Ceca - tankar om livet i allmänhet

Oj, detta var inget lätt ämne.
För det är ju, som så mycket annat,
en definitionsfråga

Menar dom första kärleken,
som i när man gick på dagis och var kär i sin kusin,
eller mer som i första “mogna kärleken”?
Oavsett vilket som åsyftas,
så kan jag bara svara
“Ingen jävla aning” på senaste frågan.
Min första “Dagis-kärlek” var min kusin Mattias,
så det får bli svaret på den frågan.

Men om man ska gå djupare,
och försöka ta reda på första KÄRLEKEN,
så skulle jag vilja gå lite över gränserna.
Jag hör till dom som anser att kärlek är ett väldigt
komplext begrepp, jag anser att kärlek inte enbart
kan infinna sig mellan två personer.
Varken två personer av samma kön,
eller överhuvudtaget två människor . . .

Jag skulle istället villa ge titeln
"Min första kärlek" till Freja.
Hon lärde mej, under den jämförelsevis korta tiden
som vi fick ihop, vad kärlek faktiskt var.
Hon lärde mej hur man helt utan begränsningar
faktiskt kan tillåta sig våga älska en annan varelse,
och bli så utan förbehåll älskad tillbaka.
Jag har aldrig tidigare,
och aldrig efteråt
varit med om en sådan "Love at first sight"
som med henne.
Och ska jag vara helt ärlig,
så tror jag inte att det kommer ske i framtiden heller.
För, det farliga med kärlekens eld,
är att det är så lätt att bränna sig
Bli skadad, brännmärkt, för resten av livet . . .

Ja, Freja lärde mej att älska,
och att våga släppa någon nära
men hon lärde mej dessvärre oxå
att inget varar för evig,
att livet är en föränderlig faktor
som inget annat än ödet rår på.
Och hon lärde mej, att smärtan som elden ger
när den bränner sönder en själ,
nästar förtar ljuvligheten när den bara värmer.

När Freja dog, så rasade hela min värld,
och jag visste direkt
att jag aldrig skulle komma att
tillåta mej själv älska så igen.
Så utan förbehåll, utan tveksamhet
så helt utan rimliga gränser.

Freja blev en milstolpe i mitt liv,
inget skulle bli sej likt efter henne.
Men, jag anser henne ändå som min första kärlek,
för hur ont det än gjorde när hon dog,
och hur mycket det ännu smärtar,
snart nio år senare.
Så gav hon så mycket mer än det hon tog med sej,
hon gav mej tro på mej själv
och inte minst av allt
så gav hon mej så mycket mer kärlek
än vad någon, varken innan eller efter,
har kunnat ge.

Och hon hade framförallt förmågan
att locka fram kärleken ur mej,
att ge mej mod att älska.

Jag tror att jag sakta börjar våga igen,
men som med så mycket annat,
så är det en bit kvar på vägen
Och flera krig står kvar att erövra