Lite kaotiskt och många tårar
Först vill jag tacka er, både kända och okända för alla kommentarer,
att ni visar att ni bryr er,
trots att ni i vissa fall bara "känner" mig genom bloggen.
Just nu är mitt liv väldigt upp och ner,
Just nu är mitt liv väldigt upp och ner,
det händer lite för mycket nu
som får mig att sjunka under ytan ännu mer.
Som att det inte räckte med "bara" höstdepressionssvackor....
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja,
jag vet heller inte VAD som just nu är jobbigast.
Är det faktumet att Capio Varberg iprincip slängt ut mig?
(Var nere för "utskrivningssamtal" i tisdags)
Eller oron kring pappa och mammas stundande njurtransplantationsoperation?
(Eller efterverkningar av oron då operationen som var planerad för två veckor sedan gick käpprätt åt helvete,
istället för att få en nu njure, så fick min pappa en stroke)
istället för att få en nu njure, så fick min pappa en stroke)
Sedan så gör det inte saken bättre att jag och min fd pojkvän separerat.
Det har väl varit på gång ett tag,
men vi båda hoppades väl att vi skulle kunna ta oss igenom det,
men jag insåg att det skulle bryta ner oss båda två
om vi fortsatt på samma sätt som senaste månaderna...
Jag måste få finna mig själv,
skapa mig själv.
Lära mig vem jag är. På riktigt.
Och han har sina hjärnspöken som han måste jobba med
På egen hand.
Av respekt för vårt privatliv så tänker jag inte gå in på några detaljer
kring orsaker till vårat uppbrott.
Det är mellan mig och Micke....
En del av mig hoppas på att framtiden kan bli lite ljusare.
Att vi kanske kan hitta tillbaka, när våra egna liv är lite mer ordnade.
Men det enda i livet man kan vara helt säker på
det är att man inte har en aning om vad framtiden kommer ge.
Och maten då....
Jag kan inte riktigt minnas när jag åt vad jag skulle ens två mål i rad.
Jag kämpar på och försöker äta NÅGOT med jämna mellanrum,
för att mota bort bulimimonstrets återvändande.
För henne vill jag inte ha med att göra något mer.
Men så fort jag försöker äta något mer "vettigt",
så låser sig magen och maten växer i munnen
och jag börjar må sjukt illa.
Så jag vågar inte tvinga mig att äta
av rädsla för att illamåendet ska få mig att kräkas.
Jag vet att det kan bli en mycket negativ nedgående spiral,
för jag vill heller inte stifta närmare bekanskap med fru Anorexi igen heller. Henne har jag också fått nog av!
Jag vet att det är en farlig klippkant jag balanserar på,
men denna gången är jag mer medveten om det än jag varit tidigare.
Jag KOMMER inte trilla ner i någon skit igen,
jag är bättre än så!
Jag ska bara gråta klart ett par dagar,
sen ska jag försöka ta tag i allt igen...