Inkompetenta idioter

Nu skall jag snart åka in till stan och min psykolog.
Känns sådär lagom peppande
eftersom jag förmodar att jag kommer må
ännu mer skit efter än vad jag redan gör.
Just nu är det inte så jävla bra på några plan alls,
och det "lilla" missödet med habiliteringen gör ju inte saken bättre . . .

Jag är så jävla trött på opålitliga vårdkontakter,
jag har fått nog, jag ORKAR inte med mer.
Först så var jag "glad" över AS-diagnosen,
för jag tänkte att det kanske kunde underlätta för mig att få rätt hjälp.
Ja men tjena godmorgon yxskaft ungefär . . .

Jag skickades till habiliteringen,
eftersom det är dom som ska vara bäst lämpade
och mest kunniga och kompetenta att ta sig an "en sån som jag".
Men min första uppfattning var inget bra;
Jag kommer till en informationsgrupp om autism och asperger,
en informationsgrupp där gruppledarna läser innantill i papper,
och som på iprincip alla frågor svarar
"Det vet vi inte, så det får du slå upp/söka efter på nätet"
Känns ju sådär lagom bra planerat att låta såna
rent ut sagt idiotnötter hålla informationsgrupper!
I min värld så skall man, om man tänkt sig hålla en informationsgrupp,
vara väl påläst och åtminstone kunna svara på enkla frågor.
(För de frågor som inte gruppledarna kunde svara på,
kunde i många fall andra i gruppen svara på, och då frågar jag mig ju 
hur jävla kompetenta och kunniga dom på habiliteringen är?!)

Sedan så får jag en enskild kontakt,
och med min vanliga tur,
så är just denna kontakten en utav gruppledarna i ovanstående grupp.
Scoooore!!!

Men snäll som jag är, så klagar jag inte,
utan går plikttroget till henne på de utsatta tider jag fått.
Redan från början så säger jag till henne att Vera,
min nuvarande psykolog, skall sluta,
och att jag därför kommer behöva någon annan form av
samtalsstöd
Redan då, för fleeeera månader sedan nu, säger jag detta
klart och tydligt, utan någon som helst möjlighet att missförstå.
Min habiliteringskontakt säger då att hon skall kolla upp i teamet
och sätta mig på kö till kurator/psykolog.
Gången därpå när jag kommer dit och frågar hur det gått med kurator/psykolog,
så får jag det otroligt nonchalanta svaret, med påföljande skratt 
"Oj, det har jag visst glömt av!! hihihi"
Och betänk då att kärringhelvetet faktiskt antecknat detta i sitt kollegieblock . . .
Gå i pension om du är så jävla senildement för fan!!!!

Med något bedrövat mod och total tappad tilltro,
så återvänder jag fortfarande plikttroget till habiliteringen gången därefter.
Då får jag det "glädjande beskedet" att hon har pratat med sina kollegor,
och att jag nu står i kö för att träffa kurator/psykolog
Wow, äntligen något som görs rätt! tänker jag.

Men eftersom det är ganska lång kö,
så pratar vi lite om vad för hjälp hon skulle kunna ge mig under tiden.
Jag försöker fint och försiktigt säga att jag inte tror det
är
något så direkt som dom kan hjälpa mig med på habiliteringen.
Inte i dagsläget när jag är sjukskriven,
och alltså inte behöver hjälp att få arbetsdagar att fungera eller dylikt.
Och jag behöver inte som jag nämnt i tidigare inlägg,
hjälp med att duscha, städa, handla, få i mig mediciner,
komma ihåg tiden, osv osv osv

Det enda vi kommer fram till är att jag har rejäla problem
med läkarbesök och tandläkarbesök.
Gång på gång försöker jag få henne att förstå
att jag inte tror det är nåt som dom kan hjälpa mig med heller.
Men vi kommer iaf fram till att det jag har svårt för är
1, när jag får vänta på min tur så det går över utsatt tid
(Okej, skall jag då alltså KRÄVA att dom släpper allt dom har för händer,
och tar mig direkt jag kommer? det håller ju inte)
2, jag har svårt för ljud och dofter
(Ja, men va bra, då kan jag ju be dom stänga av alla maskiner,
och be dom slänga ut personer som luktar illa
och sluta ha kemikalier
3, jag har svårt när okänt folk tar i mig
(Hmm. Det brukar ju vara som så att det är behövligt när man går till läkare,
men jag kanske missat att den nya tekniken skapat någon form av
magiska händer som inte behöver röra patienten?)

Det var alltså vad vi kom fram till,
alla ovanstående problem är sådant som ger upphov till ångest för mig.
Och där kommer det fina i kråksången in
Min ångest kan dom inte hjälpa mig med på habiliteringen,
för det ligger inte på deras "bord"

Så då säger jag återigen,
att det jag behöver hjälp med är just ångesthantering,
och om jag så bara kan få hjälp att hantera den ångesten
som uppkommer av AS-relaterade "problem"
så är ju det bättre än inget.
Och eftersom jag står på kö till kurator,
så tänker jag att det bara är till att bita ihop.

(Kan även inflika att jag även fick en remiss skickad till en LSS-handläggare.
Där jag ännu inte fått nåt besked ifrån,
och det är över tre månader sedan jag var där nu . . .)

Men så kommer då dråpslaget som jag skrev om i förra inlägget,
orkar inte ta det igen, så om ni missat det så kan ni läsa det här under.

Summan av mina erfarenheter av habiliteringen
är att det är en skara inkompetenta jävlar,
som inte besitter någon form av varken intellektuell kunskap om sitt område
eller förståelse för varken känslor eller ordagrant vad man säger.
(Ursäkta mig ett ögonblick,
men är det inte vi som går till habiliteringen
som har någon form av handikapp, och inte dom som jobbar där?!)




Jävla idioter, må ni brinna i helvetet!
Långsamt och smärtsamt.






Just DIN kommentar är värdefull för mej! ♥


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Förbjud pälsfarmerna - skriv på namninsamlingen! Djur är INTE kläder!!