Ceca - tankar om livet i allmänhet

Igår eftermiddag kom jag hem och knackade på dörren,
och en väldigt förvånad pojkvän öppnade
För jag hade lyckats hålla tyst hela veckan om att jag skulle hem
"Vad gör du här?" var hans välkomsthälsning. haha
"Nää, jag tänkte hälsa på lite" svarade jag,
och då blev han väldigt glad =)

På väg hem igår så köpte jag med mig sushi,
fy faaaaan va gott det var!!!
Kom överenns med min behandlare om att det var bättre
att jag körde på hyffsat "säkra" kort
första permissionen, och inte utmanade mig själv FÖR mycket,
bara att vara hemma, äta allt jag ska, inte kräkas
och att inte promenera FÖR mycket är en gigantisk utmaning bara det...

Igår kväll så var vi först iväg till min syster som fyllde år,
och sedan på hemvägen efter en snabbsväng till affären
så gick vi upp till Göta's och tog varsin öl.
För DET tyckte jag att jag var värd!

Nu har jag precis ätit frukost.
Känns rätt okej, men det kryper en del i kroppen,
som jag skrev ovan, så är "bara att vara hemma"
jävligt triggande, eftersom jag vet hur jag har hanterat allt
här hemma innan. Men det är bara till att bita ihop,
stå emot kräk-/hetsinpulserna och försöka tänka på annat....

Sedan idag tänkte jag tvinga med mig Micke in till stan,
eller något liknande, bara för att få skingra tankarna lite.
För även om jag egentligen VILL bara vara hemma och mysa,
så går det inte, för som sagt. Det kryper i kroppen,
och jag vill inte gärna "misslyckas" på min första permission.
Det är så viktigt att man känner att man klarat av just
första permissionen, jag tror det ligger till grund för hur
man kommer känna inför kommande permissioner på nåt sätt.
Framförallt med tanke på att jag ska hem på torsdag igen,
för att gå till astmaläkaren kl 11 på fredag.
Känns inte så bra att åka hem så snart igen,
OM denna permissionen skulle gå åt skogen...

Och sedan är mitt mål att kunna vara hemma hela påskhelgen,
för att dels fira påsk med familjen + att pappa fyller år,
men även för att gå på återträff med gymnasiet,
som jag ser fram emot väldigt mycket,
ska bli såååå fint att träffa alla gamla godingar!
Men jag är så fruktansvärt rädd för eventuella kommentarer,
eftersom många från gymnasietiden minns mig som en
anorektiker på knappt 40 kg....
Men jag måste försöka ignorera kommentarer som
"Vad frisk du ser ut" "Vad fin du är som gått upp i vikt"
eller den kanske absolut värsta
"Vad skönt att se att du lagt på dig lite,
känns det bra att vara frisk nu?"

Jag är fullkommligt livrädd för den typen av kommentarer,
för dom skadar så jävla mycket mer än vad dom gör nytta,
men jag vet samtidigt att de som säger dom kommentarerna,
egentligen säger dom i all välmening,
men samtidigt inte har någon som helst koll på
vad en ätstörning innebär, och att det inte är i vikten
som det egentliga problemet sitter...

Nå, det var en liten snabbuppdatering,
får se om jag hinner uppdatera något mer innan jag åker tillbaka,
ska vara tillbaka i Varberg innan kvällsmaten kl åtta ikväll.

Kram på er!