Höstångest och felaktiga tankar.
Likt många med depressionsproblematik,
så är mitt mående väldigt årstidsbundet.
Hösten är den perioden på året då jag oftast mår som allra sämst,
och sjunker som allra djupast ner i mitt depressiva träsk.
Denna hösten är inget undantag...
Just nu är jag längre ner under ytan än vad jag varit på väldigt länge,
tror inte det ens var såhär illa förra hösten...
Jag är så jävla nära på att ge upp allt,
till viss del har jag väl redan gjort det....
Vågar inte äta något längre av rädsla att fortsätta öka i vikt,
har levt på fil och måltidsersättningsbars sen i lördags.
Plus att det bästa sättet att undvika att kräkas
är att helt enkelt låta bli att äta....
Var hos dietisten idag och fick ett matschema. 1600 kcal/dag.
Vilket otroligt nog är MER än det jag äter nu,
och trots det går jag ju upp, så jag tänker faktiskt skita i det schemat.
Och bevisa för alla, att TROTS ett minimalt födointag,
så KOMMER jag fortsätta gå upp.
Då kanske det blir fart på sjukvården,
för då är det ju så jävla tydligt att det är nåt som är galet....
Igår så gick allt väldigt fel, ville verkligen bara slippa ALLT.
Vill inte leva när allt är som det är just nu.
Så jag sa till mamma som det var när hon ringde;
(frågar hon hur jag mår så får hon skylla sig själv...)
Jag sa att jag inte ville leva mer,
och att jag faktiskt tycker man borde få bestämma själv
om man vill leva eller dö.
Jag tycker det borde vara en mänslig rättighet
att få avliva sig själv om man vill det.
(Och ja, någonstans inuti mig så förstår jag
att det är för att jag är sjuk som jag säger så.
Men det är så jag tycker, och det står jag för..)
Mamma ringde akutpsykteamet och dom kom hit senare på kvällen.
Jag blev skitförbannad när mamma ringde mig,
sa att hon ringt psyk och att hon själv satt i bilen på väg ner till Gbg
Helt ärligt så var det sååå sjukt jävla nära
att jag bara tog min väska och Kira och stack iväg.
En enkel tågbiljett långtlångt bort eller nåt....
Men på något sätt sansade jag mig,
lyckades intala mig att en sådan handling + allt annat just nu
hade gett dom tillräckligt för att tvångsinlägga mig.
Och jag har lovat mig själv att över min döda kropp låta mig låsas in igen.
Och ja, det är väl ungefär så läget är nu...
Dödslängtan
Matvägran
Självhat
Ångest
Äckel
Fett
Återigen ger vården upp hoppet
Pratade med min behandlare och läkaren nere i Varberg igår.
Dom sa det inte rakt ut, men mellan raderna så kunde man utläsa
att dom nu slutligen insett att dom inte lyckas få bukt med mig.
Utan att jag istället ska försöka få tag på någon specialistläkare.
Ska ner den 13e nov för avslut, sedan får jag försöka på egen hand.
Ibland hatar jag att behöva säga "Vad var det jag sa?"....
Allt känns bara så jävla hopplöst ibland,
jag hade verkligen hoppats på att Capio kunde vara lösningen.
Till viss del har tiden där nere löst en hel del av min problematik,
men den egentliga orsaken att jag sökte hjälp där
var ju att jag behövde lära mig vad jag kan/behöver äta
utan att gå upp i vikt.
Dom sa att dom kunde lova att dom kunde hjälpa mig med det
Det har dom misslyckats med. Totalt!
(En viktökning på mellan 15-20 kg från en normalvikt
talar väl sitt tydliga språk?)
I sin inbitna tro på att deras matprogram är det enda rätta,
så har dom förbisett fysiska problem som kan ligga till grund.
Alla har inte samma basala näringsbehov,
och det finns dom som har ämnesomsättningsrubbningar
som faktiskt kan behöva medicineras livet ut.
Nästa steg för min del är att få min ämnesomsättning,
och alla andra bristsjukdomar ordentligt utredda.
För något är riktigt jävla fel...
Jag tackar Capio Varberg för det dom ändå lärt mig,
och att jag kan lämna stället med en ökat insikt
både vad gäller min sjukdom,
men också vad gäller mig som person.
Jag trodde jag kände mig själv innan,
att jag visste vem jag var och vilka värderingar jag hade.
Till viss del fick jag erfara att jag hade helt fel...
Motgångarna under detta året har inte enbart brytit ner mig,
dom har på något sätt även gjort mig starkare.
Jag kan bara hoppas jag lyckas hålla mig flytande såpass länge,
att jag kan få rätt hjälp och ordentlig vård.
Men;
Inget ont som inte har något gott med sig,
efter min resa nere i Varberg,
och när dom där nere faktiskt sett svart på vitt
att det inte alltid går att köra med samma gamla plan,
så sa läkaren igår att dom nu ska sätta sig och se över matplanen
Och att dom i framtiden ska göra sitt bästa för att,
vid liknande problematik som min,
både kunna göra en individuell bedömning,
men även kunna sätta ihop ett individuellt matprogram.
Det verkar även som om dom ska försöka skilja lite bättre
på när det är den friska kontra den sjuka sidan som talar.
För även om nästan alla ätstörda säger
"Jag kan inte äta så här mycket mat utan att bara gå upp upp upp"
så finns det faktiskt de som har helt rätt i sitt uttalande.
Vi är alla olika.
Jag är verkligen ledsen att dom inser detta först nu,
när loppet är kört för min del,
hade dom insett det för ett halvår sedan så hade jag kanske
varit vid ett helt annat stadie i mitt tillfrisknande nu.
Men jag kan glädja mig åt, att min frustration,
min ilska, mina tårar och min kamp
kan resultera i att de som kommer efter mig
kan få rätt hjälp direkt...
Och till er som läser min blogg,
som antingen är på Capio nu,
eller funderar på att söka dit;
Bara för att stället inte var det optimala för min del
så behöver det inte betyda att det inte fungerar för er.
Och förhoppningsvis så har min envishet
"rört om lite i grytorna" där nere,
så att det förhoppningsvis blir bättre i framtiden.
Men, om er friska sida säger er att det är något som inte stämmer,
ge aldrig upp kampen om att få den hjälper ni förtjänar!
För även om jag är långt ifrån säker på att det finns,
så vill jag åtminstone hoppas och tro
att det kan finnas ett vettigt liv därute,
även för ett hopplöst fall som mig...
Men jag kommer aldrig sticka under stol
med vilket helvete det är att finna det där livet,
eller hur ofta jag kommer se ett avslut som den bästa utvägen.
Att hitta tillbaka från många långa år av ätstörningar,
det är ett helvete som jag inte skulle önska ens min värsta fiende.
All kärlek till er där ute
ge aldrig upp kampen!
När jag vet att jag gjort allt jag kan...
...ger jag mig rätten att ge upp.
Nu får det vara nog.
Jag orkar inte mer nu.
Jag finner ingen bättre lösning på allt som är fel
nu kastar jag in handduken och ger upp.
Jag orkar inte vara jag och jag orkar inte andas mer.
I flera veckor har jag tänkt, och verkligen försökt.
Jag har vridit och vänt mig själv ut och in
i desperata försök till att finna nya infallsvinklar,
finna andra lösningar på mina problem
Men alla försök slutar på ett och samma sätt.
Det finns inget kvar.
Jag varken vill eller orkar mer.
Som en oförklarlig tomhet
Mitt mörker håller på att totalt förgöra mig.
Fru Vinter sätter sakta men säkert sina klor i mig.
Mörkret kryper närmare för varje andetag
som jag desperat kämpar mig igenom,
och jag kan nästan känna hennes kyla
över min blåfrusna kropp.
Snart har hon återigen krypit under skinnet på mig.
Hon river mina murar.
Hon skriker till mig
I mina drömmar, och inuti min hjärna.
Hela tiden.
Hennes röst skär genom min själ
likt ljudet av oklippta naglar mot en griffeltavla.
Det skär i mina öron och blodet i ådrorna stelnar till en aning.
Gång efter gång tvingar hon mig
att betrakta mig själv i spegeln.
Hånande skrattar hon inuti mitt huvud
medans hon tvingar mig greppa tag
kring det bleka mjuka äckliga fettet
som våldtar min kropp.
Och med tårar rinnande ned för mina kinder,
försöker jag förgäves att finna kraft
till att fortsätta andas...
Att något så enkelt kan vara så jävla svårt