Ana och Mia
och jag kommer heller aldrig be er att förstå
Det enda jag önskar är att ni som läser min historia
försöker tar till er vad som kan gömmas under ytan
så otroligt länge, att när det väl blir synligt
när bubblan tillslut spricker och allt blir till kaos
Så har helvetet ofta pågått redan så otroligt länge.
Vi är många som har lidit och lider i tystnad.
I februari nästa år är det tio år sedan mitt liv abrupt vände.
Tio år. Och jag var då fjorton år gammal.
Egentligen endast ett barn.
Hur mycket sorg kan en fjortonårig,
redan trasig flicka klara av?
Ganska mycket skulle jag vilja påstå,
men när det blir för mycket,
så blir det väldigt mycket för mycket.
Någon gång i det förflutna, efter den dagen då mitt liv vände,
så fick jag följe på vägen, av två (dessvärre) mycket trogna vänner.
Dom kallade sig själva för Ana och Mia.
Tio år. Det innebär att i februari om fyra år
så är jag tjugoåtta år gammal.
Med enkel lågstadiematematik kan jag utan att blinka räkna ut
att jag då har varit fångad av Fru Vinters iskalla bojor
i - minst - hälften av mitt liv.
Jag skriver "minst" för att jag vet
att jag var långt ifrån lycklig även innan . . .
Jag vill inte sitta där om fyra år,
fortfarande fastkedjad, undrande varför jag inte kan bli fri.
Förtjänar jag kanske inte att leva?
Som jag nämnde ovan, så har jag under ca tio års tid
haft sällskap på vägen av Ana och Mia.
När inte Ana varit den som kontrollerat styrt mitt liv,
så har Mia varit den som förvandlat mitt liv till ett kaos.
Ibland har dom två även hjälpts åt,
det är de perioder av mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus
Nästan död, knappt levande överhuvudtaget.
"Innan man kan bli frisk,
så måste man inse att man är sjuk"
Att Ana styrt mitt liv, strukturerat, bestämt, dompterat
sårat, hatat och manipulerat
- det är ett faktum som jag för länge sedan insett
och förlikat mig med.
Men att Mia varit minst lika deltagande,
om inte ännu mer deltagande, genom HELA mitt liv
från det att jag var ett litet barn
- det är något jag först den senaste tiden insett.
Det är hon, och inte Ana, som styr mitt liv.
Hur kan man bli frisk från något,
när man vägrar inse, vad detta "något" faktiskt är?
Svaret på den frågan är enkelt; det går inte.
Innan man öppnar ögonen och verkligen ser,
så kan man inte kämpa mot det som behöver kämpas mot.
Som jag började detta inlägg,
så ber jag er inte förlåta
och inte heller att förstå.
För jag kommer inte förlåta mig själv heller,
för att jag blundat för sanningen under så många år
oförmögen att se sanningen som den sett ut.
Men jag kommer nog heller aldrig förstå,
hur något som verkligen varit under mitt skinn,
kunnat gå osett förbi mig, under så många år.
Det enda jag kan säga till mitt försvar,
både jäntemot er och mot den lilla spillran inom mig
som genom hela resan fortfarande varit JAG,
det är att jag nu SER verkligheten lite mer som den är.
För helt har ännu inte ridåerna fallit ner framför mina ögon,
ännu döljer Mia vissa delar av sanningen för mig.
Mia har fått mig att under så lång tid se mej själv som ätstörd,
varken mer eller mindre. "Bara lite ätstörd"
Ja, ni som känner mig hör ju själva hur manipulerande hon är . . .
Men nu vet jag, att det bara är för att hon inte vill
att jag ska tilltala henne vid hennes rätta namn . . .
Hon kommer lyckas manipulera mig
många gånger i fortsättningen med.
Säger hon att fiskar flyger och fåglar skäller
- så kommer jag förmodligen tro på det.
Till en början, innan den lilla spillran som är jag,
ifrågasätter varför man så sällan ser fiskar flyga
om det nu är så sanningen ser ut?
Och jag kommer även ifrågasätta
varför hon ber mig kalla henne Mia,
när jag vet att hon egentligen heter Bulimia?
Fint skrivet syster <3 Älskar dig
Vackra, fantastiska Ceca. Du är så stark och modig och skriver så fantastiskt fint att det kramar åt långt in i själen. Tänk vad duktig du är som kommit såhär långt på vägen, och faktiskt ser allt så klart. Jag hoppas och TROR verkligen att du kommer bli kvitt både Ana och Mia i framtiden (kanske inte så långt fram) och kunna stå högt upp och ge dom fingret. För att du har klarat att klättra hela vägen upp på toppen av berget, och kommer då inte att trilla ner i avgrunden igen. Då kan dom ligga där och kräla
...och veta att dom förlorade slaget, för dig får dom aldrig sätta klorna i igen. Och om många år kommer detta ha varit en period i ditt liv, men långt ifrån halva. Du är stark, du klarar detta. Jag tror på dig. Stoooor kram!
Blir så rörd av din text <3
Ännu en gång har du lyckats få mig mållös.....
Stå på dig!! Jag vet att du kan!! Älskar dig!!!
Ännu en gång har du lyckats få mig mållös.....
Stå på dig!! Jag vet att du kan!! Älskar dig!!!
Finaste, älskade lilla Ceca. Fan vad jag önskar jag kunde bära din sorg och smärta. På något sätt hjälpa dig igenom din kamp.
Men både du och jag vet att ingen kan göra det åt en. Jag finns här som stöd och jag vill hjälpa dig i rätt riktning glöm inte det. Glöm aldrig det.
Massor av kärlek <3<3<3
