Fredagsstorm

Äntligen fredag igen!
Kanske lite konstigt att längta efter fredagar,
när hela min vecka praktiskt taget består av fredagar.
Men jag kan lättare slappna av på helgerna,
även om jag inte har så mycket "måsten" under veckorna,
så blir det ännu mindre sådana på helgen.
Plus att Micke är hemma.
Iofs så sover han nästan större delen av helgen,
men det är ju en petitess!  =)

Jag har fortfarande en molande träningsvärk, framförallt i magen 
sedan träningen i onsdags
men det är skönt med träningsvärk,
fMr då vet man ju att man faktiskt hittat
iaf ett par bortglömda muskler under allt hull!

Märker resultat efter träningen + alla promenader,
det har blivit en rejäl skillnad på framförallt mina ben nu,
vilket är fruktansvärt jobbigt.
Jag vet att det är muskler som byggts på,
men min hjärna far ändå iväg, och jag får fullständig panik
när jag t.ex provar kläder som jag hade förra våren/sommaren.
Och jag vet att det är självplågeri att jag ens provar dom kläderna,
eftersom jag vet redan innan att dom inte passar . . .
Det dras igång en välbekant kedja av tankar i hjärnan,
och jag hatar det.

Och jag hatar att jag inte har tagit mod till mig att slänga
alla dom där kläderna som ångestskriker i min garderob.
För det är egentligen helt sjukt att jag önskar komma i kläder
som jag köpte då jag var som allra sjukast.
Då jag vägde under 40 kg och var ett vandrande skelett.
Med förtvinade muskler och benknotor som stod ut.
För att inte tala om mitt ansikte,
som var en vandrande reklampelare för döden.

Men hjärnan saknar fortfarande den där kicken,
när man märker att kläderna kanar ner,
för att det inte finns nåt på kroppen som håller dom kvar
När byxorna inte stannar på höfterna
och när nyckelbenen nästan sticker hål på tröjan . . .
Den kicken man får, när man kan få in ännu fler fingrar
under revbenskanten,
och när man kan ta ett rejält tag om höftbenen.
Jag har kommit såpass långt nu, att jag har förstått,
att det jag saknar egentligen inte är själva smalheten,
revbenen, dom utstående höftbenen, alla benknotor,
utan det är just den där kicken man får.

Men efter alla resor upp och ner längs anorexins väg,
så har jag bittert fått erfara att den kicken, euforin,
den inbillade oövervinnerligheten,
endast stannar för ett kort kort tag.
Sedan så rasar allt.
Och den lilla kontroll man trodde sig ha,
blåser bort som löven utanför mitt fönster.

Men det hindrar mig inte från att fälla bittra tårar
av saknad, längtan, ånger.
Och det hindrar inte att jag vissa dagar
(de flesta) hatar min kropp så innerligt
att jag vill skära bort allt som är fel.
Det kliar i fingrarna av viljan att slå mig själv,
att klösa min hud rödrandigt blodig.
Bestraffa min kropp för att den inte är så som jag önskar . . .


"När du är tunn som luft så är du nästan perfekt"
(Kent - Noll)

Det är en textrad som jag tror alla som är/har varit fast
i anorexins klor kan känna igen sig i.
Den var mitt motto när jag var som sjukast,
eller rättare sagt, den var Fru Vinters motto . . .
Men, bemärk noga att det står nästan perfekt,
för när man väl är tunn som luft,
så inbillar man sig ändå
att det går att gå ett snäpp längre.
Den perfektionen man så bittert kämpar efter,
den är ouppnåelig.

Men väl inne i karusellen så förstår man inte det,
det är därför jag aldrig vill hamna där igen.
Hur mycket demonen i min hjärna vissa dagar
försöker övertyga mig om motsatsen . . .

Men som sagt, det hindrar inte dom bittra tårarna från att falla . . .







Just DIN kommentar är värdefull för mej! ♥


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Förbjud pälsfarmerna - skriv på namninsamlingen! Djur är INTE kläder!!