Bröllop, gelénagel och ny kategori
Ja, som rubriken väl gör rätt klart,
så ska jag på bröllop idag.
Vilket jag nog nämnt innan.
Är väl inte allt för sugen på att gå nu heller,
men jag får väl bita ihop...
Som vanligt när jag har något speciellt inplanerat,
så MÅSTE mina naglar vara perfekta.
Det går inte annars, är väl någon sorts tvång/mani jag har...
Och "perfekta naglar" i min värld
betyder inte nio långa och en sorgligt kort,
avbruten nagel. Och absolut inte heller TIO korta naglar.
Så jag fick sätta mig imorse och bygga mig en nagel i gelé.
Denna gången använde jag tippar,
behöver lite mer övning innan jag klarar av att bygga formarna.
Har även skapat en ny kategori "Naglar",
där jag kommer lägga upp mina kreationer!
Såhär såg naglarna ut innan jag började,
men en, som ni ser, väldigt ledsen och kort nagel...
En bild på själva borttagningsprocessen.
Fina små paket med geléremover+folie,
för att slippa slipa bort allt material...
Såhär blev den färdigbyggda nageln, lite bubblor i gelén ännu,
men det börjar bli bättre för varje gång:
Och så slutresultatet:
Så nagelmässigt är jag åtminstone redo för bröllop,
sedan att psyket inte är det är väl en annan femma...
så ska jag på bröllop idag.
Vilket jag nog nämnt innan.
Är väl inte allt för sugen på att gå nu heller,
men jag får väl bita ihop...
Som vanligt när jag har något speciellt inplanerat,
så MÅSTE mina naglar vara perfekta.
Det går inte annars, är väl någon sorts tvång/mani jag har...
Och "perfekta naglar" i min värld
betyder inte nio långa och en sorgligt kort,
avbruten nagel. Och absolut inte heller TIO korta naglar.
Så jag fick sätta mig imorse och bygga mig en nagel i gelé.
Denna gången använde jag tippar,
behöver lite mer övning innan jag klarar av att bygga formarna.
Har även skapat en ny kategori "Naglar",
där jag kommer lägga upp mina kreationer!
Såhär såg naglarna ut innan jag började,
men en, som ni ser, väldigt ledsen och kort nagel...
En bild på själva borttagningsprocessen.
Fina små paket med geléremover+folie,
för att slippa slipa bort allt material...
Såhär blev den färdigbyggda nageln, lite bubblor i gelén ännu,
men det börjar bli bättre för varje gång:
Och så slutresultatet:
Så nagelmässigt är jag åtminstone redo för bröllop,
sedan att psyket inte är det är väl en annan femma...
En vecka full av utmaningar....
Denna vecka går verkligen i utmaningarnas tecken,
som jag skrev i förra inlägget så var det glassfika
ensam på stan, som stod på schemat igår.
Och glass blev det!
Trots att sjukhjärnan ville skylla på ösregnet,
att det bara är fetton som äter glass frivilligt
och verkligen när det inte är väder som befogar syndandet.
Mådde verkligen inte bra varken innan, under
och framförallt efter att jag ätit glassen...
Fick i princip övertala mig själv för varje liten sked glass,
för varje sked så skrek sjukhjärnan åt mig att SLUTA!
När jag inte lyssnade, så försökte den påkalla min uppmärksamhet
genom att gång på gång tvinga min blick
mot den mycket tilltalade toalettdörren i hörnet av fiket....
Efter vad som kändes som en evighet
så fick jag iallafall petat i mig glassen och sedan, med ren viljestyrka,
gå ut ifrån fiket UTAN omvägen förbi toaletten.
Väl tillbaka på Capio så var det ett sådant otroligt inbördeskrig i min hjärna, så jag fick gå över till Kliniken och be om lugnande som fredsförhandlare.
Sedan gick jag och la mig för att vänta ut den vita flaggen och att vapenvila skulle uppstå.
Jag vet inte om det var för att det var ett tag sedan jag sist tog mina lugnande, eller om det var den massiva ångesten som tröttade ut mig totalt, men sedan så sov jag i princip resten av dagen, vaknade bara till liv när det var middagsdax.
Idag ska jag ut och luncha med min behandlare, har dock inte bestämt mig ännu för VAD eller VART vi ska äta.
Lutar åt vegetarisk lasagne eller paj. Båda alternativen är rejäla utmaningar, och jag vet inte vilket som är "värst".
Sedan imorgon på em. fikat kommer den förmodligen största utmaningen sedan semlan i februari; en delicatoboll. Som just nu känns nåt så oerhört skrämmande att jag glömmer bort att andas varje gång jag ser den liggandes i kylen och hånskratta åt mig... Som tur är, så kommer någon i personalen ut som stöd, för annars klarar jag det nog inte.
Och jag tror att hon jag bor med känner liknande....
Jag tror att glassen igår blev så jobbig som den blev, mycket pga delicatobollen och lunchen idag, det blev lixom lite för mkt för mig att hantera.
Men skam den som ger sig, och sedan så åker jag ju hem på lördag,
så jag slipper jobbiga ätbara saker, om jag inte frivilligt väljer det.
Det är väl bara pojkvännens pappas bröllop den 17e som känns "lite lätt" motigt just nu....
Nu ska jag fortsätta städa för att hålla tankarna borta lite, och sedan är det lunch och direkt efter det åker jag till stallet.
Hoppas ni får en fin dag!
som jag skrev i förra inlägget så var det glassfika
ensam på stan, som stod på schemat igår.
Och glass blev det!
Trots att sjukhjärnan ville skylla på ösregnet,
att det bara är fetton som äter glass frivilligt
och verkligen när det inte är väder som befogar syndandet.
Mådde verkligen inte bra varken innan, under
och framförallt efter att jag ätit glassen...
Fick i princip övertala mig själv för varje liten sked glass,
för varje sked så skrek sjukhjärnan åt mig att SLUTA!
När jag inte lyssnade, så försökte den påkalla min uppmärksamhet
genom att gång på gång tvinga min blick
mot den mycket tilltalade toalettdörren i hörnet av fiket....
Efter vad som kändes som en evighet
så fick jag iallafall petat i mig glassen och sedan, med ren viljestyrka,
gå ut ifrån fiket UTAN omvägen förbi toaletten.
Väl tillbaka på Capio så var det ett sådant otroligt inbördeskrig i min hjärna, så jag fick gå över till Kliniken och be om lugnande som fredsförhandlare.
Sedan gick jag och la mig för att vänta ut den vita flaggen och att vapenvila skulle uppstå.
Jag vet inte om det var för att det var ett tag sedan jag sist tog mina lugnande, eller om det var den massiva ångesten som tröttade ut mig totalt, men sedan så sov jag i princip resten av dagen, vaknade bara till liv när det var middagsdax.
Idag ska jag ut och luncha med min behandlare, har dock inte bestämt mig ännu för VAD eller VART vi ska äta.
Lutar åt vegetarisk lasagne eller paj. Båda alternativen är rejäla utmaningar, och jag vet inte vilket som är "värst".
Sedan imorgon på em. fikat kommer den förmodligen största utmaningen sedan semlan i februari; en delicatoboll. Som just nu känns nåt så oerhört skrämmande att jag glömmer bort att andas varje gång jag ser den liggandes i kylen och hånskratta åt mig... Som tur är, så kommer någon i personalen ut som stöd, för annars klarar jag det nog inte.
Och jag tror att hon jag bor med känner liknande....
Jag tror att glassen igår blev så jobbig som den blev, mycket pga delicatobollen och lunchen idag, det blev lixom lite för mkt för mig att hantera.
Men skam den som ger sig, och sedan så åker jag ju hem på lördag,
så jag slipper jobbiga ätbara saker, om jag inte frivilligt väljer det.
Det är väl bara pojkvännens pappas bröllop den 17e som känns "lite lätt" motigt just nu....
Nu ska jag fortsätta städa för att hålla tankarna borta lite, och sedan är det lunch och direkt efter det åker jag till stallet.
Hoppas ni får en fin dag!
Trött dag.
Sov som en potta skit inatt, vaknade flera gånger
och vart mer död än levande när mobilalarmet gick igång 07.45.
Nu sitter jag och väntar på att tiden ska gå,
så att jag kan komma iväg till stallet.
Tröttheten säger att jag egentligen borde stanna i sängen,
men jag vill inte missa fler stalldagar, missade ju flera gånger
då min mage inte ville vara med och leka.
Och om jag missar någon för många gånger,
så blir det väldigt lätt att jag skiter i det totalt.
Så jag får försöka orka, och vila sen i eftermiddag istället.
Det är väldigt skönt att ha sällskap ute i lägenheten nu,
för då slipper jag laga ALLA måltider själv.
Sedan att det till en början blir lite rörigt,
framförallt för hon jag bor med nu, med tanke på alla mina allergier och intoleranser.
Men jag tror hon fixar det galant :)
Imorgon är det planerat att jag ska åka in till stan och äta glass ensam
och det oberoende på hur dagsformen är.
Jag får intr skylla på att det är en dålig dag, eller skylla på att vädret inte är tillräckligt fint, eller vad för andra ursäkter ätstörningen försöker sig på för att slippa undan...
Det SKA göras om det så är snöstorm!
Sedan på torsdag ska jag ut och äta med min behandlare,
har kikat runt på menyerna på flera av restaurangerna i stan,
men pga allergier, intoleranser och med tanke på att jag är vegetarian, så blir ju utbudet därefter...
Det lutar nu åt att det blir någon form av paj.
Jobbigt som fan med paj, men av allt som fanns att välja på,
(eller kanske rättare sagt; frånvaron av så många valmöjligheter)
så är det nog det som är lättast för att hitta nåt som jag kan äta.
Nej, nu får jag gå och hämta mina stallkläder och kränga på mig dom.
Dock sådär lagom sugen i nuläget
på att trycka ner mina ekstammar till ben i tighta byxor
Vilket jag å andra sidan ALDRIG är direkt sugen på,
om det inte är träningstightsen vill säga....
Hoppas ni får en fin dag,
och håll gärma tummarna för mig vid kvart över två-tiden imorrn,
så jag får lite extra styrka att trycka i mig den där satans glassen....
och vart mer död än levande när mobilalarmet gick igång 07.45.
Nu sitter jag och väntar på att tiden ska gå,
så att jag kan komma iväg till stallet.
Tröttheten säger att jag egentligen borde stanna i sängen,
men jag vill inte missa fler stalldagar, missade ju flera gånger
då min mage inte ville vara med och leka.
Och om jag missar någon för många gånger,
så blir det väldigt lätt att jag skiter i det totalt.
Så jag får försöka orka, och vila sen i eftermiddag istället.
Det är väldigt skönt att ha sällskap ute i lägenheten nu,
för då slipper jag laga ALLA måltider själv.
Sedan att det till en början blir lite rörigt,
framförallt för hon jag bor med nu, med tanke på alla mina allergier och intoleranser.
Men jag tror hon fixar det galant :)
Imorgon är det planerat att jag ska åka in till stan och äta glass ensam
och det oberoende på hur dagsformen är.
Jag får intr skylla på att det är en dålig dag, eller skylla på att vädret inte är tillräckligt fint, eller vad för andra ursäkter ätstörningen försöker sig på för att slippa undan...
Det SKA göras om det så är snöstorm!
Sedan på torsdag ska jag ut och äta med min behandlare,
har kikat runt på menyerna på flera av restaurangerna i stan,
men pga allergier, intoleranser och med tanke på att jag är vegetarian, så blir ju utbudet därefter...
Det lutar nu åt att det blir någon form av paj.
Jobbigt som fan med paj, men av allt som fanns att välja på,
(eller kanske rättare sagt; frånvaron av så många valmöjligheter)
så är det nog det som är lättast för att hitta nåt som jag kan äta.
Nej, nu får jag gå och hämta mina stallkläder och kränga på mig dom.
Dock sådär lagom sugen i nuläget
på att trycka ner mina ekstammar till ben i tighta byxor
Vilket jag å andra sidan ALDRIG är direkt sugen på,
om det inte är träningstightsen vill säga....
Hoppas ni får en fin dag,
och håll gärma tummarna för mig vid kvart över två-tiden imorrn,
så jag får lite extra styrka att trycka i mig den där satans glassen....
Vilsecyklande, halv storm och bio
Igår tog jag cykeln en sväng
min tanke var att kolla upp hur lång tid det skulle ta
för mig att cykla till stallet där jag arbetstränar.
Kom fram till att det tar ca 30 minuter
inklusive felcyklingar och lättare förvirring...
Jag märkte relativt snart att cykelvägarna här i Varberg
INTE gick där jag tyckte dom skulle gå...
Det vill säga, i anslutning till den "vanliga" vägen,
som jag tillslut lyckats pränta in i min lokalsinnesbegränsade hjärna
och INTE som dom gjorde; upp och ner över gångbroar/tunnlar
och fram och tillbaka, åt höger och vänster som en infernalisk labyrint!
Nå, jag kom hem tillslut iaf.
Efter sisådär en och en halv timme
Fick ett par muttrande blickar från personalen
som verkade tycka att jag både cyklat för snabbt och för länge,
när jag sa hur lång tid det skulle ta för mig till stallet.
Men OM dom skulle påpeka det rakt ut,
att jag kanske börjar röra på mig för mycket
så kommer jag bara svara att dom fan ska låta mig hållas
och inte lägga sig i, så länge inte min aktivitet gör att jag
rasar ner i vikt, vilket är relativt otroligt för min del....
Igårkväll hade jag tänk gå ner och sätta mig vid vattnet en stund
bara få VARA och fundera över livet och allt omkring,
men när jag gick ut, så insåg jag att det blåste
på tok för mycket för att vara behagligt nere vid vattnet...
Det blåser fortfarande rejält ute,
och jag vaknade ett par gånger under natten av att det
riktigt ylade i fönsterkarmarna.
Hade ju hoppats få fint väder idag,
för min fina Sara kommer hit sedan, och jag hade tänkt
att vi kunde äta mellanmål ute i solskenet.
Men, det är ju ett antal timmar kvar, så det kanske hinner
bli både varmare och mindre blåsigt!
Sedan i eftermiddag så kommer min skrutt,
och ikväll ska vi gå på bio här i Varberg.
Det blir Avengers, dock inte i 3D.
Sedan så sover han här tills imorrn, för eftersom jag är ensam
ute i lägenheten nu, så stör man åtminstone inga andra
när man har besök, och man slipper vara instängd på rummet hela tiden.
Vad gäller allt jag skrivit de senaste dagarna,
så har jag ännu inte fått den respons jag önskar.
Men som man brukar säga ;
"It ain't over until the fat lady sings"!
Och till sist, ett tänkvärt citat jag hittade igår
"The best way to escape from the past
is not to avoid or forget it
but to accept and forgive it".
min tanke var att kolla upp hur lång tid det skulle ta
för mig att cykla till stallet där jag arbetstränar.
Kom fram till att det tar ca 30 minuter
inklusive felcyklingar och lättare förvirring...
Jag märkte relativt snart att cykelvägarna här i Varberg
INTE gick där jag tyckte dom skulle gå...
Det vill säga, i anslutning till den "vanliga" vägen,
som jag tillslut lyckats pränta in i min lokalsinnesbegränsade hjärna
och INTE som dom gjorde; upp och ner över gångbroar/tunnlar
och fram och tillbaka, åt höger och vänster som en infernalisk labyrint!
Nå, jag kom hem tillslut iaf.
Efter sisådär en och en halv timme
Fick ett par muttrande blickar från personalen
som verkade tycka att jag både cyklat för snabbt och för länge,
när jag sa hur lång tid det skulle ta för mig till stallet.
Men OM dom skulle påpeka det rakt ut,
att jag kanske börjar röra på mig för mycket
så kommer jag bara svara att dom fan ska låta mig hållas
och inte lägga sig i, så länge inte min aktivitet gör att jag
rasar ner i vikt, vilket är relativt otroligt för min del....
Igårkväll hade jag tänk gå ner och sätta mig vid vattnet en stund
bara få VARA och fundera över livet och allt omkring,
men när jag gick ut, så insåg jag att det blåste
på tok för mycket för att vara behagligt nere vid vattnet...
Det blåser fortfarande rejält ute,
och jag vaknade ett par gånger under natten av att det
riktigt ylade i fönsterkarmarna.
Hade ju hoppats få fint väder idag,
för min fina Sara kommer hit sedan, och jag hade tänkt
att vi kunde äta mellanmål ute i solskenet.
Men, det är ju ett antal timmar kvar, så det kanske hinner
bli både varmare och mindre blåsigt!
Sedan i eftermiddag så kommer min skrutt,
och ikväll ska vi gå på bio här i Varberg.
Det blir Avengers, dock inte i 3D.
Sedan så sover han här tills imorrn, för eftersom jag är ensam
ute i lägenheten nu, så stör man åtminstone inga andra
när man har besök, och man slipper vara instängd på rummet hela tiden.
Vad gäller allt jag skrivit de senaste dagarna,
så har jag ännu inte fått den respons jag önskar.
Men som man brukar säga ;
"It ain't over until the fat lady sings"!
Och till sist, ett tänkvärt citat jag hittade igår
"The best way to escape from the past
is not to avoid or forget it
but to accept and forgive it".
Lägesuppdatering
Jag lovade ju halvt att återkomma med dagens "resultat"...
Föga förvånande, så visade vågen YTTERLIGARE uppåt,
inte lika drastiskt som de flesta andra gånger,
but still; UPP....
På mitt samtal med min behandlare förut så tog jag lugnt, konkret
och konsekvent upp allt jag skrev i gårdagens inlägg
(Och lite till....)
Jag förklarade för henne, att varken jag eller mina närstående
framförallt min klippa till mamma,
kommer acceptera att jag pga. deras oförmåga att se till individer
ska behöva avbryta behandllingen.
Jag påtalade även flertalet gånger idiotin
med att inte ha någon dietist tillgänglig
Och det på ett, åtminstone vad dom bedömmer sig själva som,
utomordentligt bra behandlingshem för ÄTSTÖRNINGAR...
(Och för att tillägga; enligt dom, ALLA SORTERS ätstörningar)
Hey, rätta mig om jag snurrat till det,
men ÄR det inte just personer med matproblematik i allmänhet
och hur mycket/vad vi behöver/kan äta i synnerhet,
som detta stället isåfall säger sig vara experter på att kunna hjälpa?
Had det då inte varit väldigt passande med en dietist att vända sig till?
Och då BÅDE för patienter och personal
Kokerskan Marianne i all ära, hon HAR koll på det mesta,
MEN är INTE utbildad dietist/nutrionist.
Som jag sa till tjejerna inne i Villan förut
"Inte fan lägger man sig tex. på operationsbordet
och låter någon som KAN EN HEL DEL om vart organen ska sitta
skära i ens kropp. Nej, där vill man ha någon utbildad läkare"
Så varför kan jag då inte få prata med en utbildad dietist?!
På samma sätt som det gäller ens liv vid en eventuell operation,
så hänger mitt liv just nu faktiskt på om Capio kan hjälpa mig eller inte.
Jag vet med säkerhet att det inte finns
någon annan möjlighet för mig för att kunna fortsätta leva
annat än att bli FRISK, allt annat är bara en lång väg mot döden
För vad man än kan tro som utomstående
så ÄR det en dödlig sjukdom jag har,
där dessvärre inga som helst mediciner kan hjälpa
MATEN är min "medicin",
så snälla, hjälp mig för fan att dosera den rätt!!
Föga förvånande, så visade vågen YTTERLIGARE uppåt,
inte lika drastiskt som de flesta andra gånger,
but still; UPP....
På mitt samtal med min behandlare förut så tog jag lugnt, konkret
och konsekvent upp allt jag skrev i gårdagens inlägg
(Och lite till....)
Jag förklarade för henne, att varken jag eller mina närstående
framförallt min klippa till mamma,
kommer acceptera att jag pga. deras oförmåga att se till individer
ska behöva avbryta behandllingen.
Jag påtalade även flertalet gånger idiotin
med att inte ha någon dietist tillgänglig
Och det på ett, åtminstone vad dom bedömmer sig själva som,
utomordentligt bra behandlingshem för ÄTSTÖRNINGAR...
(Och för att tillägga; enligt dom, ALLA SORTERS ätstörningar)
Hey, rätta mig om jag snurrat till det,
men ÄR det inte just personer med matproblematik i allmänhet
och hur mycket/vad vi behöver/kan äta i synnerhet,
som detta stället isåfall säger sig vara experter på att kunna hjälpa?
Had det då inte varit väldigt passande med en dietist att vända sig till?
Och då BÅDE för patienter och personal
Kokerskan Marianne i all ära, hon HAR koll på det mesta,
MEN är INTE utbildad dietist/nutrionist.
Som jag sa till tjejerna inne i Villan förut
"Inte fan lägger man sig tex. på operationsbordet
och låter någon som KAN EN HEL DEL om vart organen ska sitta
skära i ens kropp. Nej, där vill man ha någon utbildad läkare"
Så varför kan jag då inte få prata med en utbildad dietist?!
På samma sätt som det gäller ens liv vid en eventuell operation,
så hänger mitt liv just nu faktiskt på om Capio kan hjälpa mig eller inte.
Jag vet med säkerhet att det inte finns
någon annan möjlighet för mig för att kunna fortsätta leva
annat än att bli FRISK, allt annat är bara en lång väg mot döden
För vad man än kan tro som utomstående
så ÄR det en dödlig sjukdom jag har,
där dessvärre inga som helst mediciner kan hjälpa
MATEN är min "medicin",
så snälla, hjälp mig för fan att dosera den rätt!!
Solsken och lyckad perm (igen)
Så, då var snart denna permissionen över
tåget till Varberg går 17.42 från Gbg central.
Även denna permissionen har gått bra, magen har dock fortsatt bråka,
så det har varit nära att jag tagit till det gamla vanliga knepet mot magont; kräkningar....
Men jag har klarat mig, jag har stått ut, i både magont och ångest
Jag väntar väl just nu på att den ångesten som jag tryckt undan
ett bra tag nu, ska titta fram och ta över mitt liv...
Det är med lite blandade känslor som jag åker tillbaka
det mesta hänger på hur vägningen imorgon går.
Om jag nu passerat BMI 25, och vad dom där nere isåfall tänker göra
(Ska man se till tidigare veckors "trend",
så KOMMER jag ha gått över 25 i BMI....)
Och jag TÄNKER inte acceptera ett
"Nej, vi gör inga ändringar...blablabla" en gång till.
Någon gång så måste dom väl få in i sin skalle att deras matplanering
inte ÄR rätt för alla individer?
Jag har försökt prata med både behandlare, läkare och enhetschefen,
men dom är allihopa (främst enhetschefen)
så jävla inbitna i sina "regler".
Jag förde på tal om att dom faktiskt inte håller sig till matplaneringen
åt ANDRA hållet; alltså om det är någon patient som INTE håller vikten
på deras matupplägg, utan stannar på en för låg vikt
alternativt går NER, så får den patienten isåfall extra mat.
Min fråga var då VARFÖR dom inte kan inse
att det kan vara åt andra hållet med,
så som jag, som INTE håller vikten på deras matplan,
utan ökar och ökar.
Svaret jag fick på den frågan var kort och gott
"Vi ändrar inte i matplaneringen"
Är det bara jag som tycker att dom talar lite emot sig själva där....?
Nästa stora frågetecken är att jag, när jag var på bedömningssamtal,
sa till den behandlaren jag hade mötet med att jag av erfarenhet VET
att jag bara kommer öka på den mängden mat,
och att de i min familj och många i min släkt likt mig
har låg ämnesomsättning i grunden.
Svaret jag fick DÅ var att dom lovade att jag INTE skulle bli överviktig,
och att dom skulle stoppa en eventuell viktuppgång i tid.
Varför säger behandlaren en sak,
när verkligheten uppenbarligen är något helt annat?
Jag bad från första början om raka svar, konkreta förklaringar
och framförallt ÄRLIGHET. Det är A och O för de allra flesta,
men för mig med Asperger, så är det ÄNNU viktigare.
Vilket jag som sagt gjorde klart redan från första dagen.
Men sedan dess så har jag gång efter gång fått luddiga svar,
långsökta bortförklaringar och en och annan idiotförklaring.
Det känns inte helt okej....
Så just nu väntar jag med ångestblandad förväntan
på morgondagens vägning, och den disskutionen som KOMMER bli efteråt.
Jag tycker det är faan att man ska behöva SLÅSS
för att få den hjälpen man behöver,
men det kanske är först då man faktiskt inser att man vill bli frisk?
Den gamla Ceca hade gett upp för länge sedan,
men den nya VILL ju ha hjälp, och det vore ju jävligt synd
om Capio's jävla regler och "sånt som brukar fungera"
ska vara det som sätter käppar i hjulen
för mig och min chans att bli fri från mina ätstörningar.
Jag gav mig in i detta kriget av egen fri vilja
med en förhoppning om att få professionel hjälp
för att kunna bli FRISK OCH FRI.
Och jag tänker INTE låta några idiotiska "regler"
hindra mig från att nå mållinjen!
Återkommer förmodligen imorgon med hur allt gått....
tåget till Varberg går 17.42 från Gbg central.
Även denna permissionen har gått bra, magen har dock fortsatt bråka,
så det har varit nära att jag tagit till det gamla vanliga knepet mot magont; kräkningar....
Men jag har klarat mig, jag har stått ut, i både magont och ångest
Jag väntar väl just nu på att den ångesten som jag tryckt undan
ett bra tag nu, ska titta fram och ta över mitt liv...
Det är med lite blandade känslor som jag åker tillbaka
det mesta hänger på hur vägningen imorgon går.
Om jag nu passerat BMI 25, och vad dom där nere isåfall tänker göra
(Ska man se till tidigare veckors "trend",
så KOMMER jag ha gått över 25 i BMI....)
Och jag TÄNKER inte acceptera ett
"Nej, vi gör inga ändringar...blablabla" en gång till.
Någon gång så måste dom väl få in i sin skalle att deras matplanering
inte ÄR rätt för alla individer?
Jag har försökt prata med både behandlare, läkare och enhetschefen,
men dom är allihopa (främst enhetschefen)
så jävla inbitna i sina "regler".
Jag förde på tal om att dom faktiskt inte håller sig till matplaneringen
åt ANDRA hållet; alltså om det är någon patient som INTE håller vikten
på deras matupplägg, utan stannar på en för låg vikt
alternativt går NER, så får den patienten isåfall extra mat.
Min fråga var då VARFÖR dom inte kan inse
att det kan vara åt andra hållet med,
så som jag, som INTE håller vikten på deras matplan,
utan ökar och ökar.
Svaret jag fick på den frågan var kort och gott
"Vi ändrar inte i matplaneringen"
Är det bara jag som tycker att dom talar lite emot sig själva där....?
Nästa stora frågetecken är att jag, när jag var på bedömningssamtal,
sa till den behandlaren jag hade mötet med att jag av erfarenhet VET
att jag bara kommer öka på den mängden mat,
och att de i min familj och många i min släkt likt mig
har låg ämnesomsättning i grunden.
Svaret jag fick DÅ var att dom lovade att jag INTE skulle bli överviktig,
och att dom skulle stoppa en eventuell viktuppgång i tid.
Varför säger behandlaren en sak,
när verkligheten uppenbarligen är något helt annat?
Jag bad från första början om raka svar, konkreta förklaringar
och framförallt ÄRLIGHET. Det är A och O för de allra flesta,
men för mig med Asperger, så är det ÄNNU viktigare.
Vilket jag som sagt gjorde klart redan från första dagen.
Men sedan dess så har jag gång efter gång fått luddiga svar,
långsökta bortförklaringar och en och annan idiotförklaring.
Det känns inte helt okej....
Så just nu väntar jag med ångestblandad förväntan
på morgondagens vägning, och den disskutionen som KOMMER bli efteråt.
Jag tycker det är faan att man ska behöva SLÅSS
för att få den hjälpen man behöver,
men det kanske är först då man faktiskt inser att man vill bli frisk?
Den gamla Ceca hade gett upp för länge sedan,
men den nya VILL ju ha hjälp, och det vore ju jävligt synd
om Capio's jävla regler och "sånt som brukar fungera"
ska vara det som sätter käppar i hjulen
för mig och min chans att bli fri från mina ätstörningar.
Jag gav mig in i detta kriget av egen fri vilja
med en förhoppning om att få professionel hjälp
för att kunna bli FRISK OCH FRI.
Och jag tänker INTE låta några idiotiska "regler"
hindra mig från att nå mållinjen!
Återkommer förmodligen imorgon med hur allt gått....