Hemma på permission
Igår eftermiddag kom jag hem och knackade på dörren,
och en väldigt förvånad pojkvän öppnade
För jag hade lyckats hålla tyst hela veckan om att jag skulle hem
"Vad gör du här?" var hans välkomsthälsning. haha
"Nää, jag tänkte hälsa på lite" svarade jag,
och då blev han väldigt glad =)
På väg hem igår så köpte jag med mig sushi,
fy faaaaan va gott det var!!!
Kom överenns med min behandlare om att det var bättre
att jag körde på hyffsat "säkra" kort
första permissionen, och inte utmanade mig själv FÖR mycket,
bara att vara hemma, äta allt jag ska, inte kräkas
och att inte promenera FÖR mycket är en gigantisk utmaning bara det...
Igår kväll så var vi först iväg till min syster som fyllde år,
och sedan på hemvägen efter en snabbsväng till affären
så gick vi upp till Göta's och tog varsin öl.
För DET tyckte jag att jag var värd!
Nu har jag precis ätit frukost.
Känns rätt okej, men det kryper en del i kroppen,
som jag skrev ovan, så är "bara att vara hemma"
jävligt triggande, eftersom jag vet hur jag har hanterat allt
här hemma innan. Men det är bara till att bita ihop,
stå emot kräk-/hetsinpulserna och försöka tänka på annat....
Sedan idag tänkte jag tvinga med mig Micke in till stan,
eller något liknande, bara för att få skingra tankarna lite.
För även om jag egentligen VILL bara vara hemma och mysa,
så går det inte, för som sagt. Det kryper i kroppen,
och jag vill inte gärna "misslyckas" på min första permission.
Det är så viktigt att man känner att man klarat av just
första permissionen, jag tror det ligger till grund för hur
man kommer känna inför kommande permissioner på nåt sätt.
Framförallt med tanke på att jag ska hem på torsdag igen,
för att gå till astmaläkaren kl 11 på fredag.
Känns inte så bra att åka hem så snart igen,
OM denna permissionen skulle gå åt skogen...
Och sedan är mitt mål att kunna vara hemma hela påskhelgen,
för att dels fira påsk med familjen + att pappa fyller år,
men även för att gå på återträff med gymnasiet,
som jag ser fram emot väldigt mycket,
ska bli såååå fint att träffa alla gamla godingar!
Men jag är så fruktansvärt rädd för eventuella kommentarer,
eftersom många från gymnasietiden minns mig som en
anorektiker på knappt 40 kg....
Men jag måste försöka ignorera kommentarer som
"Vad frisk du ser ut" "Vad fin du är som gått upp i vikt"
eller den kanske absolut värsta
"Vad skönt att se att du lagt på dig lite,
känns det bra att vara frisk nu?"
Jag är fullkommligt livrädd för den typen av kommentarer,
för dom skadar så jävla mycket mer än vad dom gör nytta,
men jag vet samtidigt att de som säger dom kommentarerna,
egentligen säger dom i all välmening,
men samtidigt inte har någon som helst koll på
vad en ätstörning innebär, och att det inte är i vikten
som det egentliga problemet sitter...
Nå, det var en liten snabbuppdatering,
får se om jag hinner uppdatera något mer innan jag åker tillbaka,
ska vara tillbaka i Varberg innan kvällsmaten kl åtta ikväll.
Kram på er!
Ändrade planer...
så skulle jag börjat så smått i Villan nu i veckan,
äta lite måltider + laga lunch där ute.
Men just precis denna veckan (min vanliga otur...)
så är hon som brukar jobba där ute ledig,
och det är inga patienter där ute heller,
för den tjejen som varit där hittills
kände inte att hon ville vara där helt ensam,
med endast personal kring måltiderna.
Vilket jag verkligen förstår, det hade inte jag heller viljat.
Så hon har temporärt gått tillbaka till Klinik 2,
men som det ser ut ska hon ut till Villan igen nästa vecka,
då ordinarie personal är tillbaka igen.
Så på måndag blir det förmodligen flytt,
dock utan "invänjningsperiod", men det känns bra ändå.
För jag menar, att LAGA mat KAN jag redan,
och för min del är det ju inte - till största delen - själva ätandet
som ställer till det för mig...
(Mer en kombination mellan ätande och ickekräkande....)
Det ställer till det lite i min skalle nu när det inte blir Villan
nu denna veckan, men det är bara till att gilla läget lixom.
Kan nog vara bra att ha ytterligare lite tid att förbereda sig på med.
Plus att jag varit väldigt orolig inför torsdagen,
då jag skulle varit med och lagat lunchen.
Och på torsdaglunchen så är det alltid soppa med tillhörande
efterrätt, som jag nog nämnt här i bloggen ett antal ggr....
Och Anna sa till mig att det är JAG som ska bestämma
vad för efterätt det ska vara. Vilket är väääldigt svårt,
för det går emot så jävla mycket och blir kaos i min skalle.
Jag älskar ju att baka, men jag vet inte när jag senast
bakade något som jag själv skulle äta.
Och genast går tankarna igång på vad som är
"minst farligt" att fixa till efterrätt...
Så jag låg typ hela morgonen (natten) och surfade runt
på bakbloggar och receptsidor...
Vilket gjorde mej helt galen tillslut,
så jag färgade håret istället! haha
Nåväl, det var en liten "statusuppdatering" iaf!
Jag lever och kämpar på
har varit FÖR mycket för att skriva om.
Har inte riktigt lyckas sortera ut allt,
och få ihop det till ord som går att skriva.
Det är som en gigantisk fågelflock av bokstäver i min skalle,
och när jag lyckats få ihop nästan ett ord, nästan en mening,
så flyger det iväg ett par bokstäver och orden går inte att tyda.
Men jag tror jag lyckats pussla ihop orden hyffsat nu,
om än lite rörigt och förvirrande kanske,
men läs mellan raderna så får ni nog hela sammanhanget.
Överlag så kämpar jag på, ibland bättre, ibland sämre.
Men aldrig att jag SLUTAR kämpa
Onsdagen, var som ni väl kanske förstod av mitt senaste inlägg,
ett riktigt jävla brinnande helvete.
Och det blev inte direkt bättre ju längre dagen gick...
Efter den fatala frukostupplevelsen,
så väntade ytterligare en prövning till lunchen;
Panerad fisk, potatis och kall sås.
Potatisen och såsen är nästan "a piece of cake".
(Lite ironiskt att man använder ett sådant uttryck,
när en bit tårta är ALLT annat än lätt för "en sån som jag"...)
...men panerad fisk är allt annat än en enkel sak,
så jag bröt ihop totalt, en av de största panikattackerna här nere.
Hyperventilerade och klöste mig själv
så jag var helt genomsvettig efteråt.
Men jag fick bra stöd av A., en av dom bättre i personalen,
så jag kämpade mig igenom fisken
(läs; paneringen, för det är DEN och inte fisken i sig som är jobbig...)
Sedan efter lunchen så hade jag möte med A, min behandlare.
Sådär lagom omotiverad och ångestfylld var jag,
vilket väl kanske inte var det mest optimala läget att utgå ifrån,
med tanke på vad vårat möte skulle komma att handla om...
Både jag och personalen märker att jag börjar få "anorexi-ticks"
när jag äter, och innan jag ska äta.
(Tänker inte nämna några här, med tanke på att jag vet att flera
av er som läser min blogg ÄR eller har varit sjuka,
på ett eller annat sätt, och förmodligen vet på ett ungefär vad det
kan vara för "ticks" ändå, utan att jag berättar...)
Det är så jäääävla lätt att "smittas" av dom andra patienterna,
så att man återupptar beteenden som man egentligen,
för länge sedan, slutat med.
Men hjärnan känner igen dom, och vi som människor är ju väldigt
"efter-apande" av oss. Att härma andras beteenden
ligger ju mycket till grund för våran utveckling.
Men det är ju inte så bra att det ska bli en NEGATIV utveckling,
så behandlarteamet har disskuterat om det inte är dax för mig
att ta "nästa steg" nu; dvs. att flytta ut till Villan,
där man har lite "friskare atmosfär" och får lära sig ta mer ansvar
både vad gäller matlagning och att hantera allt efteråt.
Jag och A kom överenns om att jag behöver testa mina vingar,
se om dom är tillräckligt lagade för ytterligare utmaning.
Dom är långt ifrån hela (kommer dom någonsin bli det?)
men jag tror att OM jag märker att dom kan få mig att flyga,
om än bara ett par meter, så kan det i sin tur skynda på läkningen
(Om ni förstår min något metaforiska tanke...)
Så på måndag ska vi (Jag och min behandlare)
prata med hon som har hand om Villan
(och är där ute under dagarna, så man är inte HELT
utlämnad till sitt öde, det finns personal att tillgå,
dygnet runt, vilket är bra att veta, både för MIN del,
men även för MORMORS del, för jag kan tänka mig att hon just nu,
när hon läser detta tänker/säger "OjOj, huuur ska detta gååå"?
Eller har jag fel, lilla mormor? hehe)
Ska till att börja med bo kvar i mitt rum på kliniken,
men äta vissa måltider ute i Villan.
För att skapa en trygg och säker övergång,
eftersom jag med min Asperger har väldigt svårt för förändringar.
Men även för att det inte ska bli för rörigt,
OM det inte funkar, och jag får återgå till Kliniken ytterligare ett tag.
Jobbigt att bära runt på all packning i onödan lixom...
Men jag tror att Villan kommer bli bra för mig,
om man inte utmanar sig själv,
så står man bara kvar och stampar på samma ställe
och kommer inte vidare, det blir ingen förändring
(Och i mitt fall iaf inte åt det positiva hållet...)
Så ja, det var väl egentligen den största "nyheten" så att säga,
iaf som jag känner att jag vill dela med mig av på bloggen.
Vissa andra saker/händelser som uppstått under veckan,
är av den mer privata/personliga karaktären...
Men det kommer väl tids nog det med,
ni som läst min blogg vet ju att jag är rätt öppen,
gällande det mesta! =)
Idag kommer mamma och pappa på besök,
systeryster skulle egentligen oxå följt med,
men hon hade massa skolgrejjer att fixa med,
så hon får vackert komma ner en annan dag. =)
Vi ska åka in till "stan" och fika/äta mellanmål där,
för sådant måste man oxå träna på ibland.
Jag skall dock "bara" köpa någon liten fralla
eller youghurt/smoothie av något slag
(om det finns någon jag inte är allergisk mot såklart)
Jag känner att det nog blir en ALLT för stor utmaning
om jag skulle ta något farligt jobbigare som fika.
(För även om jag ser kakor, bullar osv som just FARLIGT,
så är det nästan ännu farligare för mitt tillfrisknande
att tänka just precis så.
Och ännu värre är det när vissa i personalen
benämner det "farliga" som just farligt.
Det blir på något sätt ett bevis på att det ÄR farligt,
att mina/våra tankar om det är korrekta...
Och ja, det finns vissa nötter i personalen
som väljer just ordet FARLGT i vissa sammanhang,
nämen tjenare yxskaft lixom..................)
Och imorgon kommer Micke på besök,
ska blir mysigt att krama på honom lite =)
Sist, men inte minst, så bjuder jag på en bild
från min promenad i förrgår
Jävla pissdag...
än att dra täcket över huvudet
och bara fly ifrån allt
Idag är en sådan dag.
Hela dagen började fel
Sov skitkasst inatt,
trots nyinsatta NADA-kulor,
dock inte på samma ställen som sist.
Så det kanske beror lite på det.
Sedan vid frukosten utbröt totalt kaos.
Inte bara för mig, utan för iprincip alla andra här
(Förutom dom som har färdigupplagd frukost,
för dom var allt som vanligt...)
Men när vi (jag) kom ner för att göra iordning frukosten,
så sa personalen att dom skulle göra iordning idag
"för att vi alltid kommer ner så sent"
Hallå, jag var nere innan tio i åtta,
vilket dom har sagt är den tiden man ska vara nere.
Och jag vet andra här som var nere innan dess med.
Men kollektiv bestraffning är tydligen melodin här nere,
man tycker ju att VI som var nere i tid kunde få gjort iordning
våra frukostar själva, och att dom som INTE var nere i tid
kunde få personalgjord frukost.
Men icke.
Och jag som har så sjukt svårt för oförberedda händelser
och förändringar i allmänhet, bröt ihop totalt.
Gick upp på mitt rum och la mig i sängen
och bara grät grät grät.
Fullständig och total panikångest,
och nålarna på anslagstavlan kändes väldigt lockande...
Min behandlare har skrivit in i mina papper,
att just precis sådana händelser INTE får inträffa!!
Det gör att hela min värld raseras och allt blir fel,
men att personalen skulle ta hänsyn till något sånt,
var tydligen alldeles för mycket att begära.
Och som grädde på moset,
så var det mitt absoluta hatobjekt bland personalen
som satt vid mitt bord...
Hade jag inte lärt med att någorlunda kontrollera mina impulser,
så hade jag, utan tvekan, hällt mitt kokheta kaffe över henne
Spottat henne i ansiktet och bett henne fara dit pepparn växer.
Jag vet att jag inom snar framtid kommer säga något jävligt dumt
till henne, och till dom andra idioterna bland personalen.
(Men, mamma, jag ska försöka låta bli att spotta på dom,
men jag kan inte lova att jag kan stå emot....)
Så ja. Idag är ingen bra dag, igår var ingen bra dag
och jag är så jävla nära på att kasta in handduken,
packa mina saker och ge fan i allt...
Mindre bra dag...
Mycket impulser att hålla koll på,
en hel del ångest och oro.
Vet inte riktigt varför,
men det kan ha att göra med att det är "den tiden på månaden"
som jag alltid mår sämre.
Och med en redan innan skyhög ångest-/orosnivå,
så blir det inte direkt bättre nu.
Borde väl kolla upp om det kan finnas nån bra medicin mot
PMSproblem, men just nu är det så jävla mycket annat
som ska "fixas till".
Var till läkaren idag, och fick bekräftat att jag faktiskt HAR
en halvkass ämnesomsättning.
Vilket jag iofs sagt ända sedan jag kom hit...!
Eftersom det ligger i släkten med låg ämnesomsättning,
men dom har inte riktigt lyssnat på mig här nere,
vilket jag tycker är lite dåligt.
För ALLA kan inte äta lika mycket mat och stå till i vikt,
och dom börjar väl förstå nu att jag är ett sådant undantag.
Men läkaren ska skicka remiss för ytterligare provtagningar,
och se om det kan finnas möjlighet att stimulera ämnesomsättningen
med någon form av medicin. Jag hoppas det går!!!
För det är inte kul att gå upp i vikt av nästan hälften så mkt mat
jämfört med vad "alla andra" äter här nere,
där vissa andra till och med måste ha näringsdrycket för att öka...
Jag känner mig så jävla fet och äcklig när det blir såhär.
Igen, för det har ju varit likadant alla gånger innan som jag
varit inlagd och behövt äta mer än vad min kropp behöver....
Närmare nio kilo upp på inte ens fyra veckor är INTE okej.
Framförallt när läkaren "erkände" förut, att som det ser ut nu,
så kan han inte säga att det är "mestadels vätska"
som viktuppgången består av.
Det känns mindre kul... menmen.
"Livet är ett helvete, sen dör man"
som min pappa så fint brukar säga...
Fick även frågat läkaren angående en knöl
som jag har på käkbenet, under huden (svårt att förklara riktigt)
men han sa att eftersom den gör ont
när man tar/trycker lite på den, väldigt ont ibland,
och att den ändras i storlek till och från,
så bör jag få den röntgad, för det kan vara någon form av cysta.
Jaha, lixom, och där gick ju hypokondrikern Ceca igång för fullt...
Menmen. Får väl se när jag kan få kommit iväg och röntgat den.
Fick åtminstone kommit mig ut på en promenad förut,
denna gången ensam.
Måste varit därför solen inte sken, och det var kallt och jobbigt =(
Mycket bättre när man har en Sötrumpa att gå med! ^_^
Idag fick jag iat med mig kameran,
men det blev inga bra bilder idag,
var så knepigt ljus ute, och jag har ännu inte vågar mig på
att fiffla med inställningarna i kameran...
Men tänkte iaf dela med mig av ett par bilder,
så min blogg blir lite mer mindre tråkig.
Stenhögar längs strandkanten.
Åsa säger att det är människor som bygger upp dom,
men jag väljer att tro att det är små vättar och troll.
Det hela blir så mycket mer spännande då!!
...och där tror jag att vättarna och trollen bor,
när dom inte bygger stenhögar!!
...det KAN mycket väl vara så att det är här,
i bergsskrevorna dom bor.
Men jag tror ändå mer på det mystiska huset på bilden ovanför...
Denna bilden symboliserar rätt så väl mitt känsloläge idag,
lite grått, lite kargt, lite förtryckt ilska och inte så väldigt inbjudande....
Och slutligen, en bild som skapade lite förvirring i min hjärna;
menar dom alltså att man ska cykla baklänges?
Eftersom cykeln är "riktad" åt vänster, men pilen pekar åt höger...
Promenad med Åsa och fortsatt ökning
Vanligtvis brukar jag nämna de negativa sakerna först i mina inlägg,
så jag tänkte ta ett avstepp från den trenden,
och istället börja med det positiva!
Världens finaste Åsa är tillbaka i Varberg,
dock endast för ett par dagar,
men bättre än inget lixom! =)
Så jag och Åsa tog en promenad efter eftermiddagsfikat,
fick även ökat på promenadtiden från 20 minuter till 30 minuter.
Det känns väldigt bra!!!
Åsa lurade iväg mej på en skogsstig,
där man sedan kom ut vid havet igen.
Det är väldigt mäktigt när man bara ser hav, hav, hav framför sig
(Ja, såklart lite kobbar och skär här och var,
men mestadels hav!)
Jag glömde dock min "riktiga" kamera på rummet,
så det får duga med en småsugig mobilkamerabild idag:
Visst ser det härligt ut?!
Kommer bara bli ännu finare ju närmare vår/sommar det blir!
(Egentligen skulle jag kunna sluta inlägget här,
så det blir ett av mina rätt så få positiva inlägg,
men jag känner att jag måste upprätthålla
min något negativa, bittra och hatiska image....)
Så, here we go...
Vågen visade ytterligare ett snäpp mer idag, ca ett kilo,
vilket jag inte gillar alls eftersom jag inte behööööver upp i vikt.
Men, jag vet egentligen att det är iprincip bara vätska,
och att det kommer stabilisera sig.
Men det är jobbigt ändå. Nåt så förbannat jobbigt rent ut sagt!
Menmen. Ja, det var väl egentligen det negativa
som jag hade att komma med idag.
Låter väl inte så farligt i era öron,
men viktuppgång är för mig ett helvete...
Har dock, som jag nämnde ovan, fått ökat på mina promenader.
30 minuter är iofs lååångt ifrån vad jag är van vid,
men väldigt mkt mer än vad jag hade förra veckan (15-20 minuter)
Men det är så svårt att inte tänka i kompensationsbanor,
när det gäller promenaderna...
Men, det löööser sig väl nån gång.
Jag vet ju att jag kommer vara väldigt mkt mer aktiv
när jag kommer hem härifån än vad jag är här.
Så på det stora så jämnar det nog ut sig.
Jag får "trösta" mig med att jag har ett litet (fett)lager
att bygga fina muskler av sedan...!
Lite småbulkning sådär.........
Puss och hej!
Fågelkvitter och en relativt lugn dag
Dagen har hittills varit bra,
eller åtminstone inte värre än vanligt!
För att vara helg så är det väldigt bra personal,
annars så är det lite sisådär med personalen på helgen tycker jag...
Men, jag får försöka ha sådana helger som denna att se tillbaka på,
när man sitter där, överfull av bitterhet,
och beklagar sig över att det aaaaalltid är skitpersonal på helgen!
Kom nyss in från min dagliga promenad,
men jag insåg igår att jag är i behov av en annan jacka,
för vinterjackan är på tooook för varm nu.
Så ska be Micke ta med sig någon jacka ner imorrn,
för nu gick jag i bara hoodie, och det var liiite i kallaste laget.
Det är så jävla meckigt att få till det i "övergångstiderna",
då ena jackan är alldeles för varm,
och en annan är alldeles för kall.
Och att köra lager på lager gillar jag inte,
blir för mkt Michellingubbe-feeling då...
Men som på bilden nedan,
så ser solen ut att verkligen göra sitt bästa
för att tränga igenom träden (och den ännu något kyliga luften)
och försöka värma upp både natur och människor.
Så, gott folk; det finns en hopp om en vår även detta året!
(Och dessvärre medföljande pollensäsong,
men det får man väl försöka överleva...)
Det är helt ofattbart hur mycket energi man faktiskt kan få,
av att bara få komma ut lite.
Det gör dagarna så himla mycket lättare att härda ut!
Att få gå omkring i min egen lilla värld,
lyssna på fåglarna och känna hur doften av vår
sakta börjar sprida sig omkring oss.
Det är livskvalité för mig!
Men, jag vet att det ännu är på tok för tidigt att ropa "hej",
för det är ju faktiskt bara Mars, och vädergudarna
kan ju fortfarande få för sig att snö är en bra idé...
"Inte ropa hej förän man är över bäcken" så att säga.
Ikväll är det Andra chansen i Melodifestivalen om jag inte förstått fel,
jiiiiiippie ungefär. haha
Har fått både personal och andra patienter att asgarva åt mig,
när jag säger att den största fördelen med att inte ha sitt-tid längre
(alltså inte behöva sitta i soffan till halv 10 på kvällen)
är att man slipper se på alla idiotprogram som går på Tv'n på kvällarna.
Enda kvällen som jag ser på tv är söndagar,
då "Äkta människor" visas på Svt.
Enligt mig en riktigt grym serie,
gillar dom underliggande kopplingarna som kan göras
till bland annat främlingsfientligheten i dagens samhälle...
Men resten av kvällarnas programtablåer kan kvitta! =)
Ytterligare en solig dag i Varberg
Har precis varit ute på en liten promenad,
denna gången utan personal
(+ eventuella andra patienter)
Sa till min behandlare att jag tycker det känns så mycket mer
stressigt att gå med dom andra,
och att jag har lättare att slappna av när jag får gå själv.
Jag behöver lite "egentid",
för det är inte mycket av den varan här inne lixom.
Även om jag får vara för mig själv på mitt rum,
så är det ändå inte helt i lugn och ro.
Så jag får ta mina promenader själv nu,
strosa omkring i min egna lilla värld
och filosofera kring livet och allt sådant.
Det rymms många tankar i en liten Ceca's hjärna,
både friska och sjuka, försöker låta dom friska titta fram
så ofta som det bara går!
Det var väldigt skönt att gå längs strandkanten som jag gjorde idag,
kan tänka mig att det blir ännu skönare längre fram mot våren,
och sedan sommaren, som jag väl iofs hoppas på att få slippa
spendera för mycket tid av här nere!
Har fått beviljad behandling till den 18/7
(...om jag inte minns helt fel)
Men jag hoppas ju det går såpass bra
att jag mot slutet av behandlingstiden kommer kunna vara hemma
och träna på att "leva på egen hand"
För det är ju hemma som allt ska funka sedan...
På något sätt tycker jag nästan vattnet ser lockande ut,
men jag tror att det är liiiite för kallt ännu! haha
Promenad i ett ganska soligt Varberg
Väldigt skönt att få komma ut,
men även jobbigt att "hålla igen på stegen"
så man inte stressar kroppen ytterligare,
och gör så den samlar på sig ÄNNU mer vätska...
Fick även ytterligare en (förmodligen) allergisk reaktion förut,
och återigen har jag ingen aning om VAD jag reagerade på,
men mina läppar svullnade upp a´la resylane-size.
Lite konstigt, för det är väldigt sällan
som det är läpparna som "tar stryk" när jag reagerar på något.
Och framförallt nu när jag tar 2 allergitabletter dagligen.
Men men. Var kroppen i stress INNAN,
så är det väl inget emot vad den är nu med all vätska.....
Så man får väl kanske "förlåta den" för att den allergireagerar
titt som tätt, och mot både det ena och det andra!
Idag är, på tal om vätskan, en jävligt jobbig dag.
Jag har så svårt att tro på att "gelelagret"
som jag känner, framförallt på magen, ÄR vätska
och inte fett. Känner mig som en jävla aladåb eller sladdrig Brüleepudding
Och jag vågar inte tro på att det kommer stabilisera sig.
Eftersom jag aldrig varit med om det på tidigare behandlingar,
och jag VET att jag aldrig kommer kunna vänja mig
vid den vikten jag har nu.
Jag vill ner till den vikten jag hade när jag kom hit,
eventuellt ett par kg upp, eftersom jag var rätt så uttorkad i det sista
innan jag kom ner hit. Men jag vill INTE väga så som jag gör nu
Aja. Inget sånt tjaffs nu, Ceca!!
Tåååååååååååålamooooooooooooood...........................
Åter till promenaden,
eftersom jag tycker min blogg blir lite roligare med bilder
(och inte minst nu när mitt besökarantal stigit,
så får man ju göra sitt bästa för att ni ska stanna kvar lixom)
Så, här kommer ett par bilder från promenaden.
Blev inte så många på den korta svängen,
och dom blev väl heller inte så jädra bra,
min kamera är lite kinkig med vad det är för ljus ute.
(Säkerligen bara en inställningssak,
men det där med att fiffla med inställningar är inte min starka sida..)
Så, det var lite bilder på området kring där jag "bor" nu.
Inte illa pinkat av en trähäst, så att säga!
Tack för kommentarerna från er "nya" förresten,
alltid kul att få ett "ansikte" på er! =)
Bränd gröt och irriterad mage
som jag menade i mitt uttalande om att min Mamma
inte vill att jag spottar på personalen...
(Tycker förövrigt fortfarande att hon är liiiiite
väl kinkig gällande personalspottandet,
så Mamma, NU kan jag väl få lov att spotta lite,
efter att du läst detta inlägg? haha)
Jag verkligen hatar denna personalen av hela min själ.
Hon har ingen koll på något,
och är så sjukt jävla jobbig och efterbliven!
Som i förra veckan, efter frukost,
så frågar hon oss helt plötsligt som från ingenstans
om vi inte skulle vilja ha friterad mat någon gång.
Och vi tittar på henne för att se om hon SKÄMTAR,
men denna människan är alltså så jävla blåst,
att hon på allvar tror att "såna som vi" vill ha friterad mat.
Vissa andra kunde ju sagt en sån kommentar
som ett litet skämt lixom, men som sagt,
denna kärringen är totalt bombad...
Eller som i förra veckan,
tror det var samma dag som ovan nämnda anekdot,
så skulle jag ha min medicin
som jag alltid tar en liten stund innan lunch och middag.
Så jag sa till henne att jag ville ha min medicin som var utdelad
i min lilla medicinbytta som stod på bänken.
Men hon bara "Näää. här finns ingen sån medicin"
Så jag sa att hon kunde ta en ny ut min burk i skåpet,
men då hittade hon ingen sådan burk sa hon,
så hon letade omkring i en tio minuter, innan hon säger
"För det är väl inte den lilla röda som ligger i din burk som du menar?"
Hmm. Eeeeeh. Jaaaa, för det var ju inte den jag frågade efter
från första början eller så...... *suck*
Fittidiot!
Men till gårdagens fiasko,
igår så hade hon ansvar för kvällsmaten,
och skulle koka gröt.
Som väl inte direkt är någon rocketscience till att börja med
(Framförallt inte såndär snabbrisgröt som tar ca tre minuter)
Men den lyckades hon bränna totalt,
(Så illa att dom idag fick slänga kastrullen som var bortom all räddning
kockarna och övriga i personalen nu på morgonen
var väl inte så värst imponerade,
det var ju inte direkt en billig kastrull hon hade valt heller)
Hon lyckades även få kvällsmaten försenad med 20 minuter.
Jag menar, hallå lixom, om hon hade haft koll på gröten
och inte sprungit omkring som en skållad katt,
så hade den inte blivit bränd
och vi hade förmodligen fått äta i tid.... *suck*
(Eller bara gett fan i att låta gröten stå på spisen dom där
20 minutrarna som hon sprang runt och irrade...)
Så i princip samtliga patienters magar var i uppror igår,
för vi var så tvungna att äta upp den jävla gröten,
medans hon skrattade och sa att hon var glad
att hon inte behövde äta den.
Jättebra, verkligen...
Hade sån oerhörd kramp i magen igår kväll efter gröthelvetet,
och den är fortfarande inte riktigt som den ska vara.
Men vi har gått ihop alla patienter och sagt att vi verkligen måste
påtala alla hennes brister inför våra behandlare,
så dom GÖR något åt henne. Typ avlivar henne på stället.
------------------------------------------------------
Nåja, nu till något lite trevligare;
Har sett att jag de senaste dagarna
har fått en markant ökning i min besöksstatistik,
så jag undrar mest bara vilka ni "nya" är? =)
Kram
Promenad!
dock bara 15-20 minuter till att börja med
Men bättre det än inget alls!
Så nu har jag precis kommit in efter en promenad
(tillsammans med personal nu till att börja med)
Väldigt skönt att få röra på sig lite,
men jag märker att min kropp inte är helt i balans.
Blir vääääldigt mkt tröttare än vad jag blivit innan,
vilket nog beror både på att själva konditionen rasar
väldigt fort när man är helt stillasittande
plus att vätskan jag har i kroppen frestar på en hel del.
Så det blir väldigt lugna promenader,
för att inte kroppen ska samla ytterligare vätska.
Tog en bild på vägen vi gick,
i verkligheten var det mycket mer dimma
än vad man ser på bilden.
Hade nog aldrig vågat gå den vägen själv på kvällen,
för man passerar en lite halvläskig kyrkogård
precis innan stället där bilden togs...
Min fantasi hade ju skenat iväg totalt
och skapat fantasispöken utan dess like!
Halvkaotisk vattenansamling
för att inte säga kaotisk.
Så därför har jag inte orkat uppdatera så frekvent
som jag väl kanske egentligen viljat.
Vet att det är många som läser min blogg
som vill veta vad som händer och hur allt går för mig.
Över lag så går det väl bra, psykiskt sätt iaf
men min kropp är inte riktigt med på noterna för tillfället.
Vid vägningen i måndags hade jag gjort ytterligare ett rejält hopp upp,
så min behandlare började dra öronen åt sig på allvar.
Eftersom största delen av min viktuppgång (närmare 8 kilo)
är vätskevikt, så blir dom fundersamma när det inte syns på mig
att jag samlat dom mängderna vätska.
För normalt sett så läggs en stor del av vätskan i yttre vävnader
då det brukar synas tydligt på händer, fötter, vader osv
att man har vätskebalansrubbningar.
Så dom misstänker att min vätskesamling sitter på "insidan",
främst kring hjärtat och i buken.
Vilket väl kanske är allt annat än bra...
Så idag fick jag åka iväg till sjukhuset och ta en massa prover
och även ett EKG för att se om det är hjärtat som inte "pallar trycket"
eller om det kan vara nåt annat organ i kroppen som är i behov
av lite extra stöd eller kickstartas lite.
Dom vågar nämligen inte ge mig några vätskedrivande preparat,
eftersom jag har haft problem med hjärtat tidigare,
och hjärtat tenderar ta en hel del stryk av sådana mediciner.
Så ja, lite halvkaos har det varit.
Jag är väldigt trött, blir andfådd väldigt lätt
och uppvisar rätt så klassiska symptom vid hjärtsvikt.
Vilket jag verkligen hoppas det INTE är,
för jag orkar inte med mer skit nu...
Så nu har dom fått backa tillbaka i matplaneringen
så jag får halvportion till lunch och middag,
för att se om kroppen kan reparera sig själv då,
och släppa ut lite av vätskan.
Visst, det är skönt att få mindre mat igen,
men det blir väldigt rörigt när det ändras fram och tillbaka hela tiden.
Hade iaf besök i helgen,
på lördag var mamma, pappa och syrran här
och på söndagen kom Micke.
Det var väldigt skönt att se dom igen, allihopa.
Men jag var vääääldigt trött efteråt,
det blir lixom inte någon vila på samma sätt =)
Men det är det värt!!
Fick även insatt NADAkulor i öronen i fredags,
för att se om det kunde göra nån inverkan på min dåliga sömn,
och jag kan nog säga att det gjorde det!!
Tänk att små magnetkulor på ca 1mm i diameter
kan göra sån skillnad...!
Så, det var väl en liten snabbuppdatering,
har även vart en del bråk med "vissa i personalen"
de senaste dagarna, men jag orkar inte ta upp det nu
för då blir jag bara så jävla irriterad.
Kan ju dock konstatera att vissa av personalstaben på detta stället
egentligen borde skjutas i huvudet med en älgstudsare.
Men min mamma är så bitter,
för hon säger att jag inte får säga sådana saker högt.
Enligt henne får jag inte ens säga till personalen
att dom är dumma i huvudet,
ännu mindre spotta på dom.
Min mamma är konstig ibland!! haha
Dålig sömn och helglängtan
Plus att jag upptäckte en spindel på min vägg ...
Övervägde länge om jag skulle ringa/knacka på hos nattpersonalen,
för att han skulle hjälpa mig plocka bort den
Men han skulle bara skrattat åt mig tror jag. haha
Så den bidrog väl en del till den dåliga sömnen,
plus att jag är extremt orolig för lunchen nu om ca 15 minuter.
Varje torsdag är det soppa + efterrätt
och nu har jag gått upp till hel portion,
vilken innebär att jag måste äta en hel tallrik soppa
plus en hel portion efterrätt.
Det känns allt annat än lockande,
för jag mår fortfarande skitkasst efter tisdagens helvetesfika ...
Är så oerhört rädd inför vägningen på måndag.
Jag VILL inte att vikten ska öka mer nu,
jag behöver ju inte ens upp i vikt,
för jag ligger på ett bra BMI.
Jävla pisshelvetesskit ...
Jag ser åtminstone fram emot helgen
för då ska jag få besök av familjen på lördag
och pojkvännen på söndagen.
Får tjuvstarta med att "ta emot besök",
för egentligen så har dom ju besöksförbud
de första tre veckorna,
men eftersom jag varit här tre veckor på tisdag,
så får jag ju vänta i nästan fyra veckor
om jag måste vänta till helgen därpå.
För det är lättast att ha besök på helgerna nu i början,
på vardagarna är det så mkt annat som jag behöver vara med på,
vilor, grupper, sitt-tider etc.
Ska bli väldigt skönt med lite bekanta ansikten!
På tal om bekanta ansikten,
så tycker jag att Åsa ska komma tillbaka NUUUU!!!
För jag saknar henne massor =(
Snart två veckor i Varberg
Tiden går fort på ett konstigt långsamt sätt.
Känns som om jag precis kom hit,
samtidigt som det känns som om jag varit här flera år emellanåt.
Idag kommer jag (förmodligen...) ställas inför
en av de största prövningarna här nere.
Det är semledagen idag....
Vilket har gett mig sån oerhörd ångest under väldigt lång tid,
ända sedan innan jag ens kom hit,
eftersom jag visste från andra som varit här
att dom brukar följa "sådana dagar".
Jag har dividerat och resonerat med mig själv
väldigt intensivt dom senaste dagarna.
Ena stunden så vägrar jag tänka mig äta den där jävla semlan,
för att en stund senare tänka att om jag klarar av det,
så klarar jag det mesta.
Just nu så är jag inställd på att försöka,
dock med stöd av lungnade mediciner.
För jag vet ju egentligen att en liten semla
(för det kommer inte vara en "bageri size-semla)
inte kommer sätta sig som fett direkt på magen,
men, ja, det känns så ...
Förmodligen så kommer tankarna kring semlan växla
allt eftersom klockan närmar sig 14.15.
Så jag har ingen aning om hur det kommer gå,
och hur jag kommer må efteråt.
Eller om jag kommer bryta mina två veckors kräkfrihet,
enbart för att personalen här nere tvingar i mig en semla.
Men det återstår att se ...
Hur mina dagar ser ut här nere
Får en hel del frågor om hur mina dagar här nere ser ut,
och istället för att svara er en och en,
så tänkte jag istället skriva ett inlägg om det =)
Som det är nu, så är mina dagar väldigt inrutade
eftersom jag vart här i "bara" två veckor.
Friheten ökar efterhand.
Dagen startar med att någon i personalen kommer in
strax efter kl sju och tar puls och blodtryck på mig.
(Vilket jag tror dom slutar med rätt snart,
för jag har haft stabila värden där hela tiden)
På måndagar så är det även vägning....
Sedan klockan åtta är det frukost,
jag har fortfarande upplagd frukost,
så jag behöver inte hälla upp/fixa mackor själv
Det är både skönt, men samtidigt jobbigt...
När frukosten är uppäten,
så har jag sitt-tid en timma.
(Vilket också regleras individuellt
allteftersom behandlingen fortskrider)
Då sitter jag antingen ute i allrummet vid tv'n
eller på övervåningen och får öronakupunktur.
Klockan tio
(Tjugo över tio på onsdagar)
så är det mindfulness/uppmärksamhetsträning.
Då är det alltifrån avslappningsövningar
till lättare yoga och kroppskännedomsträning.
Måndag, onsdag och fredag är det en behandlare som håller i det
och tisdag och torsdag så är det avslappningsövningar på CD.
Vilket inte alls är lika bra/kul....
Klockan halv tolv är det dags för lunch.
Där jag oxå har upplagt av personalen än så länge
+ att jag fortfarande har halv portion.
(Börjar få en hel del ångest inför portionsökningen,
som förmodligen kommer imorgon...)
Efter lunchen så är det liggande vila i 45 minuter.
Sjukt jävla jobbigt att ligga still,
dels för att ångesten bara vill att man ska röra på sig,
men för min del även för att min mage och matstrupe
är så förstörd av alla år av kräkningar,
att den "läcker" nåt enormt...
Efter vilan så har jag ytterligare ca 15 minuter sitt-tid,
så det blir en timma totalt.
Klockan halv två har jag fått lov att gå upp till yogamattorna,
och göra lite stretchövningar, för att inte min rygg ska kollapsa totalt,
eftersom jag inte kan/får träna den...
Det är väldigt skönt att få en stund för sig själv!
Sedan klockan kvart över två så är det eftermiddagsfika.
Vilket är SJUKT jobbigt, för man vet aldrig vad det blir
Det kan vara alltifrån en smörgås,
till något väldigt mycket mer förbjudet
som en kaka eller bulle.
Vilket jag har väldigt, väldigt svårt för...
Efter fikan är det INGEN sitt-tid
och klockan tre - halv fyra är det "siesta"
då man ska vara inne på sitt rum och ha egen vila.
Väldigt jobbigt efter "farliga fikan",
så då brukar jag be personal sitta med mig ute i allrummet,
tills ångesten och kräkimpulserna lagt sig något.
Klockan halv fem är det middag,
där det är samma rutiner som på lunchen,
dock så är vilan "bara" 30 minuter
(och sitt-tiden efteråt 30 minuter den med)
Klockan halv sju är det fruktstund
Och sedan klockan åtta är det kvällsmat
+ en timmas sitt-tid efteråt.
Ja, som ni märker är det en hel del matfokus
men mellan ovanstående "punkter"
så har man även regelbundna samtal med sin behandlare
ca tre-fyra ggr i veckan.
Tisdagar och torsdagar har man möjlighet att träffa läkaren
om man tex behöver någon medicin insatt,
eller bara har några frågor i allmänhet,
som inte personal/behandlare kan svara på.
En gång i veckan, tror det oftast är onsdagar,
så är det grupp tillsammans med övriga patienter
på dom andra "avdelningarna".
Gruppen har alltid ett visst tema,
och leds av de olika behandlarna.
Ja, så ser mina dagar ut på ett ungefär.
För än så länge så har jag "aktivitetsförbud"
så jag får inte gå ut på promenader, eller ta utflykter till stan tex.
Men när det behövs så får man åka med till apoteket
eller till affären om man behöver snus eller någon tidning tex.
Har även fått frågor om hur mycket "egentid" man har under dagarna.
Många av dom som frågar är personer
som jag träffat inom andra behandlingar.
Tex behandlingshemmet på Östra sjukhuset i Gbg,
där man inte fick vistas på rummet iprincip något alls,
förutom då man sov eller hade besök.
Så är vet verkligen inte här nere!
Här får man vara på rummet iprincip all tid som inte är sitt-tid
eller andra aktiviteter.
Visst, personalen ser ju gärna att man interagerar
med dom andra patienterna, spelar spel eller pysslar med något.
Men om man är som mig, som har svårt för det sociala,
så är det väldigt skönt att inte tvingas vara social
när man inte känner sig mogen för det...
Hoppas detta kan ge er svar på lite frågor,
undrar ni nåt mer så får ni självklart fråga!!
Jobbig dag igår och måndagsångest
Växlade nåt så oerhört i humöret.
Ena stunden ville jag slå sönder allt och alla,
skrika och sparka
för att i nästa sekund vilja krypa upp i någons knä
och verkligen gråta hjärtat ur kroppen.
Växlade mellan hopp och förtvivlan på samma sätt.
Ångesten gnagde i min kropp som en utsvulten råtta.
Jag är så fruktansvärt orolig inför måndagens vägning,
jag klarar inte av att fokusera på nuet överhuvudtaget.
Till och från så känns det som att jag faller ner för ett brant stup,
och resten av tiden känns det som att
jag balanserar på kanten till stupet, redo att falla.
Jag försöker om och om igen intala mig att det är vätskevikt,
men sjukdomen skriker till mej att jag är F-E-T.
Jag vet att stressen som ångesten och oron utsätter min kropp för
inte direkt gör det lättare för den att göra sig av med vätskan,
utan tvärtom, att stressen gör att vätskan biter sig fast ännu mer.
Det är så jävla svårt att rubba tankarna...
Ett steg närmare livet
mot demonerna och den andra sidan av mig
Varje natt är en kamp mot tårarna
som hotar att tränga fram ur mina ögon
Jag har tappat räkningen
på hur många tårar jag gråtit
och på hur många ångestmaskar
som krälat runt inom mig
Ibland så glömmer jag bort
hur man gör för att andas
Hur man gör för att stanna kvar
här och nu. Medvetande
Jag får om och om igen
påminna mig själv om hur man gör
För att andas. För att orka
För att leva . För att vilja
Jag vet att det finns en ljusning,
ett ljus i tunneln som inte är ett tåg.
Jag vet att det finns en morgondag,
en framtid som även för mig kan bli ljus
Men emellanåt sluter jag mina ögon
och låter ångesten ta över.
Värdelösheten förlamar mina kroppsdelar
och fryser mina lungor till is
Jag kan inte andas
och mörkret omsluter mitt sinne
Svarta tårar faller ned
för redan söndergråtna kinder
Men jag vet
att det kommer bli ljusare
Jag har bara en lång väg kvar
och vägen kommer vara lång och svår
"Genom svårigheter - Mot stjärnorna"
Alla hjärtans dag och mänsklig nåldyna
så jag har inte riktigt orkat blogga så överdrivet mycket.
Ni som har mig på FB har ju ändå kunnat följa vad som sker =)
Vägningen i måndags var ett riktigt jävla helvete,
tre kilo upp på fem dagar. Det känns allt annat än bra.
Och ja, jag vet att det iprincip bara är vätska
och ökad blodvolym i kroppen,
eftersom det var lite krasst på den fronten när jag kom ner.
Men det är ändå så fruktansvärt jobbigt,
hur mycket jag än försöker tala mig själv till rätta.
Kläderna sitter tajtare än innan,
för vätskan lägger sig ju både inuti kroppen,
men även som ett litet lager under huden.
Och kläderna känns ju tajtare om man så bara tar på sig ett par tights
under byxorna lixom, så det vore ju konstigt
om några millimeter vätska inte skulle kännas.
Men hjärnan går igång direkt
och säger att det mjuka under huden är rent fett.
Att det var glass till eftermiddagsfikan igår gjorde ju inte saken bättre,
tårarna bara sprutade på mig och jag tappade helt greppet om ångesten
som bara skenade iväg.
Denna gången behövde personalen dock inte ta ut mig i korridoren.
Det har dom fått göra vid alla andra jobbiga fikor
och även ett par ggr vid "vanliga" måltider...
Lite peptalk sådär och spark i baken och nu kör vi för fan!
Men som sagt, igår så klarade jag det utan korridorpepp,
utan klarade mig med lite puffar på armen från personalen.
Det känns ju iaf som ett steg i rätt riktning!
(Fastän demonen i min hjärna är jävligt förbannad på mig nu,
bara för att jag skriver "så dumma saker", klart som fan det inte är bra,
säger den....)
Igår var det ju alla hjärtans dag.
Kändes lite tråkigt att inte få krama på min skrutt,
men det får man väl ta igen sedan,
tycker egentligen alla hjärtans dag endast är kapitalistiskt,
varför ha en specifik dag där man ska visa kärlek?
Nåväl, fick ju med mig ett paket från mamma och pappa
när jag åkte hit, men fick tillslut lägga en filt över paketet
för att inte frestas att öppna det i förtid. haha
En vecka med ett paket är låååång tid!
Men så igår morse, direkt när jag vaknade så öppnade jag det,
och det var nallen på bilden nedan.
Jag samlar ju på sådana nallar + Buskowskinallar (stavning?)
Jättesööööt!
Fick även ett kort från min söta lilla mormor ♥
Idag efter frukosten fick jag även testa på NADA (Öronakupunktur)
för första gången, det ingår i behandlingen här nere.
Det var en väldigt mysko känsla!
Jag är ju en sådan störd jävel som gillar när saker gör lite ont,
typ att ta blodprov, pierca sig och tatuera sig.
Men akupunkturen sätter ju igånr så jädra mycket i kroppen,
så efter ett par minuter med nålar i öronen så började hela kroppen
pulsera på mig, kändes som om hela jag förvandlats till en pump.
Och nu efteråt mår jag väldigt illa,
sådär kräkdragningar bakom öronen.
Mysko!
Men sköterskan sa att det inte är helt ovanligt,
och jag känner igen illamåendet från första gångerna jag låg
på min spikmatta, det drar lixom igång delar av kroppen
som innan varit lite inaktiva, och frisätter en del gifter i kroppen,
som ju ska ut på något sätt!
Har även äntligen fått min dusch fixad,
så jag slipper duscha på nedevåningen!
Nu måste jag sluta, är mindfulnessövningar med Rikard om fem minuter,
och jag håller just nu på att kissa ner mig,
försöker dra mig från att gå på toaletten
så länge det bara går efter måltiderna.
Bara för att inte riskera dras med i några impulsryck.....
Tjingtjong!
Dålig sömn och vätska i kroppen
har börjat samla vätska så det är en allmän obehagskänsla i kroppen.
Och så känner jag mej svullen och tjocktjocktjock...
Personalen säger att jag är långt ifrån tjock,
men jag KAN bara inte tro på dom.
Det går bara inte!
Kläderna sitter tajtare och jag tycker jag lagt på mig massor.
Vet ju att det egentligen är helt omöjligt att lägga på sig FETT
såhär på bara några få dagar. Framförallt på halv kost....
(Tror jag skrev i något tidigare inlägg att jag får hälften av portionerna,
för att vara lite snäll mot kroppen/magen osv)
Men demonerna i hjärnan försöker intala mig annat.
Att dom lurar i mig massa fett i mina portioner,
så att näringsvärdet egentligen är detsamma som normalportionerna.
Att personalen slänger i extra smör i min portion/på min smörgås.
Demonerna skriker att jag är fet, att jag borde börja kräkas.
Jag försöker spela döv och inte lyssna,
men det är så oerhört jävla jobbigt...
Jag har inte kräkts sedan jag var hemma i tisdags,
och jag har inga egentliga planer på att börja.
Men när kroppen och hjärnan bråkar,
så blir allt så jävla svårt...
Sedan så är jag så oerhört trött.
Känner mig som en zombie på lugnande ungefär.
Och det samtidigt som min hjärna går på högvarv
och det riktigt spritter av ångest i kroppen,
vill ut och gå/träna bort allt...
Det är en konstig kombination,
jättetrött men jätterastlös på samma gång...
Blev väldigt arg på frukosten, igen
för jag fick kalkon på smörgåsen IGEN.
Tycker dom sköter det där med att jag ska få vegetariska
alternativ när dom andra får kött väldigt, väldigt dåligt.
Det FINNS ju faktiskt väldigt många djurfria alternativ att välja på,
eller helt enkelt ge mig ost på mina smörgåsar!
Jävla djurmördare är vad dom är.
Jag gillar inte att mot min vilja behöva bidra till djurindustrin!
Usch usch usch!
Nåväl. Nu orkar jag inte spy galla mer,
för då kanske jag börjar spy galla i verkligheten med.
Och jag VILL inte. Villintevillintevillinte.
Eller jo, en del av mig vill mer än någonsin,
men ja. Ni förstår nog hur jag menar . . .
Astmakänningar och monstermensvärk
Vet inte riktigt varför, men jag tror oron och stressen
som hela tiden bor i min kropp kan vara en bidragande orsak.
Vet ju att enbart stress ibland kan trigga igång en hel astmaattack,
så varför skulle inte den stressen jag utsätts för här nere
kunna trigga igång lite astmakänningar?
Har även en sån oerhörd mensvärk....
Men det är bara till att bita ihop och hålla färgen....
Vill även passa på att återigen tacka för alla fina kommentarer,
erat stöd är guld värt!! ♥