Återigen ger vården upp hoppet

Pratade med min behandlare och läkaren nere i Varberg igår.
Dom sa det inte rakt ut, men mellan raderna så kunde man utläsa
att dom nu slutligen insett att dom inte lyckas få bukt med mig.
Utan att jag istället ska försöka få tag på någon specialistläkare.
Ska ner den 13e nov för avslut, sedan får jag försöka på egen hand.
 
Ibland hatar jag att behöva säga "Vad var det jag sa?"....
 
 
Allt känns bara så jävla hopplöst ibland,
jag hade verkligen hoppats på att Capio kunde vara lösningen.
Till viss del har tiden där nere löst en hel del av min problematik,
men den egentliga orsaken att jag sökte hjälp där
var ju att jag behövde lära mig vad jag kan/behöver äta
utan att gå upp i vikt.
Dom sa att dom kunde lova att dom kunde hjälpa mig med det
Det har dom misslyckats med. Totalt!
(En viktökning på mellan 15-20 kg från en normalvikt 
talar väl sitt tydliga språk?)
 
I sin inbitna tro på att deras matprogram är det enda rätta,
så har dom förbisett fysiska problem som kan ligga till grund.
Alla har inte samma basala näringsbehov,
och det finns dom som har ämnesomsättningsrubbningar
som faktiskt kan behöva medicineras livet ut.
 
Nästa steg för min del är att få min ämnesomsättning,
och alla andra bristsjukdomar ordentligt utredda.
För något är riktigt jävla fel...
 
Jag tackar Capio Varberg för det dom ändå lärt mig,
och att jag kan lämna stället med en ökat insikt
både vad gäller min sjukdom,
men också vad gäller mig som person.
Jag trodde jag kände mig själv innan,
att jag visste vem jag var och vilka värderingar jag hade.
Till viss del fick jag erfara att jag hade helt fel...
 
Motgångarna under detta året har inte enbart brytit ner mig,
dom har på något sätt även gjort mig starkare.
Jag kan bara hoppas jag lyckas hålla mig flytande såpass länge,
att jag kan få rätt hjälp och ordentlig vård.
 
 
 
Men;
Inget ont som inte har något gott med sig,
efter min resa nere i Varberg,
och när dom där nere faktiskt sett svart på vitt
att det inte alltid går att köra med samma gamla plan,
så sa läkaren igår att dom nu ska sätta sig och se över matplanen
Och att dom i framtiden ska göra sitt bästa för att,
vid liknande problematik som min,
både kunna göra en individuell bedömning,
men även kunna sätta ihop ett individuellt matprogram.
 
Det verkar även som om dom ska försöka skilja lite bättre
på när det är den friska kontra den sjuka sidan som talar.
För även om nästan alla ätstörda säger
"Jag kan inte äta så här mycket mat utan att bara gå upp upp upp"
så finns det faktiskt de som har helt rätt i sitt uttalande.
 
 
Vi är alla olika.
 
Jag är verkligen ledsen att dom inser detta först nu,
när loppet är kört för min del,
hade dom insett det för ett halvår sedan så hade jag kanske
varit vid ett helt annat stadie i mitt tillfrisknande nu.
Men jag kan glädja mig åt, att min frustration,
min ilska, mina tårar och min kamp
kan resultera i att de som kommer efter mig
kan få rätt hjälp direkt...
 
 
Och till er som läser min blogg,
som antingen är på Capio nu,
eller funderar på att söka dit;
Bara för att stället inte var det optimala för min del
så behöver det inte betyda att det inte fungerar för er.
Och förhoppningsvis så har min envishet
"rört om lite i grytorna" där nere,
så att det förhoppningsvis blir bättre i framtiden.
 
Men, om er friska sida säger er att det är något som inte stämmer,
ge aldrig upp kampen om att få den hjälper ni förtjänar!
 
För även om jag är långt ifrån säker på att det finns,
så vill jag åtminstone hoppas och tro
att det kan finnas ett vettigt liv därute,
även för ett hopplöst fall som mig...
Men jag kommer aldrig sticka under stol
med vilket helvete det är att finna det där livet,
eller hur ofta jag kommer se ett avslut som den bästa utvägen.
 
Att hitta tillbaka från många långa år av ätstörningar,
det är ett helvete som jag inte skulle önska ens min värsta fiende.
 
 
 
 
All kärlek till er där ute
ge aldrig upp kampen!
 
 
 
 

Fredag på Capio

Detta är första fredagen (och helgen) på vääääldigt länge 
som jag spenderar här nere.
Vad man gör för spännande på ett behandlingshem på helgerna?
Ja, ungefär lika mycket spännande som man gör
under resterande veckodagar...
Dvs inte nåt speciellt alls....
 
Har man tur så går det väl något kul på tv.
Men man bör väl inte hoppas för mycket.
 
Har iaf överlevt vistelsen på Kliniken,
har spenderat mestadels av tiden på mitt rum.
(Dom andra tjejerna måste tro att jag är grymt osocial...
vilket jag väl till viss del är iofs...)
Det ska dock bli skönt att flytta ut till lägenheten på söndag,
och sedan åka hem söndag-måndag kväll.
 
Jag är nåt så sanslöst trött hela tiden,
vet inte om det är den höga ångestanspänningen
eller om dom i köket häller nån form av lugnande i maten,
för att vi ska vara lite lättare att hantera...
Sedan så har väl mitt katastrofalt låga järnvärde
en del med tröttheten att göra med.
Läkaren är väldigt förbryllad över att det bara blir sämre och sämre.
I vanliga fall så blir det ju bättre när man äter (hyfsat) ordentligt igen.
Men jag är som vanligt inte riktigt som alla andra.
 
Funderar på att donera min kropp till forskning när jag dör,
för vem vet, dom kanske kan ha riktigt stor nytta
av något så underligt som jag,
för att inte tala om ifall dom gör experiment med min hjärna...
 
Nåväl. För övrigt så snurrar mitt hamsterhjul till liv på.
Till största delen utan att jag direkt har så mycket att säga till om.
Jag är långt ifrån nöjd med min livssituation för nuvarande,
men vet inte riktigt vart nånstans jag ska börja...
Det mesta är som ett trassligt garnnystan som man helst
skulle slängt ner i en mixer så knutarna mixats bort.
Nu är ju garnnystanet som är mitt liv lite för stort för att få plats
i en liten mixer, så man får väl helt enkelt försöka lösa upp
alla knutar bäst man kan. I värsta fall får man väl gå lös med en sax...
 
 

Back in Varberg

Ja, som rubriken väl redan avslöjar,
så är jag tillbaka i Varberg nu.
Denna gången på en av klinikerna,
vilket känns sjukt knepigt då jag bott i Villan/lägenheter
ända sedan i mars/april.
(För er rookies, så är klinikerna väldigt strikta,
personal iprincip dygnet runt,
ingen valfrihet vad gäller maten
och väldigt mycket mer "övervakning")
Plus att personerna som bor på klinikerna (oftast)
är mer somatiskt sjuka (läs: Smala/magra).
Vilket jag tycker är nästan det jobbigaste,
att ha mer övervakning, mindre egen vilja
och nån som säger åt mig vad jag ska äta är inte alls lika jobbigt
som dom enorma tjockhetskänslor som överfaller mig
när jag ser hur smala dom andra jag bor med är,
och sedan kollar hur jag själv ser ut...
Jag vet ju, egentligen, att dom SKA gå upp flera kilo i vikt
och att dom är SJUKLIGT smala.
Men det gör ju inte att jag INTE känner mig stor som ett jävla hus.
Får hoppas det känns lite bättre med den saken nästa vecka,
då jag ska bo ute i någon av lägenheterna istället.
Så det blir en långvistelse här nere denna gången....
 
Min behandlare ville ta en viktkontroll på mig denna gången,
har tidigare sluppit vägningarna under ett bra tag,
bara för att det ställer till så jävla mycket för mig
och för att jag inte VILL mäta mitt värde utefter ett par siffror.
Men som sagt, denna gången ville hon ta en vikt,
vilket jag fick gå med på efter överennskommelse
om att hon varken skulle säga något om den,
eller skriva in den i behandlingsprotokollet.
 
För jag vill inte få en bekräftelse på min övervikt.....
 
Nä, nu ska jag vila lite
sedan ska jag iväg och köpa tandkräm,
för det glömde jag visst få med mig!

Livstecken

Hejsan!
Tänkte att det väl var dags att jag skriver en liten bit här
Skriver dock på min nya iPhone,
så det blir inget långt inlägg.

Treveckorspermissionen gick hyffsat bra, ett par mindre missöden bara,
vilket gjort att jag och min behandlare kommit överenns om att förlänga min tid här nere, för som det är nu så har jag bara denna och en vecka till kvar.
Och med tanke på att min viktuppgång ÄNNU inte stannat av, så känns det lite riskabelt att sluta mitt i...
Dagens vägning har väl dock satt igång ännu mer tankar på att skita i allt och åka hem och svälta ner mig istället...
Så får se hur allt blir... Hade bara varit så jävla mycket enklare om jag kunnat få hjälp att hitta en kosthållning som passar MIG.
Men som jag skrivit tusen gånger innan, så är det tydligen en omöjlighet på detta stället...
Ett alternativ skulle väl vara att jag sluppit väga mig, för att få tid och energi till att lägga tankarna på vettigare saker. Som det är nu så tar det över en vecka efter vägningarna innan jag "kommer på bättre tankar".
Men jag hoppas inte på för mkt, dom står väldigt fast vid sina ofta idiotiska ideér här nere...

En vecka full av utmaningar....

Denna vecka går verkligen i utmaningarnas tecken,
som jag skrev i förra inlägget så var det glassfika
ensam på stan, som stod på schemat igår.
Och glass blev det!
Trots att sjukhjärnan ville skylla på ösregnet,
att det bara är fetton som äter glass frivilligt
och verkligen när det inte är väder som befogar syndandet.
Mådde verkligen inte bra varken innan, under
och framförallt efter att jag ätit glassen...
Fick i princip övertala mig själv för varje liten sked glass,
för varje sked så skrek sjukhjärnan åt mig att SLUTA!
När jag inte lyssnade, så försökte den påkalla min uppmärksamhet
genom att gång på gång tvinga min blick
mot den mycket tilltalade toalettdörren i hörnet av fiket....
Efter vad som kändes som en evighet
så fick jag iallafall petat i mig glassen och sedan, med ren viljestyrka,
gå ut ifrån fiket UTAN omvägen förbi toaletten.
Väl tillbaka på Capio så var det ett sådant otroligt inbördeskrig i min hjärna, så jag fick gå över till Kliniken och be om lugnande som fredsförhandlare.
Sedan gick jag och la mig för att vänta ut den vita flaggen och att vapenvila skulle uppstå.
Jag vet inte om det var för att det var ett tag sedan jag sist tog mina lugnande, eller om det var den massiva ångesten som tröttade ut mig totalt, men sedan så sov jag i princip resten av dagen, vaknade bara till liv när det var middagsdax.

Idag ska jag ut och luncha med min behandlare, har dock inte bestämt mig ännu för VAD eller VART vi ska äta.
Lutar åt vegetarisk lasagne eller paj. Båda alternativen är rejäla utmaningar, och jag vet inte vilket som är "värst".

Sedan imorgon på em. fikat kommer den förmodligen största utmaningen sedan semlan i februari; en delicatoboll. Som just nu känns nåt så oerhört skrämmande att jag glömmer bort att andas varje gång jag ser den liggandes i kylen och hånskratta åt mig... Som tur är, så kommer någon i personalen ut som stöd, för annars klarar jag det nog inte.
Och jag tror att hon jag bor med känner liknande....

Jag tror att glassen igår blev så jobbig som den blev, mycket pga delicatobollen och lunchen idag, det blev lixom lite för mkt för mig att hantera.
Men skam den som ger sig, och sedan så åker jag ju hem på lördag,
så jag slipper jobbiga ätbara saker, om jag inte frivilligt väljer det.
Det är väl bara pojkvännens pappas bröllop den 17e som känns "lite lätt" motigt just nu....

Nu ska jag fortsätta städa för att hålla tankarna borta lite, och sedan är det lunch och direkt efter det åker jag till stallet.
Hoppas ni får en fin dag!

Trött dag.

Sov som en potta skit inatt, vaknade flera gånger
och vart mer död än levande när mobilalarmet gick igång 07.45.
Nu sitter jag och väntar på att tiden ska gå,
så att jag kan komma iväg till stallet.
Tröttheten säger att jag egentligen borde stanna i sängen,
men jag vill inte missa fler stalldagar, missade ju flera gånger
då min mage inte ville vara med och leka.
Och om jag missar någon för många gånger,
så blir det väldigt lätt att jag skiter i det totalt.
Så jag får försöka orka, och vila sen i eftermiddag istället.

Det är väldigt skönt att ha sällskap ute i lägenheten nu,
för då slipper jag laga ALLA måltider själv.
Sedan att det till en början blir lite rörigt,
framförallt för hon jag bor med nu, med tanke på alla mina allergier och intoleranser.
Men jag tror hon fixar det galant :)

Imorgon är det planerat att jag ska åka in till stan och äta glass ensam
och det oberoende på hur dagsformen är.
Jag får intr skylla på att det är en dålig dag, eller skylla på att vädret inte är tillräckligt fint, eller vad för andra ursäkter ätstörningen försöker sig på för att slippa undan...
Det SKA göras om det så är snöstorm!
Sedan på torsdag ska jag ut och äta med min behandlare,
har kikat runt på menyerna på flera av restaurangerna i stan,
men pga allergier, intoleranser och med tanke på att jag är vegetarian, så blir ju utbudet därefter...
Det lutar nu åt att det blir någon form av paj.
Jobbigt som fan med paj, men av allt som fanns att välja på,
(eller kanske rättare sagt; frånvaron av så många valmöjligheter)
så är det nog det som är lättast för att hitta nåt som jag kan äta.

Nej, nu får jag gå och hämta mina stallkläder och kränga på mig dom.
Dock sådär lagom sugen i nuläget
på att trycka ner mina ekstammar till ben i tighta byxor
Vilket jag å andra sidan ALDRIG är direkt sugen på,
om det inte är träningstightsen vill säga....

Hoppas ni får en fin dag,
och håll gärma tummarna för mig vid kvart över två-tiden imorrn,
så jag får lite extra styrka att trycka i mig den där satans glassen....

Vilsecyklande, halv storm och bio

Igår tog jag cykeln en sväng
min tanke var att kolla upp hur lång tid det skulle ta
för mig att cykla till stallet där jag arbetstränar.
Kom fram till att det tar ca 30 minuter
inklusive felcyklingar och lättare förvirring...
Jag märkte relativt snart att cykelvägarna här i Varberg
INTE gick där jag tyckte dom skulle gå...
Det vill säga, i anslutning till den "vanliga" vägen,
som jag tillslut lyckats pränta in i min lokalsinnesbegränsade hjärna
och INTE som dom gjorde; upp och ner över gångbroar/tunnlar
och fram och tillbaka, åt höger och vänster som en infernalisk labyrint!
Nå, jag kom hem tillslut iaf.
Efter sisådär en och en halv timme
Fick ett par muttrande blickar från personalen
som verkade tycka att jag både cyklat för snabbt och för länge,
när jag sa hur lång tid det skulle ta för mig till stallet.
Men OM dom skulle påpeka det rakt ut,
att jag kanske börjar röra på mig för mycket
så kommer jag bara svara att dom fan ska låta mig hållas
och inte lägga sig i, så länge inte min aktivitet gör att jag
rasar ner i vikt, vilket är relativt otroligt för min del....

Igårkväll hade jag tänk gå ner och sätta mig vid vattnet en stund
bara få VARA och fundera över livet och allt omkring,
men när jag gick ut, så insåg jag att det blåste
på tok för mycket för att vara behagligt nere vid vattnet...
Det blåser fortfarande rejält ute,
och jag vaknade ett par gånger under natten av att det
riktigt ylade i fönsterkarmarna.
Hade ju hoppats få fint väder idag,
för min fina Sara kommer hit sedan, och jag hade tänkt
att vi kunde äta mellanmål ute i solskenet.
Men, det är ju ett antal timmar kvar, så det kanske hinner
bli både varmare och mindre blåsigt!

Sedan i eftermiddag så kommer min skrutt,
och ikväll ska vi gå på bio här i Varberg.
Det blir Avengers, dock inte i 3D.
Sedan så sover han här tills imorrn, för eftersom jag är ensam
ute i lägenheten nu, så stör man åtminstone inga andra
när man har besök, och man slipper vara instängd på rummet hela tiden.

Vad gäller allt jag skrivit de senaste dagarna,
så har jag ännu inte fått den respons jag önskar.
Men som man brukar säga ;
"It ain't over until the fat lady sings"!


Och till sist, ett tänkvärt citat jag hittade igår

"The best way to escape from the past
is not to avoid or forget it
but to accept and forgive it".

Lägesuppdatering

Jag lovade ju halvt att återkomma med dagens "resultat"...

Föga förvånande, så visade vågen YTTERLIGARE uppåt,
inte lika drastiskt som de flesta andra gånger,
but still; UPP....

På mitt samtal med min behandlare förut så tog jag lugnt, konkret
och konsekvent upp allt jag skrev i gårdagens inlägg
(Och lite till....)
Jag förklarade för henne, att varken jag eller mina närstående
framförallt min klippa till mamma,
kommer acceptera att jag pga. deras oförmåga att se till individer
ska behöva avbryta behandllingen.

Jag påtalade även flertalet gånger idiotin
med att inte ha någon dietist tillgänglig
Och det på ett, åtminstone vad dom bedömmer sig själva som,
utomordentligt bra behandlingshem för ÄTSTÖRNINGAR...
(Och för att tillägga; enligt dom, ALLA SORTERS ätstörningar)
Hey, rätta mig om jag snurrat till det,
men ÄR det inte just personer med matproblematik i allmänhet
och hur mycket/vad vi behöver/kan äta i synnerhet,
som detta stället isåfall säger sig vara experter på att kunna hjälpa?
Had det då inte varit väldigt passande med en dietist att vända sig till?
Och då BÅDE för patienter och personal
Kokerskan Marianne i all ära, hon HAR koll på det mesta,
MEN är INTE utbildad dietist/nutrionist.
Som jag sa till tjejerna inne i Villan förut
"Inte fan lägger man sig tex. på operationsbordet
och låter någon som KAN EN HEL DEL om vart organen ska sitta
skära i ens kropp. Nej, där vill man ha någon utbildad läkare"
Så varför kan jag då inte få prata med en utbildad dietist?!

På samma sätt som det gäller ens liv vid en eventuell operation,
så hänger mitt liv just nu faktiskt på om Capio kan hjälpa mig eller inte.

Jag vet med säkerhet att det inte finns
någon annan möjlighet för mig för att kunna fortsätta leva
annat än att bli FRISK, allt annat är bara en lång väg mot döden
För vad man än kan tro som utomstående
så ÄR det en dödlig sjukdom jag har,
där dessvärre inga som helst mediciner kan hjälpa

MATEN är min "medicin",
så snälla, hjälp mig för fan att dosera den rätt!!



Solsken och lyckad perm (igen)

Så, då var snart denna permissionen över
tåget till Varberg går 17.42 från Gbg central.
Även denna permissionen har gått bra, magen har dock fortsatt bråka,
så det har varit nära att jag tagit till det gamla vanliga knepet mot magont; kräkningar.... 
Men jag har klarat mig, jag har stått ut, i både magont och ångest 
Jag väntar väl just nu på att den ångesten som jag tryckt undan
ett bra tag nu, ska titta fram och ta över mitt liv...

Det är med lite blandade känslor som jag åker tillbaka
det mesta hänger på hur vägningen imorgon går.
Om jag nu passerat BMI 25, och vad dom där nere isåfall tänker göra
(Ska man se till tidigare veckors "trend",
så KOMMER jag ha gått över 25 i BMI....)
Och jag TÄNKER inte acceptera ett
"Nej, vi gör inga ändringar...blablabla" en gång till.
Någon gång så måste dom väl få in i sin skalle att deras matplanering
inte ÄR rätt för alla individer?
Jag har försökt prata med både behandlare, läkare och enhetschefen,
men dom är allihopa (främst enhetschefen)
så jävla inbitna i sina "regler".
Jag förde på tal om att dom faktiskt inte håller sig till matplaneringen
åt ANDRA hållet; alltså om det är någon patient som INTE håller vikten
på deras matupplägg, utan stannar på en för låg vikt
alternativt går NER, så får den patienten isåfall extra mat.
Min fråga var då VARFÖR dom inte kan inse
att det kan vara åt andra hållet med,
så som jag, som INTE håller vikten på deras matplan,
utan ökar och ökar.
Svaret jag fick på den frågan var kort och gott
"Vi ändrar inte i matplaneringen"
Är det bara jag som tycker att dom talar lite emot sig själva där....?

Nästa stora frågetecken är att jag, när jag var på bedömningssamtal,
sa till den behandlaren jag hade mötet med att jag av erfarenhet VET
att jag bara kommer öka på den mängden mat,
och att de i min familj och många i min släkt likt mig
har låg ämnesomsättning i grunden.
Svaret jag fick DÅ var att dom lovade att jag INTE skulle bli överviktig,
och att dom skulle stoppa en eventuell viktuppgång i tid.
Varför säger behandlaren en sak,
när verkligheten uppenbarligen är något helt annat?
Jag bad från första början om raka svar, konkreta förklaringar
och framförallt ÄRLIGHET. Det är A och O för de allra flesta,
men för mig med Asperger, så är det ÄNNU viktigare.
Vilket jag som sagt gjorde klart redan från första dagen.
Men sedan dess så har jag gång efter gång fått luddiga svar,
långsökta bortförklaringar och en och annan idiotförklaring.
Det känns inte helt okej....

Så just nu väntar jag med ångestblandad förväntan
på morgondagens vägning, och den disskutionen som KOMMER bli efteråt.

Jag tycker det är faan att man ska behöva SLÅSS
för att få den hjälpen man behöver,
men det kanske är först då man faktiskt inser att man vill bli frisk?
Den gamla Ceca hade gett upp för länge sedan, 
men den nya VILL ju ha hjälp, och det vore ju jävligt synd
om Capio's jävla regler och "sånt som brukar fungera"
ska vara det som sätter käppar i hjulen
för mig och min chans att bli fri från mina ätstörningar. 
Jag gav mig in i detta kriget av egen fri vilja
med en förhoppning om att få professionel hjälp
för att kunna bli FRISK OCH FRI.
Och jag tänker INTE låta några idiotiska "regler"
hindra mig från att nå mållinjen!

Återkommer förmodligen imorgon med hur allt gått....

Hemma!

Nu sitter jag hemma i soffan.
Så jävla skönt att inte ha några måsjävlar utanför som skriar!
(Självklart är det skönt att bara vara hemma med!)
Måsarna nere i Varberg är heeeelt galet sanslösa..!
Kan dom inte bara sätta på varann
UTAN en jävla massa parningsläten?!
Gör som normalt folk för fan! haha
Ser veeeerkligen framemot när parningen "gett resultat",
alltså när det kommer måsungar, det lär ju bli ännu värre då!
Menmen, dom ska väl oxå få knulla och föröka sig antar jag...

Igår gjorde vi tacos här hemma,
lite kul sammanträffande, då det var tacos ute i Villan med.
Tacos är en rätt så laddad maträtt för mig,
för det är väldigt lätt att man öser i sig för mycket.
Trots att det mestadels varit grönsaker jag öst i mig utav,
så ÄR ju även det en form av hetsätning.
Men det gick bra igår.
Jag höll mig till mina två bröd, sojatacofärs och lite grönsaker.
Och tog INTE mer grönsaker efter det, "bara för att äta".
Drack även en öl till. Det var inte helt fel! =)

Hade även fått första leveransen med nagelgrejer i veckan,
så jag öppnade det paketet igår, här nedanför är vad det innehöll;


Dekorationsstenar; ett par-tre tusen stycken,
ett penselset och två pincetter.
(Om ni inte kunde se det själva alltså. haha)


Och ett fempack Dottingtools, som jag missade i ursprungsinlägget,
så därför fick dom en alldeles egen bild! =)

Tre utav facken med stenar hade totalt blandat ihop sig,
och perfektionist som jag är,
så var jag såklart tvungen att sortera upp dom
Det tog sin lilla tid, och jag fick lite lätt kramp i handen
av att hålla i pincetten. Men jag fick tillslut alla stenar i rätt fack.
(Förstår dock inte varför det blev ett fack tomt,
men det ska väl kanske vara så..! haha)
Var även liiiite sugen på att räkna dom, för att se om det VAR
så många som det enligt produktbeskrivningen skulle vara,
men jag insåg att det skulle ta VÄLDIGT lång tid,
och förmodligen göra så jag blev invalidiserad i handen
för ett bra tag framöver. haha

Nu väntar jag bara på resterande leveranser,
med UV-gel startset med UV-lampa (och lite småplock utöver det),
en uppsättning Soak-Off gels och lite akrylfärger.
Ska bli riktigt intressant att testa att måla dekor med akrylfärger,
istället för som jag gör nu, med vanligt nagellack.
Det verkar vara lite smidigare med akrylfärger,
då dom inte torkar lika fort, så man kan "leka" med färgerna lite mer.
Är även riktigt nyfiken på Soak-Off gelén,
vilket är en geleförstärning som man lägger på som ett nagellack
och sedan härdar i UV-lampan.
Fördelen med Soak-Off jämfört med vanlig buildergel är att
förstnämna är mycket lättare att få bort från nageln igen,
man behöver inte slipa eller buffra alls,
utan tar bort med lösningsmedel/aceton.
Vilket är mycket mer skonsamt mot den naturliga nageln,
sedan så är väl acetonet inte heller så bra för naglar+nagelvallar,
men med en bra olja och rätt mellanvård så ska det nog lösa sig!

I UV-gel setet så ingår även "vanlig" gele
i färgerna vit, rosa och klar, + ett gäng tippar och byggformar,
vilket även det ska bli väldigt roligt att testa!
Behöver dock lite försöksobjekt,
för jag tror det är lättare att bygga på andra till en början,
än att göra på sig själv.
Så om du är villig att testa; så hojta till,
så kan jag fixa!
(Ev. för en symbolisk materialkostnad på ett par gullpengar)



Idag blir nog en rätt lugn dag, min mage är fortfarande
inte riktigt på humör, utan det krampar och "sticker" inuti magen.
Känns ungefär som om nån kramar runt tarmarna/magsäcken,
och sedan sticker med nålar av varierande tjocklek.
Alltifrån små synålar till virknålar och potatisstickor typ.
Allt annat än behagligt alltså.
Men så länge sticken håller sig till "nål-size",
och inte som i början av veckan; mer machete-size
så är jag nöjd. För DET var ett helvete....

Seg dag och elak mage

Min mage är fortfarande inte bra...
Proverna visade inget speciellt, så det är förmodligen inte gallan
som ju var vad som misstänktes först.
Sjuksystern här är lite inne på att det KAN vara IBS,
och efter att ha läst om det så misstänker väl jag det med.
Dock så måste man utesluta alla andra eventuella sjukdomar/intoleranser innan man sätter en IBS-diagnos.
Tex gluten, laktos, tarminflammationer och cancer...
Så nu väntar vi på att jag ska få svar på remissen för gastroskopi,
så att jag kan få kommit till Sahlgrenska och gjort den
och sedan se om den kan ge några svar. Segt att vänta bara...

Snart, eller ja, om ett par timmar, kommer Micke och hämtar mig
Tycker bara att tiden går såååå långsamt :(
Vill hem NU!!!

Har inga direkta planer för helgen, allt beror på hur min mage mår
inte så kul att göra NÅT alls när magen gör ont och är svullen :(
Men det blir väl en del Slottskogspromenader kan jag tänka mig,
för om det ÄR IBS, så är det viktigt att jag rör på mig,
trots att det kanske gör ont...

Nä, nu ska jag gå ner till tvättstugan och kolla till tvätten!

Tjingtjong!

iPad uppdatering och gallproblem

Uppdaterar via iPaden, och eftersom man inte kan formatera texten på samma sätt som vid en "vanlig" dator, så får ni tåla att det är lite rörigt med radbrytningar och styckesindelningar, men ska försöka koda in lite brytningar, så det inte blir FÖR rörigt att läsa!

Jag har under ett par dagar haft helt sinnessjukt ont i magen,
vid lunchen i måndags så satt jag och störtgrät för att det gjorde så infernaliskt ont.
Läkaren misstänker att det kan vara gallan som spökar, så jag har fått morfin som åtminstone håller den knivhuggande smärtan under kontroll i väntan på provsvaren.
Morfin är för övrigt ett intressant preparat, för herrejävlar va groggy man blir!
Läkaren sa även till mig att inte äta för mycket fett, så grädde, ost och creme fraiche är uteslutet, vilket krånglar till det en smula, eftersom alla recept här nere innehåller MINST en av nämnda produkter...
Så jag får helt enkelt trolla ihop något på egen hand. Som ätstörd så blir man ju något av en expert på att laga mat med mindre fett... Får heller inte äta ägg, äpplen och lök.
Vilket är lite tråkigt, ägg för att det är en väldigt bra proteinkälla när man, som jag, är vegetarian, och äpplen för att det i princip är enda frukten förutom bananer som jag TÅL.
Men, bananer är ju bra det med, en hel del vitaminer och mineraler! Dock så är det ju mer fett i bananer än i äpplen, men jag tror inte det är något som kan ställa till det för gallan iaf.

Försöker oxå dra ner på kaffet, för det kan tydligen oxå fresta på gallan? Så jag har inte druckit nåt kaffe på drygt ett dygn nu, hej kaffeabstinenshuvudvärk!

Tycker för övrigt att det borde bli fredag snart, så jag kan få åka hem! Denna gången blir den en längre permission, tills på onsdag. Dels för att känna efter hur långt jag kommit, men även för att få tid till att fundera över hur jag vill göra med behandlingen, om jag anser att dom KAN hjälpa mig fortsättningsvis, eller om jag kommer fram till att deras sätt att tänka kring vissa saker kanske egentligen bara i slutändan gör så att jag blir sjukare.
Jag kommer skriva ett längre och mer välformulerat och välformaterat inlägg när jag kommer hem och kan sitta vid datorn...
Men för att ge er något av en cliffhanger, så kommer jag bland annat skriva om hur JAG anser att dom brister i sin, vad dom utlovade, väldigt individanpassade behandling med strategier och planer för att hantera alla eventuella komplikationer...

Lyckad permission

Efter påskpermissionens "lilla snedsteg"
(förmodar att dom flesta vet vad jag menar,
och att jag således inte behöver utveckla det hela...)
så känns det bra med en permission som gått BRA.
Visst, jag har väl kanske gått liiiiite för långa promenader,
men jag anser att det inte är så farligt om man ser till
vad jag KUNDE gjort för värre dummheter...

Denna permissionen så har jag varit mer strikt med mina tider,
försökt få det att flyta på så bra som möjligt.
Det var nog en stor bidragande orsak på påsk,
just det att tiderna blev lite rubbade,
vilket i sin tur resulterade i att min hjärna blev lite rubbad den med...
Någon kvart hit eller dit har det väl blivit under helgen,
men på det stora hela inga större avsteg ifrån varken tidsplanering,
eller själva "vad jag ska äta-planeringen".

I fredags bytte jag dock plats på middagen och kvällsmaten,
så jag åt kvällsmatsmaten vid halv fem,
och middag kl åtta.
Sambon hade fått med sig ett X antal kilo kräftor hem från jobbet,
så mamma och pappa fick även med sig en hink hem.
Så till "middagskvällsmat" blev det kräftor, bröd, sallad och en kall sås.
Det är fortfarande lite jobbigt att ändra om i tiderna,
men det gick ändå bra!
Och kräftor är ju både gott och ur ätstörningssynpunkt;
rätt så "ofarligt"...

Igår genomförde jag nog den största utmaningen hittills,
både under denna behandlingens gång,
men också sett till alla andra behandlingsomgångar;
jag åt glass till e.m-fika igår.
Det var helt galet ångestpirrigt
och hej-mitt-hjärta-sitter-i-halsgropen,
men jag åt upp den lilla kulan blåbärsglass,
och det UTAN att rusa iväg till toaletten,
varken direkt efter glassen, eller efter något annat mål under dagen!
Det är rätt strongt för att vara mig...
Men jag känner att tjockistankarna är värre idag
än vad dom var igår INNAN glassen.
Och jag är lite orolig inför vägningen imorgon.
JAG vet ju att den lilla glassbiten inte på något som helst sätt
har någon möjlighet att öka på min vikt,
men eftersom det är mer troligt, med tanke på tidigare veckor,
att vikten fortsatt uppåt än att den stannat/gått ner,
så är jag rädd för att den sjuka sidan av mig
kommer skylla allt på glassen,
och göra det ÄNNU mer förbjudet i framtiden.

Jag vet att det är just dessa förbudstankar som ställer till det,
och som man ofta säger;
första steget är att vara medveten om tankarna,
för innan man är medveten om dom,
så kan man heller inte ändra på dom.
Jag vet även, att så länge man har en lista på förbjuden mat,
så KAN man inte bli helt frisk.
Men, det är ett senare problem...





Imorgon så ska jag flytta igen,
denna gången ut till en av träningslägenheterna.
En del av mig kan tycka att det går lite fort fram,
men jag har kännt den senaste veckan
att jag mest stått och stampat ute i Villan.
Jag kommer liksom ingenstans.
Jag måste få ta lite mer eget ansvar,
både vad gäller mat, men också vad gäller rörelse och aktivitet.
Jag tycker fortfarande att dom gör väldigt fel där nere på Capio,
när dom inte är villiga att ändra i matplaneringen,
så jag får ett näringsintag som stämmer mer överens med
vad min kropp behöver och förbrukar,
men när dom inte vill ändra i matplaneringen,
så får dom istället hjälpa mig hitta en aktivitetsnivå
som kan hålla vikten i shack.
Och på så sätt lära mig hur mkt jag måste ÄTA,
för att kunna röra på mig.
Istället för att jag rör på mig enbart för att kunna äta.
Det är på något sätt en hårfin skillnad mellan dom resonemangen,
men i slutändan så blir det ena utav de två väldigt fel.

ÄTA FÖR ATT KUNNA RÖRA PÅ SIG;
INTE RÖRA PÅ SIG FÖR ATT KUNNA ÄTA!!!


(Ps; Jag förbehåller mig rätten,
att imorgon efter vägningen
totalt dementera allt jag skrivit nu,
och istället säga att jag tänker åka hem,
att jag inte tänker gå upp mer i vikt nu,
och att dom på Capio är dumma i huvudet....

Men ja, ni som följt mig ett tag vet ju att det är
mer en regel än ett undantag att det i början av veckan
är allt annat än positiva inlägg på min blogg....)


Nej. Nu får det vara NOG

Jävla pisshelvete!



Jag har legat vaken större delen av natten,
funderat över hur allt är, hur allt ska bli.
Hur jag vill göra, vad jag borde göra,
vad jag ska göra.

Och jag har väl kommit fram till att det inte funkar längre.
Jag får inte hjälp med det som jag behöver hjälp med,
jag KAN inte lita på matplaneringen här nere,
eftersom jag fortsätter gå upp i vikt.

Igår visade vågen på ytterligare + 1,3 kg
Nu har jag snart gått upp 12 kilo sen jag kom hit
för exakt 10 veckor sedan idag, har nu ett bmi på 24,
vilket betyder att jag snart är viktmässigt överviktig,
3,7 kg kvar till ett bmi på 25.
Vilket INTE är okej. Och det ska heller inte vara så!
Jag kom inte hit för att gå upp i vikt, jag hade en helt okej vikt,
utan jag kom hit för att hitta ett sätt att hantera maten,
att kunna lita på vad alla sa, att jag INTE skulle öka massor i vikt
så fort jag började äta och behålla mat.
Vilket ju är just vad jag gjort!!
12 kilo upp från en normalvikt på 10 veckor ÄR en drastisk ökning,
det kan ingen prata bort med några jävligt luddiga undanflykter!

Läkaren och min behandlare säger hela tiden att jag måste avvakta,
ha tålamod, att det förmodligen kommer stanna av.
Någon gång.
Min fråga är bara NÄR, och kommer det vara först
när jag väger över 70 kg?
För NU är mitt tålamod så jävla slut som det kan bli.

För varje kilo som jag går upp,
så kommer jag ytterligare ett par steg från att bli frisk.
Eftersom det betyder ytterligare ett kilo att gå ner sedan,
ett kilo som utgör en stor risk för att jag faller tillbaka
i felaktiga, destruktivt sjuka mönster igen.
Jag vill inte gå igenom en behandlig för mina bulimimiska problem,
för att istället bli anorektisk igen.
Det var inte riktigt så min plan för denna behandligen såg ut........

Dom tjatar ideligen om att man måste lära sig acceptera en normalvikt,
ja, normalvikt ja, men övervikt? NEJ!!!

Mina tankar kretsar mest kring att faktiskt avbryta behandligen,
och då inte till största delen för att fly ifrån den,
för att den är för jobbig, för utmanande mot den sjuka sidan.
(Den sjuka sidan hade gärna sett att jag utvecklar anorexi igen,
för då lyckas den åtminstone med NÅGOT...
Den hade gärna sett att jag gått upp ytterligare 10 kg,
för att verkligen håna mig i spegeln,
verkligen bekräfta för mig att jag ÄR ett misslyckat fetto 
och utsätta mig för den oerhört ångestskapande stressen
som det innebär att gå ner allt igen)

Utan jag funderar på att avbryta behandligen
just för att jag känner att dom inte kan hjälpa mig
med vad JAG behöver hjälp med.
Jag kom hit för att jag behövde lära mig
hur mycket jag ska/kan äta, vad min kropp behöver
för att hålla en stabil vikt,
för att jag skulle kunna tillåta mig behålla maten.
(Utan för mycket ångest och oro för eventuella bieffekter)
Men som det är nu, så KAN jag som sagt inte lita på matplaneringen
för jag äter jag uppenbarligen för mycket,
eftersom vikten bara ökar.
(Jag menar, även en treåring vet
att man går upp i vikt om man hela tiden äter mer
än vad kroppen behöver och förbrukar!!!)
Och det är inte något jag kan acceptera,
stå ut med och fortsätta med!
Jag ska inte behöva acceptera det.

Det känns helt jävla lönlöst att fortsätta utsätta sig för allt
som jag måste utsätta mig för här nere,
när behandligen inte fungerar, inte ger mig något
mer än ett jävligt onödigt lidande...

Städpsykoser

Just nu är allt väldigt rörigt.
Vet inte riktigt varför, men min ångestnivå är skyhög och jag kallsvettas.
Inte ens städning av Villan med efterföljande nedspritning av alla ytor,
framförallt lampknappar och handtag fick min ångest att lugna ner sig.
Det brukar annars vara ett bra sätt, men icke.
Jag känner mig så jävla löjlig, patetisk, psykiskt instabil.

Försöker förgäves finna roten till min ångest,
men jag förvirrar mig bara bort på andra tankar.
Som skapar ännu mer ångest.

Kanske det är för att jag ska till stallet sedan?
(...och ha tighta ridbyxor på mig)
Kanske är det för att det är soppa+efterrätt till lunch?
Kanske är det vädret som smittar av sig?
Kanske är det helt enkelt bara för att jag inte står ut med min kropp,
och min nuvarande vikt?

Ja, jag vet inte. Ångest är det iaf.
Riktig sådan där seg ångest som sitter som en hård geleklump i halsen,
omöjlig att varken svälja eller tänka bort.
En sådan ångest som kramar runt hjärtat med en iskall hand.

Jag försöker andas, det är lättare sagt än gjort.
Jag försöker tänka på positiva saker,
ännu lättare sagt än gjort.

Jag känner mig smutsig, fet, oren.
Impulsen att hälla i mig desinfektionsspriten förut var så jävla nära,
men jag lät det inte gå längre än till att sprita ner händerna
ett tjugotal gånger, trots att jag städade med latexhandskar på mig.
Men det hjälper inte, jag känner mig likväl lika äcklig.

Ser mig själv i spegeln,
ser en fet, oformlig fettklump som skrattar mig rakt i ansiktet.
Misslyckad. Ovärdig. Vedervärdig.

Tänk att så mycket hat kan rymmas i ett par mörkbruna ögon...


Still alive...

Sista inlägget från mig var väl kanske inte så överdrivet positivt,
hela förra veckan var inte överdrivet positiv om man säger så.
Galet mycket ångest och jag-orkar-inte-mer.
Men på något sätt lyckades jag hålla huvudet ovanför vattenytan,
om det var för att jag innerst inne är en jävlaranamma-tjej,
eller om det var tack vare dom rätt så gedigna mängderna piller
som jag tryckte i mig under veckan,
det vågar jag inte riktigt uttala mig om...

Som ni kanske förstår, så var jag väldigt orolig inför denna måndagen,
och tillhörande vägning.
Jag började gråta när min behandlare berättade för mig att min vikt
faktiskt inte ändrats överhuvudtaget sedan förra måndagen,
utan den är precis på hektot densamma.
Jag hade väl gärna sett att det var ett par hekto NER,
men allt förutom UPP är bra lixom.
Jag sa till A, min behandlare förut, att jag vet att jag hade åkt hem
om det varit ytterligare uppåt på vågen.
För då hade jag inte stått ut mer.

Det är rätt märkligt hur ett par siffror kan inverka på ens mående...

Fick dock ett lite oroande besked i slutet av förra veckan,
mina järnvärden/blodvärden har inte bättrat sig för fem öre,
trots tillskott.
Så nu har dom satt igång en glutenintoleransutredning,
(och laktos) för läkaren tror att det kan vara det som gör att min kropp
inte tar upp järnet, alternativt att jag har någon invärtes blödning,
tex i magen. Vet inte vilket av ovanstående alternativ som känns bäst.
För jag orkar inte med FLER allergier/intoleranser!


På onsdag åker jag hem för permission över påsk.
Blir en lång permission denna gången,
från onsdag kväll till måndag eftermiddag någon gång.
Jag hoppas det blir en bra permission,
och att jag får jagat bort ångestmonstren lite på torsdag,
så jag kan få kommit mig på gymnasieåterträffen i Uddevalla.
JAG vill verkligen gå. Men mitt psyke är väl inte lika sugen...
Sedan så kommer ju problemet med kläder...
Men, det är ett senare problem!
Jag hoppas bara jag kan raggat tag i någon att gå DIT med,
för annars lär jag hinna ångra mig och backa ut....

Innan jag åker hem på onsdag ska jag med min behandlare
till ett stall/ridskola här i närheten,
där jag förhoppningsvis kan få börja arbetsträna inom kort.
Det ska bli kul!
Får väl dock kanske offra mina naglar,
hästar och långa naglar är ingen höjdarkombination....

Så, det var en liten uppdatering!

Tack för allt stöd förra veckan,
ett speciellt tack till ett par av tjejerna inne på kliniken
Ni är guld!


Svart...

Först vill jag förvarna framförallt mamma och mormor,
om att detta inlägg förmodligen kommer vara
allt annat än glatt och positivt...
Och eventuella andra av er läsare som är känsliga,
bör kanske låta bli att läsa...

---------------------------------------------------------

Jag har mått dåligt under väldigt många år.
Men jag kan inte minnas när jag senast var så här långt ner,
så jävla uppgiven och orkeslös
Så trött på livet och allt det innebär
Så fylld av ångest att jag inte ens kan tänka klart

Mina självskade- och självmordstankar har jag lyckats
hålla på en armlängds avstånd under flera år nu,
men nu är dom tillbaka, och det med full kraft.
Tidigare har mina svarta tankar haft åtminstone
ett litet inslag av färg, något som fått mig att orka
Men nu är det väldigt, väldigt svart

Jag hade önskat att det fanns en enkel väg ut.


Mina tankar pendlar nu ständigt mellan två val;
att avsluta behandligen här nere
...eller att avsluta allt

Flera gånger om dagen susar tågen förbi,
inte så många tiotal meter ifrån mitt fönster.
I början av behandligen riktades min önskan
mot att vara ombord på ett av tågen,
för att fly ifrån det jobbiga med behandligen
Nu har min önskan ändrat riktning
och istället önskar jag att jag stod på spåret,
för att fly ifrån det som med lite fantasi
skulle kunna kallas "livet"

Jag vill verkligen inte mer nu...

Det känns inte som om dom här nere lyssnar,
det känns inte som om dom förstår
att för varje kilo upp, så dras mina tankar ytterligare
mot mörkret, bort från livet.


Ett dimmigt Isola och en ondskefull mage

Sitter i köket hemma på Isola (Orust)
och blickar ut över dimhöljda åkrar.
Det doftar vår ute, men det är fuktigt kallt
sådär så att det riktigt tränger igenom kläderna
och kryper in under huden.

Men det blir nog varmare senare idag,
kanske kan få tagit en mysig skogspromenad
tillsammans med min lilla Kira sedan.
Blåsipporna har tydligen kikat fram uppe i bergen,
så det är vår i luften ändå,
trots att morgonkylan får en att misströsta.

Igår kväll hade jag något så djävulskt ont i magen,
den var öm och svullen som en jävla fotboll.
Och nej, det var inte "ätstörningsnojjesvullet"
utan den var verkligen svullen och stenhård.
Jag fungerar inte när min mate bråkar,
jag hatar den i vanliga fall, och när den gör ont
och svullnar ännu mer, så blir det nästintill outhärdligt....

Jag har inte riktigt lyckats klura ut vad det är som
gör att min mae svullnar så enormt,
för det måste vara något jag äter
som min mage inte riktit tycker om.
(Svårt som fan att lokalisera vad,
eftersom jag äter så jääääävla mycket nuförtiden.....)
Men jag misstänker skarpt att det är kolhydraterna
som är "boven i dramat".
Det är en hiskelig mängd kolhydrater som dom tycker
att man ska äta nere i Varberg.
Och av, enligt mig, helt fel sort....
Menmen. Man får väl stå ut,
sedan när jag är "färdig" nere i Varberg,
så kan jag ju välja lite mer själv
hur och vad jag skall äta.
Och hålla mig borta från "vita kolhydrater".
För det är ju allmänt känt,
även bland "friska" att våra kroppar inte mår bra av vitt mjöl,
vitt socker, raffinerade produkter osv.
Och framförallt inte om man har en s.k. "problem-mage".

Idag blir det nog en tripp till Göksäter tror jag,
kan behöva tröstshoppa lite!

-------------------------------------------------------

Åker tillbaka till Varberg imorgon någon gång,
så jag får inte glömma bort att ringa ner och säga det.
Jag och min behandlare kom överenns om att jag skulle
känna på hur det kändes att vara hemma,
och om det kändes bra, så kunde jag stanna tills söndag.
Men hon skrev ändå in "lördag middag"
som planera komma-tillbaka-dag.
Ska även prata med min behandlare på måndag
om att jag MÅSTE få någon form av papper med måltidsförslag,
framförallt mellanmål/frukost/kvällsmat.
För det är ingen ordning på de olika måltiden alls nere i Varberg,
nästan olika saker varje dag.
Frukosten är någorlunda "under kontroll" för min del,
men mellanmål och kvällsmat har jag inte funnit någon trygghet
vad gäller variationen där nere.
Ibland ska det vara en hård macka, ibland en mjuk
i kombination med youghurt/gröt/fil osv.
Jag hittar ingen bra struktur på det,
och i torsdags skedde det som för min del inte får ske;
det blev fel.
Vilket jag inte insåg förrän jag ätit upp min kvällsmat,
fil, flingor och en liten smörgås.
Det skulle egentligen varit fil och flingor enbart,
eller fil och smörgås enbart.
Så det blev för mycket.
Även om det inte var jättemycket "för mycket"
så ställer det ändå till det något oerhört i min hjärna.
Tänker genast i banor som "Då får jag äta lite mindre imorrn"
eller "Då får jag ta en låååång promenad imorrn"
Vilket inte är så bra. Men men. Det löser sig väl med tiden,
men som sagt, jag måste ha någon form av instruktionspapper,
som jag kan luta mig mot när jag blir osäker.........

Hektisk dag

Idag har varit en något hektisk dag, innehållande bland annat
flytt ut till Villan och städning av "gamla" rummet.
Plus matlagning och behandlarmöte inemellan....
Siffrorna på vågen fortsätter öka,
dock inte med lika stora hopp som innan,
jag hoppas verkligen att det snart vänder...

Ikväll ska jag äta kvällsmat helt själv,
för att sedan sova helt själv i ett rätt stort hus.
Vet inte riktigt vilket av de två sakerna som känns mest motigt.
Jag hoppas på att det inte dyker upp några spindlar inatt,
för då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. haha

Nå, jag hoppas på att dagens stress åtminstone gör
så att jag kan sova rätt okej inatt.
Min hjärna känns mest som överkokt blomkål just nu,
så himla mycket nya intryck att sortera,
och en jävla massa tankar/impulser att stå emot...

Saknar dom inne på K1 (förra stället) en hel del,
men jag vet att jag kan gå in dit när jag känner för det.
Eller om dom kommer ut hit,
för jag kan ju inte sluta måla naglar på dom lixom! =)




Halvkaotisk dag men lyckad permission

Först vill jag tacka för alla peppande kommentarer,
både här på bloggen och på FB osv.
Permissionen gick bra, inga kräkningar/hetsningar
eller överdrivna promenader
OCH jag åt allt jag skulle,
utan att avvika (för mycket) från matplaneringen.
"Bättre nästintill helt bra än helt åt skogen fel"

Idag var det dock ett riktigt helvete vid lunchen.
Jag har sagt till både personal och dom i köket
att jag INTE kan äta för stark mat,
för jag får stora blåsor i munnen, vilket i sin tur leder till
att jag "allergireagerar" ännu mer än vanligt,
eftersom det främst är i mun/svalg som mina allergier
ger sig till känna och ställer till problem
i form av klåda, blåsor/sår och svullnader.

Men idag så var det kycklingspett dränkta i chilisås,
och jag kände efter första tuggan att det här GÅR inte,
kände direkt hur munslemhinnorna slog bakut.
Så jag sa till personalen att jag inte kan äta den maten,
men eftersom det är helg, så hade dom inget annat
som jag kunde få istället,
och det går ju inte att tvätta av maten direkt,
för mycket av det starka går ju rakt in i köttet.
Så jag fick dricka ett glas mjölk istället,
och sedan få två mackor extra vid e.m mellanmålet.
Egentligen borde jag vara glad som "slapp" lunchen,
men som ni väl kanske vet, så är ALLA förändringar
så sjukt jobbiga för mig. Även "positiva"...
Så jag bröt ihop totalt.

Men det var bara till att gilla läget och försöka gå vidare,
det händer ju även "vanliga" människor att dom inte
kan äta/inte gillar maten som serveras,
så då får man kompensera det senare under dagen.

Sa till personalen att dom MÅSTE sätta upp lappar i köket,
så det inte blir såhär någon mer gång.
För jag har innan kämpat mig igenom starka maträtter,
med efterföljande blåsor i hela munnen.
Men det är lixom inte värt det,
 för det gör ätandet dagarna efter ännu jobbigare än vanligt,
eftersom det gör FYSISKT ont att äta då med...


Nä, nu borde jag egentligen börja packa lite,
för imorgon flyttar jag ju ut till Villan.
Hade ju varit skönt att åtminstone ha burit ut alla böcker,
så jag slipper bära på allt imorgon....



Tidigare inlägg