Kom nu jag är kroniskt låg . . .
. . . bara mörkret hörs
| Ibland har låtar en förmåga att beskriva sådant,
| som man inte riktigt lyckas sätta ord på.
| Vissa text-rader förklarar så träffsäkert hur man mår,
| eller inte mår, i vissa fall.
| Jag tror, att jag enbart med hjälp av Kent och LW låtar
| skulle kunna "komponera" ihop en text
| som helt beskriver mej och mitt liv.
Jag mår för tillfället allt annat än bra.
Därav åter igen dålig uppdatering här på bloggen,
men för att göra min lilla mamma lite lugnare,
så skriver jag nu en snutt.
Ibland kan jag känna att jag inte borde "censurera" mej själv,
och mitt mående i bloggen,
för bloggen ska ju handla om mej och mitt liv
Men i många fall så är det bäst med lite censurering,
både för mej och min omgivning.
Skulle jag alltid skriva precis hur jag mår/tänker/känner
så finns risken för att min mamma
(och mormor, som oxå läser min blogg ibland)
skulle få en smärre hjärtattack,
flertalet av mina vänner skulle omedelbart ringa psykakuten osv.
Jag orkar inte med sånt.
Dom allra flesta i min omgivning VET att jag är sjuk,
och att jag mår därefter.
Jag har valt att vara öppen med mitt mående,
vill nån veta i detalj hur jag mår,
så berättar jag, utan större censurering.
Men jag vill inte våldspenetrera någons hjärna med min ångest,
jag vet ju att många av er har nog med eran egen . . .
Förr så ville jag hellre att folk skulle se mej som "normal"
och "frisk" och alla andra vackra ord som beskriver ett tillstånd
långt ifrån vad jag är.
Men efter många många år som "o-normal" och "o-frisk"
så insåg jag att det inte är till någon fördel,
varken för mej eller min omgivning
att jag slår blå dunster i ögonen på båda parterna
genom att le, dra ner tröjärmarna och låssas att allt är bra.
I vissa lägen väljer jag fortfarande den lätta vägen,
den vitalögnerkantade stigen,
som egentligen leder helt fel.
Men som i många fall trots det är just lättare.
Förstår ni då, ni som är "normala" och "friska"
hur jävla jobbig den "rätta vägen" kan vara?´
Nej, jag tänker inte klaga och gråtande bedyra att mitt liv suger så skarpt
och att ni borde tycka synd om mej,
jag önskar bara att NÅGON skulle kunna försöka förstå
Och med NÅGON så menar jag en sådan person,
som själv inte är, eller har varit, fången inuti sej själv.
En sådan person, för vilken ordet ÅNGEST endast kan förknippas med
plugg, kärlek eller bikini.
Skulle jag kunna, så hade jag jättegärna låtit er smaka på min ångest.
Jag kan försöka förklara verbalt tills mina läppar blöder,
och jag kan skriva tills jag slitit ner mina naglar,
men det GÅR aldrig att helt förklara,
och få motparten att förstå
Därför går det heller inte att bli helt accepterad
NÅGONSIN.
Hmm. Det känns som om jag på nåt sätt tappat bort tråden,
och vad jag egentligen ville säga.
Men, eftersom detta är MIN blogg
och därför oxå får fyllas med mitt ordbajseri
så låter jag det stå kvar.
Något inom mej ville få skriva det,
så varför då radera det,
och på så sätt trycka tillbaka det igen?
Och ni som sitter där, dumma nog att störa er på vad jag skriver;
Jag bryr mej inte!
| Ibland har låtar en förmåga att beskriva sådant,
| som man inte riktigt lyckas sätta ord på.
| Vissa text-rader förklarar så träffsäkert hur man mår,
| eller inte mår, i vissa fall.
| Jag tror, att jag enbart med hjälp av Kent och LW låtar
| skulle kunna "komponera" ihop en text
| som helt beskriver mej och mitt liv.
Jag mår för tillfället allt annat än bra.
Därav åter igen dålig uppdatering här på bloggen,
men för att göra min lilla mamma lite lugnare,
så skriver jag nu en snutt.
Ibland kan jag känna att jag inte borde "censurera" mej själv,
och mitt mående i bloggen,
för bloggen ska ju handla om mej och mitt liv
Men i många fall så är det bäst med lite censurering,
både för mej och min omgivning.
Skulle jag alltid skriva precis hur jag mår/tänker/känner
så finns risken för att min mamma
(och mormor, som oxå läser min blogg ibland)
skulle få en smärre hjärtattack,
flertalet av mina vänner skulle omedelbart ringa psykakuten osv.
Jag orkar inte med sånt.
Dom allra flesta i min omgivning VET att jag är sjuk,
och att jag mår därefter.
Jag har valt att vara öppen med mitt mående,
vill nån veta i detalj hur jag mår,
så berättar jag, utan större censurering.
Men jag vill inte våldspenetrera någons hjärna med min ångest,
jag vet ju att många av er har nog med eran egen . . .
Förr så ville jag hellre att folk skulle se mej som "normal"
och "frisk" och alla andra vackra ord som beskriver ett tillstånd
långt ifrån vad jag är.
Men efter många många år som "o-normal" och "o-frisk"
så insåg jag att det inte är till någon fördel,
varken för mej eller min omgivning
att jag slår blå dunster i ögonen på båda parterna
genom att le, dra ner tröjärmarna och låssas att allt är bra.
I vissa lägen väljer jag fortfarande den lätta vägen,
den vitalögnerkantade stigen,
som egentligen leder helt fel.
Men som i många fall trots det är just lättare.
Förstår ni då, ni som är "normala" och "friska"
hur jävla jobbig den "rätta vägen" kan vara?´
Nej, jag tänker inte klaga och gråtande bedyra att mitt liv suger så skarpt
och att ni borde tycka synd om mej,
jag önskar bara att NÅGON skulle kunna försöka förstå
Och med NÅGON så menar jag en sådan person,
som själv inte är, eller har varit, fången inuti sej själv.
En sådan person, för vilken ordet ÅNGEST endast kan förknippas med
plugg, kärlek eller bikini.
Skulle jag kunna, så hade jag jättegärna låtit er smaka på min ångest.
Jag kan försöka förklara verbalt tills mina läppar blöder,
och jag kan skriva tills jag slitit ner mina naglar,
men det GÅR aldrig att helt förklara,
och få motparten att förstå
Därför går det heller inte att bli helt accepterad
NÅGONSIN.
Hmm. Det känns som om jag på nåt sätt tappat bort tråden,
och vad jag egentligen ville säga.
Men, eftersom detta är MIN blogg
och därför oxå får fyllas med mitt ordbajseri
så låter jag det stå kvar.
Något inom mej ville få skriva det,
så varför då radera det,
och på så sätt trycka tillbaka det igen?
Och ni som sitter där, dumma nog att störa er på vad jag skriver;
Jag bryr mej inte!
Katastrofdag och nya nagellack.
Min dag vart FEL redan från att jag vaknade.
När det första jag gör innan jag ens går ur sängen
är att ta på mej mina nya glasögon,
som jag förövrigt är helt jävla missnöjd med.
Orkar inte basunera ut exakt hut mycket och vad som är värst,
det räcker att beskriva vart det HATET förde mej idag.
Det blev alldeles för mkt för mej i förmiddags,
glasögonen var FEL
jag var FEL
Jag hatar mej själv,
inte ens att vänja mej vid nya glasögon klarar jag av
Patetisk och jävlig är vad jag är.
Dåligt samvete har jag med, eftersom mina snälla föräldrar bidrog till glasögonen
Jag hade verkligen hoppats det skulle funka,
att jag kunde ta det med ro
Men några krossade glas senare
så inser jag att jag är ett jävla nervvrak som bör låsas in
för sitt eget och andras bästa!
Jag vet att det absolut värsta jag kan göra i en paniksituation är just det,
att krossa glas, eftersom det tenderar sätta igång oönskade tankebanor.
Vilket det gjorde.
Det var tur att jag fick tag på mamma,
annars hade det nog inte vart bara glas som behövts sopas upp i köket...
Jag var tvungen att komma ifrån lägenheten,
och glasögonen, så jag tog på mej dom gamla
efter att jag sanerat köket från glas
Klarade (nästan) att göra det på ett "normalt" sätt.
Åkte ner till Micke och pussade på han lite
är skönt att ha han såpass nära.
Sedan åkte jag in till stan.
Tröstshoppade Chailatte och nagellack (Super Topcoat och ett nytt "höstigt" lila lack)
-För det tycker jag att jag var värd.
Imorgon låter jag det vara en glasögonfri dag,
dels så klarar inte mitt psyke mer över lag just nu,
sen så ska vi ev. ut med en kompis till Micke på kvällen,
och för att klara det behöver jag ha en hyffsad "psyk-nivå".
Får se om jag kanske ger dom en chans på lördag,
då Micke är hemma och kan hindra mej från att göra sönder nåt,
mej själv eller inredningen.
Jag vill ju så jävla gärna att det ska funka.
Men det känns hopplöst
Jag är hopplös.
Som en groda utan bakben lixom...
När det första jag gör innan jag ens går ur sängen
är att ta på mej mina nya glasögon,
som jag förövrigt är helt jävla missnöjd med.
Orkar inte basunera ut exakt hut mycket och vad som är värst,
det räcker att beskriva vart det HATET förde mej idag.
Det blev alldeles för mkt för mej i förmiddags,
glasögonen var FEL
jag var FEL
Jag hatar mej själv,
inte ens att vänja mej vid nya glasögon klarar jag av
Patetisk och jävlig är vad jag är.
Dåligt samvete har jag med, eftersom mina snälla föräldrar bidrog till glasögonen
Jag hade verkligen hoppats det skulle funka,
att jag kunde ta det med ro
Men några krossade glas senare
så inser jag att jag är ett jävla nervvrak som bör låsas in
för sitt eget och andras bästa!
Jag vet att det absolut värsta jag kan göra i en paniksituation är just det,
att krossa glas, eftersom det tenderar sätta igång oönskade tankebanor.
Vilket det gjorde.
Det var tur att jag fick tag på mamma,
annars hade det nog inte vart bara glas som behövts sopas upp i köket...
Jag var tvungen att komma ifrån lägenheten,
och glasögonen, så jag tog på mej dom gamla
efter att jag sanerat köket från glas
Klarade (nästan) att göra det på ett "normalt" sätt.
Åkte ner till Micke och pussade på han lite
är skönt att ha han såpass nära.
Sedan åkte jag in till stan.
Tröstshoppade Chailatte och nagellack (Super Topcoat och ett nytt "höstigt" lila lack)
-För det tycker jag att jag var värd.
Imorgon låter jag det vara en glasögonfri dag,
dels så klarar inte mitt psyke mer över lag just nu,
sen så ska vi ev. ut med en kompis till Micke på kvällen,
och för att klara det behöver jag ha en hyffsad "psyk-nivå".
Får se om jag kanske ger dom en chans på lördag,
då Micke är hemma och kan hindra mej från att göra sönder nåt,
mej själv eller inredningen.
Jag vill ju så jävla gärna att det ska funka.
Men det känns hopplöst
Jag är hopplös.
Som en groda utan bakben lixom...
Nya glasögon!
Idag har jag vart och hämtat ut mina nya glasögon.
Som jag var beredd på så hittar jag massor av fel på dom.
Men det är sån jag är, det tar tid för mej att vänja mej lixom.
Just nu stör jag mej allra mest på att dom känns så breda,
men när jag lägger dom brevid mina gamla så är det bara en marginellt liten skillnad,
men dom här glasen har en lite annan form,
som kanske bidrar till att dom känns bredare.
Får ge det ett par veckor,
känns dom fortfarande för stora sen,
så får jag be dom byta glasen.
Jag valde nämligen mellan två glas-storlekar,
tillslut blev det den större storleken jag valde,
för den tyckte optikern var bäst.
Jag har iaf tre månader på mej att antingen vänja mej,
eller helt enkelt byta.
[Ignorera den galna blicken och den ihopsnörpta munnen. haha]
Som jag var beredd på så hittar jag massor av fel på dom.
Men det är sån jag är, det tar tid för mej att vänja mej lixom.
Just nu stör jag mej allra mest på att dom känns så breda,
men när jag lägger dom brevid mina gamla så är det bara en marginellt liten skillnad,
men dom här glasen har en lite annan form,
som kanske bidrar till att dom känns bredare.
Får ge det ett par veckor,
känns dom fortfarande för stora sen,
så får jag be dom byta glasen.
Jag valde nämligen mellan två glas-storlekar,
tillslut blev det den större storleken jag valde,
för den tyckte optikern var bäst.
Jag har iaf tre månader på mej att antingen vänja mej,
eller helt enkelt byta.
[Ignorera den galna blicken och den ihopsnörpta munnen. haha]
Ösregn och migrän
Idag är en sån dag man gärna hade spolat över,
om man haft en tids-fjärrkontroll.
Hade vart väldigt smidigt;
pausat eller spelat fina stunder i slow motion,
och supersnabbspolat fram dagar som denna.
Har en sån äcklig monstermigrän igen,
verkar bli ett återkommande dilemma inför varje "lingonvecka".
Förr hade jag migrän vissa gånger bara,
men inte längre.
Börjar man närma sej klimakteriet kanske? haha
Nä, skämt åsido.
Får väl svälja snålheten och köpa migränpiller.
Det är ju bara så förbannat jävla svindyrt!!!
Well. Idag har jag lyckats tajma in regnet dom gångerna jag vart ute.
Innan jag gått ut har jag kollat ut genom fönstret,
och då har det vart uppehåll,
men likväl har det stått som spön i backen när jag kommit ut!
Förstår inte det där,
är som om jag går runt med ett lokalt, personligt regnmoln ovanför mej.
Just de. Mötet igår lovade jag ju berätta om hur det artade sej.
Det gick allt bra, ska bli inbjuden till en informationsgrupp,
med andra i min ålder med samma,
eller med liknande diagnoser.
Så jag behöver inte oroa mej för att komma tillsammans med 40åriga Cp'n.
(inget ont om dom, men jag vill inte gärna likställas med "såna")
Bröt ihop lite grann när jag skulle berätta "historian om mej",
vilket jag alltid gör vid ett speciellt ställe i historian,
jag tycker att jag borde lärt mej vid det här laget
För det är ju inte få gånger jag har fått gå igenom allt,
men det verkar inte bli lättare med tiden.
Så det är väl bara till att acceptera att det blir som det blir.
Hursomhelst, mötet gick bra,
får väl se hur jag kommer tycka om gruppen,
vet inte när den startar.
Nu ska jag nog lägga mej och läsa eller nåt sånt
om man haft en tids-fjärrkontroll.
Hade vart väldigt smidigt;
pausat eller spelat fina stunder i slow motion,
och supersnabbspolat fram dagar som denna.
Har en sån äcklig monstermigrän igen,
verkar bli ett återkommande dilemma inför varje "lingonvecka".
Förr hade jag migrän vissa gånger bara,
men inte längre.
Börjar man närma sej klimakteriet kanske? haha
Nä, skämt åsido.
Får väl svälja snålheten och köpa migränpiller.
Det är ju bara så förbannat jävla svindyrt!!!
Well. Idag har jag lyckats tajma in regnet dom gångerna jag vart ute.
Innan jag gått ut har jag kollat ut genom fönstret,
och då har det vart uppehåll,
men likväl har det stått som spön i backen när jag kommit ut!
Förstår inte det där,
är som om jag går runt med ett lokalt, personligt regnmoln ovanför mej.
Just de. Mötet igår lovade jag ju berätta om hur det artade sej.
Det gick allt bra, ska bli inbjuden till en informationsgrupp,
med andra i min ålder med samma,
eller med liknande diagnoser.
Så jag behöver inte oroa mej för att komma tillsammans med 40åriga Cp'n.
(inget ont om dom, men jag vill inte gärna likställas med "såna")
Bröt ihop lite grann när jag skulle berätta "historian om mej",
vilket jag alltid gör vid ett speciellt ställe i historian,
jag tycker att jag borde lärt mej vid det här laget
För det är ju inte få gånger jag har fått gå igenom allt,
men det verkar inte bli lättare med tiden.
Så det är väl bara till att acceptera att det blir som det blir.
Hursomhelst, mötet gick bra,
får väl se hur jag kommer tycka om gruppen,
vet inte när den startar.
Nu ska jag nog lägga mej och läsa eller nåt sånt
Måndag och habiliteringsmöte
Jahopp. Nu var ytterligare en helg överstökad.
Sinnessjukt va tiden går fort!
"Stanna jorden jag vill gå AV" x 100000000 typ.
Jag får rejäl ångest av att tiden rullar på,
medans jag själv är kvar i samma gamla fotspår,
fortfarande med fötterna på varsin sida om
den där osynliga, men ändå väldigt påtagliga gränsen.
För frisk för att kallas sjuk,
med ändå för sjuk för att kallas frisk.
Sedan vid kl 11 kommer mamma hem och vi ska åka ner till Gbg,
ska ju på första möte/bedömning på ett habiliteringscenter,
har inte helt bestämt vad jag tycker om det.
Idag känns dock det mesta rätt negativt.
Känner iofs alltid så när det gäller nåt nytt,
framförallt om det rör min/mina sjukdom/-ar . . .
Plus att jag börjar få sån helvetes PMS,
blir fan värre och värre för varje månad känns det som!
Nåja. Man ska väl inte klaga,
så som jag behandlat min kropp tidigare,
så bör jag väl vara tacksam för att "allt sånt där" satt igång,
och funkar hyffsat normalt . . .
Nåja. Skriver mer ikväll eller imorrn.
haj haj
Sinnessjukt va tiden går fort!
"Stanna jorden jag vill gå AV" x 100000000 typ.
Jag får rejäl ångest av att tiden rullar på,
medans jag själv är kvar i samma gamla fotspår,
fortfarande med fötterna på varsin sida om
den där osynliga, men ändå väldigt påtagliga gränsen.
För frisk för att kallas sjuk,
med ändå för sjuk för att kallas frisk.
Sedan vid kl 11 kommer mamma hem och vi ska åka ner till Gbg,
ska ju på första möte/bedömning på ett habiliteringscenter,
har inte helt bestämt vad jag tycker om det.
Idag känns dock det mesta rätt negativt.
Känner iofs alltid så när det gäller nåt nytt,
framförallt om det rör min/mina sjukdom/-ar . . .
Plus att jag börjar få sån helvetes PMS,
blir fan värre och värre för varje månad känns det som!
Nåja. Man ska väl inte klaga,
så som jag behandlat min kropp tidigare,
så bör jag väl vara tacksam för att "allt sånt där" satt igång,
och funkar hyffsat normalt . . .
Nåja. Skriver mer ikväll eller imorrn.
haj haj
Tidigt vaken
Jag förstår mej lixom inte riktigt på mej själv,
jag sover superkasst på nätterna,
de senaste dagarna ännu sämre än vanligt,
men ändå vaknar jag übertidigt på morgonen
Och jag kan inte för fem öre somna om igen!
Ligger och vrider mej tills jag får kramp i benen typ,
går sedan upp till en sprudlande glad hund,
ger henne mat och går ut med henne.
Vart fan får hon all energi ifrån?!
Jag är mestadels som en zombie,
och när jag ser henne studsa omkring så blir jag,
om möjligt, ännu tröttare! haha
Nåja, det ska väl vara så på den här modellen .
I e.m/kväll kommer pappa och hämtar mej och Kira,
ska åka upp till Orust en sväng,
känner att jag behöver ett brejk från stadsstressen igen,
och då är Orust bra.
Micke följer dock inte med
så jag får försöka överleva =(
Man måste ju lixom vara ifrån varandra ibland med,
för att känna att man saknar varann.
Jag saknar visserligen Micke varje dag när han jobbar,
men eftersom han jobbar,
så hinner han inte riktigt sakna mej.
Så nu jävlar ska han få sakna ordentligt ;P haha
Sedan så har min skrutt länge klagat på att han är så trött,
vilket är väldigt förståeligt
eftersom han börjar jobba okristligt tidigt varje morgon,
och sen inte somnar förän okristligt sent på kvällen.
Och till råga på allt har ett rätt krävande jobb.
Så nu får han en lugn och skön helg att vila upp sej på,
ingen Ceca som vaknar kl halv sex på morgonen,
och ingen Kira som skuttar runt på parkettgolvet så det säger
"klicketiklicketiklickklickklack"
Spelar fan ingen roll HUR ofta jag klipper klorna på henne,
jag lyckas ändå aldrig få "tyst på henne"!!!
Funderar även på att baka lite kakor till skrutt,
så han inte är helt ensam hemma i helgen
Men får se vad jag orkar.
Måste isåfall iväg och köpa socker och sirap å sån skit.
Och det är jobbigt.
Sockerpaketen är tunga. haha
Man KAN ju iofs köpa ett mindre paket,
men det är ju dyrare i längden. ^_^
Sedan på måndag ska jag på första möte/bedömningssamtal
på en "habiliteringsverksamhet" här nere i Gbg,
tror det är någon form av dagcenter/arbetsträning
men är inte helt säker.
Får väl bara hoppas det inte bara är gamla tanter och gubbar
för då rymmer jag!
Det måste väl finnas NÅN relativt i min ålder här i Gbg,
med samma, eller liknande diagnos, som jag?
För som jag förstod på Vera så var detta stället specialiserat inom
just "mitt område".
Haha. Kul, ett helt jävla "kollektiv" med idioter! =)
Jag kommer platsa peeeeerfekt!
Och kanske för en gångs skull inte vara den knäppaste i församlingen?
=)
Tjingeling!
jag sover superkasst på nätterna,
de senaste dagarna ännu sämre än vanligt,
men ändå vaknar jag übertidigt på morgonen
Och jag kan inte för fem öre somna om igen!
Ligger och vrider mej tills jag får kramp i benen typ,
går sedan upp till en sprudlande glad hund,
ger henne mat och går ut med henne.
Vart fan får hon all energi ifrån?!
Jag är mestadels som en zombie,
och när jag ser henne studsa omkring så blir jag,
om möjligt, ännu tröttare! haha
Nåja, det ska väl vara så på den här modellen .
I e.m/kväll kommer pappa och hämtar mej och Kira,
ska åka upp till Orust en sväng,
känner att jag behöver ett brejk från stadsstressen igen,
och då är Orust bra.
Micke följer dock inte med
så jag får försöka överleva =(
Man måste ju lixom vara ifrån varandra ibland med,
för att känna att man saknar varann.
Jag saknar visserligen Micke varje dag när han jobbar,
men eftersom han jobbar,
så hinner han inte riktigt sakna mej.
Så nu jävlar ska han få sakna ordentligt ;P haha
Sedan så har min skrutt länge klagat på att han är så trött,
vilket är väldigt förståeligt
eftersom han börjar jobba okristligt tidigt varje morgon,
och sen inte somnar förän okristligt sent på kvällen.
Och till råga på allt har ett rätt krävande jobb.
Så nu får han en lugn och skön helg att vila upp sej på,
ingen Ceca som vaknar kl halv sex på morgonen,
och ingen Kira som skuttar runt på parkettgolvet så det säger
"klicketiklicketiklickklickklack"
Spelar fan ingen roll HUR ofta jag klipper klorna på henne,
jag lyckas ändå aldrig få "tyst på henne"!!!
Funderar även på att baka lite kakor till skrutt,
så han inte är helt ensam hemma i helgen
Men får se vad jag orkar.
Måste isåfall iväg och köpa socker och sirap å sån skit.
Och det är jobbigt.
Sockerpaketen är tunga. haha
Man KAN ju iofs köpa ett mindre paket,
men det är ju dyrare i längden. ^_^
Sedan på måndag ska jag på första möte/bedömningssamtal
på en "habiliteringsverksamhet" här nere i Gbg,
tror det är någon form av dagcenter/arbetsträning
men är inte helt säker.
Får väl bara hoppas det inte bara är gamla tanter och gubbar
för då rymmer jag!
Det måste väl finnas NÅN relativt i min ålder här i Gbg,
med samma, eller liknande diagnos, som jag?
För som jag förstod på Vera så var detta stället specialiserat inom
just "mitt område".
Haha. Kul, ett helt jävla "kollektiv" med idioter! =)
Jag kommer platsa peeeeerfekt!
Och kanske för en gångs skull inte vara den knäppaste i församlingen?
=)
Tjingeling!
Min vän Henry
Igår kväll läste jag ut boken "Min vän Henry" [länk till AdLibris]
läs där vad den handlar om,
för jag är helt vääärdelös på att återge böcker,
och filmer med för den delen
Jag vet lixom inte VAD jag ska säga för att inte säga "för mycket",
så då är det bättre att jag låter människor som KAN berätta LAGOM
om vad boken handlar om !
Det var en otroligt gripande bok,
jag levde mej verkligen in i den.
Hon som skrivit den berättade så NAKET
om hur det är att ha autistiska barn,
och trots att Dale, som pojken heter, var hade grav klassisk autism,
så kunde jag småskrattande känna igen mej i en del av hans "ideer".
Hon var även noga med att poängtera vidden av det autistiska spektrumet,
som jag skrev i ett tidigare inlägg,
så finns det lika många grader av autism
som det finns människor med diagnosen.
För trots att många särdrag binder samman många av de med autism,
så finns det ändå lika många olikheter.
Det som gjorde denna boken så speciell för mej,
var att den beskrev bandet mellan ett barn och en hund.
Och hur man kan se en hund som en VÄN,
lika mycket en vän som en människa.
Jag har alltid haft mycket lättare med mina djurvänner
än med människovänner,
och det känns skönt att lixom se att det finns en förklaring till det.
När sedan Henry, som hunden hette, dog så grät jag floder.
Micke bara kollade in på mej där jag låg i sängen
med tårarna skvalande ner för kinderna,
och frågade "Är det nån som har dött igen?"
"Ja, hunden" tjöt jag då, och Micke skakade på huvudet . . .
Jag vet att Micke aldrig kommer att förstå hur mina band till mina djur,
eller djur i min närhet överhuvudtaget,
men jag älskar honom ändå.
Han älskar mej trots MINA svagheter,
så varför ska jag då inte älska honom trots HANS?
En av hans svagheter ÄR just detta att han har svårt att sätta sej in i
hur mina tankegångar och känslor fungerar.
Idag satt jag en lång stund med Kira på golvet,
för efter boken igår, så blev jag påmind om att
Kira inte heller kommer finnas vid min sida livet ut.
Det är nåt man måste försöka acceptera när man väljer att skaffa djur,
men det är ändå SVÅRT. Fruktansvärt svårt.
När man som jag, ÄR väldigt känslig för separationer,
så kan folk ifrågasätta VARFÖR jag då skaffar hund,
när jag VET hur det kommer sluta.
Mitt enda svar är då, att trots att jag vet hur det kommer SLUTA,
så vet jag oxå att jag kommer må så mycket bättre under tiden,
och ge mej så mycket glädje att det väger upp sorgen när det är över.
För den glädjen och kärleken en hund, eller ett annat djur, ger
den kan inte jämföras med kärlek mellan människor.
Människor är alltid en gnutta egoistiska i varje handling,
det finns ingen handling som är helt och hållet altruistisk.
Allt vi gör, gör vi för att det på ett eller annat sätt gynnar oss själva,
kanske inte inom en omedelbar framtid, men nån gång.
Min ängel!
läs där vad den handlar om,
för jag är helt vääärdelös på att återge böcker,
och filmer med för den delen
Jag vet lixom inte VAD jag ska säga för att inte säga "för mycket",
så då är det bättre att jag låter människor som KAN berätta LAGOM
om vad boken handlar om !
Det var en otroligt gripande bok,
jag levde mej verkligen in i den.
Hon som skrivit den berättade så NAKET
om hur det är att ha autistiska barn,
och trots att Dale, som pojken heter, var hade grav klassisk autism,
så kunde jag småskrattande känna igen mej i en del av hans "ideer".
Hon var även noga med att poängtera vidden av det autistiska spektrumet,
som jag skrev i ett tidigare inlägg,
så finns det lika många grader av autism
som det finns människor med diagnosen.
För trots att många särdrag binder samman många av de med autism,
så finns det ändå lika många olikheter.
Det som gjorde denna boken så speciell för mej,
var att den beskrev bandet mellan ett barn och en hund.
Och hur man kan se en hund som en VÄN,
lika mycket en vän som en människa.
Jag har alltid haft mycket lättare med mina djurvänner
än med människovänner,
och det känns skönt att lixom se att det finns en förklaring till det.
När sedan Henry, som hunden hette, dog så grät jag floder.
Micke bara kollade in på mej där jag låg i sängen
med tårarna skvalande ner för kinderna,
och frågade "Är det nån som har dött igen?"
"Ja, hunden" tjöt jag då, och Micke skakade på huvudet . . .
Jag vet att Micke aldrig kommer att förstå hur mina band till mina djur,
eller djur i min närhet överhuvudtaget,
men jag älskar honom ändå.
Han älskar mej trots MINA svagheter,
så varför ska jag då inte älska honom trots HANS?
En av hans svagheter ÄR just detta att han har svårt att sätta sej in i
hur mina tankegångar och känslor fungerar.
Idag satt jag en lång stund med Kira på golvet,
för efter boken igår, så blev jag påmind om att
Kira inte heller kommer finnas vid min sida livet ut.
Det är nåt man måste försöka acceptera när man väljer att skaffa djur,
men det är ändå SVÅRT. Fruktansvärt svårt.
När man som jag, ÄR väldigt känslig för separationer,
så kan folk ifrågasätta VARFÖR jag då skaffar hund,
när jag VET hur det kommer sluta.
Mitt enda svar är då, att trots att jag vet hur det kommer SLUTA,
så vet jag oxå att jag kommer må så mycket bättre under tiden,
och ge mej så mycket glädje att det väger upp sorgen när det är över.
För den glädjen och kärleken en hund, eller ett annat djur, ger
den kan inte jämföras med kärlek mellan människor.
Människor är alltid en gnutta egoistiska i varje handling,
det finns ingen handling som är helt och hållet altruistisk.
Allt vi gör, gör vi för att det på ett eller annat sätt gynnar oss själva,
kanske inte inom en omedelbar framtid, men nån gång.
Min ängel!
I rymden finns inga känslor
Kom precis hem från stan,
vart på Bio Roy och sett filmen "I rymden finns inga känslor"
Jag skulle nog nästan vilja kalla den Sveriges svar på "Rainman",
dråpligt rolig och gripande.
Otroligt skickligt spelat av Bill Skarsgård,
det kan inte vara lätt för en "normal" människa att spela aspergare,
kanske lika svårt som för en aspergare att spela "normal"?
Jag har iaf svårt att spela normal . . .
Han måste ha läst på en himla massa, och kanske även träffat "riktiga" aspergare?
Var även lite kul att Bill Skarsgård och regissören Andreas Öhman
var där på bion, in real life lixom.
Och jag måste erkänna att jag blev lite kär i Bill! =)
Ur en synvinkel så kan jag tycka att filmen var lite generaliserande,
schablonmässig, i synsättet på Asperger,
men sedan så tänkte jag om lite,
för det var trots allt många av de utmärkande dragen
för just aspergers som "Simon" påvisade.
Sedan så får man inte glömma bort,
att det finns sååå många grader av Aspergers,
lika många personer med diagnosen,
lika många olika uttryck tar "störningen" sig.
Men jag gillade filmen, skarpt
Den gav många många hjärtliga skratt,
och som sagt, Bill gör rollen som Aspergaren Simon excellent!
En replik som gjorde mej speciellt varm i hjärtat,
var när Simon vid ett tillfälle sa nåt i stil med
"Jag är inte dum i huvvet, jag har bara Aspergers"
Det är precis så,
de kan verka dumma i huvvet, ouppfostrade och tröga,
men i själva verket är det många gånger tvärt om.
Intelligenser långt över det normala är inte ovanligt,
men ofta inom specifika områden.
Tex Simon, som räknade svåra fysikekvationer i huvudet.
Men när det kommer till sånt som "normala" människor ser som bagateller,
som att förstå ironi eller undanliggande meningar,
så kan det bli katastrofalt.
[Länk till sf.se, kolla trailern och håll utkik på när biljetterna släpps!]
[Länk till autismforum.se, om autism i allmänhet]
Jag försöker verkligen, jag gör det
Igår var en dålig dag.
Jag försöker passa in, verka normal,
föra en normal konversation
men trots det så känner jag mej som ett alien.
Orden kommer ut fel,
folk missförstår.
Jag blir spänd som en fiolsträng
Men det är inte så lätt att vara avslappnad när man vet
och märker tydligt att minst en i sällskapet
helst inte hade haft en där .
Vi var hos Micke's pappa igår,
och han har redan innan vi blev ihop
(han känner våra grannar på Orust)
tydligt och klart visat att han inte gillar varken mej
eller min, enligt honom, totalt misslyckade familj
(För övrigt så anser jag inte att han över huvudtaget
har nåt att säga till om där . .
Är det NÅN som har en icke komplett familj, så är det han! )
Eftersom jag ÄR väldigt känslig för sinnesstämningar,
och känner direkt om jag inte är helt välkommen,
så tycker jag det är SJUKT jobbigt att vara hos Micke's pappa,
och det hela blir inte bättre av att det tenderar
att alltid vara en rätt hög, jobbig ljudnivå,
gärna med störig bakgrundsmusik inblandad.
Igår var inget undantag.
Och jag hade dessutom ont i magen,
vilket gör det ÄNNU svårare för mej att slappna av.
Kände redan innan vi gick upp att magen inte var bra alls,
men jag vet att Micke gillar att umgås med sin pappa,
och jag har tyckt att det känts som om han lite grann
börjar acceptera mej, försöka förstå.
Men där misstog jag mej gravt tydligen.
Pga magen så gick jag hem tidigare.
Klarade inte av att sitta där med ett desperat leende på läpparna
och med ett ångestmonster fastklamrande längs ryggen.
När Micke kom hem så berättar han att han och Marco rykt ihop rejält,
där det huvudsakliga "bråk-temat" var mej,
och att Micke fortfarande är ihop med mej.
Marco tycker tydligen att jag borde växa upp och sluta må som jag gör,
ta ansvar för mej själv och skärpa mej.
För jag har ju faktiskt hållt på så här länge nu,
det borde väl GÅ ÖVER snart??!
Ja visst, det hade jag gärna gjort
OM JAG KUNNAT
Han verkar tro att jag tycker det är KUL att gå hemma hela dagarna,
att inte KLARA AV att jobba,
eller vissa dagar ens gå ur sängen.
Jag hade viljat byta liv med Marco för ett par dagar,
så han fick SE och KÄNNA hur det är att vara JAG
Jag lovar, han hade inte klarat av det, han hade tagit livet av sej.
För den känslan jag går runt med,
minst 6 av 7 av veckans dagar,
den är inte trevlig. Inte på något sätt.
Det är ibland är EN enda sak som står emellan en själv och döden,
en enda lite detalj som hindrar,
och det är rädslan av att misslyckas.
Eftersom jag vet att ett misslyckande till i den vägen innebär inspärrning
Och jag har lovat mej själv, ALDRIG mer sjukhus eller psyk.
ALDRIG.
Så idag mår jag SKIT.
Somnade runt fem - halv sex imorse,
och vaknade igen vid halv åtta.
Kommer bli en underbar dag.
Jag försöker passa in, verka normal,
föra en normal konversation
men trots det så känner jag mej som ett alien.
Orden kommer ut fel,
folk missförstår.
Jag blir spänd som en fiolsträng
Men det är inte så lätt att vara avslappnad när man vet
och märker tydligt att minst en i sällskapet
helst inte hade haft en där .
Vi var hos Micke's pappa igår,
och han har redan innan vi blev ihop
(han känner våra grannar på Orust)
tydligt och klart visat att han inte gillar varken mej
eller min, enligt honom, totalt misslyckade familj
(För övrigt så anser jag inte att han över huvudtaget
har nåt att säga till om där . .
Är det NÅN som har en icke komplett familj, så är det han! )
Eftersom jag ÄR väldigt känslig för sinnesstämningar,
och känner direkt om jag inte är helt välkommen,
så tycker jag det är SJUKT jobbigt att vara hos Micke's pappa,
och det hela blir inte bättre av att det tenderar
att alltid vara en rätt hög, jobbig ljudnivå,
gärna med störig bakgrundsmusik inblandad.
Igår var inget undantag.
Och jag hade dessutom ont i magen,
vilket gör det ÄNNU svårare för mej att slappna av.
Kände redan innan vi gick upp att magen inte var bra alls,
men jag vet att Micke gillar att umgås med sin pappa,
och jag har tyckt att det känts som om han lite grann
börjar acceptera mej, försöka förstå.
Men där misstog jag mej gravt tydligen.
Pga magen så gick jag hem tidigare.
Klarade inte av att sitta där med ett desperat leende på läpparna
och med ett ångestmonster fastklamrande längs ryggen.
När Micke kom hem så berättar han att han och Marco rykt ihop rejält,
där det huvudsakliga "bråk-temat" var mej,
och att Micke fortfarande är ihop med mej.
Marco tycker tydligen att jag borde växa upp och sluta må som jag gör,
ta ansvar för mej själv och skärpa mej.
För jag har ju faktiskt hållt på så här länge nu,
det borde väl GÅ ÖVER snart??!
Ja visst, det hade jag gärna gjort
OM JAG KUNNAT
Han verkar tro att jag tycker det är KUL att gå hemma hela dagarna,
att inte KLARA AV att jobba,
eller vissa dagar ens gå ur sängen.
Jag hade viljat byta liv med Marco för ett par dagar,
så han fick SE och KÄNNA hur det är att vara JAG
Jag lovar, han hade inte klarat av det, han hade tagit livet av sej.
För den känslan jag går runt med,
minst 6 av 7 av veckans dagar,
den är inte trevlig. Inte på något sätt.
Det är ibland är EN enda sak som står emellan en själv och döden,
en enda lite detalj som hindrar,
och det är rädslan av att misslyckas.
Eftersom jag vet att ett misslyckande till i den vägen innebär inspärrning
Och jag har lovat mej själv, ALDRIG mer sjukhus eller psyk.
ALDRIG.
Så idag mår jag SKIT.
Somnade runt fem - halv sex imorse,
och vaknade igen vid halv åtta.
Kommer bli en underbar dag.
Getingbett är inge bra . . .
Han är vacker min kära pojkvän!!
En reeeedig pencillinkur a`la häst i tio dagar blir det för hans del!
(Micke bara suckade när jag tvingade honom att ställa upp på kort,
han tycker nog jag är lite lätt bloggskadad . . . )
En reeeedig pencillinkur a`la häst i tio dagar blir det för hans del!
(Micke bara suckade när jag tvingade honom att ställa upp på kort,
han tycker nog jag är lite lätt bloggskadad . . . )
Hypnotisören - Lars Kepler
Som ni kanske minns, så skapade jag en ny kategori för ett tag sedan,
"Böcker/Filmer", där jag tänkte skriva upp lite böcker och filmer jag sett.
[Bilden är en länk till boken på AdLibris.se]
Igår läste jag ut Hypnotisören av Lars Kepler,
min första tanke var "Oj, helvete vilken bra bok!"
Men efter lite analyserande så kom lite grus in i maskineriet.
Det var liiiite för mycket "lösa trådar" för min smak,
mycket villospår som jag ändå hade viljat haft en förklaring på.
Men bortsett från dom, om man väljer att se dom som just villospår,
blindspår för att förvilla läsaren, så var det en mycket bra bok!
Välskriven och fruktansvärt skrämmande,
jag låg och mumlade "Åh helvete" och "Fy fan. . !"
så att Micke undrade vad det var med mej vid ett par tillfällen
Jag fasas över hur sjuka människor det finns,
och i denna boken så är det sjuka så verkligt,
som något som verkligen kan ske.
Sån skräck skrämmer mej allra mest,
vampyrer, spöken och monster i all ära.
Men oftast så bor de allra hemskaste monster inuti vanliga människor.
Man vet aldrig i vilken man, kvinna eller tillochmed litet barn
som ondskan ska blomma ut.
Man går aldrig säker.
Den gråa, vanligt trista mannen du sitter mittemot på bussen
kanske är sjuk, galen,
och har barn inspärrade i sin källare.
Eller den lilla pojken med alldeles för klumpig väska,
som du antar innehåller träningskläder,
kanske i verkligheten innehåller en styckad kropp.
Man kan aldrig riktigt veta,
och iallafall JAG blir paranoid av mindre!
"Böcker/Filmer", där jag tänkte skriva upp lite böcker och filmer jag sett.
[Bilden är en länk till boken på AdLibris.se]
Igår läste jag ut Hypnotisören av Lars Kepler,
min första tanke var "Oj, helvete vilken bra bok!"
Men efter lite analyserande så kom lite grus in i maskineriet.
Det var liiiite för mycket "lösa trådar" för min smak,
mycket villospår som jag ändå hade viljat haft en förklaring på.
Men bortsett från dom, om man väljer att se dom som just villospår,
blindspår för att förvilla läsaren, så var det en mycket bra bok!
Välskriven och fruktansvärt skrämmande,
jag låg och mumlade "Åh helvete" och "Fy fan. . !"
så att Micke undrade vad det var med mej vid ett par tillfällen
Jag fasas över hur sjuka människor det finns,
och i denna boken så är det sjuka så verkligt,
som något som verkligen kan ske.
Sån skräck skrämmer mej allra mest,
vampyrer, spöken och monster i all ära.
Men oftast så bor de allra hemskaste monster inuti vanliga människor.
Man vet aldrig i vilken man, kvinna eller tillochmed litet barn
som ondskan ska blomma ut.
Man går aldrig säker.
Den gråa, vanligt trista mannen du sitter mittemot på bussen
kanske är sjuk, galen,
och har barn inspärrade i sin källare.
Eller den lilla pojken med alldeles för klumpig väska,
som du antar innehåller träningskläder,
kanske i verkligheten innehåller en styckad kropp.
Man kan aldrig riktigt veta,
och iallafall JAG blir paranoid av mindre!
Fredag den 13:e en dag i förskott?
Idag är inte min dag helt enkelt .
Först så skär jag upp fingret på osthyveln,
ja ja, fråga mej inte hur jag lyckas.
Men jag kan ju erkänna att det inte är första gången.
Det gör ONT och glipar en del,
för jag lyckas alltid skära mej på såna ställen
där man inte KAN undgå komma när snittytan!
Men till det stora "otursmomentet" som gör mej så jävla arg/irriterad
Jag skickade tillbaka ett par Converse till Laredoute förra veckan,
tyckte det borde kommit fram nu,
så jag kollar "min sida" på laredoute.se IGEN.
Men icke, ingen retur mottagen,
så jag kollar upp kvittot jag fick när jag lämnade in paketet,
och söker på kollinumret på posten.se.
Där visar det sej, att paketet spårlöst försvunnit!
Ett par timmar efter att jag lämnat in det är det registrerat
att en sortering gjorts, men sedan inte ett jota.
Så jag tar mod till mej och går upp till Posten här i Majorna,
för att kolla om dom kanske kan spåra paketet.
Det kunde dom inte.
Så jag får reklamera och hoppas posten ersätter mej.
MEN eftersom våran hemtele är pajj, '
och det blir dyrt att ringa långa samtal me mobil
så tänkte jag göra reklamationen via nätet.
Men tror ni inte det "är något tillfälligt fel på tjänsten" då?
Dra mej baklänges och fuck me sideways . . .
Jävla helvetes skit.
Detta är första gången jag ens beställer nåt "vettigt" via postorder,
("vettigt" = "dyrt" i min ordlista . . . )
och framförallt absolut första gången jag returnerar nåt,
såklart det ska bli fel!!
Typiskt mej. Jag tror ta mej fan jag FÖDDES fel oxå.
uppochner eller bakochfram
eller va fan som helst.
Mamma. stoppa tillbaka mej och gör om mej,
jag reklamerar mej själv!!!!
En sak är iaf säker, imorn är det fredag den 13e,
och jag tänker INTE gå utanför lägenheten!
Helst inte lämna sängen heller!!
Först så skär jag upp fingret på osthyveln,
ja ja, fråga mej inte hur jag lyckas.
Men jag kan ju erkänna att det inte är första gången.
Det gör ONT och glipar en del,
för jag lyckas alltid skära mej på såna ställen
där man inte KAN undgå komma när snittytan!
Men till det stora "otursmomentet" som gör mej så jävla arg/irriterad
Jag skickade tillbaka ett par Converse till Laredoute förra veckan,
tyckte det borde kommit fram nu,
så jag kollar "min sida" på laredoute.se IGEN.
Men icke, ingen retur mottagen,
så jag kollar upp kvittot jag fick när jag lämnade in paketet,
och söker på kollinumret på posten.se.
Där visar det sej, att paketet spårlöst försvunnit!
Ett par timmar efter att jag lämnat in det är det registrerat
att en sortering gjorts, men sedan inte ett jota.
Så jag tar mod till mej och går upp till Posten här i Majorna,
för att kolla om dom kanske kan spåra paketet.
Det kunde dom inte.
Så jag får reklamera och hoppas posten ersätter mej.
MEN eftersom våran hemtele är pajj, '
och det blir dyrt att ringa långa samtal me mobil
så tänkte jag göra reklamationen via nätet.
Men tror ni inte det "är något tillfälligt fel på tjänsten" då?
Dra mej baklänges och fuck me sideways . . .
Jävla helvetes skit.
Detta är första gången jag ens beställer nåt "vettigt" via postorder,
("vettigt" = "dyrt" i min ordlista . . . )
och framförallt absolut första gången jag returnerar nåt,
såklart det ska bli fel!!
Typiskt mej. Jag tror ta mej fan jag FÖDDES fel oxå.
uppochner eller bakochfram
eller va fan som helst.
Mamma. stoppa tillbaka mej och gör om mej,
jag reklamerar mej själv!!!!
En sak är iaf säker, imorn är det fredag den 13e,
och jag tänker INTE gå utanför lägenheten!
Helst inte lämna sängen heller!!
Stand Up och getingar
Igår va jag och skrutt in till stan för att kolla stand up'en,
som jag tror jag skrev om igår.
När vi väntade på bussen in så lyckas skrutt bli stucken av en geting,
läskigt värre när jag var tvungen att plocka ur gadden ur armen på han.
Men iväg kom vi iaf, Micke mår dock inte helt 100 idag,
han sa förut att han tror han har lite feber,
vilket han misstänker är getingens fel.
Han är kanske lite smått getingallergisk .
Väl inne i stan så började jag fundera på vad jag gett mej in på,
MASSA folk, överallt, men efter ett par cider så kunde jag andas igen.
Själva stand up'en var väl bra,
dock så körde dom vi sett innan väldigt mkt samma saker.
Dom vi såg för nån vecka sen på Kronhusbodarna, Sunny Stand up,
är väl rätt så förklarligt att dom kör samma manus,
men några av dom andra såg vi för fleeera månader sedan,
på Big Comedy på Rondo, dom borde kunnat förnyat sej lite bättre
Men, för att faktiskt vara GRATIS, så ska man väl inte klaga för mkt ^_^
Får se ifall det blir nån mer sväng till stan och Kalaset,
allt folk tilltalar mej inte så jättemycket om jag ska va ärlig . . .
som jag tror jag skrev om igår.
När vi väntade på bussen in så lyckas skrutt bli stucken av en geting,
läskigt värre när jag var tvungen att plocka ur gadden ur armen på han.
Men iväg kom vi iaf, Micke mår dock inte helt 100 idag,
han sa förut att han tror han har lite feber,
vilket han misstänker är getingens fel.
Han är kanske lite smått getingallergisk .
Väl inne i stan så började jag fundera på vad jag gett mej in på,
MASSA folk, överallt, men efter ett par cider så kunde jag andas igen.
Själva stand up'en var väl bra,
dock så körde dom vi sett innan väldigt mkt samma saker.
Dom vi såg för nån vecka sen på Kronhusbodarna, Sunny Stand up,
är väl rätt så förklarligt att dom kör samma manus,
men några av dom andra såg vi för fleeera månader sedan,
på Big Comedy på Rondo, dom borde kunnat förnyat sej lite bättre
Men, för att faktiskt vara GRATIS, så ska man väl inte klaga för mkt ^_^
Får se ifall det blir nån mer sväng till stan och Kalaset,
allt folk tilltalar mej inte så jättemycket om jag ska va ärlig . . .
Sista boken utläst
Japp, nu har jag läst ut den sista boken i Isfolket-serien.
Fy fan va tomt det känns nu . . .
Så har det iofs känts alla gånger jag läst böckerna,
så jag var ju beredd på det.
Men ändå.
Micke sa igår "Men börja om från början igen då?"
men det fungerar inte riktigt så. haha
Ganska exakt två månader tog det mej att läsa ut serien denna gången.
Plus ett par andra böcker inemellan,
så drygt 50 böcker på två månader.
Det är rätt så bra jobbat va? haha
Idag startar Göteborgs Kulturkalas,
stand up på Storan ikväll.
Håller sej vädret i skinnet så ska vi nog dit!
Jag känner mej dock lite grann som en folkilsken terrier idag.
Vill mest bara skrika.
Har haft den känslan väldigt länge nu,
den att bara vilja skrika,
rätt ut, och slå sönder saker.
Vet inte vart det kommer ifrån,
men att det är nån form av ångest, DET vet jag.
Ångesten har vart min följeslagare så länge nu,
så den lyckas inte förklä sig längre.
Den kan inte gömma sej för mej,
och jag kan heller inte gömma mej för den,
så pilutta mej och den på samma gång lixom . . .
Det är en förbaskad katt och råtta-lek,
jag vet bara inte riktigt vem som jagar vem.
Vem är hönan, vem är ägget?
Katten på råttan och råttan på ägget. eller . . osten kanske det är?
Fy fan va tomt det känns nu . . .
Så har det iofs känts alla gånger jag läst böckerna,
så jag var ju beredd på det.
Men ändå.
Micke sa igår "Men börja om från början igen då?"
men det fungerar inte riktigt så. haha
Ganska exakt två månader tog det mej att läsa ut serien denna gången.
Plus ett par andra böcker inemellan,
så drygt 50 böcker på två månader.
Det är rätt så bra jobbat va? haha
Idag startar Göteborgs Kulturkalas,
stand up på Storan ikväll.
Håller sej vädret i skinnet så ska vi nog dit!
Jag känner mej dock lite grann som en folkilsken terrier idag.
Vill mest bara skrika.
Har haft den känslan väldigt länge nu,
den att bara vilja skrika,
rätt ut, och slå sönder saker.
Vet inte vart det kommer ifrån,
men att det är nån form av ångest, DET vet jag.
Ångesten har vart min följeslagare så länge nu,
så den lyckas inte förklä sig längre.
Den kan inte gömma sej för mej,
och jag kan heller inte gömma mej för den,
så pilutta mej och den på samma gång lixom . . .
Det är en förbaskad katt och råtta-lek,
jag vet bara inte riktigt vem som jagar vem.
Vem är hönan, vem är ägget?
Katten på råttan och råttan på ägget. eller . . osten kanske det är?
Kubbspel och tandagnissel
Nåja, så mycket tandagnissel blev det väl inte,
men rubriken blev så "fattig" med bara "Kubbspel" =)
Helgen spenderades hemma på Orust.
Det årliga kubbmästerskapet gick av stapeln i lördags,
och självklart så vann inte våran familj i år heller.
*suck*
Dom andra tränar i smyg för fasiken!
Det går inte an! haha
Nå, det var trevligt iaf, och vi klarade oss hyffsat undan regnet oxå.
Kom en skvätt precis i början av kvällen,
men det drog förbi rätt snabbt.
Mattias, Wilma och Hebbe - Gullungar!
(Fjärde gullungen - Emelie, syns i bakgrunden)
Jag försöker pussa Kallio, men han är blyg
(Och Micke en fruktansvärt dålig fotograf!)
Igår innan vi skulle åka hem,
sisådär två timmar innan bussen från Varekil skulle gå,
så ringen Wilma och frågar om jag inte kan måla hennes naglar.
Så jag får ta min första hjälpen väska
och traska ner till dom =)
Wilma ville ha blåa naglar med rosa blommor,
så det fick hon.
Och Hebbe kunde ju inte vara sämre han,
svarta naglar med vita döskallar på SKULLE han ha.
"Men jag vet inte om jag kan måla döskallar" sa jag då
"Men jag VILL HA döskallar" säger Hebbe
"Men . . Kan inte du ALLT, Cissi?" säger Wilma med stora ögon
"Klart jag kan allt" säger jag,
och målar något som skulle kunna föreställa döskallar på Hebbes svarta naglar.
Tänk att dom har sådan tilltro till mej,
det känns rätt så bra! =)
Sammanfattningsvis var det en bra helg,
trots att min Isciasnerv totalt låg i kläm
Så det kändes som om jag hade tandvärk i benet,
som jag så fint uttrycker det.
Det lixom isar och ilar på samma sätt som när man har tandvärk!
Bjuder på en klassisk "Ceca-bild" med.
Mattias är mästerfotografen,
därav den "något" lutande marken . . .
men rubriken blev så "fattig" med bara "Kubbspel" =)
Helgen spenderades hemma på Orust.
Det årliga kubbmästerskapet gick av stapeln i lördags,
och självklart så vann inte våran familj i år heller.
*suck*
Dom andra tränar i smyg för fasiken!
Det går inte an! haha
Nå, det var trevligt iaf, och vi klarade oss hyffsat undan regnet oxå.
Kom en skvätt precis i början av kvällen,
men det drog förbi rätt snabbt.
Mattias, Wilma och Hebbe - Gullungar!
(Fjärde gullungen - Emelie, syns i bakgrunden)
Jag försöker pussa Kallio, men han är blyg
(Och Micke en fruktansvärt dålig fotograf!)
Igår innan vi skulle åka hem,
sisådär två timmar innan bussen från Varekil skulle gå,
så ringen Wilma och frågar om jag inte kan måla hennes naglar.
Så jag får ta min första hjälpen väska
och traska ner till dom =)
Wilma ville ha blåa naglar med rosa blommor,
så det fick hon.
Och Hebbe kunde ju inte vara sämre han,
svarta naglar med vita döskallar på SKULLE han ha.
"Men jag vet inte om jag kan måla döskallar" sa jag då
"Men jag VILL HA döskallar" säger Hebbe
"Men . . Kan inte du ALLT, Cissi?" säger Wilma med stora ögon
"Klart jag kan allt" säger jag,
och målar något som skulle kunna föreställa döskallar på Hebbes svarta naglar.
Tänk att dom har sådan tilltro till mej,
det känns rätt så bra! =)
Sammanfattningsvis var det en bra helg,
trots att min Isciasnerv totalt låg i kläm
Så det kändes som om jag hade tandvärk i benet,
som jag så fint uttrycker det.
Det lixom isar och ilar på samma sätt som när man har tandvärk!
Bjuder på en klassisk "Ceca-bild" med.
Mattias är mästerfotografen,
därav den "något" lutande marken . . .