Torsdagskvällsnostalgitripp
Sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck.
Jag har på något sätt tagit lite avstånd
från honom de senaste åren.
För att skydda mej själv från minnen.
Men vissa kvällar,
så gör det redan så ont i mitt bröst
att lite ytterligare smärta
varken gör till eller från.
Lika många gånger som hans texter
har plockat mej upp från mina mörka avgrunder
så har dom minst lika många gånger skickat mej ner dit.
Varje låt påminner om
en egen episod ur mitt liv,
varje låt har sin egen doft.
Nyslaget hö, en viss parfym,
doften av hud, doften av blod.
Bilder av minnesfragment seglar
förbi i min hjärna.
Känslominnen.
Leende människor, lycka.
Gråt, ångest och panik.
Jag önskar jag kunde njuta så fullt ut
som jag gjorde förr.
Men det går inte.
En del av mitt "förhållande" till LW
raserades när jag sa farväl till
dom små vassa djävlarna för gott.
Därför så kommer den kopplingen alltid finnas,
och skava i bakhuvudet.
Minnen av en mindre lyckad era,
en kaosartad tid av mitt liv.
orden träffar mitt hjärta. been there done that, jag klarar inte av att lyssna på herren längre då som du säger, lika många gånger som han har lyft upp mig kan hans texter skicka ner mig till havets botten
