Frölundamatch
denna gången gick det inte så himla bra för dom direkt.
Jävla Färjestad. Åk hem med er och drick ert jävla lila kaffe!!!
Hade åtminstone finfint sällskap av min lille Sebbe =)
Jag och Matilda, Mickes syster, bestämde oss för att bli ansiktsmålade,
vi fegade dock ur lite, och skippade helfejsmålningen,
utan körde istället på "bara" flaggor på kinderna,
vilket vi ångrade sedan, så nästa gång blir det All in! =)
Fick även shoppat lite grejjer innan matchen började,
låter bilderna nedan tala för sig själva mestadels!
Svettband/handledsvärmare
- ingen aning vad jag ska ha dom till, egentligen,
men vafan, dom är rosa!!!
10:- för båda två, oemotståndligt!
Sinnessjukt cool slips som Micke fick i för tidig födelsedagspresent,
han fyller idag!
25:-, helt galet!
Finfin hoodtröja!
Även den 25:-!!!
Lite närmare bild på ena trycket!
Vill även passa på att gratulera min fina pojkvän på födelsedagen,
och på våran halvåriga förlovningsdag! <3
Långpromenad, knubbsälar och lunchångest
blev det långpromenad i Slottskogen.
Jag tycker det är så sinnessjukt mysigt att gå där bland alla löv!
Just idag så var löven väl mestadels bortblåsta efter nattens
stormvindar, och så låg det träd och grenar överallt.
Igår när jag gick där så blåste det utav bara helvete,
så jag fick flera gånger hoppa undan för att inte få en gren på mig!
Vi tog ett varv runt djurinhängnaderna,
och Kira fick träffat älgarna igen.
Hon tycker inte riiiktigt om dom,
men det är fruktansvärt bra träning för henne,
slottskogssightseeing är miljöträning om något!!
Trots att raggen är uppfälld på henne när vi passerar älgarna
och att hon gömmer sig bakom mig,
så stannar hon ändå kvar, och försöker inte sticka ifrån "faran"
Däremot blev hon helt galen när vi gick förbi påfåglarna,
dom gillade hon verkligen inte!
Förstår inte varför dom var så farliga enligt henne?
När vi kom till säldammen,
så tog det ett tag innan hon förstod att det var nåt i vattnet,
men där var hon mer framåt och nyfiken på vad det var,
tror hon gärna hade hoppat i och leka med dom!
Vi gick även ned där man ser under vattnet,
men dessvärre var rutorna så jävla täckta med slem och alger,
så man såg inte så mycket, var bara någon gång när en säl
simmade precis längs rutan som man såg dom. =(
Jag gillar sälarna, dom är så harmoniska och nöjda med livet,
trots att dom är lite småfeta!!
Jag menar, det är ju inte för inte det heter knubbsäl!
Och slutligen angående sista "delen" av rubriken,
så är det denna veckan jag ska börja försöka äta lunch
enligt den planen jag följer.
Har klarat av att få i mig frukost, och behålla den,
i tre veckor nu, och den planen jag ska försöka följa
är uppbyggd i treveckorsintervaller,
där man tar ett mål åt gången, och siktar in sig på att klara av det
innan man går vidare och lägger till ytterligare en måltid.
Små små steg framåt lixom
Det känns som en strategi som funkar för mig,
för om jag skulle försöka med allt på en gång,
så hade det bara blivit ett jävla magplask av allt.
Och peppar peppar,
jag har faktiskt klarat av frukosten över förväntan,
men ska inte sticka under stol med att det har varit
någon gång som den "kommit ut igen",
men då har jag bara slått mig själv på käften lite
och sedan gjort ett nytt försök.
Men nu är det alltså lunchen som ska klaras av i tre veckor.
Det känns väldigt mycket större och jobbigare än frukosten.
Mycket tror jag är pga att lunchmat ofta är varm mat,
och jag har mycket svårare för mat som är varm,
än för kall/sval mat.
Det känns som om varm mat sväller mer i magen på nåt sätt.
Så min plan är väl att göra någon form av relativt matig sallad,
för jag vet ju att det inte är bra för en sån som mig
att äta för lite heller, trots att jag väldigt gärna hade hållt mig till en
"ofarlig" grönsallad utan något annat i.
Men det får bli lite lax eller liknande till salladen,
kanske lite bönor med för att få bra kolhydrater.
För pasta och bröd tilltalar mig inte riktigt...
Det är väldigt tur att man har en pojkvän som jobbar
nere i fiskehamnen och som plockar med sig finfina laxfileér hem =)
Fast jag överväger om jag kanske ska ta och köpa ett par bitar
sushi istället, för det är jag faktiskt sugen på
+ att jag glömde lägga upp den frysta laxen igårkväll,
så det är fortfarande alldeles för frusen för att kunna lagas till...
En såndär typisk "ätstörningsmiss";
"Oooojdå, jag glömde visst lägga upp maten,
så därför kan jag inte äta lunch idag . . . vilken ooootur!"
Men tji fick du där Ana-Mia,
för jag har levt med dina/era knep och trix så länge,
att jag faktiskt, trots att jag många gånger faller för dom,
ändå är fullt medveten om att dom finns där
och hur dom "ser ut" . . .
Who's the biaaatch now?!!!
Snus och övervunnen ångest
Ibland så överträffar jag mig själv
Både i dumhet och vad jag faktiskt klarar av ...
Jag gick till gymmet imorse för att köra ett cross-pass,
och någonstans mellan omklädningsrummet och maskinerna
så fick jag för mig att det vore en strålande idé att väga mig ...
Idiotiskt? Ja ...
När jag såg siffrorna på vågen
så ville jag helst bara lägga mig ner på golvet och gråta
(Alternativt ta första bästa spårvagn hem igen, montera isär en rakhyvel
och trycka i mig en helvetes massa piller och fly verkligheten ...)
Men gjorde jag det? Nej.
Lever jag fortfarande? Ja!
Jag bet mig istället i läppen och ställde mig på crosstrainern,
trampade bort ångestmolekyl efter ångestmolekyl
och la mig sedan efter ca 45 minuter i solariet.
(Egentligen så ville ena delen av mig stå där minst 45 minuter till,
och hetsträna bort allt FETT, men den andra delen vann denna gången)
I solariet så hade jag ett av mina vanliga samtal med mig själv,
eller ja, mina två sidor samtalade och jag fick vackert ligga där
och lyssna och försöka "medla".
Jag kom tillslut fram till, efter en hel del grubblande,
och övertalande av mig själv, att det faktiskt var en rätt så bra idé
att ställa mig på vågen.
Jag fick ju faktiskt se att jag inte
vägde lika mycket som jag var så inbitet säker på att jag gjorde.
Trots att det är långt mer än vad en viss del av mig vill väga,
så är det inte så himla många kilon över min "högsta godtagbara gräns"
Faktiskt "bara" fyra kilo ...
Sedan så kom jag fram till att jag, pga allt kräkande,
förmodligen har en hel del vätska samlat i kroppen
vilket gör att vikten inte till 100% är att lita på.
Det lugnade ner mig en smula.
Och slutligen, så vet jag att om jag ska in på behandlingshem
så kommer jag bli tvungen att möta vågen
och det kändes bättre att göra det nu,
innan jag eventuellt blir inlagd,
för då kommer det vara så himla mycket andra
ännu mer ångestskapande grejjer jag måste genomlida.
Varje sak jag kan ta bort från den listan,
eller åtminstone minska lite, är ju guld värt.
Så summan av kardemumman blev
att jag varken skadade mig själv på något sätt,
eller dog av ångesten.
1 - 0 till mig.
Sedan att jag råkade köpa en snusdosa på vägen hem
är en annan femma, det är en bagatell jämfört med
vad jag skulle kunnat gjort istället ...
Snusen var föresten ingen vidare bra idé,
för fy fan va snurrig och illamående jag blev ...
En jävla massa tankar och ingen ordning på något...
Just för tillfället så vandrar jag mest omkring i min lilla bubbla,
försöker förgäves hitta viljan att fortsätta.
Men den lyser med sin frånvaro,
det är för många åskmoln ivägen.
En så enkel sak som att andas blir svår,
och ångesten spränger sönder min kropp
likt ett monster som äter sin väg ut.
Det sliter sönder sedan innan ärrade vävnader,
och låter sina likmaskar kräla i stoftet av det som en gång
var fullt av liv och rinnande varmt blod.
Vad gör man när orden inte når fram,
när känslor fastnar i nät av oförståelse,
ovilja och ignorans?
Vad gör man när tårar som rinner längs bleka kinder,
blir bemötta som ett skämt, något man lätt viftar bort?
"Du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt"
{Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)}
Kaos och dålig sömn
så kände jag mest för att sätta mig vid datorn
och radera mina två senaste inlägg.
Vilket skämt jag är. Jag är inte alls stark.
Jag vill inte alls kämpa, tänkte jag.
Jag hatar mig själv så otroligt mycket ibland.
När jag ser mig i spegeln vill jag bara slå sönder den
Skära sönder mig själv, göra mig till ett ingenting.
För det är så jag känner mig.
Som ett ingenting, men samtidigt alldeles för mycket.
Hur går det ihop?
Ena sekunden hatar jag och äcklas av mig själv
för att jag är "för mycket", det vill säga en fet jävla kossa.
Men i andra sekunden gråter jag för att jag är en nolla,
en som ingen vill ha, en som ingen ser.
Ett ingenting.
Jag önskar så jävla mycket att "vikten av vikten"
kunde sluta ta sån jävla plats i mitt liv.
Framförallt när jag faktiskt numera inte har den blekaste aning
om vad jag väger, jag är bara 100% säker på att jag väger rung 65 kg.
Det är i min värld, i förhållande till min kropp på tok för jävla mycket.
När folk säger emot mig så blir jag galen;
"Du kommer inte alls väga så mycket"
Hur kan ni säga så, hur kan ni veta?
Ser ni inte hur fet jag är? Hur jag flyter ut över stolen?
Hur det liksom dallrar till för vartenda steg jag tar?
Ser ni inte hur folk på stan tittar snett och går åt sidan
för att jag ska kunna komma fram utan att råka trycka
mitt avskyvärda fett mot deras perfekta, smala kroppar.
Jag trodde inte att man kunde avsky sig själv såhär jävla mycket.
Och jag trodde inte att avskyn skulle växa för varje morgon
man klarat av att äta en liten liten macka till frukost
utan att kräkas upp den två sekunder senare,
eller låta den lilla lilla mackan
bli till tjugo mackor som sedan kräkes upp . . .
Rent förnutfsmässigt, så vet jag att det är helt omöjligt
att jag lagt på mig flera kilo på ett par dagar,
för jag vet att jag för någon vecka sedan,
precis efter att jag tränat på gymmet,
inte alls var kände mig så här fet.
Jag vet ju detta, men samtidigt är alls så jävla svårt,
det är svårt att övertala sin egen hjärna
om att det man ser inte alls är det som andra ser.
Eller . . ?
Mycket av min vikträdsla, kanske "viktfobi" är ett mer korrekt uttryck,
tror jag ligger i att jag vid en "vågkonfrontation" både är rädd
för hur jag ska komma att reagera på siffrorna
och att jag inte vill få en bekräftelse på hur mycket jag väger,
hur fet jag är. Att mitt hat och min avsky faktiskt är befogad.
Men en liten del av mig skulle vilja väga sig,
för att med vikten få ett redskap att sparka in mig på Ana's väg igen.
Men den lilla spillran, som jag pratade om igår, som fortfarande är jag,
vill inte det. Och den vill heller inte börja fokusera på vikten igen.
Det är en kamp än i dag, varje gång jag är på ett ställe
där det finns en våg, att inte ställa sig på den,
för jag vet, att jag då kommer börja kämpa ännu mer
för att få kontroll över siffrorna igen . . .
Och då är bollen satt i rullning igen.
Jag är ett stort, avskyvärt jävla hamsterhjul . . .
Ett förvirrat, ledset, uppgivet självhatande hamsterhjul.
Ana och Mia
och jag kommer heller aldrig be er att förstå
Det enda jag önskar är att ni som läser min historia
försöker tar till er vad som kan gömmas under ytan
så otroligt länge, att när det väl blir synligt
när bubblan tillslut spricker och allt blir till kaos
Så har helvetet ofta pågått redan så otroligt länge.
Vi är många som har lidit och lider i tystnad.
I februari nästa år är det tio år sedan mitt liv abrupt vände.
Tio år. Och jag var då fjorton år gammal.
Egentligen endast ett barn.
Hur mycket sorg kan en fjortonårig,
redan trasig flicka klara av?
Ganska mycket skulle jag vilja påstå,
men när det blir för mycket,
så blir det väldigt mycket för mycket.
Någon gång i det förflutna, efter den dagen då mitt liv vände,
så fick jag följe på vägen, av två (dessvärre) mycket trogna vänner.
Dom kallade sig själva för Ana och Mia.
Tio år. Det innebär att i februari om fyra år
så är jag tjugoåtta år gammal.
Med enkel lågstadiematematik kan jag utan att blinka räkna ut
att jag då har varit fångad av Fru Vinters iskalla bojor
i - minst - hälften av mitt liv.
Jag skriver "minst" för att jag vet
att jag var långt ifrån lycklig även innan . . .
Jag vill inte sitta där om fyra år,
fortfarande fastkedjad, undrande varför jag inte kan bli fri.
Förtjänar jag kanske inte att leva?
Som jag nämnde ovan, så har jag under ca tio års tid
haft sällskap på vägen av Ana och Mia.
När inte Ana varit den som kontrollerat styrt mitt liv,
så har Mia varit den som förvandlat mitt liv till ett kaos.
Ibland har dom två även hjälpts åt,
det är de perioder av mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus
Nästan död, knappt levande överhuvudtaget.
"Innan man kan bli frisk,
så måste man inse att man är sjuk"
Att Ana styrt mitt liv, strukturerat, bestämt, dompterat
sårat, hatat och manipulerat
- det är ett faktum som jag för länge sedan insett
och förlikat mig med.
Men att Mia varit minst lika deltagande,
om inte ännu mer deltagande, genom HELA mitt liv
från det att jag var ett litet barn
- det är något jag först den senaste tiden insett.
Det är hon, och inte Ana, som styr mitt liv.
Hur kan man bli frisk från något,
när man vägrar inse, vad detta "något" faktiskt är?
Svaret på den frågan är enkelt; det går inte.
Innan man öppnar ögonen och verkligen ser,
så kan man inte kämpa mot det som behöver kämpas mot.
Som jag började detta inlägg,
så ber jag er inte förlåta
och inte heller att förstå.
För jag kommer inte förlåta mig själv heller,
för att jag blundat för sanningen under så många år
oförmögen att se sanningen som den sett ut.
Men jag kommer nog heller aldrig förstå,
hur något som verkligen varit under mitt skinn,
kunnat gå osett förbi mig, under så många år.
Det enda jag kan säga till mitt försvar,
både jäntemot er och mot den lilla spillran inom mig
som genom hela resan fortfarande varit JAG,
det är att jag nu SER verkligheten lite mer som den är.
För helt har ännu inte ridåerna fallit ner framför mina ögon,
ännu döljer Mia vissa delar av sanningen för mig.
Mia har fått mig att under så lång tid se mej själv som ätstörd,
varken mer eller mindre. "Bara lite ätstörd"
Ja, ni som känner mig hör ju själva hur manipulerande hon är . . .
Men nu vet jag, att det bara är för att hon inte vill
att jag ska tilltala henne vid hennes rätta namn . . .
Hon kommer lyckas manipulera mig
många gånger i fortsättningen med.
Säger hon att fiskar flyger och fåglar skäller
- så kommer jag förmodligen tro på det.
Till en början, innan den lilla spillran som är jag,
ifrågasätter varför man så sällan ser fiskar flyga
om det nu är så sanningen ser ut?
Och jag kommer även ifrågasätta
varför hon ber mig kalla henne Mia,
när jag vet att hon egentligen heter Bulimia?
Anafylaktisk chock, virus och feber
I lördags på morgonen fick jag helt från ingenstans
den mest massiva allergiska chocken jag fått på mycket länge.
På ca 15 minuter hann jag bli heeeelt knallröd över i princip hela kroppen,
och mina luftrör tjockna igen totalt.
Kunde knappt varken andas eller prata.
Det är en mycket otrevlig känsla kan jag informera er som inte är
allergiska eller har någon form av astma.
Som tur var gick det över hyffsat efter att jag tagit mina allergimediciner,
var dock trött och hängig och det kliade lite överallt på kroppen,
men luftrören öppnade upp sig igen.
Annars hade jag varit tvungen att be Micke ringa ambulansen.
Hade det inte varit för min gigantiska läkarskräck så hade jag nog gjort
det ändå, bett Micke ringa ambulansen alltså.
Jag är fortfarande totalt ovetande om vad fasiken som orsakade
reaktionen, för jag hade inte ätit något annat än filmjölk och ett äpple,
och druckit lite julmust.
Och inget av det är sådant jag nånsin reagerat på annars.
Eller ja, råkar jag köpa fel sorts äpplen så kan det bli lite fel . . .
Så det är mig en gåta vad det var som utlöste det!
På måndagen var vi iväg till gymmet
där jag körde en timma rätt intensivt på crosstrainern.
Kände inte av något under tiden,
men på väg ut till bilen så tjocknade mina luftrör till IGEN.
Men även då valde jag att inte åka in akut.
Dum som man är . . .
Men vi åkte hem och jag fick tagit mina mediciner,
och sen var det hyffsat lugnt,
bortsett från att jag kände mej hängig och slemmig i halsen.
Men när jag vaknade på tisdagen, efter en rätt så sömnlös natt,
och FORTFARANDE hade svårt att andas,
så vågade jag inget annat än att pallra mej till akuten.
Väl där så lyssnade dom på lungor + luftrör
mätte syrehalten i blodet och lite andra tester.
Läkaren sa att jag syresatte mig bra för tillfället,
men att det lät tätt i luftrören,
dock så kunde han inte avgöra om det var slemm-tätt
eller tätt för att det svullnat igen.
Och läkaren bara rynkade på pannan när jag sa att jag INTE ätit något
som jag, så vitt jag vet är allergisk mot.
Fick då rabbla upp lite saker som jag VET att jag reagerar på;
Citrusfrukter, diverse andra frukter/bär; körsbär,
vindruvor, jordgubbar, hallon, persikor, aprikoser,
plommon, kiwi, granatäpple, de flesta äpplesorter,
ananas, ibland tomater, physalisfrukter, en hel del olika nötsorter.
Ja, listan kan göras låååång, dock så är (lägg detta på minnet)
citrusfrukter något som jag verkligen VET
att jag måste undvika om jag inte vill riskera någon allergisk reaktion
Så jag skickades vidare till en mer specialiserad läkare tydligen,
och hon gav mej nån sorts rör jag skulle blåsa i,
för att mäta lungkapaciteten.
Men det var rätt lönlöst, för varje gång jag tog i för att blåsa,
så bröt jag ihop i hostattacker.
Efter att ha kollat i min hals, klämt lite här och var på lymfkörtlar
och konstaterat att det i lördags med största sannorlikhet
var en anafylaktisk chock
(och skällt på mej lite för att jag inte åkte in direkt DÅ)
så skickade hon mej till provtagningslabbet.
Dels för att ta ett såntdär "kolla om det är virus nånstans i kroppen-prov"
som dom nästan alltid gör när man är där, iaf för min del,
men även ett blodprov som kollar om jag har några allergiantikroppar
(eller vad det nu kallas) för att sedan veta inom vilka allergiområden
som jag behöver utredas med pricktest sedan.
Virusprovet visade att jag hade en rätt så rejäl virusinfektion någonstans
i kroppen, förmodligen i halsen, för den var lite röd
och det gav utslag på halsprovet dom även tog inne på lab.
Läkaren sa att det troligen var ett dåligt sammanträffande alltihop,
men ändå inte mindre allvarligt för det.
För eftersom jag låg i influensan för ett litet tag sedan,
och kroppen reagerade på något den trodde den inte tålde på lördagen
så var kroppen förmodligen för svag för att "fixa" till vare sig det ena
eller det andra, därav att andnöden inte gav med sig,
att slemmet i halsen inte försvann och att virusinfektionen eskalerade.
För ju längre dagen gick, desto mer ont i halsen fick jag.
Så läkaren skrev ut ett gäng roliga medikamenter,
bland annat en slemmlösande brustablett
och här kommer det roliga i denna historian;
Ni kan väl aldrig gissa vad det är för SMAK på denna lilla brustablett...?
Jo, just det... CITRON!!!!!
När jag kom hem och såg
sådet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta,
ibland undrar man om vissa läkare får sina legitimationer i flingpaketet!
Men som tur var hade jag annan slemmlösande-/hostmedicin hemma,
så det fick bli den istället...
Hur jag mår nu?
Jaaaa, eftersom min kropp först när läkaren SA att den hade ett virus i sig,
tydligen bestämde sig för att VISA det för mig (och det med besked);
Feber med medföljande feberdrömmar, svullna lymfkörtlar,
massiv huvudvärk, trötthet, ont i rygg/leder etc.,
så mår jag ungefär som en bäver som blivit överkörd av en lastbil.
Flera gånger om, och sedan blivit liggande på vägkanten
där fåglar ätit småbitar av den...