Morgondagen
att jag ska till min nya psyk-kontakt här i Gbg
Är ännu inte helt säker på att jag verkligen vill dit . . .
Haft ett par mindre psykbryt idag.
Först när mamma ringde mej
och vi pratade om morgondagen
Och sedan när jag inte hittade lappen med kallelsen,
och därav inte heller hade numret så jag kunde ringa återbud . .
Jag tycker fortfarande det känns så jävla onödigt att gå dit,
varför skulle just DETTA stället funka lixom?
Har vart hos såå många olika nu under mååånga års tid,
både "ren" ÄS-behandling och "vanlig" psykiatri,
men inget har lixom bitit på mej.
Jag är ett hopplöst fall,
som jag dessutom fått sagt till mej utav mina behandlare.
Dom lyckas inte få ordning på mej.
Då känner man sej rätt så hopplös . .
Nå, efter en jävla massa år så fick dom iaf konstaterat
att det är nån borderlinestörning jag har.
Fine.
Behandla mej för det då?
Nähä. Skit it då . . .
DBT ska ju vara bra "för såna som mej",
men det är ju bra att dom som ska hålla i DBT'n vet vad dom gör,
och inte bara testar sej fram,
vilket A och den andra fittan gjorde i den gruppen jag var i.
Så det sket sej.
Som ni som följer min blogg säkert läst tidigare,
så har jag inte så mkt till övers för min senaste behandlare,
och därav har jag inte så jättehöga förväntningar
på stället dom remmiterat mej till.
Så vi får se hur det går imorrn,
min mamma kommer förhoppningsvis ner och följer med.
Chansen är rätt stor annars att jag inte kommer dit .
Just nu vill jag gå ut och lägga mej under en sten
så att inte mamma hittar mej imorrn,
så jag slipper gå dit
Man tänker jävligt barnsligt ibland.
Det var som när jag var yngre och rymde med Freja,
för att mamma sa till mej att jag inte fick lov att rida
om jag inte använde säkerhetsvästen som hon köpt till mej
för väldigt mkt pengar, eftersom jag var så jävla petig.
Så jag tog Freja, en höbal och en flaska saft och "rymde" upp på ett berg.
Där satt jag i ca en timma,
sen gick jag hem för att det var tråkigt att vara på rymmen
Och saften var slut.
Vad jag vill komma fram till är att jag vet och VISSTE
mkt väl att mamma var "elak och tvingade mej ha västen"
för att hon brydde sej om mej,
och inte ville att jag skulle skada mej,
räckte att jag redan knäckt ett revben lixom. haha
Jag vet likväl nu att mamma vill att jag går till psykologen,
för att JAG ska få en chans att må bra.
Men ingen verkar fatta, att det kräver så JÄVLA mkt av en
att orka öppna sej, och förklara allt omigen.
Man orkar inte med för många bakslag och
"Vi får inte ordning på dej så vi skickar dej vidare"
ungefär som ett brev som bara kommit fel,
och skickas vidare
om och om igen.
Tillslut så kan ingen läsa vad det står för adress,
och då slängs brevet.
Jag är i det stadiet nu,
adressen är jävligt otydlig.
Jag ger inte upp gumman!! ALDRIG!! Fast du är faktiskt "bångstyrig" ibland. Rackarns unge!!!!!
I morgon kanske du kommer rätt, även om de kommer krävas mycket av dig. Ingen kan göra ditt jobb bara finnas där och hjälpa. <3
Akta dig! Mammor är bra på att leta under stenar. och vem vet, det kanske just är din tur att träffa en bra person bland alla stolpskott;) " I bland händer det" Så upp med hakan å va nu modig även om det krävs jävligt mycket.
Å du....du är modig även om du vill gömma dig under en sten. Jag skall tänka på dig lite extra i morgon,
Min lilla kusin vitamin!
Många Kramar till dig!
välkommen till klubben för oss med Borderline. Kul att man får diagnosen så här sent liksom och att ingen riktigt vill och kan behandla det. Tänk om man ordentligt hade gjort en utredning och hittat detta tidigt. Vad mycket lättare det KANSKE hade varit idag.
KRAM på dig och kämpa vidare gullunge <3
