Dag 30 - Ett sista ögonblick
Sådär ja, nu vart denna lilla "resa" snart slut.
30 dagar har faktiskt gått rätt så fort,
och jag kan nog lova att detta har varit min mest
aktiva bloggmånad sedan jag startade bloggen
(För nästan ett år sedan nu faktiskt,
startade bloggen i början av februari -10)
Vissa av "dagarna" har varit lättare att skriva än andra,
tycker dock att en hel del "rubriker" upprepades lite väl mycket.
Som dagens rubrik, som återigen är "ett ögonblick" . . .
Jag har redan delat med mej av så många ögonblick,
sedan finns det självklart fler.
Men jag väntar fortfarande på MITT ögonblick,
ett sådant där världen stannar upp för en stund,
klockorna börjar ticka baklänges
och katterna i gränderna skäller istället för jamar.
Även om jag vissa dagar inte tror ett dugg på framtiden,
utan är allt för fast i det som hänt förr,
för rädd för nuet, och framförallt för framtiden.
Då kan jag ibland inte se något hopp
om varken förbättring eller ändring.
Trots det,
så vill jag ändå leva i tron,
på att jag innerst inne hoppas
att jag nån gång får vara med om det där ögonblicket
då allt faller på plats och stjärnorna på himlen strålar enbart för mej.
Jag vill hoppas att jag, om jag vid 67 års ålder
gör denna "bloggresan" igen,
utan någon större eftertanke kan rabbla upp ögonblick
som föralltid förändrat mej och min värld,
och då förhoppningsvis till det bättre
(Bortse ifrån det lite smått otroliga med en 67årig bloggerska)
Jag vill tacka er som följt mej på denna "resan",
och er som vandrar brevid mej varje dag,
och håller min hand i verkliga livet.
Ni är guld värda.
30 dagar har faktiskt gått rätt så fort,
och jag kan nog lova att detta har varit min mest
aktiva bloggmånad sedan jag startade bloggen
(För nästan ett år sedan nu faktiskt,
startade bloggen i början av februari -10)
Vissa av "dagarna" har varit lättare att skriva än andra,
tycker dock att en hel del "rubriker" upprepades lite väl mycket.
Som dagens rubrik, som återigen är "ett ögonblick" . . .
Jag har redan delat med mej av så många ögonblick,
sedan finns det självklart fler.
Men jag väntar fortfarande på MITT ögonblick,
ett sådant där världen stannar upp för en stund,
klockorna börjar ticka baklänges
och katterna i gränderna skäller istället för jamar.
Även om jag vissa dagar inte tror ett dugg på framtiden,
utan är allt för fast i det som hänt förr,
för rädd för nuet, och framförallt för framtiden.
Då kan jag ibland inte se något hopp
om varken förbättring eller ändring.
Trots det,
så vill jag ändå leva i tron,
på att jag innerst inne hoppas
att jag nån gång får vara med om det där ögonblicket
då allt faller på plats och stjärnorna på himlen strålar enbart för mej.
Jag vill hoppas att jag, om jag vid 67 års ålder
gör denna "bloggresan" igen,
utan någon större eftertanke kan rabbla upp ögonblick
som föralltid förändrat mej och min värld,
och då förhoppningsvis till det bättre
(Bortse ifrån det lite smått otroliga med en 67årig bloggerska)
Jag vill tacka er som följt mej på denna "resan",
och er som vandrar brevid mej varje dag,
och håller min hand i verkliga livet.
Ni är guld värda.
