Ceca-trippen, dag femton
Självklart har jag, som alla andra,
saker jag önskar jag gjort annorlunda
Saker jag önskar att jag sagt annorlunda.
För genom åren har jag sårat väldigt många omkring mig,
både vänner och familjemedlemmar.
Men, jag ångrar hellre saker jag gjort,
och tar lärdom av "felen" och försöker förbättra mig
Istället för att jag i framtiden ångrar saker jag INTE gjorde,
saker jag inte sa.
Man kan inte göra saker ogjorda, det vet jag,
men man kan förlåta och hoppas på förståelse.
Man kan inte heller göra ogjorda saker gjorda,
ta sig tillbaka till de tillfällen,
då man borde sagt nåt man inte sa,
Då man borde gjort nåt, men man gjorde inget,
eller gjorde fel.
Sådant grämer mej ofta mer,
än saker jag ångrar att jag gjort/sagt.
Jag har många gånger genom åren
ångrat bittert att jag lät alla demoner bosätta sig
i min redan innan trasiga själ.
Men, jag lever ännu,
visserligen ett antal ärr i både kropp och själ rikare,
Men jag kan ärligt säga
att jag inte hade varit den jag är idag,
om jag inte gått igenom allt jag faktiskt har gått igenom.
Den gamla välanvända klyschan
"Det som inte dödar, det härdar"
stämmer så himla väl in på mig och mitt liv.
För trots att jag många många gånger vandrat
på en mycket tunn tråd mellan liv och död,
så har jag trots allt överlevt.
Så nej, så här i efterhand
så ångrar jag inte direkt mina "vägval" heller,
jag hade kunnat göra vissa saker annorlunda, visst.
Men som sagt, det är det som händer i våra liv
som formar oss som människor.
Och jag skulle nog våga påstå,
att jag som person har formats rätt så bra,
trots allt!
Ceca-trippen, dag fjorton
Detta var den enda bilden jag kunde hitta.
Dock är den från förra sommaren nångång,
så den är inte precis ett år,
men det var det närmsta jag kunde komma!
Moderater och Kristdemokrater . . .
med en morgongrinigt stressad Ceca . . .
Vid Kopparmärra stod i morse/förmiddags valstugor
tillhörande Moderaterna och KD uppställda,
och eftersom jag hade bråttom, så orkade jag inte gå den vanliga omvägen.
Så jag kunde inte undvika att dom försökte pracka på mej sina jävla flygblad.
Och grinig som jag var, så valde jag väl kanske inte mina ord rätt,
när båda partiers representater sa nåt i stil med "Rösta på oss!".
Så Moderatsnubben fick ett
"Helvete heller, jag är sjukskriven, så varför skulle jag rösta på er?!"
och KD-kärringen fick ett
"Haha, knappast, jag är homosexuell och inte "ren" nog för er ändå"
till svar . . .
Nu är jag ju visserligen inte homosexuell,
men det är bara en principsak för mej
För enligt ovanstående partier (M och KD)
så har man tydligen bara ett mänskligt värde,
sålänge man inte är sjuk, fattig, arbetslös eller homosexuell.
Så ni kan köra upp era flygblad nånstans där solen aldrig skiner!
Ceca-trippen, dag tretton
En mycket lätt, men ändå fruktansvärt tråkig dagsrubrik,
för eftersom jag inte vill/tänker/kommer gifta mej,
så har jag således heller inget "drömbröllop" . . .
Den dagen alla har samma rättigheter till att ingå GIFTERMÅL,
och inte bara "partnerskap" osv,
DÅ kanske jag kan omvärdera mina åsikter angående att gifta sig.
Men innan alla har lika rättigheter där,
så tänker jag inte gifta mig . . .
Ceca-trippen, dag tolv
Idétorka gånger tusen, så därför blir det en bild på stället jag senast var på;
Våran mysiga damm hemma på Orust!
Där grillade vi och rodde båt igår kväll,
det var väldans mysigt måste jag säga!
Ceca-trippen, dag elva
så kommer det två inlägg idag istället!)
Dag 11 – Någonting jag oroar mig för.
Min största oro nu (och annars oxå)
kan beskrivas med ett ord FRAMTIDEN
Mer än så tror jag inte att jag behöver skriva . . .
Ceca-trippen, dag tio
Eftersom det inte är så lätt att ta kort på sig själv,
så får jag låna en av syrrans bilder
som hon tog på mej och Kira när vi va nere vid vattnet förut! =)
På denna bilden ser man iaf mina söta shorts! haha
Får även lägga upp en söt bild på min tokvovve! =)
Premiärdopp!
Behöver jag ens nämna att hon blev väldigt glad? haha
Väntar på att Micke ska hämta nåt att kasta i vattnet så hon får springa,
för att sedan komma upp igen, ställa sej vid Micke's fötter
och skaka av sej allt vatten. Micke var sisådär lagom lycklig . . .)
Väntar återigen på att Micke ska kasta, han är seg tycker hon . . .
"Hmm. Jag såg ju att du kastade, men vart tog det vägen?!"
(Gillar tungan på sista bilden. haha)
Efter ett antal hopp i och ur vattnet så åkte vi hem,
men vi "mellanlandade" först hos min fasterkontraster och sa hej.
Min kusin var där med sina småtroll + "magtroll" oxå,
va kul att träffa dom med! =)
Blir alltför sällan =(
Sedan bar det hem och raka vägen in i duschen med Kira,
för det är inte bra att låta hundar gå med saltvatten i pälsen för länge.
Det är alltid lika intressant att duscha henne,
för av nån underlig anledning blir jag nästan lika blöt som henne . . .
Sedan åkte jag med pappa och Micke när dom skulle köpa pizza,
och fick tiggt till mej lite pizzasallad. Mumma
Så det blev öl och pizzasallad till middag/kvällsmat.
Påskpyntade naglar!
inte är så mycket för det där med påskris,
så får jag istället pynta det jag KAN pynta,
Mina naglar!
Så här ser denna påskens kreation ut.
Tyckte det blev rätt sött faktiskt! =)
(Ja, jag vet att mina naglar annars är ganska mycket längre,
men jag var tvungen att klippa ner dom för att "odla" ut dom igen)
Ceca-trippen, dag nio
Ceca-trippen, dag åtta
Hmm. Jag vet inte om jag direkt har några "vanliga" dåliga vanor,
dvs att jag äter för mycket godis, röker/snusar eller liknande.
Mycket som jag väl skulle kallat dåliga vanor är sjukdomsrelaterat,
men jag vet inte om det riktigt går att kalla dom "dåliga vanor"
Eller kan man det?
Isåfall är det en jävligt dålig vana att kräkas.
Och att hata sig själv och sin kropp
Att känna sej så fet att man knappt får plats i sin kropp,
och att vilja slå sönder världen när man ser sin spegelbild.
För att inte glömma alla de gånger jag tvångsmässigt säger
"Usch vad jag är FET" i närvaro av vänner/familjemedlemmar
som faktiskt HAR riktiga problem med vikten.
(Vilket jag egentligen vet att jag inte har,
men jag känner mej ändå fetast i världen,
trots att min fetma är inbillad . . . )
Men jag vet hur jävla mycket jag sårar när jag inte kan hejda mina ord,
och det är nog den dåliga vanan som jag helst hade blivit av med.
Av den enkla anledningen att den inte enbart skadar mej,
utan även andra.
Ceca-trippen, dag sju
Jag hade nog faktiskt sparat undan det mesta,
så man kan leva gott på äldre dar.
Men jag hade självklart unnat mej
och mina nära en himla massa roligheter med! =)
Jag hade även lagt en del av pengarna på att laseroperera ögonen,
så jag förhoppningsvis kunde blivit kvitt glasögonen!
Sedan så tror jag att jag hade använt lite av pengarna till körkort med.
Men bara kanske ^_^
Det är så himla svårt att fantisera om sånt här. Pengar.
För min del så hade jag varit överlycklig om jag så bara fått 10 000.
Summor över 50 000 är så svåra för mej att greppa. haha
Ceca-trippen, dag sex
(Först och främst tycker jag att dagens ämne hade varit väldigt kul
om jag vart en hetrokille. eller en homosexuell tjej för den delen med.
Tycker det vore mer korrekt med t.ex "Typ av person jag faller för" . . .
Men, det är ju bara min åsikt)
För att inte komma för långt ifrån ämnet då,
jag tror faktiskt inte jag har nån "mall" över personer jag faller för.
Har vart tok-kär i allt från gothare till feminina killar.
Sedan så är jag egentligen inte så förtjust i att sätta etiketter på folk . . .
För mej så är det insidan som är det viktigaste.
(Fy fan va det låter klyshigt, I know,
men jag är kanske en av få som verkligen menar det)
Med "insidan", så menar jag inte enbart
att personen ska vara snäll och trevlig,
jag vill även kunna föra en kreativ vuxen dialog
med människan jag dejtar/är ihop med.
Eftersom jag är en tänkare,
så faller jag ofta för likasinnade . . .
Jag faller även lättare för musikaliska människor,
och då oavsett vilken sorts musik egentligen,
men kan personen spela piano,
så kan jag ofta lindas runt lillfingret efter ett tag . . .
Eftersom djur är viktigt i mitt liv, så kan jag smälta totalt
om jag ser t.ex en kille som har bra kontakt med hundar.
Eller djur i allmänhet egentligen.
Ja, helt enkelt,
jag faller för personer som är lika mej.
(Nu är det kanske lämpligt att jag pga "vissa" omständigheter
gör ett litet tillägg; bara för att detta är sådana saker som gör
att jag lättare faller, så är det inga krav . . .)
Ceca-trippen, dag fem
Vill ha och vill ha.
I denna världen får man inte alltid det man vill ha,
oavsett om man kanske förtjänar det mer än något annat.
Vi människor vill så ofta ha så mycket,
men vi är sällan beredda att ge lika mycket som vi vill ha.
Vi är så ofta på jakt efter materiella ting,
saker som vi tror kan fylla upp
någon sorts tomrum i våra hjärtan
Något som kan bekräfta oss.
Göra oss synliga för omvärlden.
Det enda jag skulle vilja ha just nu,
det är lugn och ro i mitt inre. Harmoni.
En knapp som kan stänga av allt som bubblar,
en omstart-knapp som raderar bort allt som gör ont.
Men jag vet att det inte är möjligt,
så jag får låta mitt inre koka
och mina tankar irra runt.
Nån gång hittar jag nog min knapp . . .
-----------------------------------------------------
Jag skulle visserligen även vilja ha sushi.
Räknas det till materiella ting?
Ska nog åka och köpa det sedan iaf! =)
Mumma!!
Ceca-trippen, dag fyra
Återigen denna eviga fråga om framtiden.
(I min värld är ovanstående "ord" jämförtbart med framtiden)
För min del så tar det upp hela min tankeverksamhet
bara att klara av att leva i nuet.
Och inte låta hjärnan spekulera för mycket i framtiden,
eller grubbla för mycket över det som hänt.
"Det som hänt har hänt,
och det som blir det blir
Inte mycket mer med det"
Men som sagt,
så kräver det mycket av mej att hålla mej i nuet,
så jag väljer att inte medvetet spekulera för mycket i framtiden
Av egen erfarenhet, så har jag bittert fått erfara
att saker ändå sällan blir som man tänkt sig.
Som man har planerat och önskat.
Jag är mycket medveten om att man låter som en bitter jävel,
när man säger så som jag gör.
(Och jag vet att jag i vissa fall är ganska bitter.
Men jag tror många hade varit det om dom vart i min sits)
Det är alltså inte så att jag ALDRIG funderar på framtiden,
eller att jag inte har några som helst önskningar eller drömmar.
Det är bara det, att om ni gått i mina skor,
så hade ni förstått, att det är en jävligt stor grej
bara det faktum att jag faktiskt sitter här idag.
Att jag överlevt allt jag gått igenom,
att jag fortfarande står rakryggad för den jag är
den jag varit, och framförallt för mina åsikter.
Men om jag ska komma med en önskning,
så är det att jag önskar
att jag hade förmågan att läka dom som har ont.
Både kroppsligt och själsligt.
Jag har så otroligt många vänner, som likt mej,
har trasiga hjärtan och själar.
Jag önskar så innerligt att jag kunde ta deras smärta,
om så bara för en dag.
Så att dom skulle kunna se sig själva,
ur mina ögon, och förstå hur otroligt mycket jag älskar dom.
Hur vackra dom är, just för att dom är dom.
Och hur mycket dom berikar mitt liv,
bara genom att andas och vara.
Ni vet vilka ni är.
Jag älskar er, av hela mitt hjärta.
Och om ni bad mej, skulle jag offra allt
Ceca-trippen, dag tre
Jag tycker på något sätt att alla årstider har sin charm,
men om jag måste välja någon,
så blir det våren.
I min värld så finns det inget vackrare
än knoppar ögonblicket precis innan dom slår ut.
Den bidande väntan precis innan explosionen.
Som en tystnad man kan skära igenom.
När allt det gröna är precis så skört
som jag vissa dagar kan känna mej.
På något sätt så lyckas jag ibland
få våren att bli något melankoliskt.
När andra är odelat lyckliga och lovprisar det gröna,
så berör mina tankar mer det faktum
att allt som blommar en gång skall dö.
Därför är knoppar så vackra för mig,
så oskuldsfulla. Orörda. Sköra.
Det finns en kvinna som redan satt ord på det jag känner.
Hon hette Karin Boye.
Dikten heter "Ja visst gör det ont"
och jag förmodar att alla vet vilken det är,
så därför lägger jag inte in den här.
(Om du inte vet vilken dikt jag åsyftar;
- fy skäms!!)
Jag har någon ambition att de enda dikter
som publiceras i denna bloggen skall vara mina egna.
Men jag kan sträcka mej så långt som att citera två rader ur dikten
"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?"
Magiskt.
Nu tar jag helg
och hundarna varit ute på en mysig promenad.
Lite kallt i vinden, men man känner verkligen att våren är påväg nu!
Så nu sitter jag här med ett glas öl och bara är.
Ibland så måste man unna sig att bara vara.
Visserligen så drack jag "ett par" glas vin igår kväll med,
men som sagt. Ibland så får man unna sig! =)
Idag är det dock polska öl som gäller.
Det enda ölet jag kan dricka för att det är gott!
För övrigt så har jag inte gjort så mycket vettigt alls idag,
mina allergimediciner + migränen gör mej väldigt trött.
Kira har dock lekt lite med nya grannens hundar,
det gick mycket bättre idag än igår,
som var första gången dom träffades.
Dom som följt min blogg, eller facebook
vet att hon blev påhoppad av en annan hund tidigare i vintras.
Jag hade ju hoppats hon INTE tagit skada av det,
men dessvärre så har mina förhoppningar grusats.
Hon är väldigt rädd för hundar som skäller,
såpass rädd att hon igår kissade ner sig när grannes ena hund skällde.
Det är så otroligt jobbigt när hon blir så rädd,
för jag känner mej så jävla maktlös.
Nå, idag gick det bättre,
för hon träffade bara den hunden som inte skällde lika mycket.
Men så fort den andra hunden kom så åkte svansen in mellan benen
och hon kröp upp för trappan och ville in.
Men, ont ska med ont fördrivas,
ser hon att JAG inte är rädd för hundarna
så tror jag det går över relativt fort.
Men hon är en liten känslig madam mitt lilla frö,
så man får ta det lite lugnt med henne,
men samtidigt ändå vara bestämd.
För börjar jag ömka med henne,
så blir hon ännu mer osäker.
Nå. Nu ska jag återgå till min öl!
Hoppas ni får en underbar fredagskväll!
PS. Tack för alla fina kommentarer på framförallt mitt inlägg om naturkatastrofer!
Jag hade verkligen inte väntat mej så positiv kritik,
men dom flera har sagt/skrivit,
jag skriver det som flera tänker,
men inte vågar säga . . .
Ceca-trippen, dag två
Kan faktiskt inte komma på någon "verklig" person
som jag vill träffa just precis just nu.
Så därför får det bli en bild på Lars Winnerbäck.
Okej, han är väl förvisso en rätt så verklig person
men med verklig menade jag en sån som man faktiskt kan träffa.
Okej, inget säger ju att jag inte KAN träffa Lars Winnerbäck,
men chansen är nog rätt liten.
Aja. Jag tror de som har ett IQ på över 10 trots allt förstod hur jag menade!
Btw så är jag såååå ledsen för att min "ekonomiska situation"
gör att jag inte har råd med en biljett till hans konsert i Gbg till hösten.
(Någon rik jävel som läser detta och känner för att donera en biljett
till en hyfsat söt, något flummig, men ändå rätt go tjej
- hör av dej, jag kan klia dej på ryggen i utbyte!)
Ceca-trippen, dag ett
The Topic of the day;
Dag 1 – En bild på mig + 10 fakta om mig.
"En bild på mej" var lättare sagt än gjort,
jag var en väldig linslus för ett par år sedan,
men nu undviker jag kameror så gott jag kan.
Så det blir en ett par år gammal bild
som ändå stämmer in rätt så bra med hur jag ser ut idag
(Dvs. inte en bild från när jag vägde 40 kg...)
10 fakta om mig är väl kanske ett något lättare "uppdrag" då.
1. Jag har ett X antal tvångstankar,
skulle lätt kunna fylla denna listan med enbart sådana.
En är dock att jag så fort jag ser ett gäng duvor undrar
hur långt en av dom skulle komma om jag sparkade på den
2. Jag har en något äcklig förkärlek till att klämma finnar,
både på mej själv och andra.
3. Jag tycker daggmaskar är nåt så fruktansvärt hemska
Och sniglar likaså.
4. Jag är maniskt besatt av att mina naglar ska vara perfekta.
Det har hänt att jag ställt in saker jag planerat göra,
bara för att en nagel gått sönder.
5. Till skillnad från uppenbarligen de flesta i min ålder,
så har jag aldrig testat någon form av droger
(Bortsett från receptbelagda narkotikaklassade mediciner)
6. Jag har heller aldrig rökt cigaretter
Annat än att fjanta med för att visa vad Norska rökringar är
(Man tar röken i munnen, och blåser ut den i en ring,
jag tycker det är lika kul varje gång,
men min syster är inte av samma mening. haha)
7. Däremot har jag snusar i många år, men slutade för drygt ett år sedan.
8. Jag har aldrig gjort nåt dumt
9. Det jag skrev ovanför var en ren lögn,
jag fick bara sån total idétorka . . .
10. Jag har en förmåga att alltid slå huvvet i saker
Skåpsluckor, handfat, sängkanter, mina egna kroppsdelar,
andras kroppsdelar, Kira - ja, you name it
Detta va väl kanske inte så jätteintressanta fakta,
men det är faktiskt svårare än vad man tror att komma på saker,
helt själv, det är mycket lättare att ha konkreta frågor att svara på!!!
25 dagars Ceca-tripp
så kör jag ytterligare en "Ceca-tripp" på 25 dagar denna gången!
Håll i hatten, så kör vi så det ryker!
(Börjar i nästa inlägg, för att hålla ordning på allt,
här nedan ser ni varje dags "ämne")
Dag 1 – En bild på mig + 10 fakta om mig.
Dag 2 – En person jag vill träffa just nu.
Dag 3 – Min favorit årstid och varför.
Dag 4 – Mina mål/drömmar/önskningar.
Dag 5 – Någonting jag vill ha mer än nåt annat just nu.
Dag 6 – Typ av killar jag faller för.
Dag 7 – Vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon.
Dag 8 – En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
Dag 9 – Bild på mig och min bästa vän.
Dag 10 – En bild på mig idag och vad jag hade på mig.
Dag 11 – Någonting jag oroar mig för.
Dag 12 – En bild på ett ställe jag vart på.
Dag 13 – Mitt drömbröllop.
Dag 14 – En bild på mig själv för ett år sen.
Dag 15 – Någonting jag ångrar.
Dag 16 – Innehållet i min väska.
Dag 17 – En person jag vill byta liv med för en dag – och varför.
Dag 18 – Vad jag åt idag.
Dag 19 – En bild på det jag köpte senast.
Dag 20 – Min favorit film.
Dag 21 – En bild på mig själv som är tagen utav någon annan.
Dag 22 – Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln.
Dag 23 – En låt som får mig att gråta.
Dag 24 – Mitt favoritprogram – och varför.
Dag 25 – Min favorithögtid
Då sanningar tränger sig på
Det är kvällar som denna,
då skymningens trolska älvor
målat himlen i azurblått och purpur,
som sanningar tränger sig på.
Naken står jag där,
sårad, ärrad, rädd, sårbar.
Oskyddad som jag är
från mitt inres obönhörliga attacker.
Ibland önskar jag
att sagan aldrig börjat
Att ingen börjat skriva
på det där allra första bladet.
Därför står jag nu här,
under en azurskiftande himmel
River sidor ur boken
som kunde blivit mitt liv
Låter dom ett och ett
dansa iväg med älvorna
För att aldrig någonsin
läsas igen.
© Cecilia Carlsson
Migrän och pollenallergi
så skrev jag att jag skulle forsta vidare i om det kan finnas nåt samband
mellan migrän och pollenallergi.
Svaret, som jag fick fram genom att läst igenom diverse olika sidor,
är att det inte finns några konkreta belägg
för att det finns ett direkt samband mellan migrän och pollenallergi.
MEN att pollenallergi kan ge spänningshuvudvärk,
och spänningshuvudvärken kan i sin tur trigga igång migrän.
Så indirekt kan pollenallergi påverka och trigga igång migrän.
Vilket innebär att jag inte varit HELT ute och cyklat
när jag tyckt mej misstänka ett samband!
Nobelpriset i medicin, tack!!!
Mina tankar kring naturkatastrofer
Inlägget jag nu kommer skriva,
vet jag kommer uppfattas fel av de flesta som läser,
så jag ber er, läs med ett öppet sinne
och försök förstå min syn på det hela.
För det här är faktiskt min blogg,
där mina tankar och känslor är det enda jag har att skriva om.
(Det kommer förmodligen även bli ett rätt rörigt inlägg,
som många av mina inlägg tenderar bli)
Det sker mycket runt omkring på våran planet nu,
sådant som vi människor inte kan kontrollera,
hur mycket vi än kanske hade önskat det.
Jag vill redan från början göra klart
att jag lider med de som blivit utsatta
för de senaste årens naturkatastrofer,
och min mening är INTE "att det är rätt åt dom"!
Men se på våran jord, hur väl behandlar vi den?
Det är en tankeställare, men jag skriver inte detta inlägg
för att belysa vikten av att tänka på att släcka lampor,
äta mindre kött, cykla istället för att ta bilen eller att välja naturlig el.
Nej, det jag vill belysa är ett ämne som jag tycker tas upp alltför sällan:
(Men strunta såklart inte i ovan nämna "direktiv"!)
Vad jag vill belysa är
Den ständigt ökande befolkningsmängden.
Är det bara jag som ser en koppling
mellan det faktum att vår jord är överbefolkad,
eller på gränsen till överbefolkad,
och alla dessa katastrofer som sker, nu nästintill dagligen?
Låt mej förklara hur jag menar;
Vi människor legaliserar jakt på vilda djur,
ofta med motiveringen
att "Beståndet måste hållas nere för att inte skapa obalans i faunan"
Kan det inte vara möjligt att Moder Jord gör något liknande?
Fast hon siktar in sig på människorna?
Där skillnaden är att hennes "hagelgevär"
är det som hon rår bäst över, dvs. naturens krafter.
När alla hennes andra försök att hålla nere på "beståndet"
uppenbarligen inte gett någon större effekt,
så kanske hon nu får ta i med hårdhandskarna,
och så att säga, "skjuta av" människostammen?
För det är väl inte bara jag som inbillat mig
att många av katastroferna skett i länder där befolkningsmängden
är fruktansvärt stor, och bara fortsätter öka?
Hade jag varit Moder Jord, så hade jag oxå i det fallet
siktat in mej på så stor förstörelse på så liten tid som möjligt.
Vad är det då som jag anser är hennes tidigare försök?
Till exempel, det finns tusentals fertilitetskliniker världen över,
det skrivs spaltmeter om hur man ska gå till väga
om man har svårt för att bli gravid.
Redan det tror jag är ett sätt för Moder Jord
att försynt knacka oss på axeln och säga
"Snälla, skapa inte mer barn, min jord är redan full av människor.
Och i många fall barn som far illa"
Människan har även sträckt sig så långt att vi nu leker Gud,
vi framställer barn på konstgjord väg.
I många fall till par där kanske BÅDA parterna
är oförmögna att på egen hand reproducera sig.
Nu vill jag stanna upp och göra ett förtydligande,
jag förstår MYCKET väl sorgen ett barnlöst par känner,
och jag kan mycket väl tänka mej
att man inte för fem öre kan tänka i mina banor,
när man sitter med beskedet i handen
om att man har mycket liten möjlighet att bli förälder på "naturligt sätt".
Men jag vill ändå försöka förklara mina tankar.
Skulle jag själv få reda på att jag, eller min partner,
inte har förmågan att föröka oss den naturliga vägen,
så hade jag hellre valt adoption som ett alternativ
Istället för att trotsa naturen, och tvinga fram ett barn.
Men återigen, för att knyta ihop säcken,
tillbaka till naturkatastrofer.
Jag upprepar återigen att jag inte på något sätt tycker det är
"bra" med naturkatastrofer.
Jag blir alltså inte lycklig varje gång jag läser om en ny Tsunamivåg,
eller en ny jordbävning.
Och jag tycker inte det är
"rätt åt alla jävla människor som knullar som kaniner
och förökar sig därefter".
(Kom att tänka på en smart insändare jag läste i Metro för ett tag sedan,
där personen som skrev tyckte att man borde bomba Afrika,
och andra länder där både AIDS och befolkningen är stora problem,
med bomber innehållande kondomer och andra preventivmedel.
En sådär vid första åtanke rätt barnslig tanke,
men sedan vid närmare eftertanke rätt så klok.)
Nej, nu känner jag att jag avslutar mitt inlägg här,
innan det blir för rörigt.
Hoppas ändå att mitt budskap är hyffsat klart,
och att detta inlägg inte skapar alltför mycket ilska!
Migrän och solsken
Varje solstråle som träffar mina ögon skär som laserstrålar.
Känns som om dom verkligen går rakt igenom huvudet på mej,
och lämnar efter sig ett rykande hål.
Men, solen är fin, så den får gärna skina.
Men jag tycker däremot min migrän får ta och ge sig snart,
den har hängt med alltför länge nu.
Funderar på om det kan finnas nåt samband mellan
min pollenallergi och migränen.
Om dom på nåt sätt kan påverka varandra.
Får forska i det! haha
Idag ska vi upp till NÄL och hälsa på min farmor,
som har fått ytterligare en hjärtinfarkt så hon är inlagd igen.
Ska vara hos henne medans mamma, syrran och pappa
är på kurs/informationsmöte om Dialys.
(Om jag inte får vara med på kursen jag med vill säga,
det var inte helt säkert att jag kunde det,
för man var egentligen tvungen att anmäla sig till den)
Pappa's njurar är rätt så kassa nämligen,
så det kommer bli dialys inom en kanske inte alltför avlägsen framtid.
Så då är det bra att veta vad som gäller osv.
Har kommit fram till att alla i våran familj är lite halvdefekta,
Pappa har fel på njurarna,
mamma har kasst minne,
syrran har fel på fötterna
och jag är allmänt knäpp i huvvet! haha
Statusflipp!
Höll på att få lite lätt hjärtflimmer när jag såg min bloggstatistik alldeles nyss:
"Vanliga" dagar har jag sällan över 25 unika besökare,
det är nåååågot fler idag . . . haha
Orsaken?
Jag kommenterade ett av bloggerskan Egoina's inlägg,
och blev sedan länkad.
Det känns coolt! haha
Min pojkvän tycker dock jag är en tönt som flinar över detta,
och han må väl kanske ha lite rätt.
Men ändå =)
Roligaste reklamen på länge!
Fredagsstorm
Kanske lite konstigt att längta efter fredagar,
när hela min vecka praktiskt taget består av fredagar.
Men jag kan lättare slappna av på helgerna,
även om jag inte har så mycket "måsten" under veckorna,
så blir det ännu mindre sådana på helgen.
Plus att Micke är hemma.
Iofs så sover han nästan större delen av helgen,
men det är ju en petitess! =)
Jag har fortfarande en molande träningsvärk, framförallt i magen
sedan träningen i onsdags
men det är skönt med träningsvärk,
fMr då vet man ju att man faktiskt hittat
iaf ett par bortglömda muskler under allt hull!
Märker resultat efter träningen + alla promenader,
det har blivit en rejäl skillnad på framförallt mina ben nu,
vilket är fruktansvärt jobbigt.
Jag vet att det är muskler som byggts på,
men min hjärna far ändå iväg, och jag får fullständig panik
när jag t.ex provar kläder som jag hade förra våren/sommaren.
Och jag vet att det är självplågeri att jag ens provar dom kläderna,
eftersom jag vet redan innan att dom inte passar . . .
Det dras igång en välbekant kedja av tankar i hjärnan,
och jag hatar det.
Och jag hatar att jag inte har tagit mod till mig att slänga
alla dom där kläderna som ångestskriker i min garderob.
För det är egentligen helt sjukt att jag önskar komma i kläder
som jag köpte då jag var som allra sjukast.
Då jag vägde under 40 kg och var ett vandrande skelett.
Med förtvinade muskler och benknotor som stod ut.
För att inte tala om mitt ansikte,
som var en vandrande reklampelare för döden.
Men hjärnan saknar fortfarande den där kicken,
när man märker att kläderna kanar ner,
för att det inte finns nåt på kroppen som håller dom kvar
När byxorna inte stannar på höfterna
och när nyckelbenen nästan sticker hål på tröjan . . .
Den kicken man får, när man kan få in ännu fler fingrar
under revbenskanten,
och när man kan ta ett rejält tag om höftbenen.
Jag har kommit såpass långt nu, att jag har förstått,
att det jag saknar egentligen inte är själva smalheten,
revbenen, dom utstående höftbenen, alla benknotor,
utan det är just den där kicken man får.
Men efter alla resor upp och ner längs anorexins väg,
så har jag bittert fått erfara att den kicken, euforin,
den inbillade oövervinnerligheten,
endast stannar för ett kort kort tag.
Sedan så rasar allt.
Och den lilla kontroll man trodde sig ha,
blåser bort som löven utanför mitt fönster.
Men det hindrar mig inte från att fälla bittra tårar
av saknad, längtan, ånger.
Och det hindrar inte att jag vissa dagar
(de flesta) hatar min kropp så innerligt
att jag vill skära bort allt som är fel.
Det kliar i fingrarna av viljan att slå mig själv,
att klösa min hud rödrandigt blodig.
Bestraffa min kropp för att den inte är så som jag önskar . . .
"När du är tunn som luft så är du nästan perfekt"
(Kent - Noll)
Det är en textrad som jag tror alla som är/har varit fast
i anorexins klor kan känna igen sig i.
Den var mitt motto när jag var som sjukast,
eller rättare sagt, den var Fru Vinters motto . . .
Men, bemärk noga att det står nästan perfekt,
för när man väl är tunn som luft,
så inbillar man sig ändå
att det går att gå ett snäpp längre.
Den perfektionen man så bittert kämpar efter,
den är ouppnåelig.
Men väl inne i karusellen så förstår man inte det,
det är därför jag aldrig vill hamna där igen.
Hur mycket demonen i min hjärna vissa dagar
försöker övertyga mig om motsatsen . . .
Men som sagt, det hindrar inte dom bittra tårarna från att falla . . .
Döden förklädd till en silvrig boll
(Och affären, både hunden och jag behövde fylla på matförrådet)
Igår när jag bokade in mej på detta "Coreboll-passet",
så tänkte jag något i stil med "att det kan väl inte vara så himla jobbigt"
Så idag när jag kom till gymmet på Lilla Bommen,
så tänkte jag att jag lika väl kan köra ett konditionspass först.
Och eftersom jag var där i väldigt god tid,
för jag visste inte helt vart jag skulle,
men det visade sig vara lätt som en plätt att hitta,
så bestämde jag mej för att köra 20 minuter vardera på löpbandet (PW)
och hyffsat tempo/motstånd på Crosstrainern.
Det var ett beslut jag skulle få äta upp, så att säga . . .
Redan ganska så mjölksyrig i benen gick jag in till gruppträningssalen.
(Jag hade turen att vara ensam på passet idag, vilket var väldigt skönt!)
Men jag höll verkligen på att DÖ när vi(jag) skulle värma upp,
för instruktörens syn på uppvärmning var att sitta ni vet,
så där med ryggen mot väggen och benen i 90graders vinkel?
Plus att jag nu skulle ha en pilatesboll bakom ryggen
och lixom rulla den upp och ner, (genom att böja/räta på benen)
Och varannan gång stanna i 90graders vinkel och hålla där en minut.
För ett par ben med mjölksyra redan innan,
så var detta den yttersta döden!
Sedan så var det diverse övningar med boll, matta och 2kg's hantlar,
klarade mej nästan helt från att ramla i golvet,
var en gång som det totalt svartnade framför ögonen,
fast jag kom på att det var för att jag fokuserat så på stödet i magen
att jag heeeelt glömt bort att jag måste andas oxå. . .
Och så en annan gång när jag skulle göra armhävningar
liggandes på "döds-bollen",
jag pallar inte armhävningar i vanliga fall, detta var dödshemskt.
Klarade tre stycken (på sin höjd!!) och sen trodde jag helt seriöst
att jag skulle kräkas upp mina inälvor
om jag försökte göra en endaste armhävning till,
men, inälvorna stannade kvar, som tur var.
Men annars gick det faktiskt över förväntan för att vara första gången,
och med tanke på att mina "coremuskler" inte ÄR i toppskick.
(Eller i något befintligt skick alls kanske är mer rätt uttryckt . . .)
Tror helt klart att det kommer bli fler sådana här pass framöver,
dels så var det riktigt roligt,
bortsett från att jag kände mej jävligt klumpig emellanåt,
och dels så var instruktören så fruktansvärt trevligt och "snärtig"!
Och vilken kropp! Herrejävlar i min låda!
Jag hade kunnat tänka mej äta levande kaninungar för att få se ut så!!!
Eller ja. Kanske inte riktigt levande. Men ni fattar poängen?
Jag är nog fortfarande lite adrenalintrippad och snurrig i huvvet.
Jag vågar inte helt och hållet fundera på
hur jag kommer må i kroppen imorgon,
om jag ens kommer lyckas kravla mej ur sängen
För jag ska, iaf har jag tänkt det, till gymmet med Micke sedan oxå,
och imorgon står det "Sjukgymnastik med qigonginslag" på schemat.
Wish me luck!
Trötthet och fruktansvärd magkatarr
(Tack benzon!) så är jag helt sinnessjukt trött och seg idag.
Kan vara för att jag råkade ta en tablett för mycket igår kanske . . .
Det surrar i öronen och min kropp hänger inte riktigt med i svängarna,
känns lite smått mysko,
och jag är glad att det är vilodag från gymmet idag.
Annars hade jag nog varit en fara både för min egen och andras säkerhet . . .
Förut när jag va ute med Kira
så kändes det som om jag gick i en liten bubbla,
att världen inte riktigt nådde fram till mej.
Det var visserligen skönt att slippa omgivningen lite,
men jag hatar att vara avtrubbad.
Och för min del så är inte den yttre världens påfrestningar
det största problemet . . .
"Jag vet inte var jag ska hugga nånstans,
när demonerna bor i ditt bröst"
Min magkatarr är oxå riktigt åt helvete nu igen,
har försökt trappa ner på medicinerna ännu en gång,
men det är bara till att acceptera
att jag helt enkelt måste knapra i mej dom.
För det funkar inte att ha så här jävla ont
och att ständigt må illa
Så illa att jag behöver tänka på att inte böja mej för hastigt framåt,
för då spontankräks jag.
Och så som det bränner inuti magen nu,
så vill jag inte få upp det i käften/matstrupen.
Räcker med det som läcker upp under natten,
och gör att jag får spotta blodblandat slem på morgonen . . .
I övrigt så är detta en sådan dag då jag ångrar att jag vaknade.
Känner mest för att göra något så jag slipper världen för ett tag,
typ gräva ner mej i en grop och be en elefant lägga sej över hålet,
så jag inte kan ta mej upp, och ingen kan ta sej ner.
Jag vet oxå att jag alltid mår så sjukt mycket sämre
såhär dagarna innan "röda veckan",
men trots att jag vet att det är så,
så är det ytterligare en sådan sak som inte är så lätt att styra.
Och oavsett om folk bokstavligt talat slår in i min skalle
vilka orsakerna är/kan vara,
så hindrar det inte ångesten från att sprida sej inom mej
likt en eld som breder ut sej över ett bensinhav.
Framtidsångest
inför framtiden. Inför hösten då min sjukskrivning går ut.
Och som läget är nu, så har jag ingen aning om vem som
kommer kunna skriva ett vettigt sjukintyg,
som kan ge störst möjlighet att få förlängt.
Den polksfitte-läkaren jag va till för ett par veckor sedan
är ju inte ens att tänka på . . .
För jag vet att jag inte kommer klara av att börja jobba/plugga 100%,
och med denna ångesten som allt detta skapar,
så kommer jag heller inte vara kapabel till att arbeta med mej själv.
Det blir lixom ett hamsterhjul som bara snurrar på,
en nedåtgående spiral som bara ökar takten hela tiden.
Och jag står ständigt på ruta ett.
Jag vill så jävla gärna kunna jobba/praktisera/plugga,
men bara tanken på det gör att jag börjar svettas och hyperventilera.
Ta bara detta med skrivarkursen som exempel,
det är så sjukt jobbigt, och jag får sån massiv ångest
bara av att vara bland folk,
och av att göra sånt som rubbar mina cirklar.
Så mycket ångest att jag på vägen hem idag
starkt övervägde att slänga mej framför närmsta bil.
Jag får panik.
Jag hatar osäkerheten inför framtiden,
och jag vet att jag alltid förstorar upp allt,
får allt att bli till katastrof i min hjärna.
Men det är ju lixom så det är,
och det hör till viss del till diagnosen(-erna)
Men oavsett orsak, så är det som det är.
Ja. Som ni kanske märker av mitt sätt att skriva
så är jag lite lätt insnöad och panikslagen.
Jag vet inte vad jag ska göra,
vad jag ska säga
Jag vet inte något
förutom att det ibland är så fruktansvärt svårt att komma ihåg
hur man gör för att andas.
Så svårt att ens vilja andas ibland . . .
Den där värdelöshetskänslan är så fruktansvärt närvarande nu igen,
lika närvarande som tårarna som hela dagarna
bränner innanför mina ögonlock.
Jag vet inte hur länge jag kommer orka håll lågan uppe.
Jag sover fruktansvärt dåligt på nätterna,
drömmer mardrömmar, hallucinerar
och vaknar med sömnparalyser nästan varje natt.
Fastän jag vid det här laget har jag lärt mej,
att känna igen åtminstone paralyserna,
och att klara av att stå emot skräcken innan dom släpper
Hallucinationerna är däremot värre.
Sömnproblemen gör mej även mer mottaglig för "hennes" påträngningar
Hon våldtar min hjärna flera gånger om dagen,
men än så länge lyckas jag stå emot.
Men bara att önskan om att bli anorektisk igen gnager inom mej,
är ett mycket dåligt tecken.
Jag vet det så väl. Och jag kämpar emot.
Men jag vet inte hur mycket mer oro,
hur mycket mer ångest jag klarar.
Men jag vet däremot hur det skulle gå OM jag blir utförsäkrad i höst.
Och jag hoppas så innerligt att dom som tar besluten förstår.
Dom tre månaderna som jag blir utslängd i arbetslivet "på prov",
kommer räcka för att förstöra allt som jag byggt upp dom senaste åren.
Både jag och min omgivning vet hur fort jag rasar,
och hur hårt jag slår mej när jag landar
Och jag tvivlar på att jag kommer klara av en sådan resa en gång till.
Förra gången var jag hårsmånen från att stryka med,
och min kropp har inte direkt blivit starkare under dessa åren
i något som kan liknas vid ett ätstörnings-Limbo.
JAG vill inte bli sjuk(are) igen.
Men HON vill det desto mer . . .
Frågan är om min vilja är tillräckligt stark för att stå emot
Söndagstankar
Av någon konstig anledning
så brukar min hjärna få lite smått frispel på söndagar.
Väldigt många tankar som irrar omkring,
och jag får liksom inte riktigt någon ordning på nåt.
Ännu mindre än resterande sex dagar i veckan alltså.
De flesta tankarna far bara igenom min hjärna
som små korta fragment, delar av färdiga tankar.
Men likväl så lämnar varenda tanke ett fotspår,
ett bokmärke i min hjärna.
Jag har svårt att reda ut vad det egentligen är jag tänker på.
Jag vet inte vad det är som sätter igång min puls,
triggar min andning och sänder ut ångestsignaler i min kropp.
Jag vet bara att dom vid det här laget väldigt välbekanta
ångestmaskarna kryper omkring under min hud.
Ibland förundras jag över att det finns någon hud kvar
för dom att krypa under.
Jag tycker den borde vara utsliten efter alla år av krypande.
Det är konstigt, hur jag lyckats hålla ihop kroppen
genom alla dessa år när ångesten slitit och dragit i mej
När jag i så många andra fall känner mej så väldigt sårbar,
så splittrad och trasig. Ofullständig.
Inte för att ångesten inte sårat och ärrat mej,
men på något sätt så är inte ångesten det som skadat mest.
Det finns så mycket annat som skaver,
som bränner och förstör...
Jag känner mej ibland som en tickande bomb,
redo att förstöra allt som är i närheten
Flödesskrivningsalster
så skulle jag lägga upp texten som jag skrev under flödes-övningen.
Så här kommer den!
Ha gärna i åtanke att det inte är något direkt övertänkt skrivande,
utan som sagt, det första som kommer i tanken . . .
"Vilsna tankar blandas upp
med fågelkvitter och röster
från lekande barn
Parken sprudlar av liv,
mitt hjärta är motsatt.
Dött, tomt, tyst
Svarta tankar målar blodröda ord
över sotiga eldhärjade väggar
Gråtande fåglar
sjunger sånger i moll
Dödens hand griper
tag runt mitt hjärta
Suger ut all kraft ur min själ
Sånger för ensamheten
sånger för mej själv
I mitt innersta rum
irrar jag runt
Sökande efter en hjälpande hand
Ett halmstrå att rädda
en drunknande själ
En eld att sätta ett fruset
hjärta i brand
Skynda att älska innan elden falnar
Krossa det som gör ont,
bränn det som bränner,
skär bort det som skaver
Älska den som hatar
smek den som slår
Vänd andra kinden till
låt ingen se dina tårar"
Träningsvärk och pianoeufori
Hej bloggelibloggen!
Som rubriken redan avslöjat,
så dras jag just nu med lite lätt brännande träningsvärk.
Både från veckans gymträning
men oxå från gårdagens dryga två timmars pianospelande,
vilket faktiskt är jobbigare för händerna än man tror!
"Va, piano?" täker ni kanske,
om ni inte stalkat mej på FB vill säga,
för då vet ni redan att jag fick mej en mycket glad överraskning
på skrivarkursen i måndags.
Det första jag ser när jag kommer in i huset där kursen hålls,
är ett, om än något slitet och kantstött,
men i mina ögon strålande vackert, mörkbrunt piano.
Det startas någon form av nästan kemisk reaktion i min kropp
vid åsynen av ett piano.
Jag tror det kan jämföras med känslan
som en rökare känner när h*n ser någon tända en cigarett.
En sugande, pirrande, dragande känsla,
ett måste-ha-begär starkare än en frisk människas
basala behov av näring efter en längre tids svält.
Jag dras till pianot som en nattfjäril dras till en glömd glödlampa,
fjärilens vingslag kan liknas vid den nästan elektriska känsla
som sprids i mina fingertoppar.
Min kropp känns som atmosfären precis innan ett rejält åskväder.
För att inte tala om känslan när mina fingrar rör vid tangenterna
och släpper ut elektriciteten, spänningen, ångesten.
Ibland kan den känslan bli så överväldigande att mina ögon tåras.
Varje hårstrå på min kropp reser sig
och det ilar kalla ödlor längs min ryggrad.
Det där blev väl kanske lite väl flummigt även för att komma från mej,
men jag finner inga andra sätt att beskriva hur mycket jag älskar att spela.
Musik är som ett språk för mej,
ett sätt för mej att visa omgivningen hur jag mår, tänker, känner.
Jag vill minnas att jag tidigare skrivit hur min familj
enbart genom att lyssna på mitt spelande,
kunde avgöra hur jag mådde.
Där jag ibland brister i kommunikationen verbalt,
så tar jag igen den bristen tusen gånger om via pianot.
Så det är en enorm lättnad för mej att jag äntligen
har hittat en möjlighet att få spela.
Jag behöver det för att kunna andas.
Så skrivarkursen blev tack vare pianomöjligheterna snäppet bättre.
För att kanske berätta lite om den med,
så verkar det kunna bli helt okej.
En väldigt liten grupp, jag + 3 andra,
men det passar en ensamvarg som mej alldeles utmärkt.
Denna gången på kursen så blev det inte så jättemycket skrivet,
utan vi fick presentera oss lite snabbt
och berätta lite vad vi ville få ut av kursen,
vad vi ville skriva, träna på eller lära oss.
Som tur var så kändes det som om vi allihopa hade ungefär samma önskemål.
Vi gick igenom lite olika "uppvärmningsövningar",
bland annat flödesskrivning.
Vilket innebär att man under utsatt tid, denna gången 5 minuter,
hela tiden ska hålla pennan i rörelse,
dvs hela tiden skriva något på pappret
Bara skriva ner det som kommer upp i tankarna.
Utan några som helst prestationskrav.
Jag kom väl fram till att de mesta jag skriver är utifrån den "principen".
Det är sällan jag tänker så mycket när jag skriver,
så det är kanske nåt jag behöver lära mej.
Medvetet skrivande eller nåt sånt =)
Lägger upp den texten i ett separat inlägg,
så jag får in den rätt i kategorierna!