Ett snabbt återseende och ett hjärta som slår.
Hej bloggen!
Efter ett ganska så långt uppehåll (vilket jag förberedde på)
så kände jag att det var på tiden att komma med ett inlägg igen.
Det var i början av februari som jag skrev sist,
en februari som såhär i efterhand kom att förändra
det som jag kallade mitt liv.
Det är något speciellt med just den månaden
Under mitt liv så har just februari satt sina spår.
Både på gott och ont.
En grå måndag den fjärde februari i år satte jag mig på ett tåg,
ett tåg som skulle ta mig upp till de Värmländska skogarna.
Jag visste inte riktigt vad som väntade mig.
Jag visste att hon hette Malin,
och att hennes röst fick mitt hjärta att slå dubbelslag.
Pirret i min mage under tågfärden upp går inte att beskrivas,
och jag har under mina drygt 25 år aldrig upplevt något liknande.
Väl på tågperrongen, i ett smärre snöoväder,
möttes jag av den vackraste människan jag någonsin sett,
och jag kände hur något föll på plats inom mig.
Under kommande dagar och veckor så insåg jag mer och mer
att denna lilla människa var det som fattades i mitt liv.
Tänk er ett tusenbitarspussel, där det saknas en mycket viktig bit,
en bit som man måste finna, innan man kan fortsätta lägga ut bitarna;
man vänder upp och ner på hela huset
på jakt efter just den förbannade biten,
och för varje ställe man letar på så blir man mer och mer frustrerad.
Malin var min försvunna pusselbit, en pusselbit som jag väl aldrig trott
att jag skulle finna uppe i de Värmländska skogarna.
Ibland spelar ödet ett riskabelt spel med oss....
Men när jag mötte henne, så insåg jag
varför mitt liv aldrig fungerat ihop med andra människor,
hon är den jag hör ihop med och hon har kommit att bli
det som min värld kretsar kring.
Hon är gravitationskraften som håller mig kvar på jorden
och stjärnorna som lyser upp mina nätter.Den där känslan av att äntligen hittat rätt,
att äntligen kommit till klarhet över vad det varit som saknats,
det är en känsla jag inte kommer glömma i första taget,
och som jag önskar att alla någon gång får känna.
Jag tog emot henne
med öppna armar
Lät mina murar falla
långt innan hon ens nådde fram
Hon förstod nog inte ens
vad hon faktiskt lyckades med
Att en sådan liten varelse
kan sätta ett hjärta i brand
Så intensivt, så äkta
så öppensinnat ärligt
Så världsomvälvande och vackert
Jag glömmer nästan bort
hur man gör för att andas
Jag trodde jag tidigare visste
vad kärlek var
Men den senaste tiden
har jag slutligen insett
Att jag förut förväxlat
kärlek med tacksamhet
Förväxlat känslor med
bekräftelsebehov
och innerlighet med
tryggheten av att ha någon nära
När mina murar raserades
så insåg jag
att det är först nu,
när jag kan älska mig själv,
som jag till fullo förstår
vad kärlek faktiskt är.
Rent och vackert
Kravlöst och underbart
© Cecilia Carlsson