Ceca - tankar om livet i allmänhet

Plötsligt slog det mej att jag ska till den nya psykologen imorrn
ENSAM.
Har visserligen vetat det i nästan två veckor,
men av nån anledning har jag förträngt det.
Hur i HELVETE ska jag klara mej upp ur sängen,
och sen in till STAN imorrn?
ENSAM?!






Ångesten står bakom hörnet och väntar.
Det susar i öronen, dova tjut.
Andetagen verkar fastna
nånstans mellan lungorna
och min näsa och mun.
Min bröstkorg spänner,
trycker, sprängs.
Jag bryter ihop
Osyligt.

Syrebristen skapar flimmer för ögonen,
och det susande tjutet i öronen eskalerar.
Som tinitus
eller naglar mot en griffeltavla
Rysningar sprids genom min kropp,
ångestmaskarna börjar ta form
I min kropps ytterkanter
surrar dom, kryper dom
Krälar.

Fingrarna står först på tur,
dom slingrar upp för armarna,
till hjärtat
Stänger av allt som skulle kunna kallas
sans och balans.
Allt blir så mycket mera verkligt
när man andas i panik.

Min kropp tappar kontrollen
ena sekunden brinner jag
för att nästa sekund
vara kall som is

Genom mina spruckna läppar
ljuder ett tyst skrik
Biter mej i kinden,
det smakar järn.
Blod
Ett bevis på att jag ännu lever

Tar mej tillbaka till verkligheten,
på något sätt
Plockar upp resterna
Pusslar ihop bit för bit
ända tills jag är nästan hel,
eller åtminstone
mindre trasig.

Maskarna lyckas
för varje gång
Få med sej små bitar, fragment
av pusslet som är jag.
Hur mycket kan försvinna
innan jag slutar vara jag?

© Cecilia Carlsson