Livstecken
Hejsan!
Tänkte att det väl var dags att jag skriver en liten bit här
Skriver dock på min nya iPhone,
så det blir inget långt inlägg.
Treveckorspermissionen gick hyffsat bra, ett par mindre missöden bara,
vilket gjort att jag och min behandlare kommit överenns om att förlänga min tid här nere, för som det är nu så har jag bara denna och en vecka till kvar.
Och med tanke på att min viktuppgång ÄNNU inte stannat av, så känns det lite riskabelt att sluta mitt i...
Dagens vägning har väl dock satt igång ännu mer tankar på att skita i allt och åka hem och svälta ner mig istället...
Så får se hur allt blir... Hade bara varit så jävla mycket enklare om jag kunnat få hjälp att hitta en kosthållning som passar MIG.
Men som jag skrivit tusen gånger innan, så är det tydligen en omöjlighet på detta stället...
Ett alternativ skulle väl vara att jag sluppit väga mig, för att få tid och energi till att lägga tankarna på vettigare saker. Som det är nu så tar det över en vecka efter vägningarna innan jag "kommer på bättre tankar".
Men jag hoppas inte på för mkt, dom står väldigt fast vid sina ofta idiotiska ideér här nere...
Tänkte att det väl var dags att jag skriver en liten bit här
Skriver dock på min nya iPhone,
så det blir inget långt inlägg.
Treveckorspermissionen gick hyffsat bra, ett par mindre missöden bara,
vilket gjort att jag och min behandlare kommit överenns om att förlänga min tid här nere, för som det är nu så har jag bara denna och en vecka till kvar.
Och med tanke på att min viktuppgång ÄNNU inte stannat av, så känns det lite riskabelt att sluta mitt i...
Dagens vägning har väl dock satt igång ännu mer tankar på att skita i allt och åka hem och svälta ner mig istället...
Så får se hur allt blir... Hade bara varit så jävla mycket enklare om jag kunnat få hjälp att hitta en kosthållning som passar MIG.
Men som jag skrivit tusen gånger innan, så är det tydligen en omöjlighet på detta stället...
Ett alternativ skulle väl vara att jag sluppit väga mig, för att få tid och energi till att lägga tankarna på vettigare saker. Som det är nu så tar det över en vecka efter vägningarna innan jag "kommer på bättre tankar".
Men jag hoppas inte på för mkt, dom står väldigt fast vid sina ofta idiotiska ideér här nere...
Nagelkursen
Eftersom jag fått en del frågor angående nagelkursen som jag går,
så tänkte jag skriva lite om den i ett eget inlägg!
Som de flesta vet, så är min absolut största passion naglar,
och min dröm är att utbilda mig till nagelterapeut.
Det är egentligen bara ekonomin som sätter käppar i hjulen.
Men som av en ren händelse, eller kalla det ödet om ni vill,
så hade min sambo hittat en annons i tidningen
om en studiecirkel på Folkuniversitetet,
men inriktning på naglar och nageldesign.
Så jag mailade till den mailadressen som stod i annonsen,
och fick svar att det var en studiecirkel som skulle hållas
en till två söndagar i månaden,
där kostnaden var bara 100:- per gång.
Helt fantastiskt tyckte jag, så jag anmälde mig direkt!
Väl där så möts jag av en väldigt karismatisk kvinna,
som har varit den som har varit med och dragit igång
hela "nagelteknologrörelsen" här i Sverige.
Timmarna där flyger bara iväg, och jag blir mer och mer säker;
Detta är vad jag skall jobba med, och jag skall bli grym.
Dom som känner mig vet att jag har ganska,
okej, väldigt, höga krav på mig själv.
Jag vill inte bli någon medelmåttig nagelskulptris;
Jag vill bli en av dom bästa på marknaden.
"Sikta högt - och ta dig dit"
I slutet av nagelstudiecirkeln
(För detta är alltså mer en studiecirkel, än en egentlig KURS)
så nämnde hon som håller i det
att hon söndagen och måndagen
veckan därpå, skulle hålla en två dagars kurs
för fotvårdsterapeuter som ville lära sig lägga fransk gelé
på sina kunders tånaglar.
Och hon sa att eftersom hon hade märkt på mig
att jag var väldigt intresserad även av fotvård,
så jag fick väldigt gärna komma på den kursen
Men då som åskådare, och således inte behöva betala
en kursavgift på flera tusen.
Eftersom jag inte skulle utföra alla de arbetsmomenten
som dom som betalat för kursen, utan "bara" se och höra.
Och på den vägen var det,
så jag slank in på den kursen som på en räkmacka,
och ni ska bara veta hur mycket man faktiskt lär sig,
bara genom att se och höra! =)
Ja, det var väl en sammanfattning av kursen + studiecirkeln!
så tänkte jag skriva lite om den i ett eget inlägg!
Som de flesta vet, så är min absolut största passion naglar,
och min dröm är att utbilda mig till nagelterapeut.
Det är egentligen bara ekonomin som sätter käppar i hjulen.
Men som av en ren händelse, eller kalla det ödet om ni vill,
så hade min sambo hittat en annons i tidningen
om en studiecirkel på Folkuniversitetet,
men inriktning på naglar och nageldesign.
Så jag mailade till den mailadressen som stod i annonsen,
och fick svar att det var en studiecirkel som skulle hållas
en till två söndagar i månaden,
där kostnaden var bara 100:- per gång.
Helt fantastiskt tyckte jag, så jag anmälde mig direkt!
Väl där så möts jag av en väldigt karismatisk kvinna,
som har varit den som har varit med och dragit igång
hela "nagelteknologrörelsen" här i Sverige.
Timmarna där flyger bara iväg, och jag blir mer och mer säker;
Detta är vad jag skall jobba med, och jag skall bli grym.
Dom som känner mig vet att jag har ganska,
okej, väldigt, höga krav på mig själv.
Jag vill inte bli någon medelmåttig nagelskulptris;
Jag vill bli en av dom bästa på marknaden.
"Sikta högt - och ta dig dit"
I slutet av nagelstudiecirkeln
(För detta är alltså mer en studiecirkel, än en egentlig KURS)
så nämnde hon som håller i det
att hon söndagen och måndagen
veckan därpå, skulle hålla en två dagars kurs
för fotvårdsterapeuter som ville lära sig lägga fransk gelé
på sina kunders tånaglar.
Och hon sa att eftersom hon hade märkt på mig
att jag var väldigt intresserad även av fotvård,
så jag fick väldigt gärna komma på den kursen
Men då som åskådare, och således inte behöva betala
en kursavgift på flera tusen.
Eftersom jag inte skulle utföra alla de arbetsmomenten
som dom som betalat för kursen, utan "bara" se och höra.
Och på den vägen var det,
så jag slank in på den kursen som på en räkmacka,
och ni ska bara veta hur mycket man faktiskt lär sig,
bara genom att se och höra! =)
Ja, det var väl en sammanfattning av kursen + studiecirkeln!
När saker och ting tillslut faller på plats.
Nu var det ett tag sedan jag skrev här,
och mycket har hänt sedan sist.
Jag vet inte när, jag vet inte hur
men på något sätt så har det skett en markant förändring.
Jag vet heller inte varför,
om det bara är tiden som tagit ut sin rätt,
eller faktumet att min vikt äntligen stabiliserat sig lite.
Oavsett när, hur eller varför,
så orkar jag kämpa på bättre nu.
Jag orkar och klarar av att utmana mig själv,
på sätt som jag för ett halvår sedan inte kunnat tänka mig.
Det är som om ett ljus har tänts inom mig,
och som på något sätt fyller mig med extra energi
(Fan, jag snackar som nån nyfrälst dåre eller något...)
Jag får fortfarande kämpa varje dag,
varje gång jag skall äta något,
framförallt utmanande saker,
så är det ett stort krig i min skalle.
Ätstörningen försöker förgäves gripa tag i mig,
få mig att följa mina (läs: hennes) gamla regler.
Jag hamnar fortfarande ofta i ett kompensatoriskt tänkande,
men jag lyckas nästan alltid ta mig ur det.
De gånger som jag inte lyckas helt,
så är det ändå inte att jag hoppar över måltider,
utan kanske "bara" tar en aning för lite.
Jag promenerar inte längre med huvudsyftet att förbränna
(Jag skriver huvudsyfte för att det fortfarande
finns ett sådant syfte, längst bak i hjärnan,
men det är inte längre det som alltid styr.)
Det är inte ångesten som styr mina promenader
så skarpt som innan, visst så kommer det tillfällen,
då jag går ut med tanken att förbränna
men lyckas plocka upp tanken innan den blir handling
och övertalar mig själv att tänka rätt.
Rom byggdes inte på en dag, som man så fint brukar säga,
och att bli frisk och fri från en demon som styrt hela ens liv
under så otroligt många år,
det är inte gjort över en natt det heller.
Och det måste få ta den tiden det tar,
det finns ingen "quick-fix". Dessvärre.
Jag har fortfarande många områden kvar att arbeta på,
det som kanske just nu är det mest akuta är min självbild.
Och då framförallt det jag ser i spegeln.
Min "inre självbild", alltså vem jag är
det har jag rätt så bra koll på,
och jag gillar den jag är, för jag är JAG.
Det är det där mjukfluffiga, den ovälkomna vaddering
som våldtar min kropp som jag inte riktigt är så förtjust i.
Jag vill kunna acceptera mig själv som jag är,
både på utsidan och insidan.
Men det är så jävla svårt...
Men just nu
så försöker jag fokusera på att reparera det inre,
skapa en styrka i själen,
så att jag senare kan få ordning på det yttre.
Utan att för den delen trilla tillbaka igen...
Jag utmanar mig själv, och sjukdomen,
på de flesta tänkbara sätt.
Varje krig, hur litet det än kan tyckas för omgivningen,
som jag vinner, är ett steg i rätt riktning,
ett steg som ökar min tro på mig själv,
på att det går att bli fri,
och på att den friska sidan faktiskt kan växa.
Hade någon sagt till mig för ett halvår sedan,
till och med för mindre än två månader sedan,
att jag skulle klara av det jag gjort de senaste veckorna
så hade jag förmodligen skrattat den personen rakt i ansiktet.
Det är bara till att se tillbaka en vecka,
för att se vilka framsteg jag faktiskt gjort;
Förra torsdagen så var jag ute och lunchade ensam
(Vilket jag även gjorde veckan innan det,
men då gick det mindre bra...)
Denna gången gick det bra, jobbigt som fan
men maten fick stanna i magen åtminstone...
I lördags så åt jag lördagsgodis,
för sånt gör ju faktiskt de allra flesta människor.
Det blev fyra bitar, jag trillade dock tillbaka i gamla tankebanor,
och vägde godisarna,
och räknade ut ett ungefärligt kaloriinnehåll.
Ett litet snedsteg, men jag anser att det snedsteget vägs upp
av att jag faktiskt åt dom där godisbitarna sedan.
Att det tog mig längre tid att äta fyra bitar,
än vad det tog för Micke att äta upp hela sin skål
det är väl en annan femma....
Och i måndags så gjorde jag det förmodligen största
framsteget hittills;
Jag var på nagelkurs (skriver mer om det någon annan dag)
och dom andra på kursen skulle ut och äta lunch tillsammans.
Så som normala, friska människor gör.
Och dom tyckte jag skulle följa med,
"För inte kan jag sitta kvar där ensam
och äta min tråkiga sallad"
och när hon som höll i kursen sa
att hon självklart betalar för min mat med,
(För kostnaden för maten ingick i dom andras kursavgift,
jag fick lixom bara vara med på ett hörn
utan att betala ett öre, vilket jag är oerhört tacksam för!)
eftersom jag hade dekorerat dom andras naglar,
och varit en lite allt i allo under de två kursdagarna.
Ja, då kunde jag ju inte heller skylla på
att jag inte hade pengar med mig.
Så, en halvtimma senare så sitter jag
på en restaurang jag aldrig varit på,
tillsammans med folk jag inte mött förrän dagen innan.
Och äter mat, som varken är sallad eller sushi.
Det var ett stort krig jag vann där.
Och slutligen, så sa min farmor för flera år sedan,
att hon önskade att hon skulle få se mig äta en bulle
innan hon lämnar denna jorden.
Det har legat som en tagg i mitt hjärta under lång, lång tid
för min farmor är inte helt frisk,
och kan egentligen när som helst gå bort.
Jag vet inte hur jag hade känt om jag misslyckats
med uppfylla hennes önskan.
Men, idag fick jag både uppfyllt hennes önskan,
och samtidigt tagit bort den där taggen ur mitt hjärta.
(Att farmor visserligen är "lite" snurrig och glömsk numera,
och förmodligen inte uppmärksammade och analyserade
att jag faktiskt tackade ja till bullen, det hör inte till.
Huvudsaken är att jag nu har gjort det,
och att hon kanske någon gång framöver
inser vad jag faktiskt gjorde)
"Tell everybody I'm on my way
And I'm loving every step I take
With the sun beating down, yes I'm on my way
And I can't keep this smile off my face"
och mycket har hänt sedan sist.
Jag vet inte när, jag vet inte hur
men på något sätt så har det skett en markant förändring.
Jag vet heller inte varför,
om det bara är tiden som tagit ut sin rätt,
eller faktumet att min vikt äntligen stabiliserat sig lite.
Oavsett när, hur eller varför,
så orkar jag kämpa på bättre nu.
Jag orkar och klarar av att utmana mig själv,
på sätt som jag för ett halvår sedan inte kunnat tänka mig.
Det är som om ett ljus har tänts inom mig,
och som på något sätt fyller mig med extra energi
(Fan, jag snackar som nån nyfrälst dåre eller något...)
Jag får fortfarande kämpa varje dag,
varje gång jag skall äta något,
framförallt utmanande saker,
så är det ett stort krig i min skalle.
Ätstörningen försöker förgäves gripa tag i mig,
få mig att följa mina (läs: hennes) gamla regler.
Jag hamnar fortfarande ofta i ett kompensatoriskt tänkande,
men jag lyckas nästan alltid ta mig ur det.
De gånger som jag inte lyckas helt,
så är det ändå inte att jag hoppar över måltider,
utan kanske "bara" tar en aning för lite.
Jag promenerar inte längre med huvudsyftet att förbränna
(Jag skriver huvudsyfte för att det fortfarande
finns ett sådant syfte, längst bak i hjärnan,
men det är inte längre det som alltid styr.)
Det är inte ångesten som styr mina promenader
så skarpt som innan, visst så kommer det tillfällen,
då jag går ut med tanken att förbränna
men lyckas plocka upp tanken innan den blir handling
och övertalar mig själv att tänka rätt.
Rom byggdes inte på en dag, som man så fint brukar säga,
och att bli frisk och fri från en demon som styrt hela ens liv
under så otroligt många år,
det är inte gjort över en natt det heller.
Och det måste få ta den tiden det tar,
det finns ingen "quick-fix". Dessvärre.
Jag har fortfarande många områden kvar att arbeta på,
det som kanske just nu är det mest akuta är min självbild.
Och då framförallt det jag ser i spegeln.
Min "inre självbild", alltså vem jag är
det har jag rätt så bra koll på,
och jag gillar den jag är, för jag är JAG.
Det är det där mjukfluffiga, den ovälkomna vaddering
som våldtar min kropp som jag inte riktigt är så förtjust i.
Jag vill kunna acceptera mig själv som jag är,
både på utsidan och insidan.
Men det är så jävla svårt...
Men just nu
så försöker jag fokusera på att reparera det inre,
skapa en styrka i själen,
så att jag senare kan få ordning på det yttre.
Utan att för den delen trilla tillbaka igen...
Jag utmanar mig själv, och sjukdomen,
på de flesta tänkbara sätt.
Varje krig, hur litet det än kan tyckas för omgivningen,
som jag vinner, är ett steg i rätt riktning,
ett steg som ökar min tro på mig själv,
på att det går att bli fri,
och på att den friska sidan faktiskt kan växa.
Hade någon sagt till mig för ett halvår sedan,
till och med för mindre än två månader sedan,
att jag skulle klara av det jag gjort de senaste veckorna
så hade jag förmodligen skrattat den personen rakt i ansiktet.
Det är bara till att se tillbaka en vecka,
för att se vilka framsteg jag faktiskt gjort;
Förra torsdagen så var jag ute och lunchade ensam
(Vilket jag även gjorde veckan innan det,
men då gick det mindre bra...)
Denna gången gick det bra, jobbigt som fan
men maten fick stanna i magen åtminstone...
I lördags så åt jag lördagsgodis,
för sånt gör ju faktiskt de allra flesta människor.
Det blev fyra bitar, jag trillade dock tillbaka i gamla tankebanor,
och vägde godisarna,
och räknade ut ett ungefärligt kaloriinnehåll.
Ett litet snedsteg, men jag anser att det snedsteget vägs upp
av att jag faktiskt åt dom där godisbitarna sedan.
Att det tog mig längre tid att äta fyra bitar,
än vad det tog för Micke att äta upp hela sin skål
det är väl en annan femma....
Och i måndags så gjorde jag det förmodligen största
framsteget hittills;
Jag var på nagelkurs (skriver mer om det någon annan dag)
och dom andra på kursen skulle ut och äta lunch tillsammans.
Så som normala, friska människor gör.
Och dom tyckte jag skulle följa med,
"För inte kan jag sitta kvar där ensam
och äta min tråkiga sallad"
och när hon som höll i kursen sa
att hon självklart betalar för min mat med,
(För kostnaden för maten ingick i dom andras kursavgift,
jag fick lixom bara vara med på ett hörn
utan att betala ett öre, vilket jag är oerhört tacksam för!)
eftersom jag hade dekorerat dom andras naglar,
och varit en lite allt i allo under de två kursdagarna.
Ja, då kunde jag ju inte heller skylla på
att jag inte hade pengar med mig.
Så, en halvtimma senare så sitter jag
på en restaurang jag aldrig varit på,
tillsammans med folk jag inte mött förrän dagen innan.
Och äter mat, som varken är sallad eller sushi.
Det var ett stort krig jag vann där.
Och slutligen, så sa min farmor för flera år sedan,
att hon önskade att hon skulle få se mig äta en bulle
innan hon lämnar denna jorden.
Det har legat som en tagg i mitt hjärta under lång, lång tid
för min farmor är inte helt frisk,
och kan egentligen när som helst gå bort.
Jag vet inte hur jag hade känt om jag misslyckats
med uppfylla hennes önskan.
Men, idag fick jag både uppfyllt hennes önskan,
och samtidigt tagit bort den där taggen ur mitt hjärta.
(Att farmor visserligen är "lite" snurrig och glömsk numera,
och förmodligen inte uppmärksammade och analyserade
att jag faktiskt tackade ja till bullen, det hör inte till.
Huvudsaken är att jag nu har gjort det,
och att hon kanske någon gång framöver
inser vad jag faktiskt gjorde)
"Tell everybody I'm on my way
And I'm loving every step I take
With the sun beating down, yes I'm on my way
And I can't keep this smile off my face"