Kom nu jag är kroniskt låg . . .
. . . bara mörkret hörs
| Ibland har låtar en förmåga att beskriva sådant,
| som man inte riktigt lyckas sätta ord på.
| Vissa text-rader förklarar så träffsäkert hur man mår,
| eller inte mår, i vissa fall.
| Jag tror, att jag enbart med hjälp av Kent och LW låtar
| skulle kunna "komponera" ihop en text
| som helt beskriver mej och mitt liv.
Jag mår för tillfället allt annat än bra.
Därav åter igen dålig uppdatering här på bloggen,
men för att göra min lilla mamma lite lugnare,
så skriver jag nu en snutt.
Ibland kan jag känna att jag inte borde "censurera" mej själv,
och mitt mående i bloggen,
för bloggen ska ju handla om mej och mitt liv
Men i många fall så är det bäst med lite censurering,
både för mej och min omgivning.
Skulle jag alltid skriva precis hur jag mår/tänker/känner
så finns risken för att min mamma
(och mormor, som oxå läser min blogg ibland)
skulle få en smärre hjärtattack,
flertalet av mina vänner skulle omedelbart ringa psykakuten osv.
Jag orkar inte med sånt.
Dom allra flesta i min omgivning VET att jag är sjuk,
och att jag mår därefter.
Jag har valt att vara öppen med mitt mående,
vill nån veta i detalj hur jag mår,
så berättar jag, utan större censurering.
Men jag vill inte våldspenetrera någons hjärna med min ångest,
jag vet ju att många av er har nog med eran egen . . .
Förr så ville jag hellre att folk skulle se mej som "normal"
och "frisk" och alla andra vackra ord som beskriver ett tillstånd
långt ifrån vad jag är.
Men efter många många år som "o-normal" och "o-frisk"
så insåg jag att det inte är till någon fördel,
varken för mej eller min omgivning
att jag slår blå dunster i ögonen på båda parterna
genom att le, dra ner tröjärmarna och låssas att allt är bra.
I vissa lägen väljer jag fortfarande den lätta vägen,
den vitalögnerkantade stigen,
som egentligen leder helt fel.
Men som i många fall trots det är just lättare.
Förstår ni då, ni som är "normala" och "friska"
hur jävla jobbig den "rätta vägen" kan vara?´
Nej, jag tänker inte klaga och gråtande bedyra att mitt liv suger så skarpt
och att ni borde tycka synd om mej,
jag önskar bara att NÅGON skulle kunna försöka förstå
Och med NÅGON så menar jag en sådan person,
som själv inte är, eller har varit, fången inuti sej själv.
En sådan person, för vilken ordet ÅNGEST endast kan förknippas med
plugg, kärlek eller bikini.
Skulle jag kunna, så hade jag jättegärna låtit er smaka på min ångest.
Jag kan försöka förklara verbalt tills mina läppar blöder,
och jag kan skriva tills jag slitit ner mina naglar,
men det GÅR aldrig att helt förklara,
och få motparten att förstå
Därför går det heller inte att bli helt accepterad
NÅGONSIN.
Hmm. Det känns som om jag på nåt sätt tappat bort tråden,
och vad jag egentligen ville säga.
Men, eftersom detta är MIN blogg
och därför oxå får fyllas med mitt ordbajseri
så låter jag det stå kvar.
Något inom mej ville få skriva det,
så varför då radera det,
och på så sätt trycka tillbaka det igen?
Och ni som sitter där, dumma nog att störa er på vad jag skriver;
Jag bryr mej inte!
| Ibland har låtar en förmåga att beskriva sådant,
| som man inte riktigt lyckas sätta ord på.
| Vissa text-rader förklarar så träffsäkert hur man mår,
| eller inte mår, i vissa fall.
| Jag tror, att jag enbart med hjälp av Kent och LW låtar
| skulle kunna "komponera" ihop en text
| som helt beskriver mej och mitt liv.
Jag mår för tillfället allt annat än bra.
Därav åter igen dålig uppdatering här på bloggen,
men för att göra min lilla mamma lite lugnare,
så skriver jag nu en snutt.
Ibland kan jag känna att jag inte borde "censurera" mej själv,
och mitt mående i bloggen,
för bloggen ska ju handla om mej och mitt liv
Men i många fall så är det bäst med lite censurering,
både för mej och min omgivning.
Skulle jag alltid skriva precis hur jag mår/tänker/känner
så finns risken för att min mamma
(och mormor, som oxå läser min blogg ibland)
skulle få en smärre hjärtattack,
flertalet av mina vänner skulle omedelbart ringa psykakuten osv.
Jag orkar inte med sånt.
Dom allra flesta i min omgivning VET att jag är sjuk,
och att jag mår därefter.
Jag har valt att vara öppen med mitt mående,
vill nån veta i detalj hur jag mår,
så berättar jag, utan större censurering.
Men jag vill inte våldspenetrera någons hjärna med min ångest,
jag vet ju att många av er har nog med eran egen . . .
Förr så ville jag hellre att folk skulle se mej som "normal"
och "frisk" och alla andra vackra ord som beskriver ett tillstånd
långt ifrån vad jag är.
Men efter många många år som "o-normal" och "o-frisk"
så insåg jag att det inte är till någon fördel,
varken för mej eller min omgivning
att jag slår blå dunster i ögonen på båda parterna
genom att le, dra ner tröjärmarna och låssas att allt är bra.
I vissa lägen väljer jag fortfarande den lätta vägen,
den vitalögnerkantade stigen,
som egentligen leder helt fel.
Men som i många fall trots det är just lättare.
Förstår ni då, ni som är "normala" och "friska"
hur jävla jobbig den "rätta vägen" kan vara?´
Nej, jag tänker inte klaga och gråtande bedyra att mitt liv suger så skarpt
och att ni borde tycka synd om mej,
jag önskar bara att NÅGON skulle kunna försöka förstå
Och med NÅGON så menar jag en sådan person,
som själv inte är, eller har varit, fången inuti sej själv.
En sådan person, för vilken ordet ÅNGEST endast kan förknippas med
plugg, kärlek eller bikini.
Skulle jag kunna, så hade jag jättegärna låtit er smaka på min ångest.
Jag kan försöka förklara verbalt tills mina läppar blöder,
och jag kan skriva tills jag slitit ner mina naglar,
men det GÅR aldrig att helt förklara,
och få motparten att förstå
Därför går det heller inte att bli helt accepterad
NÅGONSIN.
Hmm. Det känns som om jag på nåt sätt tappat bort tråden,
och vad jag egentligen ville säga.
Men, eftersom detta är MIN blogg
och därför oxå får fyllas med mitt ordbajseri
så låter jag det stå kvar.
Något inom mej ville få skriva det,
så varför då radera det,
och på så sätt trycka tillbaka det igen?
Och ni som sitter där, dumma nog att störa er på vad jag skriver;
Jag bryr mej inte!
Postat av: tessituss
Älskar dig systeryster!
Postat av: jenn
älskade ceca... min fina! jag saknar dig, och även om inget är som det var mellan oss och tiden rinner iväg så vet du att mina tankar är med dig och att mitt hjärta slår för dig! genom allt <3
