler
Jag följer hennes minsta vink
och dansar som i trans
© Cecilia Carlsson
Öppet brev till Världen
Ibland undrar jag vad jag gjort dig för ont
för att förtjäna att du behandlar mig såhär?!
Och om jag nu INTE gjort dig nåt för att förtjäna det,
så önskar jag att du omedelbart upphör med att ge mig
dom där jävla dropparna som får bägaren att rinna över!!
Det är inte roligt längre.
(Inte för att det nån gång har varit roligt,
but you get the point . . .)
För jag gör faktiskt allt för att du, Världen, ska gilla mig;
Jag åker mestadels kollektivt, och åker jag bil så har vi en miljöbil,
jag äter inte kött och jag försöker göra smarta inköp,
dvs "tänka efter före" och köpa såkallade hållbara grejjer.
Jag köper inte mycket kläder, är inte främmande för second hand
så du kan inte beskylla mig för att vara utav den köpgalna
och över-förbrukande sortens människa.
Så snälla, tala om vad jag gjort för att om och om igen
förtjäna dina käftsmällar?!
Jag vet inte hur länge till jag orkar ligga vaken på nätterna
och bara titta upp i taket och vrida och vända på mig.
Och när jag väl lyckas somna, så vaknar jag i panik
av att jag drömmer att någon tar stryptag på mej,
bara för att märka att strypkänslan finns kvar även när jag vaknat,
det är ångestens kloförsedda händer som stryper åt min luftstrupe
och hindrar mej från att kunna andas.
När det gått så långt att man får panikångestattacker i sömnen,
så har det gått för långt . . .
Inkompetenta idioter
Känns sådär lagom peppande
eftersom jag förmodar att jag kommer må
ännu mer skit efter än vad jag redan gör.
Just nu är det inte så jävla bra på några plan alls,
och det "lilla" missödet med habiliteringen gör ju inte saken bättre . . .
Jag är så jävla trött på opålitliga vårdkontakter,
jag har fått nog, jag ORKAR inte med mer.
Först så var jag "glad" över AS-diagnosen,
för jag tänkte att det kanske kunde underlätta för mig att få rätt hjälp.
Ja men tjena godmorgon yxskaft ungefär . . .
Jag skickades till habiliteringen,
eftersom det är dom som ska vara bäst lämpade
och mest kunniga och kompetenta att ta sig an "en sån som jag".
Men min första uppfattning var inget bra;
Jag kommer till en informationsgrupp om autism och asperger,
en informationsgrupp där gruppledarna läser innantill i papper,
och som på iprincip alla frågor svarar
"Det vet vi inte, så det får du slå upp/söka efter på nätet"
Känns ju sådär lagom bra planerat att låta såna
rent ut sagt idiotnötter hålla informationsgrupper!
I min värld så skall man, om man tänkt sig hålla en informationsgrupp,
vara väl påläst och åtminstone kunna svara på enkla frågor.
(För de frågor som inte gruppledarna kunde svara på,
kunde i många fall andra i gruppen svara på, och då frågar jag mig ju
hur jävla kompetenta och kunniga dom på habiliteringen är?!)
Sedan så får jag en enskild kontakt,
och med min vanliga tur,
så är just denna kontakten en utav gruppledarna i ovanstående grupp.
Scoooore!!!
Men snäll som jag är, så klagar jag inte,
utan går plikttroget till henne på de utsatta tider jag fått.
Redan från början så säger jag till henne att Vera,
min nuvarande psykolog, skall sluta,
och att jag därför kommer behöva någon annan form av samtalsstöd
Redan då, för fleeeera månader sedan nu, säger jag detta
klart och tydligt, utan någon som helst möjlighet att missförstå.
Min habiliteringskontakt säger då att hon skall kolla upp i teamet
och sätta mig på kö till kurator/psykolog.
Gången därpå när jag kommer dit och frågar hur det gått med kurator/psykolog,
så får jag det otroligt nonchalanta svaret, med påföljande skratt
"Oj, det har jag visst glömt av!! hihihi"
Och betänk då att kärringhelvetet faktiskt antecknat detta i sitt kollegieblock . . .
Gå i pension om du är så jävla senildement för fan!!!!
Med något bedrövat mod och total tappad tilltro,
så återvänder jag fortfarande plikttroget till habiliteringen gången därefter.
Då får jag det "glädjande beskedet" att hon har pratat med sina kollegor,
och att jag nu står i kö för att träffa kurator/psykolog
Wow, äntligen något som görs rätt! tänker jag.
Men eftersom det är ganska lång kö,
så pratar vi lite om vad för hjälp hon skulle kunna ge mig under tiden.
Jag försöker fint och försiktigt säga att jag inte tror det är
något så direkt som dom kan hjälpa mig med på habiliteringen.
Inte i dagsläget när jag är sjukskriven,
och alltså inte behöver hjälp att få arbetsdagar att fungera eller dylikt.
Och jag behöver inte som jag nämnt i tidigare inlägg,
hjälp med att duscha, städa, handla, få i mig mediciner,
komma ihåg tiden, osv osv osv
Det enda vi kommer fram till är att jag har rejäla problem
med läkarbesök och tandläkarbesök.
Gång på gång försöker jag få henne att förstå
att jag inte tror det är nåt som dom kan hjälpa mig med heller.
Men vi kommer iaf fram till att det jag har svårt för är
1, när jag får vänta på min tur så det går över utsatt tid
(Okej, skall jag då alltså KRÄVA att dom släpper allt dom har för händer,
och tar mig direkt jag kommer? det håller ju inte)
2, jag har svårt för ljud och dofter
(Ja, men va bra, då kan jag ju be dom stänga av alla maskiner,
och be dom slänga ut personer som luktar illa
och sluta ha kemikalier
3, jag har svårt när okänt folk tar i mig
(Hmm. Det brukar ju vara som så att det är behövligt när man går till läkare,
men jag kanske missat att den nya tekniken skapat någon form av
magiska händer som inte behöver röra patienten?)
Det var alltså vad vi kom fram till,
alla ovanstående problem är sådant som ger upphov till ångest för mig.
Och där kommer det fina i kråksången in
Min ångest kan dom inte hjälpa mig med på habiliteringen,
för det ligger inte på deras "bord"
Så då säger jag återigen,
att det jag behöver hjälp med är just ångesthantering,
och om jag så bara kan få hjälp att hantera den ångesten
som uppkommer av AS-relaterade "problem"
så är ju det bättre än inget.
Och eftersom jag står på kö till kurator,
så tänker jag att det bara är till att bita ihop.
(Kan även inflika att jag även fick en remiss skickad till en LSS-handläggare.
Där jag ännu inte fått nåt besked ifrån,
och det är över tre månader sedan jag var där nu . . .)
Men så kommer då dråpslaget som jag skrev om i förra inlägget,
orkar inte ta det igen, så om ni missat det så kan ni läsa det här under.
Summan av mina erfarenheter av habiliteringen
är att det är en skara inkompetenta jävlar,
som inte besitter någon form av varken intellektuell kunskap om sitt område
eller förståelse för varken känslor eller ordagrant vad man säger.
(Ursäkta mig ett ögonblick,
men är det inte vi som går till habiliteringen
som har någon form av handikapp, och inte dom som jobbar där?!)
Jävla idioter, må ni brinna i helvetet!
Långsamt och smärtsamt.
Die motherfucker. DIE
Jaha. Återigen en kallsup a´la Sveriges vårdkarusell.
Hur i helvete är dom egentligen funtade kan man fråga sig,
pratar dom inte med varandra överhuvudtaget?!
Dom skryter så jävla mycket om att dom har sina "Team-möten",
men jag börjar tvivla på att dom gör annat än att dricka kaffe,
äta bullar och vara allmänt tjocka.
Som jag nämnt tidigare i bloggen,
så har vuxenhabiliteringen om och om igen
gjort mej och mina familj gruvligt besvikna.
Och nu när jag äntligen trodde dom lyssnat på mej,
så får jag en käftsmäll så det står härliga till.
Min psykologkontakt på Centrum Väst (alltså inte habiliteringen)
ringde mej idag och sa att dom ringt ifrån habiliteringen
för att säga att jag saknar remiss för att få den hjälpen jag ber om (?!?!)
Min första reaktion var "Va?!",
vilket tydligen även var Veras reaktion.
För hur FAN kan dom sätta upp mig på kö till kurator
om jag nu inte har en "korrekt remiss"?!
Borde inte deras bokningssystem säga ifrån då?!
Och om inte systemet säger ifrån,
borde det inte vara rimligt att kolla upp remisser
innan man sätter upp en patient på kö?!
God morgon yxskaft lixom . . . .
(En liten anekdot;
Denna habiliteringskontakt och jag sammanställde tillsammans
ett kort att visa för t.ex läkare,
varpå det bland annat står
"Var tydlig med vad du säger och menar"
"Håll vad du lovar"
och "Mena det du säger"
Det känns änna som om det brister lite i dom åtagandena
redan hos habiliteringen.....)
För att göra en lång historia kort,
jag har sedan i höstas gått på habiliteringen
och bad för fleeeera månader om att ställas på kö till kurator där,
eftersom min nuvarande kontakt skulle sluta (Vera på Centrum Väst)
och jag vet att jag behöver någon form av samtalsstöd.
Sagt och gjort, eller ja, rättare sagt
efter många om och men (och diverse bortglömningar)
så fick jag beskedet av min något inkompetenta kontakt på habiliteringen
att jag nu står i kö för att få kontakt med någon av kuratorerna på mottagningen.
Så i förra veckan var jag för att träffa denna kontakten,
som tydligen TOTALT fått allt om bakfoten,
och inte alls fattat att det var samtalsstöd jag ville ha,
trots att jag klart och tydligt sagt att det var just den hjälpen jag ville ha,
och även den enda hjälpen jag ansåg att habiliteringen kunde ge mig
Nej, denna individ av människorasen "Homo Sapien Idiotus"
trodde det var SAMHÄLLSSTÖD jag ville veta mer om
Okej att SAMTAL och SAMHÄLL är relativt lika ord, men vafan...?
Och läser dom min journal, så ser som att samhällsstöd,
i den bemärkningen dom avser, inte är aktuellt för mig.
För eftersom jag inte är så jävla dunderhandikappad
så behöver jag inte hjälp att handla eller lära mej hur man duschar
(Sånt kan jag och har kunnat länge, faktiskt).
Jag behöver heller ingen som visar mej hur man tvättar och viker kläder
och således heller ingen som förklarar för mej att man t.ex dammsuger
INNAN man skurar golv.
JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET, JAG HAR BARA ASPERGERS,
Era jävla trögtänkta as, är det jag eller ni
som har ett neuropsykiatriskt handikapp börjar man ju undra..?!
Så nu sitter jag alltså här med
1, en psykologkontakt som skall sluta om ca en månad,
2, en flera månaders lång kötid på habiliteringen till ingen nytta,
3, förmodligen ytterligare en kötid på ett antal månader framför mej och
4, en sjukskrivning som, om jag har otur, går ut om ett par månader,
(vilket i sin tur resulterar i en mycket osäker framtid,
ökad ångest och mindre ork att stå emot allt som skaver)
Är det okej att kasta in handduken och ge upp nu?!?!
----------------------------------------------------------------------------
Nåväl.
Jag hade åtminstone ett par fina timmar med min vän Myran idag.
Det är guld värt
Så dagen har inte varit enbart skit.
Utan mina vänner vore jag halv.
Eller nej. Jag vore ingenting . . .
Skavsår och splitter
som för tillfället är prydda med ett antal "fina" skavsårsblåsor.
Jag hatar att mina fötter är så förbannat kinkiga . . .
Än så länge är åtminstone alla blåsor hela,
fasar för när dom kläcks . . .
Idag har jag vart på möte på habiliteringen,
angående vad dom kan hjälpa mig med osv.
Det gick rätt så bra, fick prata med en trevlig "gubbe".
Vad dom kan hjälpa mig med vart väl kanske lite luddigt,
eftersom ingen verkar anse sig kunna "hantera" min ångestproblematik.
Är jag ett så fruktansvärt hopplöst fall?!
För tillfället känner jag mig ganska så splittrad.
Jag är egentligen rätt så glad just nu, tror jag
Åtminstone lyckas jag intala mig själv det.
Men det ligger små rosentaggar under huden
som skaver och inte riktigt låter mej slappna av.
Jag kastas brutalt mellan hoppfullhet och hopplöshet,
från svart till vitt och mellan mörka gråskalor
till lite ljusare sådana.
Med ena foten på vardera sida
av en till synes bottenlös avgrund
försöker jag panikslaget hålla balansen
Jag försöker desperat finna en stabil grund,
något starkt att hålla tag i
Försöker hindra mig själv från att falla
Men ångesten och rastlösheten
får det att krypa under huden på mig
Ord och tårar samlas på hög
och jag glömmer återigen bort hur man andas.
Varm, trött och småirriterad
dels så har jag haft ont i magen,
sen så har det vart en massa fåglar som pipit utanför fönstret.
Man är inte helt van vid såna ljud inne i stan. haha
Igår så var dom nya grannarna här en stund,
det var trevligt =)
Längtar tills deras hästar kommer upp till Orust!!!
Kanske kan få låna en av dom lite då och då när jag är här hemma. ^_^
Fy vad jag egentligen hade viljat vart på Håkan i Slottskogen ikväll,
men men. Det kommer väl fler chanser . . .
Just nu tror jag inte heller jag hade orkat med så mycket folk,
så det är väl lika bra att jag inte har nån biljett kanske.
Är även lite smått irriterad på vissa människor för tillfället,
gillar inte när folk får mej att känna det som om JAG gjort nåt fel,
utan att förklara för mej VAD jag nu gjort,
som gör att dom beter sig som dom gör . . .
Det är lixom just sånt här som gör att jag inte riktigt funkar med alla
människor, för sånt som många tar för givet är inte lika lätt för mej.
Folk kräver att jag ska förklara och försvara mitt beteende,
men dom anser ofta inte att dom i sin tur kanske
kan vara lite tydligare med vad dom menar, och inte bara hålla käft
och hoppas på att jag kommer fram till vad som är "fel".
För det gör jag lixom inte.
*suck*
Aja what ever.
Vill folk vara bittra och griniga så får dom väl vara det.
Hade jag gjort nåt stort fel så hade jag ju varit medveten om det,
heeeelt tappad bakom flötet är jag inte,
jag har bara lite svårare att tyda koder och funka socialt i alla situationer.
Tidigt vaken
det vill säga på tok för tidigt,
eftersom han gick nångång mellan 4.15 och 4.30 . . .
Så jag låg och vände och vred på mej ett tag,
sedan läste jag ett par kapitel i sista Harry Potter-boken.
Men när inte det gjorde nån nytta så tog jag och gick ut med Kira,
det är så otroligt lugnt och fridfullt nere vid havet på morgonen!
Sen när vi kom hem så åt jag frukost,
en Naturdietshake med jordgubbssmak,
första smaken jag hittat som inte smakar fullständigt apa.
Gick sedan och la mej och läste en stund igen,
men vart på tok för rastlös,
så jag gick istället upp och fixade iordning mina naglar,
det är verkligen så otroligt meditativs för mej!!!
Och så stillar oftast slutresultatet oron i min kropp,
den där pedantiska oron som så desperat vill ha kontroll över allt omkring.
Vilket sällan är möjligt, eftersom det som sker omkring oss
oftast är långt ifrån kontrollerbart.
Och i mitt fall så är även mycket som borde kunna kontrolleras
inte helt kontrollerbart från min sida ändå . . .
Fast man kanske hade önskat att det vore så
Så då är det skönt att jag har vissa aspekter av mitt liv,
där jag kan ta kontrollen och lugna mina nerver lite åtminstone.
Som ni kanske ser, så har pekfingernageln gått av lite.
Sånt gillar jag inte alls,
det kan verkligen förstöra min dag när sånt händer.
Jag tror jag nämnt tidigare, att jag tidigare har ställt in planerade saker,
enbart för att en nagel gått av . . .
Det är kanske inte helt "friskt" och "normalt",
och jag vet att jag är rätt så nojjig vad gäller mina naglar fortfarande,
men till en något mildare grad.
(Trots att Micke kan få spader på mej emellanåt)
Har t.ex mycket svårt att ens gå utanför dörren
om jag inte har målat naglarna, och då menar jag inte "målat"
som i att bara dragit på ett lager enfärgat lack,
utan det ska vara någon form av mönster på dom.
Men det händer att jag faktiskt går utanför dörren,
typ åker till affären med "enfärgade" naglar.
Men det är inte direkt ett vanligt förekommande fenomen. haha
Nå, nu har det blivit en jädra massa nagelbabbel här.
Fint väder ute idag tycker jag.
(Perfekt "byta samtalsämnes-ämne". haha)
Det verkar dock som om vädret kommer hålla i sig över helgen,
så vi planerar lite smått att ta en tripp upp till Orust.
Micke är ju ledig på måndag, så man får ju passa på.
Nere i hamnen är det inte många lediga dagar,
och "klämmdagar" till exempel, existerar inte.
Utan de enda lediga dagarna är sådana dagar som är "jätteröda",
dvs julafton, midsommarafton, nyårsafton osv.
Så då får man ju passa på lixom! =)
Tjingtjong!
Svar på fråga!
så tänkte jag svara en gång för alla =)
Jag gör dom för hand med en liiiiiiten liten pensel!
Alltså inget "fusk" med mallar eller klistermärken här inte ^_^
(Fick nämligen den frågan som kommentar på förra inlägget,
men dessvärre en anonym kommentator,
så jag kan inte lista ut vem det är)
Nageltips!
Är helt sjuuuukt nöjd med akryllacket "Hard as wraps" från Sally Hansen
så det kan jag verkligen tipsa om för er med tunna och sköra naglar!!
Plus att hela manikyren sitter så förbaskat mycket bättre!
Har haft dom naglarna jag har nu i snart tre dagar,
och dom har inte slitits något alls i topparna!!!
ca 125:- på bl.a Kicks
Helgens naglar . . .
. . . och mina nuvarande naglar
(Min kamera gör inte färgtonerna rättvisa,
får börja låna Micke's systemkamera tror jag . . .)
Två år
tänk vad fort tiden går ibland,
trots att man ibland känner det som om den stod stilla.
Vi "firade" våran 2års-dag med att förlova oss =)
Lättare att slippa ha flera datum att hålla koll på lixom. hehe
Så det blev ett himla tjoande hemma på Orust igår
när vi kom hem till mormor för att fira morsdag ^_^
Känns verkligen som att man tagit ett stort steg mot att vara vuxen nu.
"Lite" storleksskillnad på ringarna va? ^_^
Det fick bli släta vitguldsringar
eftersom varken jag eller Micke är så förtjusta i rött guld.
__________________________________________________________
Idag har vi vart en sväng till Skatås och promenerat,
dock så hittade vi inte riktigt rätt motionsspår,
så vi gick lite hit-och-dit istället.
Men bättre det än att inte gå alls,
och sålänge man ser lyktstolpar så är man iaf inte vilse i vildmarken!
Kass uppdatering igen
Nu har det blivit lite si och så med uppdateringen igen.
Har vart en rätt rörig period det sista
och jag har mått lite sisådär.
Blandade orsaker till det,
inget jag orkar gå in på mer detaljerat just nu.
Igår var jag och Micke iallafall iväg och hämtade hem nya bilen.
Är sååå skönt att ha bil!!!
Det blev en Citroën C4, den nyyyya modellen.
Skitfin och jätteröd!
(Bilden nedan gör absolut inte bilen rättvisa,
jävla kassa mobilkamera, men man ser lite iaf!)
Så i eftermiddag när Micke slutat jobbet
skall vi brumma iväg till Åby-badet.
Eftersom vi båda har Guldkort på Life-gymmen
så ingår även simning på Åby.
Jag skall dock inte simma, utan det blir nog gym för min del.
För jag får panik av bara tanken på att visa mej i badkläder.
(För att inte tänka på paniken och ångesten som skulle infinna sig
under utprovningen av badkläder,
eftersom jag inte har några sedan innan . . *ryser*)
Ceca-trippen, dag tjugofem
Nu är det dags för mej att vara sådär tråkig och bitter igen,
eftersom jag inte är så förtjust i någon form av högtid.
Flera olika orsaker till varför,
dels att de allra flesta högtider vi firar har kristet ursprung,
sedan att det ofta är massa mat involverat i firandet.
Vilket är jobbigt nu, men oxå jobbigt eftersom jag
pga ätstörningarna i princip enbart har dåliga minnen
från senaste typ 10 årens firanden . . .
Alla hjärtans dag är väl dock en fin dag,
(trots att det bara blir mer och mer "köpa-prylar-galet"
för varje år som går . . .)
Så måste jag absolut välja en "högtid"
då får det bli Alla hjärtans dag
(Sedan om det är en högtid i ordets rätta bemärkelse
tål väl att disskuteras, men vafan, detta är min blogg,
här bestämmer jag vad som är vad. haha)
------------------------------------------------------------
Detta var sista inlägget i denna "Ceca-trippen",
som visserligen pga bloggslarv blev lite längre än 25 dagar.
Får se om jag gör någon mer sån här resa,
tror väl inte det, för det känns som om det
kommer bli svårt att få nya "ämnen".
Men man ska aldrig säga aldrig.
Kyss hajj!
Ceca-trippen, dag tjugofyra
Hmm.. Jag ser väldigt sällan på tv,
iaf för sällan för att följa nåt program slaviskt
och med "program" så antar jag att man inte räknar in serier
(som jag förvisso inte heller ser på tv, utan via datorn)
Det enda tv program som jag följer, det är Idol. haha
Varför? Ja, det undrar jag med ibland!
Har även ett par ggr sett på "Total blackout"
eller vad det nu heter, det tycker jag är kul,
så länge det inte innefattar små ludna varelser
med alltför många ben vill säga, för då blundar jag.
Jaa. Det är väl det enda typ.
För att dryga ut detta inlägget lite
så kan jag ju skriva upp vilka serier jag gillar
Fringe
Glee
L Word
Vänner
Jaa. Det var väl det enda inom den kategorin med för tillfället. haha
Ceca-trippen, dag tjugotre
Björn Afzelius - Ljuset
Min första tanke var att lägga upp Lars Winnerbäck's Kom änglar,
men jag kom på att det faktiskt finns en låt som "varit med" längre
och som aldrig lämnar mig utan en klump i halsen.
Vad gäller Kom änglar, så kan jag idag lyssna på den låten
utan att börja gråta,
(Men jag kan dock inte se den live
utan att tårarna faller ner för mina kinder,
då blir det för mycket för mig att hantera)
Låten ovan, eller Afzelius´ låtar i allmänhet,
har präglat väldigt mycket av min bardom.
Dom får mig ofta att minnas den tiden,
när man var ung och oförstörd,
innan allt rasade . . .
Just denna låten spelade jag väldigt mycket under en mycket
jobbig tid i mitt liv, då min första tillflyktsort blev mitt piano,
där jag försökte låta all sorg försvinna ut genom fingrarna
Min andra tillflyktsort blev in i mörkret, bakom stängda dörrar,
där ingen kunde höra mig gråta . . .
Framtidsfunderingar
Sanna, som hon heter, och ytterligare en tjej,
har vart i Afrika som volontärer på ett barnhem.
Det är något jag alltid viljat göra,
och fortfarande verkligen vill göra.
Idag slog det mig dock,
att det kanske är något sådant jag behöver göra,
för att få lite distans till mitt eget liv,
och sådant i det som jag inte gillar.
Att få se, att mitt liv faktiskt egentligen är rätt okej,
jämfört med hur deras liv är.
Att få hjälpa folk som verkligen behöver det,
att ge en bit av sig själv, men få tillbaka det dubbla.
Att känna att man verkligen gör något betydelsefullt.
För trots misären dom lever i,
så tar dom vara på solglimtarna och ler med hela själen.
Det är en egenskap många , framförallt i västvärlden, saknar,
och som jag verkligen kämpar för att "lära" mej . . .
"Vi är många som ligger i rännstenen,
men bara ett fåtal tittar mot stjärnorna"
Så nångång i framtiden, gärna så snart som möjligt,
så skulle jag vilja åka iväg och volontärarbeta ett par månader.
Jag ska göra det. Punkt.
Ceca-trippen, dag tjugotvå
När jag ser mig själv i spegeln vill jag bara gråta,
för det stora fula feta monstret framför mej är ingen vacker syn . . .
Jag vet innerst inne att jag inte ser samma som andra ser
(jag hoppas iaf det är så . . .)
för folk säger till mej att jag inte är fet och ful och äcklig,
men det är inte lätt när man ser det som man ser.
Jag kan helt ärligt säga, att jag hatar hur jag ser ut . . .
"Jag vill så gärna hitta mig själv,
finna vem jag egentligen är
Problemet är bara
att det är för mycket fett ivägen.
Jag vet att det är så,
det har spegelflickan talat om för mig
tusentals gånger
Jag tror inte ni kan förstå hur ont det gör
när man inte längre vill finnas kvar i sig själv
och när självmordstankarna aldrig försvinner
När ångestskriken i ens inre blir den enda "känsla"
som man kan ta på
och när det enda som kan överrösta skriken
är fingrar nerkörda i halsen
Just då, när jag sitter på toalettgolvet
med tårarna brännande innanför mina ögonlock
just då, precis i dom ögonblicken
känns det som om jag faller ner i ett stort hål,
för varje gång blir vägen upp så mycket längre"
Ceca-trippen, dag tjugoett
Ibland (läs; ofta) önskar jag mej tillbaka.
Till den tiden då jag kunde få på mej min älskade klänning,
och såg hyffsat okej ut . . .
Kontroll
om Linda Lampenius och hennes väg genom ätstörningarna . . .
Mycket av det hon sa, kunde lika gärna vart mina egna ord,
och berättelser ur mitt liv.
Jag är egentligen väldigt delad i min uppfattning om sådana program.
Av flera orsaker.
Dels för att jag inte vill bli påmind om det som varit.
Men också för att jag inte vill bli påmind om det som är
Det som faktiskt är mitt helvete, fortfarande, varje dag
Hur mycket jag än försöker le och förneka för mej själv.
Men, något som för min del ibland är ännu svårare och jobbigare,
det är när jag får kommentarer om hur "frisk" jag är nu,
och hur duktig jag är som tagit mej ur skiten.
Det får mej att känna mej så misslyckad,
så falsk och så smutsig. Eftersom jag så jävla väl vet,
hur allt egentligen ligger till.
Och att jag är allt annat än duktig.
Men mitt yttre lurar er.
För det är sååå många som fortfarande, år 2011,
tror att en ätstörning. framförallt anorexi, enbart är kroppsligt.
Och bara för att jag inte väger under 40kg längre,
utan är, vad ni kallar det, "normalviktig",
så tror ni automatiskt att jag är "frisk".
Men i mina ögon är jag inte normalviktig,
för dom anorektiska tankarna är lika starka nu,
som dom var för flera år sedan.
Jag hatar fortfarande min kropp,
över allt annat.
I min värld är inget normalt . . .
Och jag, och framförallt min kropp,
vet att jag är långt ifrån "ute ur helvetet".
Anorexin och bulimin är varandras raka motsatser,
framförallt på det området som rör kontrollen.
Där jag genom självsvälten hade total kontroll
på både över min kropp och, vad jag ansåg, mitt liv.
Medans bulimin står för raka motsatsen,
man har ingen kontroll. Överhuvudtaget.
Varje gång man ätit och kräkts,
ända tills det känts som om tarmarna ska komma upp,
så lovar man sig själv, att detta var sista gången.
Men det blir ingen "sista gång".
Helvetet bara fortsätter.
Och hela mitt inre skriker
"Jag vill inte!!!"
men karusellen snurrar på som besatt.
Man förlorar mer och mer kontrollen över allt,
framförallt det som man så innerligt vill ha kontroll över;
maten och ätande.
Jag har på senaste tiden försökt ta upp kampen mot bulimin,
vilket jag även skrivit lite om här i bloggen.
Och vissa dagar går det hyffsat bra,
men så fort nånting i mitt liv inte går som planerat,
då blir allt väldigt jobbigt igen . . .
Det är ett rent och skärt helvete om jag ska vara ärlig.
Dom som varit/är där vet vad jag menar,
dom som inte varit där; jag hoppas ni aldrig hamnar där.
Getingstick och spindelfobi
Getingar/bin har jag visserligen inte så ont av,
men den som stack mej förut var inge vidare snäll,
för han/hon stack mej mitt i pannan.
"Hej, hej Unicorn" ungefär! nåväl. Det går väl över.
"Jag är inte rädd för dej"
sa jag till getingen/biet och skrattade faran rakt i ansiktet
"HaHAHaHAHA"
Så hon/han flög vidare mot nya stickobjekt.
1-0 till Ceca
Däremot spindlar, fy fan, då är jag allt annat än tuff
(Vilket jag är i alla andra fall menar jag . . .)
Igår nådde jag dock "bottengränsen"
för vad jag kan hitta på när jag ballar ur pga åttabenta odjur.
Mina tidigare spindelrelaterade idiotier
sträcker sej till att få kräkattacker
och till att hoppa av hästen,
springa iväg skrikande, medans spindeln sitter på hjälmen
som sitter kvar på mitt huvud.
Ingen har väl någonsin beskyllt en panikslagen människa
för att tänka logiskt, och jag är inget undantag . . .
Spindlar var det ja . . .
Jag och Micke satt och spelade ett frågespel online, Vetgirig
(Som btw är ett ypperligt tidsfördriv! check it out!)
Jag minns inte vad för fråga, eller vilken kategori det var,
trauman sägs ju orsaka både sinnesförvirring och minnesförlust,
det enda jag minns är att hela skärmbilden fylls upp
av en vidrigt vedervärdig, hårigt hemsk spindel,
varpå jag rycker till och skriker ett riktigt vackert tjejskrik,
börjar gråta och försöker blundande stänga ner spelfönstret
(Det gick sådär . . .)
Allt detta medans min kära pojkvän sitter i fotöljen brevid
och viker sej dubbel av skratt . . .
Googlar man frasen "Man ska roa sin omgivning"
så kommer det nog garanterat inte dröja länge
förän det visas en bild på mej i sökresultatet . . .
Ceca-trippen, dag tjugo
Min absoluta favoritfilm är "Pay It Forward"
(Trooor detta "ämnet" kom med på förra Ceca-resan oxå,
så det blir lite av en upprepning)
Jag tror jag sett filmen runt 20 ggr,
och jag gråter lika mycket,
om inte ännu mer, för varje gång jag ser den.
Nu när jag vet vad som händer,
så börjar jag nästan gråta innan jag tryckt på playknappen. haha
Ceca-trippen, dag nitton
Kanske inte så överraskande att jag köper nagellack . . .
Det är förresten mitt absoluta favorit-toplack!
Mavala's Quick minute-finish
Ceca-trippen, dag arton
Jag ogillar skarpt frågor som rör mat,
. . . framförallt idag
Så jag säger "Pass" på denna dagens ämne.
Hoppas morgondagens "ämne" blir mer intressant,
och att jag kanske ser lite ljusare på livet.
Yeah right, som om det skulle ske
ungefär . . .
Over and out .
(Jag vet att jag är fruktansvärt bitter idag,
borde låsa in mej i ett sortimentskåp
och försöka sortera upp mej själv)
En önskan om att kunna andas
Vissa kan jag ta mig igenom
utan för mycket skråmor
Medan andra önskar jag
att jag verkligen slapp genomlida
Dagar där jag inte,
hur mycket jag än försöker,
kan se någon form av ljus.
Utan bara önskar mig
långt bort ifrån allt.
Jag försöker andas,
men det går inte
Mina andetag fastnar någonstans
mellan lungorna och halsmandlarna
Kväver mig själv till döds.
Sådant som för andra funkar
utan någon större ansträngning
Blir för mig som att bestiga berg,
ett Mount Everest x 100.
Utan syrgas
och utan någon form
av skyddsutrustning
lämnas jag ensam till mitt öde.
Luften blir bara tunnare och tunnare,
och jag glömmer mer och mer bort
hur man gör för att andas.
Kylan biter tag i mitt skinn,
tränger sig in på djupet
Fryser blodet i mina ådror till is
förvandlar tårarna på mina kinder
till klara kristaller
med rakbladsvassa kanter.
Ångesten griper tag
med sina vassa klor
sliter bort alla rationella,
förnuftiga och logiska tankar.
Tömmer själen på all kraft,
all ork, all vilja
Lämnar efter sig
ett hyperventilerande skal.
Ångestepidemier
uppbyggda försvarsmurar
Tårarna bränner
innanför svedda ögonlock
Panikskrik fastnar
i min ärrade hals
Tankar som irrar runt,
utan någonstans
att höra hemma
Tankar som trasar sönder
det som redan innan var trasigt
och ruinerar det
som kunde blivit bra
Omedvetet förstör jag
för mig själv
när jag blundar
för sanningen
Ceca-trippen, dag sjutton
Hmm.. Jag skulle väl egentligen inte vilja byta liv med någon speciell,
inte för så lite som en dag iaf
(Känns inte som man skulle hinna med så mycket under en dag)
Men att under kanske en månad byta liv med en "frisk" person,
att få må "bra" ett litet tag hade inte vart helt fel . . .
(Helst hade jag ju alltid viljat må bra,
men frågar var ju inte av den sorten att det hade vart ett rimligt svar)
Fast å andra sidan, jag hade inte klagat om jag en endaste dag
kunde få slippa jagas av ångestdemonerna,
slippa känslan av värdelöshet som jämt och ständigt skaver inom mig.
Men jag vet att det är en önskan som inte är genomförbar överhuvudtaget.
Sen skulle jag även kunna tänka mej byta liv med herr Reinfeldt,
just av ovanstående orsaker.
Jag hade gillat att han kunde få prova på hur det är att vara jag,
hur det är att leva i otryggheten och oron för framtiden
som hans blåa jävla regering är med och skapar.....
Ceca-trippen, dag sexton
(Blir bara ett inlägg idag, orkar inte ta igen alla missade,
så ni som läser får helt enkelt hålla er tillgodo
med ett litet brejk på ett par dagar där.
Se det som så, resan blir ju ett par dagar längre på så vis,
och vem vill INTE "resa" med en Ceca lite extra?! haha)
Eftersom jag är tjej, så innehåller min väska iprincip allt möjligt
(och omöjligt med för den delen)
Orkar inte rota ur allt för att fota,
men jag fick ju en likadan "dagsrubrik" förra Ceca-resan,
så jag slänger upp den istället.
För det skiljer sej inte så mycket! haha
Presentkorten och kvittona är dock borta,
och säkerligen ersatta med annat bös. haha
Valborgsfirande och kass uppdatering
och "Ceca-trippen", men får tagga till och bättra mej nu i veckan! =)
Helgen har vart över förväntan faktiskt,
annars så tenderar ju Valborg gå lite över styr . . .
I fredags så var jag på fest hos min kompis (och granne) Jenny,
träffade en himla massa trevligt folk och hade en hel del givande disskutioner,
alltifrån piercingar till politik.
Blev rätt så sent, när jag började hicka som ett jävla fyllo
så ansåg jag att det var bäst att kasta in handduken och gå hem!
Sedan att jag sätter mej vid datorn när jag kommer hem är väl inte så smart,
jag borde skaffa alkolås på datorn och mobilen . . .
Men skitsamma, jag hade kul, och folk har i sin tur kul åt mitt fyllesnack
en "win-win situation" helt enkelt! =)
Igår vid fyratiden ungefär,
så drog jag med Jenny, Cicci och Thomas till Slottskogen,
där vi mötte upp en hope med folk.
Hade väldigt trevligt där med,
det blev dock kallt väldigt fort,
så nästa gång ska jag ha med mej ett gäng filtar . . .
Det var faktiskt sjukt lungt i Slottskogen iår,
vad jag har förstått så brukar det bli en hel del stök där på Valborg.
Det var nog mitt respektingivande yttre som fick folk att hålla sej i skinnet. ^_^
Vart dock en äckelgubbe som inte fattade vad
"Dra åt helvete" "Försvinn" "Sluta följa efter oss" etc. betydde.
Va lite sugen på att ta Jennys brännbollsracket,
för att se om han fattade vad det betydde.
Men eftersom jag är snäll så gjorde jag inte det,
utan sa istället ett gäng väl valda ord. haha
Idag har jag dock ont i hela kroppen,
det är inte så himla bekvämt att sitta på hård mark i flera timmar
+ att min rygg VERKLIGEN inte gillar det...
Sedan så har jag ett skavsår på lilltån,
eller ja, rättare sagt, min lilltå ÄR ett skavsår.
Första gången varje vår som jag går barfota i Converse
så får jag diverse skavanker på fossingarna.
Men sen får man elefanthud och tål allt! haha
Nä, nu ska jag göra nåt vettigt.
Typ fortsätta läsa Harry Potter eller nåt sånt!
Tjingtjong!
Ceca-trippen, dag femton
Självklart har jag, som alla andra,
saker jag önskar jag gjort annorlunda
Saker jag önskar att jag sagt annorlunda.
För genom åren har jag sårat väldigt många omkring mig,
både vänner och familjemedlemmar.
Men, jag ångrar hellre saker jag gjort,
och tar lärdom av "felen" och försöker förbättra mig
Istället för att jag i framtiden ångrar saker jag INTE gjorde,
saker jag inte sa.
Man kan inte göra saker ogjorda, det vet jag,
men man kan förlåta och hoppas på förståelse.
Man kan inte heller göra ogjorda saker gjorda,
ta sig tillbaka till de tillfällen,
då man borde sagt nåt man inte sa,
Då man borde gjort nåt, men man gjorde inget,
eller gjorde fel.
Sådant grämer mej ofta mer,
än saker jag ångrar att jag gjort/sagt.
Jag har många gånger genom åren
ångrat bittert att jag lät alla demoner bosätta sig
i min redan innan trasiga själ.
Men, jag lever ännu,
visserligen ett antal ärr i både kropp och själ rikare,
Men jag kan ärligt säga
att jag inte hade varit den jag är idag,
om jag inte gått igenom allt jag faktiskt har gått igenom.
Den gamla välanvända klyschan
"Det som inte dödar, det härdar"
stämmer så himla väl in på mig och mitt liv.
För trots att jag många många gånger vandrat
på en mycket tunn tråd mellan liv och död,
så har jag trots allt överlevt.
Så nej, så här i efterhand
så ångrar jag inte direkt mina "vägval" heller,
jag hade kunnat göra vissa saker annorlunda, visst.
Men som sagt, det är det som händer i våra liv
som formar oss som människor.
Och jag skulle nog våga påstå,
att jag som person har formats rätt så bra,
trots allt!
Ceca-trippen, dag fjorton
Detta var den enda bilden jag kunde hitta.
Dock är den från förra sommaren nångång,
så den är inte precis ett år,
men det var det närmsta jag kunde komma!
Moderater och Kristdemokrater . . .
med en morgongrinigt stressad Ceca . . .
Vid Kopparmärra stod i morse/förmiddags valstugor
tillhörande Moderaterna och KD uppställda,
och eftersom jag hade bråttom, så orkade jag inte gå den vanliga omvägen.
Så jag kunde inte undvika att dom försökte pracka på mej sina jävla flygblad.
Och grinig som jag var, så valde jag väl kanske inte mina ord rätt,
när båda partiers representater sa nåt i stil med "Rösta på oss!".
Så Moderatsnubben fick ett
"Helvete heller, jag är sjukskriven, så varför skulle jag rösta på er?!"
och KD-kärringen fick ett
"Haha, knappast, jag är homosexuell och inte "ren" nog för er ändå"
till svar . . .
Nu är jag ju visserligen inte homosexuell,
men det är bara en principsak för mej
För enligt ovanstående partier (M och KD)
så har man tydligen bara ett mänskligt värde,
sålänge man inte är sjuk, fattig, arbetslös eller homosexuell.
Så ni kan köra upp era flygblad nånstans där solen aldrig skiner!
Ceca-trippen, dag tretton
En mycket lätt, men ändå fruktansvärt tråkig dagsrubrik,
för eftersom jag inte vill/tänker/kommer gifta mej,
så har jag således heller inget "drömbröllop" . . .
Den dagen alla har samma rättigheter till att ingå GIFTERMÅL,
och inte bara "partnerskap" osv,
DÅ kanske jag kan omvärdera mina åsikter angående att gifta sig.
Men innan alla har lika rättigheter där,
så tänker jag inte gifta mig . . .
Ceca-trippen, dag tolv
Idétorka gånger tusen, så därför blir det en bild på stället jag senast var på;
Våran mysiga damm hemma på Orust!
Där grillade vi och rodde båt igår kväll,
det var väldans mysigt måste jag säga!
Ceca-trippen, dag elva
så kommer det två inlägg idag istället!)
Dag 11 – Någonting jag oroar mig för.
Min största oro nu (och annars oxå)
kan beskrivas med ett ord FRAMTIDEN
Mer än så tror jag inte att jag behöver skriva . . .
Ceca-trippen, dag tio
Eftersom det inte är så lätt att ta kort på sig själv,
så får jag låna en av syrrans bilder
som hon tog på mej och Kira när vi va nere vid vattnet förut! =)
På denna bilden ser man iaf mina söta shorts! haha
Får även lägga upp en söt bild på min tokvovve! =)
