Ceca - tankar om livet i allmänhet

Ibland så överträffar jag mig själv

Både i dumhet och vad jag faktiskt klarar av ...

Jag gick till gymmet imorse för att köra ett cross-pass,
och någonstans mellan omklädningsrummet och maskinerna
så fick jag för mig att det vore en strålande idé att väga mig ...

Idiotiskt? Ja ...

När jag såg siffrorna på vågen
så ville jag helst bara lägga mig ner på golvet och gråta
(Alternativt ta första bästa spårvagn hem igen, montera isär en rakhyvel
och trycka i mig en helvetes massa piller och fly verkligheten ...)

Men gjorde jag det? Nej.
Lever jag fortfarande? Ja!

Jag bet mig istället i läppen och ställde mig på crosstrainern,
trampade bort ångestmolekyl efter ångestmolekyl
och la mig sedan efter ca 45 minuter i solariet.
(Egentligen så ville ena delen av mig stå där minst 45 minuter till,
och hetsträna bort allt FETT, men den andra delen vann denna gången)
I solariet så hade jag ett av mina vanliga samtal med mig själv,
eller ja, mina två sidor samtalade och jag fick vackert ligga där
och lyssna och försöka "medla".

Jag kom tillslut fram till, efter en hel del grubblande,
och övertalande av mig själv, att det faktiskt var en rätt så bra idé
att ställa mig på vågen. 
Jag fick ju faktiskt se att jag inte
vägde lika mycket som jag var så inbitet säker på att jag gjorde.
Trots att det är långt mer än vad en viss del av mig vill väga,
så är det inte så himla många kilon över min "högsta godtagbara gräns"
Faktiskt "bara" fyra kilo ...

Sedan så kom jag fram till att jag, pga allt kräkande,
förmodligen har en hel del vätska samlat i kroppen
vilket gör att vikten inte till 100% är att lita på.
Det lugnade ner mig en smula.

Och slutligen, så vet jag att om jag ska in på behandlingshem
så kommer jag bli tvungen att möta vågen
och det kändes bättre att göra det nu,
innan jag eventuellt blir inlagd,
för då kommer det vara så himla mycket andra
ännu mer ångestskapande grejjer jag måste genomlida.
Varje sak jag kan ta bort från den listan,
eller åtminstone minska lite, är ju guld värt.

Så summan av kardemumman blev
att jag varken skadade mig själv på något sätt,
eller dog av ångesten.

1 - 0 till mig.

Sedan att jag råkade köpa en snusdosa på vägen hem
är en annan femma, det är en bagatell jämfört med
vad jag skulle kunnat gjort istället ...

Snusen var föresten ingen vidare bra idé,
för fy fan va snurrig och illamående jag blev ...