Promenad!
Har äntligen fått "beviljat" promenader,
dock bara 15-20 minuter till att börja med
Men bättre det än inget alls!
Så nu har jag precis kommit in efter en promenad
(tillsammans med personal nu till att börja med)
Väldigt skönt att få röra på sig lite,
men jag märker att min kropp inte är helt i balans.
Blir vääääldigt mkt tröttare än vad jag blivit innan,
vilket nog beror både på att själva konditionen rasar
väldigt fort när man är helt stillasittande
plus att vätskan jag har i kroppen frestar på en hel del.
Så det blir väldigt lugna promenader,
för att inte kroppen ska samla ytterligare vätska.
Tog en bild på vägen vi gick,
i verkligheten var det mycket mer dimma
än vad man ser på bilden.
Hade nog aldrig vågat gå den vägen själv på kvällen,
för man passerar en lite halvläskig kyrkogård
precis innan stället där bilden togs...
Min fantasi hade ju skenat iväg totalt
och skapat fantasispöken utan dess like!
dock bara 15-20 minuter till att börja med
Men bättre det än inget alls!
Så nu har jag precis kommit in efter en promenad
(tillsammans med personal nu till att börja med)
Väldigt skönt att få röra på sig lite,
men jag märker att min kropp inte är helt i balans.
Blir vääääldigt mkt tröttare än vad jag blivit innan,
vilket nog beror både på att själva konditionen rasar
väldigt fort när man är helt stillasittande
plus att vätskan jag har i kroppen frestar på en hel del.
Så det blir väldigt lugna promenader,
för att inte kroppen ska samla ytterligare vätska.
Tog en bild på vägen vi gick,
i verkligheten var det mycket mer dimma
än vad man ser på bilden.
Hade nog aldrig vågat gå den vägen själv på kvällen,
för man passerar en lite halvläskig kyrkogård
precis innan stället där bilden togs...
Min fantasi hade ju skenat iväg totalt
och skapat fantasispöken utan dess like!
Halvkaotisk vattenansamling
Sista veckan har varit ganska så jobbig,
för att inte säga kaotisk.
Så därför har jag inte orkat uppdatera så frekvent
som jag väl kanske egentligen viljat.
Vet att det är många som läser min blogg
som vill veta vad som händer och hur allt går för mig.
Över lag så går det väl bra, psykiskt sätt iaf
men min kropp är inte riktigt med på noterna för tillfället.
Vid vägningen i måndags hade jag gjort ytterligare ett rejält hopp upp,
så min behandlare började dra öronen åt sig på allvar.
Eftersom största delen av min viktuppgång (närmare 8 kilo)
är vätskevikt, så blir dom fundersamma när det inte syns på mig
att jag samlat dom mängderna vätska.
För normalt sett så läggs en stor del av vätskan i yttre vävnader
då det brukar synas tydligt på händer, fötter, vader osv
att man har vätskebalansrubbningar.
Så dom misstänker att min vätskesamling sitter på "insidan",
främst kring hjärtat och i buken.
Vilket väl kanske är allt annat än bra...
Så idag fick jag åka iväg till sjukhuset och ta en massa prover
och även ett EKG för att se om det är hjärtat som inte "pallar trycket"
eller om det kan vara nåt annat organ i kroppen som är i behov
av lite extra stöd eller kickstartas lite.
Dom vågar nämligen inte ge mig några vätskedrivande preparat,
eftersom jag har haft problem med hjärtat tidigare,
och hjärtat tenderar ta en hel del stryk av sådana mediciner.
Så ja, lite halvkaos har det varit.
Jag är väldigt trött, blir andfådd väldigt lätt
och uppvisar rätt så klassiska symptom vid hjärtsvikt.
Vilket jag verkligen hoppas det INTE är,
för jag orkar inte med mer skit nu...
Så nu har dom fått backa tillbaka i matplaneringen
så jag får halvportion till lunch och middag,
för att se om kroppen kan reparera sig själv då,
och släppa ut lite av vätskan.
Visst, det är skönt att få mindre mat igen,
men det blir väldigt rörigt när det ändras fram och tillbaka hela tiden.
Hade iaf besök i helgen,
på lördag var mamma, pappa och syrran här
och på söndagen kom Micke.
Det var väldigt skönt att se dom igen, allihopa.
Men jag var vääääldigt trött efteråt,
det blir lixom inte någon vila på samma sätt =)
Men det är det värt!!
Fick även insatt NADAkulor i öronen i fredags,
för att se om det kunde göra nån inverkan på min dåliga sömn,
och jag kan nog säga att det gjorde det!!
Tänk att små magnetkulor på ca 1mm i diameter
kan göra sån skillnad...!
Så, det var väl en liten snabbuppdatering,
har även vart en del bråk med "vissa i personalen"
de senaste dagarna, men jag orkar inte ta upp det nu
för då blir jag bara så jävla irriterad.
Kan ju dock konstatera att vissa av personalstaben på detta stället
egentligen borde skjutas i huvudet med en älgstudsare.
Men min mamma är så bitter,
för hon säger att jag inte får säga sådana saker högt.
Enligt henne får jag inte ens säga till personalen
att dom är dumma i huvudet,
ännu mindre spotta på dom.
Min mamma är konstig ibland!! haha
för att inte säga kaotisk.
Så därför har jag inte orkat uppdatera så frekvent
som jag väl kanske egentligen viljat.
Vet att det är många som läser min blogg
som vill veta vad som händer och hur allt går för mig.
Över lag så går det väl bra, psykiskt sätt iaf
men min kropp är inte riktigt med på noterna för tillfället.
Vid vägningen i måndags hade jag gjort ytterligare ett rejält hopp upp,
så min behandlare började dra öronen åt sig på allvar.
Eftersom största delen av min viktuppgång (närmare 8 kilo)
är vätskevikt, så blir dom fundersamma när det inte syns på mig
att jag samlat dom mängderna vätska.
För normalt sett så läggs en stor del av vätskan i yttre vävnader
då det brukar synas tydligt på händer, fötter, vader osv
att man har vätskebalansrubbningar.
Så dom misstänker att min vätskesamling sitter på "insidan",
främst kring hjärtat och i buken.
Vilket väl kanske är allt annat än bra...
Så idag fick jag åka iväg till sjukhuset och ta en massa prover
och även ett EKG för att se om det är hjärtat som inte "pallar trycket"
eller om det kan vara nåt annat organ i kroppen som är i behov
av lite extra stöd eller kickstartas lite.
Dom vågar nämligen inte ge mig några vätskedrivande preparat,
eftersom jag har haft problem med hjärtat tidigare,
och hjärtat tenderar ta en hel del stryk av sådana mediciner.
Så ja, lite halvkaos har det varit.
Jag är väldigt trött, blir andfådd väldigt lätt
och uppvisar rätt så klassiska symptom vid hjärtsvikt.
Vilket jag verkligen hoppas det INTE är,
för jag orkar inte med mer skit nu...
Så nu har dom fått backa tillbaka i matplaneringen
så jag får halvportion till lunch och middag,
för att se om kroppen kan reparera sig själv då,
och släppa ut lite av vätskan.
Visst, det är skönt att få mindre mat igen,
men det blir väldigt rörigt när det ändras fram och tillbaka hela tiden.
Hade iaf besök i helgen,
på lördag var mamma, pappa och syrran här
och på söndagen kom Micke.
Det var väldigt skönt att se dom igen, allihopa.
Men jag var vääääldigt trött efteråt,
det blir lixom inte någon vila på samma sätt =)
Men det är det värt!!
Fick även insatt NADAkulor i öronen i fredags,
för att se om det kunde göra nån inverkan på min dåliga sömn,
och jag kan nog säga att det gjorde det!!
Tänk att små magnetkulor på ca 1mm i diameter
kan göra sån skillnad...!
Så, det var väl en liten snabbuppdatering,
har även vart en del bråk med "vissa i personalen"
de senaste dagarna, men jag orkar inte ta upp det nu
för då blir jag bara så jävla irriterad.
Kan ju dock konstatera att vissa av personalstaben på detta stället
egentligen borde skjutas i huvudet med en älgstudsare.
Men min mamma är så bitter,
för hon säger att jag inte får säga sådana saker högt.
Enligt henne får jag inte ens säga till personalen
att dom är dumma i huvudet,
ännu mindre spotta på dom.
Min mamma är konstig ibland!! haha
Dålig sömn och helglängtan
Inatt sov jag nog sämre än vad jag gjort någon natt hittills.
Plus att jag upptäckte en spindel på min vägg ...
Övervägde länge om jag skulle ringa/knacka på hos nattpersonalen,
för att han skulle hjälpa mig plocka bort den
Men han skulle bara skrattat åt mig tror jag. haha
Så den bidrog väl en del till den dåliga sömnen,
plus att jag är extremt orolig för lunchen nu om ca 15 minuter.
Varje torsdag är det soppa + efterrätt
och nu har jag gått upp till hel portion,
vilken innebär att jag måste äta en hel tallrik soppa
plus en hel portion efterrätt.
Det känns allt annat än lockande,
för jag mår fortfarande skitkasst efter tisdagens helvetesfika ...
Är så oerhört rädd inför vägningen på måndag.
Jag VILL inte att vikten ska öka mer nu,
jag behöver ju inte ens upp i vikt,
för jag ligger på ett bra BMI.
Jävla pisshelvetesskit ...
Jag ser åtminstone fram emot helgen
för då ska jag få besök av familjen på lördag
och pojkvännen på söndagen.
Får tjuvstarta med att "ta emot besök",
för egentligen så har dom ju besöksförbud
de första tre veckorna,
men eftersom jag varit här tre veckor på tisdag,
så får jag ju vänta i nästan fyra veckor
om jag måste vänta till helgen därpå.
För det är lättast att ha besök på helgerna nu i början,
på vardagarna är det så mkt annat som jag behöver vara med på,
vilor, grupper, sitt-tider etc.
Ska bli väldigt skönt med lite bekanta ansikten!
På tal om bekanta ansikten,
så tycker jag att Åsa ska komma tillbaka NUUUU!!!
För jag saknar henne massor =(
Plus att jag upptäckte en spindel på min vägg ...
Övervägde länge om jag skulle ringa/knacka på hos nattpersonalen,
för att han skulle hjälpa mig plocka bort den
Men han skulle bara skrattat åt mig tror jag. haha
Så den bidrog väl en del till den dåliga sömnen,
plus att jag är extremt orolig för lunchen nu om ca 15 minuter.
Varje torsdag är det soppa + efterrätt
och nu har jag gått upp till hel portion,
vilken innebär att jag måste äta en hel tallrik soppa
plus en hel portion efterrätt.
Det känns allt annat än lockande,
för jag mår fortfarande skitkasst efter tisdagens helvetesfika ...
Är så oerhört rädd inför vägningen på måndag.
Jag VILL inte att vikten ska öka mer nu,
jag behöver ju inte ens upp i vikt,
för jag ligger på ett bra BMI.
Jävla pisshelvetesskit ...
Jag ser åtminstone fram emot helgen
för då ska jag få besök av familjen på lördag
och pojkvännen på söndagen.
Får tjuvstarta med att "ta emot besök",
för egentligen så har dom ju besöksförbud
de första tre veckorna,
men eftersom jag varit här tre veckor på tisdag,
så får jag ju vänta i nästan fyra veckor
om jag måste vänta till helgen därpå.
För det är lättast att ha besök på helgerna nu i början,
på vardagarna är det så mkt annat som jag behöver vara med på,
vilor, grupper, sitt-tider etc.
Ska bli väldigt skönt med lite bekanta ansikten!
På tal om bekanta ansikten,
så tycker jag att Åsa ska komma tillbaka NUUUU!!!
För jag saknar henne massor =(
Snart två veckor i Varberg
Sedan vid klockan ett så är det två veckor sedan jag kom hit ner.
Tiden går fort på ett konstigt långsamt sätt.
Känns som om jag precis kom hit,
samtidigt som det känns som om jag varit här flera år emellanåt.
Idag kommer jag (förmodligen...) ställas inför
en av de största prövningarna här nere.
Det är semledagen idag....
Vilket har gett mig sån oerhörd ångest under väldigt lång tid,
ända sedan innan jag ens kom hit,
eftersom jag visste från andra som varit här
att dom brukar följa "sådana dagar".
Jag har dividerat och resonerat med mig själv
väldigt intensivt dom senaste dagarna.
Ena stunden så vägrar jag tänka mig äta den där jävla semlan,
för att en stund senare tänka att om jag klarar av det,
så klarar jag det mesta.
Just nu så är jag inställd på att försöka,
dock med stöd av lungnade mediciner.
För jag vet ju egentligen att en liten semla
(för det kommer inte vara en "bageri size-semla)
inte kommer sätta sig som fett direkt på magen,
men, ja, det känns så ...
Förmodligen så kommer tankarna kring semlan växla
allt eftersom klockan närmar sig 14.15.
Så jag har ingen aning om hur det kommer gå,
och hur jag kommer må efteråt.
Eller om jag kommer bryta mina två veckors kräkfrihet,
enbart för att personalen här nere tvingar i mig en semla.
Men det återstår att se ...
Tiden går fort på ett konstigt långsamt sätt.
Känns som om jag precis kom hit,
samtidigt som det känns som om jag varit här flera år emellanåt.
Idag kommer jag (förmodligen...) ställas inför
en av de största prövningarna här nere.
Det är semledagen idag....
Vilket har gett mig sån oerhörd ångest under väldigt lång tid,
ända sedan innan jag ens kom hit,
eftersom jag visste från andra som varit här
att dom brukar följa "sådana dagar".
Jag har dividerat och resonerat med mig själv
väldigt intensivt dom senaste dagarna.
Ena stunden så vägrar jag tänka mig äta den där jävla semlan,
för att en stund senare tänka att om jag klarar av det,
så klarar jag det mesta.
Just nu så är jag inställd på att försöka,
dock med stöd av lungnade mediciner.
För jag vet ju egentligen att en liten semla
(för det kommer inte vara en "bageri size-semla)
inte kommer sätta sig som fett direkt på magen,
men, ja, det känns så ...
Förmodligen så kommer tankarna kring semlan växla
allt eftersom klockan närmar sig 14.15.
Så jag har ingen aning om hur det kommer gå,
och hur jag kommer må efteråt.
Eller om jag kommer bryta mina två veckors kräkfrihet,
enbart för att personalen här nere tvingar i mig en semla.
Men det återstår att se ...
Hur mina dagar ser ut här nere
Får en hel del frågor om hur mina dagar här nere ser ut,
och istället för att svara er en och en,
så tänkte jag istället skriva ett inlägg om det =)
Som det är nu, så är mina dagar väldigt inrutade
eftersom jag vart här i "bara" två veckor.
Friheten ökar efterhand.
Dagen startar med att någon i personalen kommer in
strax efter kl sju och tar puls och blodtryck på mig.
(Vilket jag tror dom slutar med rätt snart,
för jag har haft stabila värden där hela tiden)
På måndagar så är det även vägning....
Sedan klockan åtta är det frukost,
jag har fortfarande upplagd frukost,
så jag behöver inte hälla upp/fixa mackor själv
Det är både skönt, men samtidigt jobbigt...
När frukosten är uppäten,
så har jag sitt-tid en timma.
(Vilket också regleras individuellt
allteftersom behandlingen fortskrider)
Då sitter jag antingen ute i allrummet vid tv'n
eller på övervåningen och får öronakupunktur.
Klockan tio
(Tjugo över tio på onsdagar)
så är det mindfulness/uppmärksamhetsträning.
Då är det alltifrån avslappningsövningar
till lättare yoga och kroppskännedomsträning.
Måndag, onsdag och fredag är det en behandlare som håller i det
och tisdag och torsdag så är det avslappningsövningar på CD.
Vilket inte alls är lika bra/kul....
Klockan halv tolv är det dags för lunch.
Där jag oxå har upplagt av personalen än så länge
+ att jag fortfarande har halv portion.
(Börjar få en hel del ångest inför portionsökningen,
som förmodligen kommer imorgon...)
Efter lunchen så är det liggande vila i 45 minuter.
Sjukt jävla jobbigt att ligga still,
dels för att ångesten bara vill att man ska röra på sig,
men för min del även för att min mage och matstrupe
är så förstörd av alla år av kräkningar,
att den "läcker" nåt enormt...
Efter vilan så har jag ytterligare ca 15 minuter sitt-tid,
så det blir en timma totalt.
Klockan halv två har jag fått lov att gå upp till yogamattorna,
och göra lite stretchövningar, för att inte min rygg ska kollapsa totalt,
eftersom jag inte kan/får träna den...
Det är väldigt skönt att få en stund för sig själv!
Sedan klockan kvart över två så är det eftermiddagsfika.
Vilket är SJUKT jobbigt, för man vet aldrig vad det blir
Det kan vara alltifrån en smörgås,
till något väldigt mycket mer förbjudet
som en kaka eller bulle.
Vilket jag har väldigt, väldigt svårt för...
Efter fikan är det INGEN sitt-tid
och klockan tre - halv fyra är det "siesta"
då man ska vara inne på sitt rum och ha egen vila.
Väldigt jobbigt efter "farliga fikan",
så då brukar jag be personal sitta med mig ute i allrummet,
tills ångesten och kräkimpulserna lagt sig något.
Klockan halv fem är det middag,
där det är samma rutiner som på lunchen,
dock så är vilan "bara" 30 minuter
(och sitt-tiden efteråt 30 minuter den med)
Klockan halv sju är det fruktstund
Och sedan klockan åtta är det kvällsmat
+ en timmas sitt-tid efteråt.
Ja, som ni märker är det en hel del matfokus
men mellan ovanstående "punkter"
så har man även regelbundna samtal med sin behandlare
ca tre-fyra ggr i veckan.
Tisdagar och torsdagar har man möjlighet att träffa läkaren
om man tex behöver någon medicin insatt,
eller bara har några frågor i allmänhet,
som inte personal/behandlare kan svara på.
En gång i veckan, tror det oftast är onsdagar,
så är det grupp tillsammans med övriga patienter
på dom andra "avdelningarna".
Gruppen har alltid ett visst tema,
och leds av de olika behandlarna.
Ja, så ser mina dagar ut på ett ungefär.
För än så länge så har jag "aktivitetsförbud"
så jag får inte gå ut på promenader, eller ta utflykter till stan tex.
Men när det behövs så får man åka med till apoteket
eller till affären om man behöver snus eller någon tidning tex.
Har även fått frågor om hur mycket "egentid" man har under dagarna.
Många av dom som frågar är personer
som jag träffat inom andra behandlingar.
Tex behandlingshemmet på Östra sjukhuset i Gbg,
där man inte fick vistas på rummet iprincip något alls,
förutom då man sov eller hade besök.
Så är vet verkligen inte här nere!
Här får man vara på rummet iprincip all tid som inte är sitt-tid
eller andra aktiviteter.
Visst, personalen ser ju gärna att man interagerar
med dom andra patienterna, spelar spel eller pysslar med något.
Men om man är som mig, som har svårt för det sociala,
så är det väldigt skönt att inte tvingas vara social
när man inte känner sig mogen för det...
Hoppas detta kan ge er svar på lite frågor,
undrar ni nåt mer så får ni självklart fråga!!
Jobbig dag igår och måndagsångest
Igår var en hemsk dag.
Växlade nåt så oerhört i humöret.
Ena stunden ville jag slå sönder allt och alla,
skrika och sparka
för att i nästa sekund vilja krypa upp i någons knä
och verkligen gråta hjärtat ur kroppen.
Växlade mellan hopp och förtvivlan på samma sätt.
Ångesten gnagde i min kropp som en utsvulten råtta.
Jag är så fruktansvärt orolig inför måndagens vägning,
jag klarar inte av att fokusera på nuet överhuvudtaget.
Till och från så känns det som att jag faller ner för ett brant stup,
och resten av tiden känns det som att
jag balanserar på kanten till stupet, redo att falla.
Jag försöker om och om igen intala mig att det är vätskevikt,
men sjukdomen skriker till mej att jag är F-E-T.
Jag vet att stressen som ångesten och oron utsätter min kropp för
inte direkt gör det lättare för den att göra sig av med vätskan,
utan tvärtom, att stressen gör att vätskan biter sig fast ännu mer.
Det är så jävla svårt att rubba tankarna...
Växlade nåt så oerhört i humöret.
Ena stunden ville jag slå sönder allt och alla,
skrika och sparka
för att i nästa sekund vilja krypa upp i någons knä
och verkligen gråta hjärtat ur kroppen.
Växlade mellan hopp och förtvivlan på samma sätt.
Ångesten gnagde i min kropp som en utsvulten råtta.
Jag är så fruktansvärt orolig inför måndagens vägning,
jag klarar inte av att fokusera på nuet överhuvudtaget.
Till och från så känns det som att jag faller ner för ett brant stup,
och resten av tiden känns det som att
jag balanserar på kanten till stupet, redo att falla.
Jag försöker om och om igen intala mig att det är vätskevikt,
men sjukdomen skriker till mej att jag är F-E-T.
Jag vet att stressen som ångesten och oron utsätter min kropp för
inte direkt gör det lättare för den att göra sig av med vätskan,
utan tvärtom, att stressen gör att vätskan biter sig fast ännu mer.
Det är så jävla svårt att rubba tankarna...
Ett steg närmare livet
Varje dag här nere är en kamp
mot demonerna och den andra sidan av mig
Varje natt är en kamp mot tårarna
som hotar att tränga fram ur mina ögon
Jag har tappat räkningen
på hur många tårar jag gråtit
och på hur många ångestmaskar
som krälat runt inom mig
Ibland så glömmer jag bort
hur man gör för att andas
Hur man gör för att stanna kvar
här och nu. Medvetande
Jag får om och om igen
påminna mig själv om hur man gör
För att andas. För att orka
För att leva . För att vilja
Jag vet att det finns en ljusning,
ett ljus i tunneln som inte är ett tåg.
Jag vet att det finns en morgondag,
en framtid som även för mig kan bli ljus
Men emellanåt sluter jag mina ögon
och låter ångesten ta över.
Värdelösheten förlamar mina kroppsdelar
och fryser mina lungor till is
Jag kan inte andas
och mörkret omsluter mitt sinne
Svarta tårar faller ned
för redan söndergråtna kinder
Men jag vet
att det kommer bli ljusare
Jag har bara en lång väg kvar
och vägen kommer vara lång och svår
"Genom svårigheter - Mot stjärnorna"
mot demonerna och den andra sidan av mig
Varje natt är en kamp mot tårarna
som hotar att tränga fram ur mina ögon
Jag har tappat räkningen
på hur många tårar jag gråtit
och på hur många ångestmaskar
som krälat runt inom mig
Ibland så glömmer jag bort
hur man gör för att andas
Hur man gör för att stanna kvar
här och nu. Medvetande
Jag får om och om igen
påminna mig själv om hur man gör
För att andas. För att orka
För att leva . För att vilja
Jag vet att det finns en ljusning,
ett ljus i tunneln som inte är ett tåg.
Jag vet att det finns en morgondag,
en framtid som även för mig kan bli ljus
Men emellanåt sluter jag mina ögon
och låter ångesten ta över.
Värdelösheten förlamar mina kroppsdelar
och fryser mina lungor till is
Jag kan inte andas
och mörkret omsluter mitt sinne
Svarta tårar faller ned
för redan söndergråtna kinder
Men jag vet
att det kommer bli ljusare
Jag har bara en lång väg kvar
och vägen kommer vara lång och svår
"Genom svårigheter - Mot stjärnorna"
Alla hjärtans dag och mänsklig nåldyna
Det har varit ett par riktigt jobbiga dagar,
så jag har inte riktigt orkat blogga så överdrivet mycket.
Ni som har mig på FB har ju ändå kunnat följa vad som sker =)
Vägningen i måndags var ett riktigt jävla helvete,
tre kilo upp på fem dagar. Det känns allt annat än bra.
Och ja, jag vet att det iprincip bara är vätska
och ökad blodvolym i kroppen,
eftersom det var lite krasst på den fronten när jag kom ner.
Men det är ändå så fruktansvärt jobbigt,
hur mycket jag än försöker tala mig själv till rätta.
Kläderna sitter tajtare än innan,
för vätskan lägger sig ju både inuti kroppen,
men även som ett litet lager under huden.
Och kläderna känns ju tajtare om man så bara tar på sig ett par tights
under byxorna lixom, så det vore ju konstigt
om några millimeter vätska inte skulle kännas.
Men hjärnan går igång direkt
och säger att det mjuka under huden är rent fett.
Att det var glass till eftermiddagsfikan igår gjorde ju inte saken bättre,
tårarna bara sprutade på mig och jag tappade helt greppet om ångesten
som bara skenade iväg.
Denna gången behövde personalen dock inte ta ut mig i korridoren.
Det har dom fått göra vid alla andra jobbiga fikor
och även ett par ggr vid "vanliga" måltider...
Lite peptalk sådär och spark i baken och nu kör vi för fan!
Men som sagt, igår så klarade jag det utan korridorpepp,
utan klarade mig med lite puffar på armen från personalen.
Det känns ju iaf som ett steg i rätt riktning!
(Fastän demonen i min hjärna är jävligt förbannad på mig nu,
bara för att jag skriver "så dumma saker", klart som fan det inte är bra,
säger den....)
Igår var det ju alla hjärtans dag.
Kändes lite tråkigt att inte få krama på min skrutt,
men det får man väl ta igen sedan,
tycker egentligen alla hjärtans dag endast är kapitalistiskt,
varför ha en specifik dag där man ska visa kärlek?
Nåväl, fick ju med mig ett paket från mamma och pappa
när jag åkte hit, men fick tillslut lägga en filt över paketet
för att inte frestas att öppna det i förtid. haha
En vecka med ett paket är låååång tid!
Men så igår morse, direkt när jag vaknade så öppnade jag det,
och det var nallen på bilden nedan.
Jag samlar ju på sådana nallar + Buskowskinallar (stavning?)
Jättesööööt!
Fick även ett kort från min söta lilla mormor ♥
Idag efter frukosten fick jag även testa på NADA (Öronakupunktur)
för första gången, det ingår i behandlingen här nere.
Det var en väldigt mysko känsla!
Jag är ju en sådan störd jävel som gillar när saker gör lite ont,
typ att ta blodprov, pierca sig och tatuera sig.
Men akupunkturen sätter ju igånr så jädra mycket i kroppen,
så efter ett par minuter med nålar i öronen så började hela kroppen
pulsera på mig, kändes som om hela jag förvandlats till en pump.
Och nu efteråt mår jag väldigt illa,
sådär kräkdragningar bakom öronen.
Mysko!
Men sköterskan sa att det inte är helt ovanligt,
och jag känner igen illamåendet från första gångerna jag låg
på min spikmatta, det drar lixom igång delar av kroppen
som innan varit lite inaktiva, och frisätter en del gifter i kroppen,
som ju ska ut på något sätt!
Har även äntligen fått min dusch fixad,
så jag slipper duscha på nedevåningen!
Nu måste jag sluta, är mindfulnessövningar med Rikard om fem minuter,
och jag håller just nu på att kissa ner mig,
försöker dra mig från att gå på toaletten
så länge det bara går efter måltiderna.
Bara för att inte riskera dras med i några impulsryck.....
Tjingtjong!
så jag har inte riktigt orkat blogga så överdrivet mycket.
Ni som har mig på FB har ju ändå kunnat följa vad som sker =)
Vägningen i måndags var ett riktigt jävla helvete,
tre kilo upp på fem dagar. Det känns allt annat än bra.
Och ja, jag vet att det iprincip bara är vätska
och ökad blodvolym i kroppen,
eftersom det var lite krasst på den fronten när jag kom ner.
Men det är ändå så fruktansvärt jobbigt,
hur mycket jag än försöker tala mig själv till rätta.
Kläderna sitter tajtare än innan,
för vätskan lägger sig ju både inuti kroppen,
men även som ett litet lager under huden.
Och kläderna känns ju tajtare om man så bara tar på sig ett par tights
under byxorna lixom, så det vore ju konstigt
om några millimeter vätska inte skulle kännas.
Men hjärnan går igång direkt
och säger att det mjuka under huden är rent fett.
Att det var glass till eftermiddagsfikan igår gjorde ju inte saken bättre,
tårarna bara sprutade på mig och jag tappade helt greppet om ångesten
som bara skenade iväg.
Denna gången behövde personalen dock inte ta ut mig i korridoren.
Det har dom fått göra vid alla andra jobbiga fikor
och även ett par ggr vid "vanliga" måltider...
Lite peptalk sådär och spark i baken och nu kör vi för fan!
Men som sagt, igår så klarade jag det utan korridorpepp,
utan klarade mig med lite puffar på armen från personalen.
Det känns ju iaf som ett steg i rätt riktning!
(Fastän demonen i min hjärna är jävligt förbannad på mig nu,
bara för att jag skriver "så dumma saker", klart som fan det inte är bra,
säger den....)
Igår var det ju alla hjärtans dag.
Kändes lite tråkigt att inte få krama på min skrutt,
men det får man väl ta igen sedan,
tycker egentligen alla hjärtans dag endast är kapitalistiskt,
varför ha en specifik dag där man ska visa kärlek?
Nåväl, fick ju med mig ett paket från mamma och pappa
när jag åkte hit, men fick tillslut lägga en filt över paketet
för att inte frestas att öppna det i förtid. haha
En vecka med ett paket är låååång tid!
Men så igår morse, direkt när jag vaknade så öppnade jag det,
och det var nallen på bilden nedan.
Jag samlar ju på sådana nallar + Buskowskinallar (stavning?)
Jättesööööt!
Fick även ett kort från min söta lilla mormor ♥
Idag efter frukosten fick jag även testa på NADA (Öronakupunktur)
för första gången, det ingår i behandlingen här nere.
Det var en väldigt mysko känsla!
Jag är ju en sådan störd jävel som gillar när saker gör lite ont,
typ att ta blodprov, pierca sig och tatuera sig.
Men akupunkturen sätter ju igånr så jädra mycket i kroppen,
så efter ett par minuter med nålar i öronen så började hela kroppen
pulsera på mig, kändes som om hela jag förvandlats till en pump.
Och nu efteråt mår jag väldigt illa,
sådär kräkdragningar bakom öronen.
Mysko!
Men sköterskan sa att det inte är helt ovanligt,
och jag känner igen illamåendet från första gångerna jag låg
på min spikmatta, det drar lixom igång delar av kroppen
som innan varit lite inaktiva, och frisätter en del gifter i kroppen,
som ju ska ut på något sätt!
Har även äntligen fått min dusch fixad,
så jag slipper duscha på nedevåningen!
Nu måste jag sluta, är mindfulnessövningar med Rikard om fem minuter,
och jag håller just nu på att kissa ner mig,
försöker dra mig från att gå på toaletten
så länge det bara går efter måltiderna.
Bara för att inte riskera dras med i några impulsryck.....
Tjingtjong!
Dålig sömn och vätska i kroppen
Inatt sov jag allt annat än bra,
har börjat samla vätska så det är en allmän obehagskänsla i kroppen.
Och så känner jag mej svullen och tjocktjocktjock...
Personalen säger att jag är långt ifrån tjock,
men jag KAN bara inte tro på dom.
Det går bara inte!
Kläderna sitter tajtare och jag tycker jag lagt på mig massor.
Vet ju att det egentligen är helt omöjligt att lägga på sig FETT
såhär på bara några få dagar. Framförallt på halv kost....
(Tror jag skrev i något tidigare inlägg att jag får hälften av portionerna,
för att vara lite snäll mot kroppen/magen osv)
Men demonerna i hjärnan försöker intala mig annat.
Att dom lurar i mig massa fett i mina portioner,
så att näringsvärdet egentligen är detsamma som normalportionerna.
Att personalen slänger i extra smör i min portion/på min smörgås.
Demonerna skriker att jag är fet, att jag borde börja kräkas.
Jag försöker spela döv och inte lyssna,
men det är så oerhört jävla jobbigt...
Jag har inte kräkts sedan jag var hemma i tisdags,
och jag har inga egentliga planer på att börja.
Men när kroppen och hjärnan bråkar,
så blir allt så jävla svårt...
Sedan så är jag så oerhört trött.
Känner mig som en zombie på lugnande ungefär.
Och det samtidigt som min hjärna går på högvarv
och det riktigt spritter av ångest i kroppen,
vill ut och gå/träna bort allt...
Det är en konstig kombination,
jättetrött men jätterastlös på samma gång...
Blev väldigt arg på frukosten, igen
för jag fick kalkon på smörgåsen IGEN.
Tycker dom sköter det där med att jag ska få vegetariska
alternativ när dom andra får kött väldigt, väldigt dåligt.
Det FINNS ju faktiskt väldigt många djurfria alternativ att välja på,
eller helt enkelt ge mig ost på mina smörgåsar!
Jävla djurmördare är vad dom är.
Jag gillar inte att mot min vilja behöva bidra till djurindustrin!
Usch usch usch!
Nåväl. Nu orkar jag inte spy galla mer,
för då kanske jag börjar spy galla i verkligheten med.
Och jag VILL inte. Villintevillintevillinte.
Eller jo, en del av mig vill mer än någonsin,
men ja. Ni förstår nog hur jag menar . . .
har börjat samla vätska så det är en allmän obehagskänsla i kroppen.
Och så känner jag mej svullen och tjocktjocktjock...
Personalen säger att jag är långt ifrån tjock,
men jag KAN bara inte tro på dom.
Det går bara inte!
Kläderna sitter tajtare och jag tycker jag lagt på mig massor.
Vet ju att det egentligen är helt omöjligt att lägga på sig FETT
såhär på bara några få dagar. Framförallt på halv kost....
(Tror jag skrev i något tidigare inlägg att jag får hälften av portionerna,
för att vara lite snäll mot kroppen/magen osv)
Men demonerna i hjärnan försöker intala mig annat.
Att dom lurar i mig massa fett i mina portioner,
så att näringsvärdet egentligen är detsamma som normalportionerna.
Att personalen slänger i extra smör i min portion/på min smörgås.
Demonerna skriker att jag är fet, att jag borde börja kräkas.
Jag försöker spela döv och inte lyssna,
men det är så oerhört jävla jobbigt...
Jag har inte kräkts sedan jag var hemma i tisdags,
och jag har inga egentliga planer på att börja.
Men när kroppen och hjärnan bråkar,
så blir allt så jävla svårt...
Sedan så är jag så oerhört trött.
Känner mig som en zombie på lugnande ungefär.
Och det samtidigt som min hjärna går på högvarv
och det riktigt spritter av ångest i kroppen,
vill ut och gå/träna bort allt...
Det är en konstig kombination,
jättetrött men jätterastlös på samma gång...
Blev väldigt arg på frukosten, igen
för jag fick kalkon på smörgåsen IGEN.
Tycker dom sköter det där med att jag ska få vegetariska
alternativ när dom andra får kött väldigt, väldigt dåligt.
Det FINNS ju faktiskt väldigt många djurfria alternativ att välja på,
eller helt enkelt ge mig ost på mina smörgåsar!
Jävla djurmördare är vad dom är.
Jag gillar inte att mot min vilja behöva bidra till djurindustrin!
Usch usch usch!
Nåväl. Nu orkar jag inte spy galla mer,
för då kanske jag börjar spy galla i verkligheten med.
Och jag VILL inte. Villintevillintevillinte.
Eller jo, en del av mig vill mer än någonsin,
men ja. Ni förstår nog hur jag menar . . .
Astmakänningar och monstermensvärk
Igår och idag har min astma varit lite brötig.
Vet inte riktigt varför, men jag tror oron och stressen
som hela tiden bor i min kropp kan vara en bidragande orsak.
Vet ju att enbart stress ibland kan trigga igång en hel astmaattack,
så varför skulle inte den stressen jag utsätts för här nere
kunna trigga igång lite astmakänningar?
Har även en sån oerhörd mensvärk....
Men det är bara till att bita ihop och hålla färgen....
Vill även passa på att återigen tacka för alla fina kommentarer,
erat stöd är guld värt!! ♥
Vet inte riktigt varför, men jag tror oron och stressen
som hela tiden bor i min kropp kan vara en bidragande orsak.
Vet ju att enbart stress ibland kan trigga igång en hel astmaattack,
så varför skulle inte den stressen jag utsätts för här nere
kunna trigga igång lite astmakänningar?
Har även en sån oerhörd mensvärk....
Men det är bara till att bita ihop och hålla färgen....
Vill även passa på att återigen tacka för alla fina kommentarer,
erat stöd är guld värt!! ♥
Jävla kyckling
Det har varit ett par riktigt hemska dagar nu.
Onsdagen var väl värst,
för precis efter förra inlägget,
då jag skrev att jag var livrädd för "förbjuden fika",
så var det en hemsk cupcake till fika.
Fy fan.
Tog närmare en timma från det att man skulle "börja" äta,
tills jag var färdig....
Och så sjukt mycket tårar och ångest....
Sedan blev det inte bättre när middagen ett litet tag senare
var just det andra hemska; kyckling.
Blev väldigt arg, för när jag var nere på bedömningssamtalet,
så sa den behandlaren jag träffade då att
"När dom andra får kyckling, så får du kyckling,
och när dom andra får fisk, så får du fisk
När dom andra får kött-kött, så får du veg"
Men det håller dom inte riktigt,
för jag anser INTE att kyckling är ett veg. alternativ på biffgryta,
och inte heller på köttfärssås som det var igår....
Så tog den diskussionen med kokerskan idag,
och hon sa att jag nog förstått den första behandlaren fel
men saken är den att både mamma och pappa var med när han sa det,
så där har dom FEL.
Så ja. Har vart en hel del ångest och ilska under de gågna dagarna.
Sov även katastrofdåligt inatt, drömde att dom fick för sig
att jag skulle dricka FEM näringsdrycker per dag, utöver maten.
Vilket jag aaaaaldrig hade gått med på!
Det är ju förvisso inte aktuellt med näringsdrycker för min del,
men ja, rädslan finns där....
Nästa jobbiga steg som kommer förmodligen på måndag
är att jag kommer behöva äta hela portioner.
Nu till en början så får jag hälften till ALLA måltider,
inklusive mellanmål.
(Ja, förutom cupcaken som jag fick hela jävla den,
med frosting och strössel och skit...)
Orsaken att jag får halva portioner är till största delen för att
min mage inte ska bralla ur mer än nödvändigt
eftersom jag inte direkt ätit så bra/regelbundet hemma...
Och peppar peppar, så har min mage hållt sej hyffsat lugn,
visst, den brötar och har sig, och är svullen och obehaglig
Men långt ifrån så illa som den varit innan när jag börjat äta igen...
Nu är det snart siesta (även kallat rumsarrest)
då man ska ha egen vila på rummet.
Det är både skönt och jobbigt,
för jag har egen toalett på rummet,
och ibland så trycker det på i kräkreflexerna.
Men faktiskt, med handen på hjärtat, så har jag ännu inte
kräkts en endaste gång sen jag kom hit.
Jag minns inte riktigt när jag klarat mig så länge,
HELT utan kräkningar tidigare.
Även de gånger jag "skärpt till mig" på egen hand,
så har jag "tömt ut ångesten" i toalettstolen titt som tätt....
Sedan efter "rumsarresten" ska jag få pussa på Åsas vovve lite,
och träffa hennes föräldrar. Jag gillar dom skarpt!
Försöker låta bli att tänka på att Åsa åker hem igen imorgon,
och inte kommer tillbaka på fleeeeeera veckor.
Kommer bli galet jävla tomt!!! =(
Men jag har ju iaf Sara här nere med!
(Som tillsammans med Åsa fick sitta nagelmodeller för mig igår)
Har ett par stycken "nageloffer" att fixa naglarna på,
så lite glädjeämnen finns det åtminstone kvar!
Så slutligen, håll tummarna för att jag slipper fågelhelvetet
till middagen sedan är ni snälla!
Kram
Onsdagen var väl värst,
för precis efter förra inlägget,
då jag skrev att jag var livrädd för "förbjuden fika",
så var det en hemsk cupcake till fika.
Fy fan.
Tog närmare en timma från det att man skulle "börja" äta,
tills jag var färdig....
Och så sjukt mycket tårar och ångest....
Sedan blev det inte bättre när middagen ett litet tag senare
var just det andra hemska; kyckling.
Blev väldigt arg, för när jag var nere på bedömningssamtalet,
så sa den behandlaren jag träffade då att
"När dom andra får kyckling, så får du kyckling,
och när dom andra får fisk, så får du fisk
När dom andra får kött-kött, så får du veg"
Men det håller dom inte riktigt,
för jag anser INTE att kyckling är ett veg. alternativ på biffgryta,
och inte heller på köttfärssås som det var igår....
Så tog den diskussionen med kokerskan idag,
och hon sa att jag nog förstått den första behandlaren fel
men saken är den att både mamma och pappa var med när han sa det,
så där har dom FEL.
Så ja. Har vart en hel del ångest och ilska under de gågna dagarna.
Sov även katastrofdåligt inatt, drömde att dom fick för sig
att jag skulle dricka FEM näringsdrycker per dag, utöver maten.
Vilket jag aaaaaldrig hade gått med på!
Det är ju förvisso inte aktuellt med näringsdrycker för min del,
men ja, rädslan finns där....
Nästa jobbiga steg som kommer förmodligen på måndag
är att jag kommer behöva äta hela portioner.
Nu till en början så får jag hälften till ALLA måltider,
inklusive mellanmål.
(Ja, förutom cupcaken som jag fick hela jävla den,
med frosting och strössel och skit...)
Orsaken att jag får halva portioner är till största delen för att
min mage inte ska bralla ur mer än nödvändigt
eftersom jag inte direkt ätit så bra/regelbundet hemma...
Och peppar peppar, så har min mage hållt sej hyffsat lugn,
visst, den brötar och har sig, och är svullen och obehaglig
Men långt ifrån så illa som den varit innan när jag börjat äta igen...
Nu är det snart siesta (även kallat rumsarrest)
då man ska ha egen vila på rummet.
Det är både skönt och jobbigt,
för jag har egen toalett på rummet,
och ibland så trycker det på i kräkreflexerna.
Men faktiskt, med handen på hjärtat, så har jag ännu inte
kräkts en endaste gång sen jag kom hit.
Jag minns inte riktigt när jag klarat mig så länge,
HELT utan kräkningar tidigare.
Även de gånger jag "skärpt till mig" på egen hand,
så har jag "tömt ut ångesten" i toalettstolen titt som tätt....
Sedan efter "rumsarresten" ska jag få pussa på Åsas vovve lite,
och träffa hennes föräldrar. Jag gillar dom skarpt!
Försöker låta bli att tänka på att Åsa åker hem igen imorgon,
och inte kommer tillbaka på fleeeeeera veckor.
Kommer bli galet jävla tomt!!! =(
Men jag har ju iaf Sara här nere med!
(Som tillsammans med Åsa fick sitta nagelmodeller för mig igår)
Har ett par stycken "nageloffer" att fixa naglarna på,
så lite glädjeämnen finns det åtminstone kvar!
Så slutligen, håll tummarna för att jag slipper fågelhelvetet
till middagen sedan är ni snälla!
Kram
Första dygnet
Nu har jag varit här nere i Varberg ganska så exakt ett dygn.
Sitter just nu vid den stationära datorn ute i korridoren,
väldigt mkt lättare att skriva blogginlägg på den,
plus att det är VÄLDIGT mkt lättare att lägga in bilder.
Så här kommer en bild på mitt rum:
Det obligatoriska sjukhuspåslakanet och Felepanten
Och några foton på min bäbis med såklart!
Har genomlidit en styck av varje måltid,
om en kvart är det dags för eftermiddagsfika nr2
Oron för vad det ska bli för något är nu enorm,
eftersom jag vet att det förekommer "förbjudna" saker
som kakor, bullar etc.
Fikat igår var relativt lätt, en ostfralla.
Dock jättevitt hemsk bröd med ost OCH smör.
Smöret är riktigt jävla jobbigt.
Middagen igår var inte så "farlig" ur någon synpunkt,
varken fisk eller fågel,
och heller inget panerat eller annat som jag är rädd för.
Trots det bröt jag ihop fullständigt.
Tårarna bara ramlade ner för kinderna och ångesten slet i kroppen.
Efter varje lunch och middag är det 45 respektive 30 minuters liggande vila,
det är inte lätt när ångesten bara vill att man ska röra på sig..........
Frukosten idag var första gången jag konfronterades med kött.
Kalkon på ena smörgåsen. Det skar i hjärtat på mig att äta det.
Men det är en helt annan ångest än den generella matångesten,
där sätter ju vegetarianångesten in.
Jag fasar för när det kommer vara kyckling
eller liknande till lunch/middag.
Men måste försöka inte oroa mig,
utan att ta den ångesten DÅ
Det är iaf väldigt skönt att dom inte har några uppsatta matsedlar här nere,
för då börjar man inte oroa sig redan på måndagen över någon som ska
serveras på fredagen......
Kontrollbehovet tycker det visserligen är hemskt,
men jag vet att det är en bra strategi för att INTE ge oss här nere
FÖR mkt ångest, utan att man tar den vid/efter måltiden istället.
I övrigt så verkar det bra här nere, har ännu inte stött på någon personal
som jag INTE tycker om. Självklart finns det dom man tycker mer eller mindre om,
men inget sådan där riktig häxa som det nästan alltid finns.
Åsa har dock "varnat" mig för en personal som är mindre bra,
men jag tror inte jag stött på henne ännu.
Har fått kramat på min Åsa en hel del,
vilket är oerhört skönt!! =)
Sitter just nu vid den stationära datorn ute i korridoren,
väldigt mkt lättare att skriva blogginlägg på den,
plus att det är VÄLDIGT mkt lättare att lägga in bilder.
Så här kommer en bild på mitt rum:
Det obligatoriska sjukhuspåslakanet och Felepanten
Och några foton på min bäbis med såklart!
Har genomlidit en styck av varje måltid,
om en kvart är det dags för eftermiddagsfika nr2
Oron för vad det ska bli för något är nu enorm,
eftersom jag vet att det förekommer "förbjudna" saker
som kakor, bullar etc.
Fikat igår var relativt lätt, en ostfralla.
Dock jättevitt hemsk bröd med ost OCH smör.
Smöret är riktigt jävla jobbigt.
Middagen igår var inte så "farlig" ur någon synpunkt,
varken fisk eller fågel,
och heller inget panerat eller annat som jag är rädd för.
Trots det bröt jag ihop fullständigt.
Tårarna bara ramlade ner för kinderna och ångesten slet i kroppen.
Efter varje lunch och middag är det 45 respektive 30 minuters liggande vila,
det är inte lätt när ångesten bara vill att man ska röra på sig..........
Frukosten idag var första gången jag konfronterades med kött.
Kalkon på ena smörgåsen. Det skar i hjärtat på mig att äta det.
Men det är en helt annan ångest än den generella matångesten,
där sätter ju vegetarianångesten in.
Jag fasar för när det kommer vara kyckling
eller liknande till lunch/middag.
Men måste försöka inte oroa mig,
utan att ta den ångesten DÅ
Det är iaf väldigt skönt att dom inte har några uppsatta matsedlar här nere,
för då börjar man inte oroa sig redan på måndagen över någon som ska
serveras på fredagen......
Kontrollbehovet tycker det visserligen är hemskt,
men jag vet att det är en bra strategi för att INTE ge oss här nere
FÖR mkt ångest, utan att man tar den vid/efter måltiden istället.
I övrigt så verkar det bra här nere, har ännu inte stött på någon personal
som jag INTE tycker om. Självklart finns det dom man tycker mer eller mindre om,
men inget sådan där riktig häxa som det nästan alltid finns.
Åsa har dock "varnat" mig för en personal som är mindre bra,
men jag tror inte jag stött på henne ännu.
Har fått kramat på min Åsa en hel del,
vilket är oerhört skönt!! =)
Bye bye Göteborg - hejhej Varberg!
Sitter i bilen på väg ner till Varberg nu. Ångesten hamrar i bröstet och tårarna bränner bakom ögonlocken. Om ni undrar varför inlägget inte ser ut som det brukar, då är det för att jag skriver på iPaden, och redigeringsmöjligheterna är inte desamma då. Iaf har jag inte lyckats få till det. Jag har fått så många fina lyckönskningar idag att jag blivit alldeles rörd. Känns så skönt att ha folk omkring som tror på en, och stöttar på alla sätt dom kan. Ni är guld värda! Ska bli väldigt skönt att få träffa Åsa sedan, saknar henne så förbannat! Skriver mer ikväll när jag ( förhoppningvis ) fått tillgång till en "riktig" dator.
I övermorgon smäller det
Och jag börjar bli väldigt nervös.
Vad har jag gett mig in på?
Kommer jag verkligen klara av det här?!
Hon som kommer vara min behandlare nere i Varberg ringde i fredags.
Mest bara för att presentera sig och kolla upp
så det inte var några frågor som snurrade i min hjärna
(Mer än dom ätstörda frågorna då,
för dom finns det tusentals av...)
Jag har svårt att riktigt sätta ord på mina tankar och känslor just nu.
Det mesta är lite av ett totalkaos inom mig.
Jag vet inte riktigt vad som skrämmer mig mest just;
att inte få röra på mig, all mat jag kommer utsättas för,
att jag måste äta fågel och fisk, att jag måste äta "förbjuden" mat,
kommer jag bli tvungen att äta en semla på semledagen?
Sedan så är jag rädd för omställningen,
att vara bland massa andra människor dygnet runt.
Massa förmodligen väldigt smala, anorektiska människor...
Jag är livrädd för att vara tjockast där nere.
Att dom andra ska titta på mej och undra vad jag egentligen gör där.
Nu vet ju JAG att anorexin inte är den primära orsaken att jag ska dit,
men jag har ändå väldigt mycket anorektiska tankar och beteenden.
Kommer folket där nere undra varför jag inte KAN äta vissa saker,
när jag utseéndemässigt sett ser ut att äta massor hela tiden?
Kommer dom tro att jag bara fejkar?
Att jag är en jävla anorexiwannabee?
Iochförsig.
Jag kommer alltid hellre vara anorektiker än bulimiker,
så lite wannabee är jag kanske..?
Jag har försökt formulera mål,
vad jag vill få ut av behandlingen.
Men det är lättare sagt än gjort.
Jag vill kunna hantera känslor annat än genom att äta/inte äta
Jag vill kunna ha mat i kylskåp/skafferi utan att gång efter gång,
när ångesten blir för stark, möla i mej ALLT som finns
bara för att spy upp det efteråt.
Jag vill kunna äta vanlig mat, i lagom mängd utan att det övergår i hets.
Jag vill kunna SE det som alla andra tydligen ser,
eftersom folk vägrar erkänna att jag är tjock....
Jag vill kunna sluta värdera mig själv efter hur mycket jag väger
eller vilken storlek jag har på mina kläder,
Jag vill sluta alltid plocka fram den där jävla röda trenchcoaten,
bara för att se att den fortfarande går att knäppa.
(Jag vill finna mod till att slänga den)
Jag vill sluta tänka i banorna "kan jag inte träna, kan jag heller inte äta"
Jag vill sluta vara beroende av ett jävla måttband.
Jag vill sluta tänka på kropp, vikt och ätande varenda vaken timma
...och sluta drömma om det på nätterna
Jag vill sluta jämföra mig med andra tjejer på stan/tv/tidningar etc.
Jag vill sluta nedvärdera mig själv, hata mig själv.
Jag vill leva.
Vad har jag gett mig in på?
Kommer jag verkligen klara av det här?!
Hon som kommer vara min behandlare nere i Varberg ringde i fredags.
Mest bara för att presentera sig och kolla upp
så det inte var några frågor som snurrade i min hjärna
(Mer än dom ätstörda frågorna då,
för dom finns det tusentals av...)
Jag har svårt att riktigt sätta ord på mina tankar och känslor just nu.
Det mesta är lite av ett totalkaos inom mig.
Jag vet inte riktigt vad som skrämmer mig mest just;
att inte få röra på mig, all mat jag kommer utsättas för,
att jag måste äta fågel och fisk, att jag måste äta "förbjuden" mat,
kommer jag bli tvungen att äta en semla på semledagen?
Sedan så är jag rädd för omställningen,
att vara bland massa andra människor dygnet runt.
Massa förmodligen väldigt smala, anorektiska människor...
Jag är livrädd för att vara tjockast där nere.
Att dom andra ska titta på mej och undra vad jag egentligen gör där.
Nu vet ju JAG att anorexin inte är den primära orsaken att jag ska dit,
men jag har ändå väldigt mycket anorektiska tankar och beteenden.
Kommer folket där nere undra varför jag inte KAN äta vissa saker,
när jag utseéndemässigt sett ser ut att äta massor hela tiden?
Kommer dom tro att jag bara fejkar?
Att jag är en jävla anorexiwannabee?
Iochförsig.
Jag kommer alltid hellre vara anorektiker än bulimiker,
så lite wannabee är jag kanske..?
Jag har försökt formulera mål,
vad jag vill få ut av behandlingen.
Men det är lättare sagt än gjort.
Jag vill kunna hantera känslor annat än genom att äta/inte äta
Jag vill kunna ha mat i kylskåp/skafferi utan att gång efter gång,
när ångesten blir för stark, möla i mej ALLT som finns
bara för att spy upp det efteråt.
Jag vill kunna äta vanlig mat, i lagom mängd utan att det övergår i hets.
Jag vill kunna SE det som alla andra tydligen ser,
eftersom folk vägrar erkänna att jag är tjock....
Jag vill kunna sluta värdera mig själv efter hur mycket jag väger
eller vilken storlek jag har på mina kläder,
Jag vill sluta alltid plocka fram den där jävla röda trenchcoaten,
bara för att se att den fortfarande går att knäppa.
(Jag vill finna mod till att slänga den)
Jag vill sluta tänka i banorna "kan jag inte träna, kan jag heller inte äta"
Jag vill sluta vara beroende av ett jävla måttband.
Jag vill sluta tänka på kropp, vikt och ätande varenda vaken timma
...och sluta drömma om det på nätterna
Jag vill sluta jämföra mig med andra tjejer på stan/tv/tidningar etc.
Jag vill sluta nedvärdera mig själv, hata mig själv.
Jag vill leva.