Ambivalent beslutsfattande
Jag får ångest av en så enkel sak som att bestämma mig
för vilket sköljmedel jag ska köpa.
Det gör att jag nästan alla gånger köper samma,
om jag inte råkar hamna i en affär som inte har den produkten jag alltid köper.
För då går jag 9 av 10 gånger därifrån tomhänt.
Det är så himla lätt att alltid köra på säkra kort,
att låta livet fortlöpa så som det gjort under så många år.
Köpa samma saker, klä sig i samma kläder
Vara fångad i samma jävla ätstörningar . . .
Det blir ofta svårt att avgöra om ångesten inför förändringar,
oavsett om det gället materiella ting som sköljmedel,
eller något lite mer avancerat som ens sätt att leva,
om ångesten inför dessa förändringar är större eller mindre
än ångesten som i detta fallet, mitt levnadssätt skapar.
Jag undrar dock om det egentligen är värt att kallas levnadssätt,
för i min hjärna ekar obönhörligt Lars Winnerbäck's ord
"Det här är inget liv, det är ett sorgligt substitut"
Det sjuka blir en trygghet, för man vet vad man har.
Man vet att man till viss del kan kontrollera ångesten med maten.
Iallafall tror man det . . . in i det sista.
Ätstörningsmonstret är en manipulerande jävla bitch rent ut sagt.
Idag träffade jag min underbara älskade lilla Åsa.
Fy helvete vad jag älskar den lilla människan!!!
Hon fick mej att verkligen inse att jag behöver,
och framförallt, att jag kan få hjälp om jag är beredd att ta emot den,
att det inte finns något som heter "hopplöst fall"
Även om jag fått höra det så många gånger genom åren . . .
Just nu, i skrivande stund, så kommer jag ringa till min mamma imorgon,
och säga att hon på måndag skall ringa Capio i Varberg
och fråga hur jag ska gå till väga för att komma dit.
För jag klarar inte av att ringa själv.
Den där djävulen i hjärnan är för stark för det . . .
Jag vet att jag kommer hinna ångra mej, och ångra mej igen
flera hundra gånger om innan det ens hunnit bli söndag.
Men, jag vill ha ett liv
inget sorgligt substitut.
Och det finns bara en väg att gå.
"Ad astra per aspera"
Genom svårigheter mot stjärnorna
Under skinnet.
Detta inlägg kommer vara ett sådant
som vissa av er kanske inte bör läsa;
Så läs på egen risk,
och börjar det bli för jobbigt; stäng ner sidan.
Jag har nu under ett par timmar suttit och läst artiklar på sidan för
Aftonbladets granskning av psykvården
Mycket av det som skrivs i artiklarna kan jag väldigt lätt relatera till,
antingen för att jag själv varit med om det,
eller har nära och kära som varit i de situationerna.
Något som förvånar mig enormt är när jag läser igenom kommentarfälten;
Där stöter man oerhört ofta på folk som hävdar att psykiatrin i Sverige
inte alls är så dålig som granskningen vill påskina
Jag känner då att jag väldigt gärna hade viljat få numret till denne persons läkare,
och sedan dela med mig av det till alla mina vänner som likt mej är allt annat än nöjda.
Nu senast så läste jag en artikel om en tjej som tagit livet av sig under pågående vård,
en tjej som dessvärre bara är en av väldigt många som tagit livet av sig.
När orken att andas och viljan att leva tar slut,
och det inte finns någon hjälp kvar att få
så är det en väldigt lockande väg att ta.
Det är detta ämne jag kommer skriva om i detta inlägg,
så du som läser har fortfarande möjligheten
att ta ditt förnuft till fånga och sluta läsa.
Jag har varit en av dom som viljat (och försökt) att avsluta mitt liv,
både hemma i min ensamhet och inlåst på psyk.
Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fortfarande har tankar på det,
att det kommer dagar då jag faktiskt radar upp pillren framför mig.
Men numera lyckas jag hindra mig själv,
jag lyckas lägga tillbaka pillren och lyckas hindra mig själv
INNAN jag öppnar paketet med rakblad.
Jag vet dock inte om det beror på att min vilja att leva
faktiskt är starkare än vad jag tror,
eller om det är av ren viljestyrka,
för att jag innerst inne vet, att en enda liten tablett,
ett enda drag med metallen mot min hud-
och jag hade varit förlorad.
Eller om det helt enkelt är av rädsla som jag låter bli.
Rädslan för att misslyckas, att inte ens lyckas dö,
utan istället hamna som ett kolli på någon avdelning.
Med all skuld och skam som det innebär,
att se tårarna i vissas ögon, ilskan och besvikelsen i andras.
Och det alltmer ökande självföraktet och ångesten.
Oavsett orsaken till att jag numera inte skär sönder mina handleder
på jakt efter något jag för länge sedan glömt bort vad det är
eller trycker i mej piller efter piller,
bara för att ser hur många det får plats
innan surret i öronen framträder,
och världen omkring försvinner i ett virrvarr av färger.
Ja, oavsett orsaken, så vet jag åtminstone att psykvården
INTE kan tillskansa sig några som helst hederspoäng,
för att dom lyckats "läka" mig.
"Fått mig att må bättre"
Nej, vården har i många fall trasat sönder mig
mer än vad jag själv lyckats med.
Det vill inte säga lite...
Därför tycker jag det är en enorm insats,
och enormt modigt,
att granska psykvården.
För det förekommer så obeskrivligt mycket skit bakom låsta dörrar.
Som jag nyss skrev, oavsett orsaken
till att jag nu är en "nykter" självmordskandidat,
med "bara" ett litet sug efter att ta steget ut i evigheten,
så VET jag, att utan vissa människor vid min sida,
de människor som kämpat när jag inte orkat,
som varit mina vapendragare
Utan deras kamp, så hade jag aldrig varit där jag är i dag.
Vad jag vill säga med detta är väl dels ett tack till ER,
(ni vet vilka ni är)
Men jag vill även på något sätt be Er,
som står mitt i stormen idag,
med en närstående, en son eller dotter,
en partner eller vad det nu må vara som inte VILL leva längre;
Sluta aldrig kämpa, sluta aldrig tjata på vården,
för utan pushning utifrån skulle, dessvärre, psykvården stå helt still!
Och sluta aldrig kämpa för en ökad förståelse för psykisk ohälsa.
Bara för att det inte syns så betyder det inte att det inte gör ont...