Jag lever och kämpar på
...har blivit lite dåligt med uppdatering de senaste dagarna,
har varit FÖR mycket för att skriva om.
Har inte riktigt lyckas sortera ut allt,
och få ihop det till ord som går att skriva.
Det är som en gigantisk fågelflock av bokstäver i min skalle,
och när jag lyckats få ihop nästan ett ord, nästan en mening,
så flyger det iväg ett par bokstäver och orden går inte att tyda.
Men jag tror jag lyckats pussla ihop orden hyffsat nu,
om än lite rörigt och förvirrande kanske,
men läs mellan raderna så får ni nog hela sammanhanget.
Överlag så kämpar jag på, ibland bättre, ibland sämre.
Men aldrig att jag SLUTAR kämpa
Onsdagen, var som ni väl kanske förstod av mitt senaste inlägg,
ett riktigt jävla brinnande helvete.
Och det blev inte direkt bättre ju längre dagen gick...
Efter den fatala frukostupplevelsen,
så väntade ytterligare en prövning till lunchen;
Panerad fisk, potatis och kall sås.
Potatisen och såsen är nästan "a piece of cake".
(Lite ironiskt att man använder ett sådant uttryck,
när en bit tårta är ALLT annat än lätt för "en sån som jag"...)
...men panerad fisk är allt annat än en enkel sak,
så jag bröt ihop totalt, en av de största panikattackerna här nere.
Hyperventilerade och klöste mig själv
så jag var helt genomsvettig efteråt.
Men jag fick bra stöd av A., en av dom bättre i personalen,
så jag kämpade mig igenom fisken
(läs; paneringen, för det är DEN och inte fisken i sig som är jobbig...)
Sedan efter lunchen så hade jag möte med A, min behandlare.
Sådär lagom omotiverad och ångestfylld var jag,
vilket väl kanske inte var det mest optimala läget att utgå ifrån,
med tanke på vad vårat möte skulle komma att handla om...
Både jag och personalen märker att jag börjar få "anorexi-ticks"
när jag äter, och innan jag ska äta.
(Tänker inte nämna några här, med tanke på att jag vet att flera
av er som läser min blogg ÄR eller har varit sjuka,
på ett eller annat sätt, och förmodligen vet på ett ungefär vad det
kan vara för "ticks" ändå, utan att jag berättar...)
Det är så jäääävla lätt att "smittas" av dom andra patienterna,
så att man återupptar beteenden som man egentligen,
för länge sedan, slutat med.
Men hjärnan känner igen dom, och vi som människor är ju väldigt
"efter-apande" av oss. Att härma andras beteenden
ligger ju mycket till grund för våran utveckling.
Men det är ju inte så bra att det ska bli en NEGATIV utveckling,
så behandlarteamet har disskuterat om det inte är dax för mig
att ta "nästa steg" nu; dvs. att flytta ut till Villan,
där man har lite "friskare atmosfär" och får lära sig ta mer ansvar
både vad gäller matlagning och att hantera allt efteråt.
Jag och A kom överenns om att jag behöver testa mina vingar,
se om dom är tillräckligt lagade för ytterligare utmaning.
Dom är långt ifrån hela (kommer dom någonsin bli det?)
men jag tror att OM jag märker att dom kan få mig att flyga,
om än bara ett par meter, så kan det i sin tur skynda på läkningen
(Om ni förstår min något metaforiska tanke...)
Så på måndag ska vi (Jag och min behandlare)
prata med hon som har hand om Villan
(och är där ute under dagarna, så man är inte HELT
utlämnad till sitt öde, det finns personal att tillgå,
dygnet runt, vilket är bra att veta, både för MIN del,
men även för MORMORS del, för jag kan tänka mig att hon just nu,
när hon läser detta tänker/säger "OjOj, huuur ska detta gååå"?
Eller har jag fel, lilla mormor? hehe)
Ska till att börja med bo kvar i mitt rum på kliniken,
men äta vissa måltider ute i Villan.
För att skapa en trygg och säker övergång,
eftersom jag med min Asperger har väldigt svårt för förändringar.
Men även för att det inte ska bli för rörigt,
OM det inte funkar, och jag får återgå till Kliniken ytterligare ett tag.
Jobbigt att bära runt på all packning i onödan lixom...
Men jag tror att Villan kommer bli bra för mig,
om man inte utmanar sig själv,
så står man bara kvar och stampar på samma ställe
och kommer inte vidare, det blir ingen förändring
(Och i mitt fall iaf inte åt det positiva hållet...)
Så ja, det var väl egentligen den största "nyheten" så att säga,
iaf som jag känner att jag vill dela med mig av på bloggen.
Vissa andra saker/händelser som uppstått under veckan,
är av den mer privata/personliga karaktären...
Men det kommer väl tids nog det med,
ni som läst min blogg vet ju att jag är rätt öppen,
gällande det mesta! =)
Idag kommer mamma och pappa på besök,
systeryster skulle egentligen oxå följt med,
men hon hade massa skolgrejjer att fixa med,
så hon får vackert komma ner en annan dag. =)
Vi ska åka in till "stan" och fika/äta mellanmål där,
för sådant måste man oxå träna på ibland.
Jag skall dock "bara" köpa någon liten fralla
eller youghurt/smoothie av något slag
(om det finns någon jag inte är allergisk mot såklart)
Jag känner att det nog blir en ALLT för stor utmaning
om jag skulle ta något farligt jobbigare som fika.
(För även om jag ser kakor, bullar osv som just FARLIGT,
så är det nästan ännu farligare för mitt tillfrisknande
att tänka just precis så.
Och ännu värre är det när vissa i personalen
benämner det "farliga" som just farligt.
Det blir på något sätt ett bevis på att det ÄR farligt,
att mina/våra tankar om det är korrekta...
Och ja, det finns vissa nötter i personalen
som väljer just ordet FARLGT i vissa sammanhang,
nämen tjenare yxskaft lixom..................)
Och imorgon kommer Micke på besök,
ska blir mysigt att krama på honom lite =)
Sist, men inte minst, så bjuder jag på en bild
från min promenad i förrgår
har varit FÖR mycket för att skriva om.
Har inte riktigt lyckas sortera ut allt,
och få ihop det till ord som går att skriva.
Det är som en gigantisk fågelflock av bokstäver i min skalle,
och när jag lyckats få ihop nästan ett ord, nästan en mening,
så flyger det iväg ett par bokstäver och orden går inte att tyda.
Men jag tror jag lyckats pussla ihop orden hyffsat nu,
om än lite rörigt och förvirrande kanske,
men läs mellan raderna så får ni nog hela sammanhanget.
Överlag så kämpar jag på, ibland bättre, ibland sämre.
Men aldrig att jag SLUTAR kämpa
Onsdagen, var som ni väl kanske förstod av mitt senaste inlägg,
ett riktigt jävla brinnande helvete.
Och det blev inte direkt bättre ju längre dagen gick...
Efter den fatala frukostupplevelsen,
så väntade ytterligare en prövning till lunchen;
Panerad fisk, potatis och kall sås.
Potatisen och såsen är nästan "a piece of cake".
(Lite ironiskt att man använder ett sådant uttryck,
när en bit tårta är ALLT annat än lätt för "en sån som jag"...)
...men panerad fisk är allt annat än en enkel sak,
så jag bröt ihop totalt, en av de största panikattackerna här nere.
Hyperventilerade och klöste mig själv
så jag var helt genomsvettig efteråt.
Men jag fick bra stöd av A., en av dom bättre i personalen,
så jag kämpade mig igenom fisken
(läs; paneringen, för det är DEN och inte fisken i sig som är jobbig...)
Sedan efter lunchen så hade jag möte med A, min behandlare.
Sådär lagom omotiverad och ångestfylld var jag,
vilket väl kanske inte var det mest optimala läget att utgå ifrån,
med tanke på vad vårat möte skulle komma att handla om...
Både jag och personalen märker att jag börjar få "anorexi-ticks"
när jag äter, och innan jag ska äta.
(Tänker inte nämna några här, med tanke på att jag vet att flera
av er som läser min blogg ÄR eller har varit sjuka,
på ett eller annat sätt, och förmodligen vet på ett ungefär vad det
kan vara för "ticks" ändå, utan att jag berättar...)
Det är så jäääävla lätt att "smittas" av dom andra patienterna,
så att man återupptar beteenden som man egentligen,
för länge sedan, slutat med.
Men hjärnan känner igen dom, och vi som människor är ju väldigt
"efter-apande" av oss. Att härma andras beteenden
ligger ju mycket till grund för våran utveckling.
Men det är ju inte så bra att det ska bli en NEGATIV utveckling,
så behandlarteamet har disskuterat om det inte är dax för mig
att ta "nästa steg" nu; dvs. att flytta ut till Villan,
där man har lite "friskare atmosfär" och får lära sig ta mer ansvar
både vad gäller matlagning och att hantera allt efteråt.
Jag och A kom överenns om att jag behöver testa mina vingar,
se om dom är tillräckligt lagade för ytterligare utmaning.
Dom är långt ifrån hela (kommer dom någonsin bli det?)
men jag tror att OM jag märker att dom kan få mig att flyga,
om än bara ett par meter, så kan det i sin tur skynda på läkningen
(Om ni förstår min något metaforiska tanke...)
Så på måndag ska vi (Jag och min behandlare)
prata med hon som har hand om Villan
(och är där ute under dagarna, så man är inte HELT
utlämnad till sitt öde, det finns personal att tillgå,
dygnet runt, vilket är bra att veta, både för MIN del,
men även för MORMORS del, för jag kan tänka mig att hon just nu,
när hon läser detta tänker/säger "OjOj, huuur ska detta gååå"?
Eller har jag fel, lilla mormor? hehe)
Ska till att börja med bo kvar i mitt rum på kliniken,
men äta vissa måltider ute i Villan.
För att skapa en trygg och säker övergång,
eftersom jag med min Asperger har väldigt svårt för förändringar.
Men även för att det inte ska bli för rörigt,
OM det inte funkar, och jag får återgå till Kliniken ytterligare ett tag.
Jobbigt att bära runt på all packning i onödan lixom...
Men jag tror att Villan kommer bli bra för mig,
om man inte utmanar sig själv,
så står man bara kvar och stampar på samma ställe
och kommer inte vidare, det blir ingen förändring
(Och i mitt fall iaf inte åt det positiva hållet...)
Så ja, det var väl egentligen den största "nyheten" så att säga,
iaf som jag känner att jag vill dela med mig av på bloggen.
Vissa andra saker/händelser som uppstått under veckan,
är av den mer privata/personliga karaktären...
Men det kommer väl tids nog det med,
ni som läst min blogg vet ju att jag är rätt öppen,
gällande det mesta! =)
Idag kommer mamma och pappa på besök,
systeryster skulle egentligen oxå följt med,
men hon hade massa skolgrejjer att fixa med,
så hon får vackert komma ner en annan dag. =)
Vi ska åka in till "stan" och fika/äta mellanmål där,
för sådant måste man oxå träna på ibland.
Jag skall dock "bara" köpa någon liten fralla
eller youghurt/smoothie av något slag
(om det finns någon jag inte är allergisk mot såklart)
Jag känner att det nog blir en ALLT för stor utmaning
om jag skulle ta något farligt jobbigare som fika.
(För även om jag ser kakor, bullar osv som just FARLIGT,
så är det nästan ännu farligare för mitt tillfrisknande
att tänka just precis så.
Och ännu värre är det när vissa i personalen
benämner det "farliga" som just farligt.
Det blir på något sätt ett bevis på att det ÄR farligt,
att mina/våra tankar om det är korrekta...
Och ja, det finns vissa nötter i personalen
som väljer just ordet FARLGT i vissa sammanhang,
nämen tjenare yxskaft lixom..................)
Och imorgon kommer Micke på besök,
ska blir mysigt att krama på honom lite =)
Sist, men inte minst, så bjuder jag på en bild
från min promenad i förrgår
Postat av: Up
wow! Det är ju ett jättesteg, gumman! Låter så i mina öron iaf! Häftigt att dom tycker du är redo för det :) Får nästan en liten tår i ögat här, men så sprutar hormonerna hejvilt oxå ;)
VAD DU ÄR DUKTIG!!!! KÄMPA PÅ!!!! Klart motgångar kommer mellan varven, tappa inte modet för det. Jag är impad av din beslutsamhet.
Kram på dig, du fantastiska kämpe :)
Postat av: Faster kontraster
Heja ,Cissi,heja Cissi, bra att du har kvar ditt jävlaranamma, med envishet kommer man långt, både bra och dåligt men det hjälper när det behövs. I dag kommer en ny packe böcker till dig gumman, det är bara dom sista sex böckerna kvar här hos mig. Men det är bara att be nån hämta till dig så får du dom det vet du. Ha nu en riktigt go dag med mor och far. Vi tänker på dig och håller alla tummar som går ,kramis från din faster kontraster.
Postat av: Jenny
Håller med om att det är utmaning värre med panerad fisk. Fan vad bra kämpat ändå vännen!!! <3
Hoppas du haft det bra med familjen idag, kram på dig
Postat av: L
Jag är så stolt över dig och hoppas du också är stolt över dig själv. Ses vi på återträffen vid påsk? Saknar dig!
