En förvirrad flickas tankar
Hon ville springa,
ibland ville hon springa så långt
att marken inte hann med
Hon ville flyga,
fly bort ifrån allt
Men ibland ville hon falla
falla hårt
falla långt, lång, långt
falla länge
Hon satt instängd på sitt rum hela dagarna
hela nätterna
Målade krossade andetag på huden,
ångestkartor kallade hon det
Hon fingrade i halsen,
letade efter en ångest hon trodde fanns där
En ångest som sedan placerades i påsar
för att sedan förpassas bort
långt långt bort
Där ingen mamma letar . . .
Ångest är blod
och blod är ensamhet,
uppgivenhet, frihet
Hon tappade orken för allt socialt liv
och gömde sig bakom trötta ögon och undanflykter
"Jag är så otroligt mätt ifrån frukosten" och
"Låt-mej-bara-vara-jag-vill-bara-dö"
Andras blickar förföljde henne oroligt,
sökte efter vetskap
Eller en bekräftande blick
på att hon fortfarande levde,
nånstans där inne ibland allt kaos
Bland alla splittrade drömmar
om framtiden
Men hennes skratt och hennes leende läppar
fick alltid deras oro att stillas
Hon gömde maten i tröjärmen,
för att lura folk att hon faktiskt åt,
ja, hon mådde faktiskt bra
Hon tänkte att
"Ni kan få mig om ni vill ha mig"
men när de räckte fram sina händer
så backade hon undan
Hon tog deras kärlek som ett hån,
ett hårt slag som svider som salt i såren
för inte kunde väl någon älska henne?
...på riktigt
Full av rivsår inuti och utanpå,
med ett trasigt hjärta i sin hand
Vis av vetskapen om att allt annat
försvinner långsamt
när man slutar andas försiktigt,
när man andas i panik
Man blir så mycket mera levande,
när allt annat slutar existera
"Världen blir din om du vill ha den" sa du,
men alla ord stannade ivägen när hon grävde ner alla
rakblad under ljuset och
slutade smeka sin hals blodig för att
inte glömma hur man andas
Nu finns ingenting förutom
tomhet tomhet
tomhet
Lögner som alla går på
men som lägger sig som stenar i hennes vintervilsna ögon
Hennes fotsteg är tunga mot den hårda marken
och den tankelösa existensen
har förlängesedan suddats ut och blivit till
Luft
© Cecilia Carlsson
ibland ville hon springa så långt
att marken inte hann med
Hon ville flyga,
fly bort ifrån allt
Men ibland ville hon falla
falla hårt
falla långt, lång, långt
falla länge
Hon satt instängd på sitt rum hela dagarna
hela nätterna
Målade krossade andetag på huden,
ångestkartor kallade hon det
Hon fingrade i halsen,
letade efter en ångest hon trodde fanns där
En ångest som sedan placerades i påsar
för att sedan förpassas bort
långt långt bort
Där ingen mamma letar . . .
Ångest är blod
och blod är ensamhet,
uppgivenhet, frihet
Hon tappade orken för allt socialt liv
och gömde sig bakom trötta ögon och undanflykter
"Jag är så otroligt mätt ifrån frukosten" och
"Låt-mej-bara-vara-jag-vill-bara-dö"
Andras blickar förföljde henne oroligt,
sökte efter vetskap
Eller en bekräftande blick
på att hon fortfarande levde,
nånstans där inne ibland allt kaos
Bland alla splittrade drömmar
om framtiden
Men hennes skratt och hennes leende läppar
fick alltid deras oro att stillas
Hon gömde maten i tröjärmen,
för att lura folk att hon faktiskt åt,
ja, hon mådde faktiskt bra
Hon tänkte att
"Ni kan få mig om ni vill ha mig"
men när de räckte fram sina händer
så backade hon undan
Hon tog deras kärlek som ett hån,
ett hårt slag som svider som salt i såren
för inte kunde väl någon älska henne?
...på riktigt
Full av rivsår inuti och utanpå,
med ett trasigt hjärta i sin hand
Vis av vetskapen om att allt annat
försvinner långsamt
när man slutar andas försiktigt,
när man andas i panik
Man blir så mycket mera levande,
när allt annat slutar existera
"Världen blir din om du vill ha den" sa du,
men alla ord stannade ivägen när hon grävde ner alla
rakblad under ljuset och
slutade smeka sin hals blodig för att
inte glömma hur man andas
Nu finns ingenting förutom
tomhet tomhet
tomhet
Lögner som alla går på
men som lägger sig som stenar i hennes vintervilsna ögon
Hennes fotsteg är tunga mot den hårda marken
och den tankelösa existensen
har förlängesedan suddats ut och blivit till
Luft
© Cecilia Carlsson
Postat av: Mamma
Vill bara än en gång tala om att jag älskar dig mitt älskade barn. Kommer jag alltid att göra. Oavsett hur knasig du ibland blir/är :-))
