Listigheter
Eftersom jag vet att ni tycker mitt liv är så urbota intressant,
så kommer här en lista med totalt onödiga fakta.
Det är dessutom inte omöjligt att jag redan gjort denna listan
någon gång tidigare i bloggen,
men som man brukar säga "Upprepning är inlärningens moder"
Och visst vill ni väl kunna varje liten obetydlig faktadetalj om mig,
ifall ert liv någon gång skulle hänga på en fråga som rör
min oerhört exceptionellt delikata existens?
Precis
....Tänkte väl det .. läs och lär!
Hur gammal är du om fem år?
- 29 år och lite drygt en månad
Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
- Inte hunnit tillbringa dagen med någon annan än Kira ännu,
men ska förhoppningsvis träffa Emelie sedan!
Hur lång är du?
- 168 cm. Men känner mig ofta väldigt mycket mindre än så.
Vilken är den senaste filmen du sett?
- Första SATC-filmen, och typ en tredjedel av film numero två.
Vem ringde du senast?
- Mamma. Förmodligen, eftersom hon är iprincip den enda jag ringer till.
Vem ringde dig senast?
- Förmodligen mamma det med,
eftersom hon är iprincip den enda vars samtal jag besvarar...
Hur löd det senaste sms:et du fick?
” Hehe, nä det är lugnt =) ”
Föredrar du att ringa eller skicka sms?
- Sms, helt klart. Det är läskigt att prata i telefon.
Jag borde väl kanske egentligen träna mig mer på att prata i telefon,
men det blir lixom inte av.
Är dina föräldrar gifta eller skilda?
- Jättegiftiga!
När såg du senast din mamma?
- När jag var hemma på Orust i helgen.
När vaknade du i dag?
- Beror på hur man ser det
Första gången jag vaknade var väl runt kl ett,
och sista gången jag vaknade var strax efter fyra tror jag.
Jävla skit att bara kunna ta EN benzotablett...
Var tror du att du befinner dig om tio år?
- För min del så är det mindre viktigt VAR jag befinner mig,
men jag önskar att jag är lycklig.
Vad fick dig verkligen att skratta senast?
- Något min fina vän Danne sa igår, han är knäpp.
Hur stor är din säng?
- 180x200 cm.
Så stor att man sover vilse om man sover ensam i den
Sover du med eller utan kläder på dig?
- Sover jag ensam har jag nästan alltid nån t-shirt på mig,
för annars fryser jag ihjäl, men sover jag tillsammans med någon
så får denna någon så vackert se till att värma mig,
så då behövs ingen t-shirt!
Vilka städer har du bott i?
- Alltså, "städer" är ju något av en definitionsfråga,
och jag skulle inte under några omständigheter
klassificera Lalleröd och Nötskär som städer,
men eftersom jag bott där så får dom räknas in.
Som städer så räknas väl Uddevalla och Göteborg då.
Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
- Barfota! Jag är och förblir ett barfotabarn.
Är du social?
- Till viss del. På mitt egen lite halvt vrickade sätt.
Tycker du om kaffe?
- Ja. Jag behöver kaffe för att fungera har jag kommit fram till.
Vad dricker du till frukost?
- Oftast så består min "frukost" enbart av något drickbart,
typ kaffe och fil, så jag vet inte riktigt hur jag ska besvara den frågan.
Obs. Jag menar alltså inte att jag BLANDAR kaffe och fil...
Om några oklarheter kring det skulle uppstå.
Sover du på någon särskild sida?
- Nae, men jag vaknar väldigt ofta på FEL sida...
Kan du spela poker?
- Jaaa, men om jag är så jävla grym är väl en annan femma...!
Tycker du om att mysa/kela?
- Oftast gör jag det. Ibland har jag dock grava närhets-issues,
och då är jag mer som en igelkott än en kelsjuk katt.
Är du en beroendemänniska?
- Ja, jag kan bli beroende av något innan jag ens testat det ungefär.
Känner du någon med samma födelsedag som din?
- Ja, en hel hög faktiskt!
Vill du ha barn?
- Ja.
Har du någonsin åkt ambulans?
- Japp. Ett par ggr.
Vad spenderar du helst pengar på?
- Nagellack och sushi kanske...?
Sover du med gosedjur?
- Micke?
Flirtar du mycket?
- Hmm. Jag tror jag är rätt flirtig av mig, till viss del omedvetet,
fast inte "blodigt-allvar-flirtig" utan mer som en del av min personlighet.
Vilket ofta kan trassla till saker rejält, och skapa väldiga missförstånd
när folk tar min flirtiga jargong som något än just en jargong...
Har du fått fortkörningsböter någon gång?
- Nej. Det enda jag har körtkort för är symaskin.
Och den enda gången det gått liiiite för fort där
var när jag lyckades köra över en kompis finger.
Två ggr. Sicksack-stygn.
Vilken var den senaste boken du läste?
- Nu var det faktiskt ett tag sedan jag läste.
Det går i perioder, när ångesten är för stark lyckas jag sällan
finna ro och koncentration till att läsa.
Men jag tror sista boken jag läste ut var Jonas Gardells senaste bok,
med samlade tankar/citat.
Yes, I'm alive.
så att inte bloggen tror jag övergivit den eller så.
Senaste veckan har varit väldigt jobbig,
men jag lever åtminstone ännu.
Det absolut svåraste har varit att dra ner lite på aktivitetsnivån,
att inte gå fyra timmar om dagen + övrig aktivitet
(Till och från affären, gå runt på stan osv.)
De första dagarna lyckades jag begränsa promenaderna
till max 2x30 minuter, men jag kände verkligen
hur det bara krypte under skinnet på mig.
När jag väl går nu, så är jag så stressad
och går så fort att Kira nästan sätter sig på bakhasorna emellanåt.
Igår kväll så rann det över fullständigt,
och den rundan som normalt tar mig nästan en timma
tog lite drygt 40 minuter. Då går det för fort...
Fick mig även en tankeställare när jag läste igenom pappren
som jag fick hemskickat från behandlingshemmet,
där stod det (så som jag förstod det iaf)
att deras "lägsta tillåtna" BMI innan
man sätts på näringsdrycker är BMI 20.
Mitt ligger nu på 20.5...
Tänkte åka iväg till gymmet och få vägt mig om en stund,
innan jag ska till habiliteringen
Samtidigt som jag är livrädd för att gå upp i vikt,
så är jag nästan lika rädd för att tappa för mkt,
och behöva sättas på näringsdrycker och viktuppgångsschema
när jag kommer ner till Varberg.
Jag vet ju så himla väl att det blir dubbelt så jobbigt då...
Eller ännu värre,
att det går så långt att kroppen,
och framförallt mitt hjärta,
hinner tacka för sitt och ge upp igen.
Man är så jävla maktlös.
Demonerna har en så insnärjd i sitt jävla svarta nät av ångest,
ju mer man desperat försöker trassla sig ur,
desto hårdare skär nätets rakbladsvassa trådar in ens skinn.
Och dom fyller min mun med så mycket ångest
att jag inte ens är förmögen att skrika på hjälp.
Så jävla mycket ångest
Hur mycket panikkänslor en hjärna kan hantera
innan den imploderar och ger upp.
Och hur mycket självhat man kan rika mot sig själv.
Just nu känner jag mig så otroligt svag,
kastas mellan uppgivenhet och hopplöshet.
Den 7e februari läggs jag in i Varberg,
och just nu så har jag svårt att se hur jag ens ska klara av
att leva så länge utan att jag går under!
Bedömningssamtalet i måndags gick bra,
uppenbarligen, eftersom jag fick en plats där nere.
Vet inte hur många liter tårar jag grät under samtalet,
och sedan efter det på väg hem,
för att inte tala om under dagen igår...
Och ändå så ligger tårarna i ögonvrårna även nu,
hotar att rinna över.
Hur många liter tårar rymmer mina tårkanaler egentligen!?
("Kan man gråta sig ner i vikt?" är en bisarr tanke som slår mig)
De kommande sju veckorna kommer vara riktigt jobbiga,
först dom fyra som är nu innan inläggningen,
att klara av att stå emot impulser att banta ner mig,
"så jag har en marginal att gå på när jag kommer dit ner"
= oerhört sjuk tanke!!!
Och även stå emot den ständiga impulsen att ringa ner till Varberg
och säga att jag ångrat mig, jag vet inte hur många gånger jag redan
varit nära att göra det
Sedan så kommer dom tre första veckorna där nere
bli nåt av det värsta jag gått igenom, jag förbereder mej redan
på att det kommer bli ett helvete.
Min största oro är faktumet att jag inte kommer tillåtas någon
form av motion där nere, framförallt inte just dom tre första veckorna
För mig känns det helt omöjligt hur jag ska kunna ÄTA all den maten
som kommer "tvingas" i mig, OCH inte få lov att promenera/träna
Inte ens något litet som en halvtimmas promenad per dag!!!
(Jag kommer gå upp så otroligt jävla mycket i vikt,
och hata mig själv ännu mer, och äcklas över hur jag ser ut!
Förstår dom inte det?!?! Varför vill dom göra mig ännu fetare?!?!)
Det är så otroligt ångestskapande
att det NÄSTAN stiger över själva matångesten!
Även det faktum att det är besöksförbud dom tre första veckorna
känns otroligt jobbigt, och sedan att jag inte har en aning om när
jag kommer få träffa Kira igen.
Det är nog en utav dom jobbigare delarna det med,
för människorna i mitt liv har ju lite lättare att komma ner
och besöka mig, medans Kira inte har lika lätt för den delen.
Och jag är så otroligt medveten om att det är
just de tankarna som jag skrev inom parantes här ovan,
som gör mig sjuk, som gör att jag ens har en diagnos
och är berättigad till en plats på ett privat behandlingshem,
där jag nog inte vill veta hur mycket behandlingen hade kostat
om det inte gått via vårdslussen...
Jag vet att en person med ett "normalt ätbeteende"
inte skulle bryta ihop över att behöva äta
och samtidigt inte kunna röra på sig...
Jag menar, jag vet ju att folk blir sängliggande för diverse andra,
kroppsliga sjukdomar, influensa, operationer osv
inte får dom totalpanik och svälter sig själva
bara för att dom inte kan röra på sig och förbränna all energi!
Nej, dom tar istället hand om sig själva,
låter kanske tillochmed kroppen få lite extra,
så den kan läka sig själv
och bli fortare frisk igen!
En ätstörd hjärna är så fruktansvärt ologisk
Idiotisk. Självdestruktiv. Självförstörande.
Och egentligen rätt så patetisk,
för visst faaan finns det bättre saker
att ägna sin tankeverksamhet åt än
mat, vikt, kropp, ångest, kräkningar, hetsätningar, motion
Men även fast jag vet det, så minskar inte det min ångest.
Den finns där likförbannat och gör så att jag till och från
inte klarar av att andas normalt utan panikandas så jag nästan svimmar...
Bedömningssamtal
för att göra ett studiebesök och bedömningssamtal
för ev. inläggning på behandlingshemmet där.
Det är jävligt nervöst och oroligt just nu,
jag får flera gånger i timman impulsen att ringa
och säga att jag inte kan/vill/vågar.
Det är så stort. Så skrämmande.
Så världsomvälvande. Så slutligt och totalt.
Jag vill så jävla mycket, men det är så mycket som ska funka med.
Så mycket som ska genomlidas, så mycket som ska övervinnas
att jag knappt klarar av att andas när jag tänker på det.
Det känns som om jag står högst upp på Mount Everest
och tittar med darrande knän ut över branten.
Över en brant där jag sedan skall klättra ned,
helt utan varken syrgas eller säkerhetslinor.
Endast ett felsteg från en väldigt säker död...
Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta.
För att jag är så feg, för att jag tvivlar på mig själv
För att jag återigen låter hjärnan tänka sjuka tankar.
Jag upptäcker om och om igen tankar som
"När jag kommer hem igen så ska jag [insert valfri ÄS-tanke]"
Jag vet att en eventuell inläggning kommer bli ett riktigt helvete
till en början, men sedan kanske det blir lättare?
Men jag är så jävla rädd för det där initiala helvetet!
Rädd för att ångesten ska äta upp mig,
att jag ska förgöras och gå under av mitt eget självhat.
För att inte tala om rädslan för att gå upp i vikt,
att bli ännu tjockare...
(Jag vet att det till stor del är just den rädslan jag behöver hjälp med,
men rädslan för hjälpen är nästan lika stor som rädslan i sig!!!)
Och jag vet att det bara är onödigt att oroa ihjäl sig
innan jag ens vart där nere...
Och jag hoppashoppashoppas att jag får träffa
min älskade Åsa en snabbis när jag är där nere iaf!!
Nyår!
men då vissa av de bilder jag kommer lägga upp
behövde godkännas av samtliga som figurerar i dom,
så tog det ett litet tag!
Ja, ni lär väl kunna lista ut vilka av bilderna jag ville få klartecken
innan jag publicerade ;)
Nyår firades som vanligt hemma på Orust,
är ett gäng grannar som turas om att hålla i firandet,
detta år var det mina föräldrars tur att vara värdpar
Gubbarna lagar maten medans vi tjejer bara sitter
och tar det lugt hemma hos någon av de som inte håller i galejet.
Precis så som det ska vara med andra ord! =)
Nå, jag låter väl bilderna tala lite för sig själva istället!
Välkomstdrinkarna!
Eftersom jag dels är vegetarian,
dels allergisk mot både det ena och det andra
och sedan lite krånglig med maten i allmänhet
så fixade jag själv iordning det jag skulle äta.
Här ser ni min förrätt, räksallad.
(Huvudrätten såg ungefär likadan ut,
men där var räkorna utbytta mot Tzayspett)
Här är första bilden som jag vill ha godkänd innan jag la upp;
Så här såg våra gubbar ut när dom kom in med förrätten.
(Ingorera vänligast väggen där bakom,
mamma och pappa håller på att renovera lite)
Närbild på min skrutt! =)
Och såhär fina var dom när dom kom in med huvudrätten.
Sedan när desserten skulle bäras ut så var dom endast iklädda
kalsonger och slips, de bilderna tänker jag dock INTE lägga upp!
Kvällen var i helhet väldigt lyckad,
dessvärre blev det inte många kort tagna.
Jag är värdelös på att ta kort!
(Det roliga är att jag precis upptäckte
att jag skrev exakt samma mening förra nyår...haha)
Nåja, gott nytt år på er alla, lite såhär i efterskott!
Pussokram