"Då jag vet att jag gjort allt jag kan . . .

. . . ger jag mig rätten att ge upp.

Jag kan inte stanna, du måste förstå
Kyssar och tack, men nu måste jag gå . . ."


Detta inlägg läses på egen risk.


Jag har inte bloggat så ingående på ett tag nu,
framförallt av orsaken att jag inte vill oroa min omgivning,
men då jag nu på morgonen brast i telefonen när jag pratade med Mamma,
så kan jag lika väl skriva av mej lite här . . .


Jag mår allt annat än bra just nu,
en nedåtgående spiral utan utväg.
Jag hatar att jag alltid går
från askan in i elden.
Från ett dåligt mönster,
till ett kanske ännu sämre.

Kontrollerande, hatade monster,
lämna min hjärna ifred!

Med stickande, krypande ångestmaskar
under varje millimeter av min hud.
Och med stålhänder runt hjärta och hals,
blir andningen omöjlig att kontrollera.
Tankarna som irrar likaså . . .

Jag önskar så innerligt
att jag nångång kunde lyckas,
med vad jag än försöker genomföra.

Men hon ligger alltid under ytan,
redo att slå sina järnklor omkring mej
Redo att manipulera min hjärna
så att jag ser det hon vill jag ska se.
Och känner det hon säger åt mej att jag ska känna.

Jag försöker se bortom henne,
försöker låta bli att lyssna
på hennes förledande, förstörande ord
Försöker skrapa fram det som är 
jag
under lagren av ångest och panik.
Men, som så många gånger innan
så är det för mycket fett ivägen . . .

Jag hittar inte mej själv i denna eviga labyrint
av ångest, panik och hat.
Vilsen och skrikande hålls jag fast,
i en blindgång av labyrinten
där ingen kan finna mej.
För vem vet vart att leta?

Jag vet inte ens själv,
vart nånstans på kartan jag befinner mej.

Jag står med mina fötter på varsin sida 
av gränsen mellan två olika helveten.
Och jag kan omöjligt känna,
vilken av fötterna som står stadigast.
Vilket helvete som kommer bli mitt

Men en sak kan jag klart och tydligt känna,
det är att ingen av fötterna står på frisk mark . . .

Jag tror hon har lyckats igen,
hon har lyckats intala mej,
övertyga mej,
att jag är på väg mot något bra
För en gångs skull . . .

Men när jag är tillräckligt insnärjd i hennes nät,
så låter hon ridåerna falla
Hon visar sig för den hon verkligen är,
och lämnar mej blödande vid vägkanten
Men innan hon går viskar hon hotfullt,
hånfullt lent i mitt öra

"Du trodde väl inte jag övergivit dej?
Nej lilla vän,
jag kommer alltid finnas inom dej,
och jag kommer alltid lyckas vränga dina tankar.
Jag äger dej och ditt liv.
Försök inte kämpa emot,
du vet att mina straff är outhärdliga

Jag äger dej och dina tankar,
du har alltid varit, och kommer alltid förbli
min alldeles egna marionettdocka."

Postat av: Kim

men varför låter du henne behandla dig som en nickedocka då?



Maaaaaassssssooooooor av styrkekramar

2011-02-19 @ 12:47:11
URL: http://kironjam.blogspot.com
Postat av: Anonym

Slåss och ge igen du ÄR starkare . lyssna inte till de förädiska orden , du vet vad som är sanning och lögn, STOR VARM HELANDE KRAM.

2011-02-20 @ 10:02:50
Postat av: Faster kontraster ( Lotta)

Ps,glömde skriva fån vem det var.ds

2011-02-20 @ 10:04:30


Just DIN kommentar är värdefull för mej! ♥


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Förbjud pälsfarmerna - skriv på namninsamlingen! Djur är INTE kläder!!