Framtidsångest

Jag har sån fruktansvärd ångest, eller nej, panik,
inför framtiden. Inför hösten då min sjukskrivning går ut.
Och som läget är nu, så har jag ingen aning om vem som
kommer kunna skriva ett vettigt sjukintyg,
som kan ge störst möjlighet att få förlängt.
Den polksfitte-läkaren jag va till för ett par veckor sedan
är ju inte ens att tänka på . . .

För jag vet att jag inte kommer klara av att börja jobba/plugga 100%,
och med denna ångesten som allt detta skapar,
så kommer jag heller inte vara kapabel till att arbeta med mej själv.
Det blir lixom ett hamsterhjul som bara snurrar på,
en nedåtgående spiral som bara ökar takten hela tiden.
Och jag står ständigt på ruta ett.

Jag vill så jävla gärna kunna jobba/praktisera/plugga,
men bara tanken på det gör att jag börjar svettas och hyperventilera.
Ta bara detta med skrivarkursen som exempel,
det är så sjukt jobbigt, och jag får sån massiv ångest
bara av att vara bland folk,
och av att göra sånt som rubbar mina cirklar.
Så mycket ångest att jag på vägen hem idag
starkt övervägde att slänga mej framför närmsta bil.
Jag får panik.

Jag hatar osäkerheten inför framtiden,
och jag vet att jag alltid förstorar upp allt,
får allt att bli till katastrof i min hjärna.
Men det är ju lixom så det är,
och det hör till viss del till diagnosen(-erna)
Men oavsett orsak, så är det som det är.

Ja. Som ni kanske märker av mitt sätt att skriva
så är jag lite lätt insnöad och panikslagen.
Jag vet inte vad jag ska göra,
vad jag ska säga
Jag vet inte
något
förutom att det ibland är så fruktansvärt svårt att komma ihåg
hur man gör för att andas.
Så svårt att ens vilja andas ibland . . .

Den där värdelöshetskänslan är så fruktansvärt närvarande nu igen,
lika närvarande som tårarna som hela dagarna
bränner innanför mina ögonlock.
Jag vet inte hur länge jag kommer orka håll lågan uppe.
Jag sover fruktansvärt dåligt på nätterna,
drömmer mardrömmar, hallucinerar 
och vaknar med sömnparalyser nästan varje natt.
Fastän jag vid det här laget har jag lärt mej,
att känna igen åtminstone paralyserna,
och att klara av att stå emot skräcken innan dom släpper
Hallucinationerna är däremot värre.

Sömnproblemen gör mej även mer mottaglig för "hennes" påträngningar
Hon våldtar min hjärna flera gånger om dagen,
men än så länge lyckas jag stå emot.
Men bara att önskan om att bli anorektisk igen gnager inom mej,
är ett mycket dåligt tecken.
Jag vet det så väl. Och jag kämpar emot.
Men jag vet inte hur mycket mer oro,
hur mycket mer ångest jag klarar.

Men jag vet däremot hur det skulle gå OM jag blir utförsäkrad i höst.
Och jag hoppas så innerligt att dom som tar besluten förstår.
Dom tre månaderna som jag blir utslängd i arbetslivet "på prov",
kommer räcka för att förstöra allt som jag byggt upp dom senaste åren.
Både jag och min omgivning vet hur fort jag rasar,
och hur hårt jag slår mej när jag landar
Och jag tvivlar på att jag kommer klara av en sådan resa en gång till.
Förra gången var jag hårsmånen från att stryka med,
och min kropp har inte direkt blivit starkare under dessa åren
i något som kan liknas vid ett ätstörnings-Limbo.
JAG vill inte bli sjuk(are) igen.
Men HON vill det desto mer . . .

Frågan är om min vilja är tillräckligt stark för att stå emot

Postat av: Ullis

Kämpa på!!!

2011-04-04 @ 21:27:56
Postat av: Emelie

Hej.

Det jag läser i din blogg, kunde lika gärna varit jag. Jag vet verkligen vilken skit sitts det är att vara i när inte läkaren eller någon annan för den dela heller förstår eller ens försöker sätta sig in i hur överjävligt det är att försöka leva med denna panikångest. Man andas men man lever inte. Kan inte jobba kan inte gå på stan, kan inte handla, kan inte göra någonting förutom att gå i skogen med hundarna, och det är så mitt liv ser ut just nu..

2011-05-15 @ 20:45:09


Just DIN kommentar är värdefull för mej! ♥


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Förbjud pälsfarmerna - skriv på namninsamlingen! Djur är INTE kläder!!