Ett snabbt återseende och ett hjärta som slår.

Hej bloggen!
 
Efter ett ganska så långt uppehåll (vilket jag förberedde på)
så kände jag att det var på tiden att komma med ett inlägg igen.

Det var i början av februari som jag skrev sist,
en februari som såhär i efterhand kom att förändra
det som jag kallade mitt liv.
Det är något speciellt med just den månaden
Under mitt liv så har just februari satt sina spår.
Både på gott och ont.
 
En grå måndag den fjärde februari i år satte jag mig på ett tåg,
ett tåg som skulle ta mig upp till de Värmländska skogarna.
Jag visste inte riktigt vad som väntade mig.
Jag visste att hon hette Malin,
och att hennes röst fick mitt hjärta att slå dubbelslag.
Pirret i min mage under tågfärden upp går inte att beskrivas,
och jag har under mina drygt 25 år aldrig upplevt något liknande.
Väl på tågperrongen, i ett smärre snöoväder,
möttes jag av den vackraste människan jag någonsin sett,
och jag kände hur något föll på plats inom mig.
 
Under kommande dagar och veckor så insåg jag mer och mer
att denna lilla människa var det som fattades i mitt liv.
Tänk er ett tusenbitarspussel, där det saknas en mycket viktig bit,
en bit som man måste finna, innan man kan fortsätta lägga ut bitarna;
man vänder upp och ner på hela huset 
på jakt efter just den förbannade biten,
och för varje ställe man letar på så blir man mer och mer frustrerad.
 
Malin var min försvunna pusselbit, en pusselbit som jag väl aldrig trott
att jag skulle finna uppe i de Värmländska skogarna.
Ibland spelar ödet ett riskabelt spel med oss....
Men när jag mötte henne, så insåg jag
varför mitt liv aldrig fungerat ihop med andra människor,
hon är den jag hör ihop med och hon har kommit att bli
det som min värld kretsar kring.
Hon är gravitationskraften som håller mig kvar på jorden
och stjärnorna som lyser upp mina nätter.
 
Den där känslan av att äntligen hittat rätt,
att äntligen kommit till klarhet över vad det varit som saknats,
det är en känsla jag inte kommer glömma i första taget,
och som jag önskar att alla någon gång får känna.
 
 
 
 
 
Jag tog emot henne
med öppna armar
Lät mina murar falla
långt innan hon ens nådde fram

Hon förstod nog inte ens
vad hon faktiskt lyckades med

Att en sådan liten varelse
kan sätta ett hjärta i brand
Så intensivt, så äkta
så öppensinnat ärligt

Så världsomvälvande och vackert
Jag glömmer nästan bort
hur man gör för att andas

Jag trodde jag tidigare visste
vad kärlek var
Men den senaste tiden
har jag slutligen insett

Att jag förut förväxlat
kärlek med tacksamhet
Förväxlat känslor med
bekräftelsebehov
och innerlighet med
tryggheten av att ha någon nära

När mina murar raserades
så insåg jag
att det är först nu,
när jag kan älska mig själv,
som jag till fullo förstår
vad kärlek faktiskt är.

Rent och vackert
Kravlöst och underbart

© Cecilia Carlsson

Att falla i glömska och att leva i nuet

Något stort har hänt.
Jag kan inte sätta fingret på exakt vad,
men jag vaknar nästan varje morgon med ett leende på läpparna.
Mitt livsmotto har de senaste åren varit att
"Den dagen jag vaknar på morgonen utan att må piss,
då är jag förmodligen död!"
Men jag är inte död.
Jag är i allra högsta grad levande
Äntligen. Tillslut. På riktigt.
 
Min blogg har på något sätt varit min ventil
när demonerna i mitt bröst har slitit sönder det som funnits kvar av mig.
När jag så sakteliga lyckats besegra demonerna,
till viss del, dom är långt ifrån borta,
så har bloggen och dess funktion fallit lite i glömska.
Jag har/har haft fullt upp med att upptäcka världen,
att utmana mig själv på alla sätt som går
och att berömma mig själv när jag lyckas,
men att även låta mig misslyckas.
Jag är inte mer än människa!
Jag menar inte att jag kommer sluta blogga,
men för en gångs skull gör jag (eventuellt) ett uppehåll
som startas med ett POSITIVT inlägg,
och inte ett som får er, mina kära läsare, att bli oroliga.
 
I'm on my way to brighter days!
 
Jag har så sakteliga börjat hitta tillbaka till mig själv,
eller kanske mer att jag har börjat acceptera mig själv,
just precis så som jag är.
Börjat låta mig själv bli den jag ska vara,
jag tog en omväg till helvetets eldar under ett par år,
vilket gjort min resa lite längre än vad jag ibland klarat av.
Vägen hade varit rakare och jag hade inte skadat mig så illa,
om jag låtit bli att ta den omvägen.
Men utan min resa till helvetet och tillbaka
hade jag inte haft samma erfarenhet,
samma kunskap om livet och samma förståelse för andra
.
 
Utan att dömma, utan att vilja förändra
med en känsla i hjärtat av att jag duger som jag är,
så omfamnar jag dagen och låter ödet visa mig vägen.
"Himlen är din om du vågar sträcka dig efter den"
vet jag att jag skrev i någon av mina dikter.
"Och världen är din om du vågar öppna ögonen,
livet ligger framför dina fötter, du måste bara våga gå"
 
Jag har lärt mig att fokusera på det positiva,
att en dag som vid första eftertanke har varit hemsk,
ändå när man tänker efter lite, har haft sina ljusglimtar.
Det är dom jag fokuserat på, det är dom som fått mig dit jag är idag
och det är dom som kommer få mig att fortsätta vandra.
 
Jag vet att man med enbart tankekraft kan förändra så oerhört mycket,
att en liten skiftning i hur man ser på saker och ting,
kan sätta hela livet i ett helt nytt ljus.
Att ändra sina prioriteringar, att ändra sitt synsätt
att ändra sina negativa tankar till positiva
och att ändra hur man ser på sig själv,
det är inte gjort på en vecka.
Inte ens en månad eller ett år,
det är ett livslångt arbete.
Men så länge vi strävar efter att hela tiden utvecklas,
vända våra "I can't" till "I can"
så har vi hela våra liv i våra egna händer,
vi formar våra egna liv och våra egna öden.
 
Livet som det ser ut just precis idag, är inte så som livet ÄR
det är enbart ett resultat av tidigare tankar och ageranden,
det vi gjorde/tänkte igår, för en vecka sedan, för flera år sedan.
Det är dom tankarna och handlingarna
som formar våra liv till vad dom är NU,
och med den vetskapen är det lättare att inse,
att vi genom att tänka positivt IDAG,
kan få en positiv dag även imorgon.
 
Värdesätt det lilla, acceptera vad du inte kan förändra,
tillåt dig att älska, att älskas och att förlåta.
Ta tillvara på det som får dig att må bra,
radera det som får dig att må dåligt.
 
You are the master of your own future!
And the future belongs to those who believe
in their dreams!
 
Carpe Diem - Crea Diem
 
 
 
 
 
 
 

Trötthet, ensamhet, likgiltighet

Återigen har jag trillat ner i någon form av svart hål.
Tror det är min kropps sätt att säga att denna hösten/vintern varit lite för mycket.
I perioder sover jag inget alls, för att sedan kunna sova ett dygn i sträck.
Mina allergier är helt jävla urflippade och oron som kryper under min hud
är mer närvarande än någonsin tidigare.
Mina nya antideppressiva gör mig väldigt avtrubbad känslomässigt,
för att till och från släppa igenom allt som ett vattenfall.
Dom har även totalt stängt av allt vad matlust och sug heter,
dom små tendenserna på hungerskänslor som jag lärt mig under året är borta.
Kan gå dagar utan att äta, tills mamma tvingar i mig något.
Men det är inte det att jag medvetet svälter mig,
jag bara glömmer..
Orkar inte..
Vikten rasar sakta men säkert,
men är än så länge under kontroll,
jag skulle ändå gå ner ett par kilo till en något mer lämplig vikt....
Min behandlare hade väl inte tänkt att det skulle gå ner såhär fort dock.
Mycket av viktraset är dock vätska som jag samlade på mig
när jag började med mina nya p-piller,
och den vätskan behövde ju komma ut ur kroppen.
 
 
Samtidigt som jag känner mig mer stabil och säker i mig själv än på många år,
så är jag på samma gång mer vilsen och sökande
än vad jag någonsin varit.
Mitt liv står inför så otroligt många förändringar
och jag vet inte riktigt om jag hinner med allt.
Jag vill så mycket, men som Florence and the machine sjunger;
"It's hard to dance with a devil on your back..."
 
Men jag försöker.
Mer än så kan jag inte göra....
 
Jag har trots allt överlevt denna julen,
trots den ensamheten jag känt.
Första julen som singel på många många år.
Det gör inte julen direkt lättare att härda ut....
 
Jag har även överlevt jordens förutspådda domedag.
Det var dock väldigt nära att mamma och pappa körde mig
till psykakuten natten innan "domedagen"...
Ballade ur fuuuuullständigt, tog ett par dagar innan jag blev som folk igen.
Men det är ju vid sådana tillfällen som man faktiskt inser att man VILL LEVA!
Hade det vart för ett par år sedan hade jag välkomnat domedagen
med öppna armar och ett leende på läpparna!
 
Nu ska man bara överleva nyår och sen Alla Hjärtansdag,
sen är jag fit for fight igen!
Och nej, noll och inga planer what so ever på att skaffa ny partner.
Jag trivs så ypperligt bra med mitt liv som singel,
för första gången på länge känner jag mig fri
och KAN göra vad JAG vill.
Om jag bara hade vågat! haha
 
Hoppas ni har överlevt julen och att ni får en fin nyår!
 

Lite kaotiskt och många tårar

Först vill jag tacka er, både kända och okända för alla kommentarer,
att ni visar att ni bryr er,
trots att ni i vissa fall bara "känner" mig genom bloggen.

Just nu är mitt liv väldigt upp och ner,
det händer lite för mycket nu
som får mig att sjunka under ytan ännu mer.
Som att det inte räckte med "bara" höstdepressionssvackor....
 
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja,
jag vet heller inte VAD som just nu är jobbigast.
Är det faktumet att Capio Varberg iprincip slängt ut mig?
(Var nere för "utskrivningssamtal" i tisdags)
Eller oron kring pappa och mammas stundande njurtransplantationsoperation?
(Eller efterverkningar av oron då operationen som var planerad för två veckor sedan gick käpprätt åt helvete,
istället för att få en nu njure, så fick min pappa en stroke)
Sedan så gör det inte saken bättre att jag och min fd pojkvän separerat.
Det har väl varit på gång ett tag,
men vi båda hoppades väl att vi skulle kunna ta oss igenom det,
men jag insåg att det skulle bryta ner oss båda två
om vi fortsatt på samma sätt som senaste månaderna...
Jag måste få finna mig själv,
skapa mig själv.
Lära mig vem jag är. På riktigt.
Och han har sina hjärnspöken som han måste jobba med
På egen hand.
Av respekt för vårt privatliv så tänker jag inte gå in på några detaljer
kring orsaker till vårat uppbrott.
Det är mellan mig och Micke....
En del av mig hoppas på att framtiden kan bli lite ljusare.
Att vi kanske kan hitta tillbaka, när våra egna liv är lite mer ordnade.
Men det enda i livet man kan vara helt säker på
det är att man inte har en aning om vad framtiden kommer ge.
 
Och maten då....
Jag kan inte riktigt minnas när jag åt vad jag skulle ens två mål i rad.
Jag kämpar på och försöker äta NÅGOT med jämna mellanrum,
för att mota bort bulimimonstrets återvändande.
För henne vill jag inte ha med att göra något mer.
Men så fort jag försöker äta något mer "vettigt",
så låser sig magen och maten växer i munnen
och jag börjar må sjukt illa.
Så jag vågar inte tvinga mig att äta
av rädsla för att illamåendet ska få mig att kräkas.
Jag vet att det kan bli en mycket negativ nedgående spiral,
för jag vill heller inte stifta närmare bekanskap med fru Anorexi igen heller. Henne har jag också fått nog av!
Jag vet att det är en farlig klippkant jag balanserar på,
men denna gången är jag mer medveten om det än jag varit tidigare.
Jag KOMMER inte trilla ner i någon skit igen,
jag är bättre än så!
 
Jag ska bara gråta klart ett par dagar,
sen ska jag försöka ta tag i allt igen...
 
 
 
 

Höstångest och felaktiga tankar.

Likt många med depressionsproblematik,
så är mitt mående väldigt årstidsbundet.
Hösten är den perioden på året då jag oftast mår som allra sämst,
och sjunker som allra djupast ner i mitt depressiva träsk.
 
Denna hösten är inget undantag...
 
Just nu är jag längre ner under ytan än vad jag varit på väldigt länge,
tror inte det ens var såhär illa förra hösten...
Jag är så jävla nära på att ge upp allt,
till viss del har jag väl redan gjort det....
Vågar inte äta något längre av rädsla att fortsätta öka i vikt,
har levt på fil och måltidsersättningsbars sen i lördags.
Plus att det bästa sättet att undvika att kräkas
är att helt enkelt låta bli att äta....
 
Var hos dietisten idag och fick ett matschema. 1600 kcal/dag.
Vilket otroligt nog är MER än det jag äter nu,
och trots det går jag ju upp, så jag tänker faktiskt skita i det schemat.
Och bevisa för alla, att TROTS ett minimalt födointag,
så KOMMER jag fortsätta gå upp.
Då kanske det blir fart på sjukvården,
för då är det ju så jävla tydligt att det är nåt som är galet....
 
Igår så gick allt väldigt fel, ville verkligen bara slippa ALLT.
Vill inte leva när allt är som det är just nu.
Så jag sa till mamma som det var när hon ringde;
(frågar hon hur jag mår så får hon skylla sig själv...)
Jag sa att jag inte ville leva mer,
och att jag faktiskt tycker man borde få bestämma själv
om man vill leva eller dö.
Jag tycker det borde vara en mänslig rättighet
att få avliva sig själv om man vill det.
(Och ja, någonstans inuti mig så förstår jag
att det är för att jag är sjuk som jag säger så.
Men det är så jag tycker, och det står jag för..)
 
Mamma ringde akutpsykteamet och dom kom hit senare på kvällen.
Jag blev skitförbannad när mamma ringde mig,
sa att hon ringt psyk och att hon själv satt i bilen på väg ner till Gbg
Helt ärligt så var det sååå sjukt jävla nära 
att jag bara tog min väska och Kira och stack iväg.
En enkel tågbiljett långtlångt bort eller nåt....
Men på något sätt sansade jag mig,
lyckades intala mig att en sådan handling + allt annat just nu
hade gett dom tillräckligt för att tvångsinlägga mig.
Och jag har lovat mig själv att över min döda kropp låta mig låsas in igen.
 
Och ja, det är väl ungefär så läget är nu...
 
Dödslängtan
Matvägran
Självhat
Ångest
Äckel
Fett
 
 
 
 
 

När jag vet att jag gjort allt jag kan...

...ger jag mig rätten att ge upp.
 
Nu får det vara nog.
Jag orkar inte mer nu.
Jag finner ingen bättre lösning på allt som är fel
nu kastar jag in handduken och ger upp.
 
Jag orkar inte vara jag och jag orkar inte andas mer.
 
I flera veckor har jag tänkt, och verkligen försökt.
Jag har vridit och vänt mig själv ut och in
i desperata försök till att finna nya infallsvinklar,
finna andra lösningar på mina problem
Men alla försök slutar på ett och samma sätt.
Det finns inget kvar.
 
Jag varken vill eller orkar mer.

Som en oförklarlig tomhet

Mitt mörker håller på att totalt förgöra mig.
Fru Vinter sätter sakta men säkert sina klor i mig.
Mörkret kryper närmare för varje andetag
som jag desperat kämpar mig igenom,
och jag kan nästan känna hennes kyla
över min blåfrusna kropp.
Snart har hon återigen krypit under skinnet på mig.
Hon river mina murar.
 
Hon skriker till mig
I mina drömmar, och inuti min hjärna.
Hela tiden.
Hennes röst skär genom min själ
likt ljudet av oklippta naglar mot en griffeltavla.
Det skär i mina öron och blodet i ådrorna stelnar till en aning.
 
Gång efter gång tvingar hon mig
att betrakta mig själv i spegeln.
Hånande skrattar hon inuti mitt huvud
medans hon tvingar mig greppa tag
kring det bleka mjuka äckliga fettet
som våldtar min kropp.
Och med tårar rinnande ned för mina kinder,
försöker jag förgäves att finna kraft
till att fortsätta andas...
 
Att något så enkelt kan vara så jävla svårt
 
 
 

Att fånga en sten som faller

Det finns ju enklare saker att göra
än att försöka stoppa en sten mitt i fallet
eller att stanna en häst som skenar
I båda fallen är det absolut lättaste att
1. Aldrig låta stenen falla
eller
2. Att kapa benen av hästen så att den inte KAN springa.
 
Vi alla vet att det ibland är lättare sagt än gjort...
 
Men vad gör man då
om man återigen är sådär bittert efterklok,
medans man sitter där på sin skenande häst
med tusen stenar fallande omkring en?
Där det således är för sent att kapa benen
eller hindra stenarna från att falla
Ja, vad gör man då?
 
För som sagt,
det är inte lätt att fånga en sten som faller,
eller att stanna en häst i full galopp.
 
Men bara för att något inte är LÄTT
betyder inte att det är omöjligt.
Det kanske bara tar liiiite längre tid...
 
 
-----------------------------------------------------------
 
Jag har insett att jag inte kommer lyckas stoppa detta på egen hand
utan hoppas nu på att kunna komma tillbaka till Capio lite tidigare,
och kanske stanna lite längre för att få lite ordning på allt.
Min behandlare ska ringa tillbaka om ett par timmar när hon kollat upp
hur det ser ut med lediga rum där nere.
 
För jag vill inte förstöra allt jag byggt upp
bara för att vissa saker i mitt liv rasar...
Det är det inte värt!!
 
 

Paniken när man inser...

... hur fruktansvärt snabbt allt kan raseras.
 
Men när en lavin väl börjat glida nedför berget,
så är det bara att fly för livet och hoppas på det bästa.
 
Jag vill inte att min kamp ska ha varit förgäves,
jag vill inte tillbaka till det jag efter ett sånt jävla krig
äntligen lyckades börja ta mig ur.
Jag vill inte låta några små snedsteg resultera i
att jag ger upp bara för att jag blir besviken på mig själv
och tänker att "Vafan, lika bra att skita i det,
så kass som jag är så kommer jag inte klara av
att få ett friskt och normalt liv"
Jag vet att ALLA som kämpar för samma sak som jag
har haft/kommer stöta på svårigheter
som gör att man backar ett par steg i tillfrisknandet.
Jag är inte unik på den punkten,
så varför måste jag klandra mig själv så oerhört?
När började jag egentligen hata mig själv så groteskt mycket?
När började jag intala mig själv att jag inte är värd något bra?
Eller rättare sagt, när kom demonerna in i mitt liv
och började förstöra allt?
 
 
Jag har försökt få tag på min behandlare nere på Capio
för att se om jag kan komma ner lite tidigare än planerat.
Ett desperat försök att "mota Olle i grind"
som man så fint brukar säga.
Har dock inte lyckats få tag på henne,
så nu gäller det att bita ihop och kämpa på.
 
 
Min fina vän Emelie sa igår att "varje dag räknas"
och det är så jävla sant.
Men det gäller både varje dag UTAN misslyckanden
och varje dag som man låter ens misslyckanden
definiera vem man är. som person
Jag ÄR inte min sjukdom,
jag ÄR inte min ångest.
 
Jag är JAG och det är jävligt viktigt att jag kommer ihåg det just nu.....
 
Och jag är inte så hopplöst värdelös som jag intalar mig själv.

Omotiverad

Ligger i soffan uppe i min lilla stuga.
Kollar på film, eller ja, försöker hänga med i handlingen iaf.
Filmen är snart slut och jag vet knappt vad som hänt i den
Och det trots att det är en film jag sett flera ggr innan. 
Min hjärna har tagit time out tror jag.
 
Försöker tänka, få någon ordning på allt.
Men det verkar som om jag varken kan tänka
eller känna nåt längre.
Allt är bara så jävla meningslöst!
 
Jag vet att det kommer jävligt mycket svart
och bittert från mig just nu, och jag är ledsen
för att jag inte längre orkar hålla skenet uppe,
vara den där tokroliga Ceca som jag vet att ni föredrar,
trots att de flesta av er är sorgligt medvetna
om att hon enbart är en roll som jag så desperat
fortsätter spela. År efter år.
 
Ibland funderar jag på att låta henne dö.
Men inser snabbt att ingen nog hade gillat mig utan henne.
Trots att hon egentligen inte är JAG....
 
But why be yourself
when you can be someone else?

Fångad i det svarta

Återigen har jag trillat ner i ett av mina,
vid detta laget,
väldigt bekanta svarta hål.
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra
Eller säga och känna.
 
Jag hatar när allt blir så här fruktansvärt svart,
och då jag sakta inser
att vore där bara en idiotsäker och misslyckningsfri metod
för att slippa detta,
så hade jag inte tvekat en sekund....
 

Hur mycket kan man egentligen gråta?

Jag tror att jag gråtit oupphörligt hela dagen.
På tåget från Varberg upp till Göteborg
så fick jag släppa ut håret ur tofsen,
så att det kunde hänga fram i ansiktet som mörkläggningsgardiner.
 
Just nu är jag så jävla osäker. Gjorde jag rätt som sa
att jag behövde tid för mig själv?
Att jag behöver vara ensam för att kunna hitta mig själv,
för att ta reda på VEM jag är.
För utan allt det sjuka så vet jag faktiskt inte vem jag är.
Vad tycker JAG om?
Vad vill JAG få ut av mitt liv?
Det är frågor jag bara kan svara på själv
och för att kunna det måste jag på egen hand lista ut svaren....
 
 

Nattpromenad

Kom precis in efter en kylig nattlig promenad längsmed stranden.
Satte mig på strandkanten och lyssnade till tystnaden,
bara ett par decimeter från där vågorna slog upp på sanden.
 
Denna kvällen har varit en av de jobbigaste hittills i mitt liv,
jag har fått göra ett val som kommer förändra mitt liv drastiskt.
Jag antar att det är sånt man måste gå igenom
för att på något sätt bli starkare som människa.
Men jag hade ju önskat att jag inte behövt såra folk i min omgivning....
 
Har gett upp det där med sömn inatt med,
så jag lär ju vara sådär lagom pigg när jag ska ta tåget hem sen.
Gäller att jag sätter larmet på mobilen,
annars är nog risken stor att jag vaknar i Haparanda
 

Insomnia...

Det är helt sjukt va kasst jag sovit den senaste tiden.
Och med det menar jag inte de senaste dagarna,
utan snarare de senaste månaderna...
Just precis nu kan jag väl skylla en del sömnproblem på abstinens,
då jag håller på att vänja mig av från snuset.
Imorgon går jag in på min fjärde dag utan snus,
bara sisådär tio dagar kvar tills det värsta lagt sig...
Snälla, skjut mig....!
 
Som sagt, just nu kan jag skylla mina sömnproblem på det,
men vad kan jag använda som orsak de övriga sömnlösa nätterna..?
 
Att jag håller på att bli galen?
Att jag sakta börjar förvandlas till vampyr,
eller liknande nattlevande varelse?
Att jag utvecklat någon super-gen
som gör att min kropp inte behöver sova?
Eller helt enkelt, det förmodligen absolut mest troliga;
Att de senaste typ åtta månaderna har tagit på mina krafter,
och att jag för tillfället har lite mycket att tänka på?
 
Ja, jag vet inte....
 
 
Jag sover ju visserligen oftast ännu sämre här nere i Varberg,
så tajmingen med sluta-snusa-projektet var väl inte så bra..
 
Jaja. Ska kramas med min pelefant-nalle nu
Och åtminstone försöka sova ett par timmar...
 
Love / Ceca
 
 

Omotiverad

Jag vet inte riktigt vad det är,
men jag vantrivs något så fruktansvärt med allt just nu.
 
Jag har ingen aning om vad jag vill,
eller inte vill.
Allt är bara en enda stor röra.
 
Det känns som om jag långsamt, långsamt kvävs till döds,
och ingen finns där att höra mina rop på hjälp.
Gråten sitter i halsen mest hela dagarna
och ångestilar rinner längs min ryggrad om nätterna.
Minns inte när jag senast sov en hel natt,
inte ens en halv natt.
Att vakna flera gånger per natt är mer vanligt än ovanligt nu.
 
Vad vill jag med mitt liv egentligen?
Hur ser min framtid ut?
Har jag ens någon framtid?
Vad vill jag göra?
Vart vill jag bo?
 
 
Jag är så jävla trasig.
 
 
Försöker förgäves peppa upp mig med googlade tankvärda ord och citat,
men för varje citat jag skriver ner/lägger på minnet,
så känns det som om jag splittras allt mer.
Försöker även, om möjligt ännu mer förgäves,
muntra upp mig själv med musik,
men varje låt som Spotify shufflar upp får mig bara att sjunka
djupare och djupare ner i funderingar.
Tänk om - Tänk om inte - Varför - Varför inte?
 
Tänk om ändå superlim kunde laga trasiga flickor,
vad väldigt mycket lättare allt hade varit då....

Längesedan nu...

Jag har blivit lite lätt helkass på det där med att uppdatera bloggen,
hoppas ni trogna läsare kan förlåta mig?
De allra flesta av er följer dock mina steg på FB.
Så vad är nytt sedan sist?
...ja, en hel del. Både bra och dåligt.
 
För ett par veckor sedan så fick vi avliva familjens hund,
min hunds pappa och familjens trogna följeslagare
under så många många år.
Jag var nere i Varberg när jag fick beskedet,
vilket inte var så himla kul.
Men, jag hade min Åsa där nere, så hon fick trösta mig,
och få mig att förstå att jag inte hade kunnat göra något,
även om jag hade varit hemma.
Det är en sådan enorm sorg att förlora en vän,
oavsett om den har två eller fyra ben.
Men jag hanterade denna förlusten väldigt bra,
åtminstone för att vara mig.
Sådana saker har tidigare tenderat att få mig totalt ur balans.
   Den första tanken jag fick när jag fick beskedet var
"Jag måste kräkas!!"
Vilket inte är så konstigt, eftersom det har varit mitt sätt
att hantera alla sorters känslor
under så oerhört många år.
Men jag klarade mig utan kräkningar.
 
Jag känner att jag mer och mer får kontroll över allt,
över mitt liv, mitt ätande, jag blir mer och mer en människa
och inte ett hysteriskt kaloriräknande hetspromenerande freak.
Och för att vara ärlig,
så trivs jag rätt bra med att ha RÄTT sorts kontroll.
Där jag är mästaren över sjukdomen,
och inte tvärtom.
Visst, demonerna tittar fortfarande fram titt som tätt
och sliter tag i mig och får mig att göra små snedsteg,
men inga stora snedsteg som riskerar allt jag byggt upp.
 
För att ge ett lite mer konkret exempel på att JAG
är den som har kontrollen;
I lördags så köpte min sambo en Big Pac-låda med glass.
Jag antar att många med mig vet vad en sådan kan användas till....
Och ni som inte vet, ja, lyllos er....
Hur som helst, under hela lördagen kunde jag inte tänka på
något annat än den där jävla glasslådan.
Den hade fullkomligt etsats sig fast i min hjärna,
och demonerna skrek på mig.
Men istället för att lyda dom på det sättet DOM ville,
så tog jag mod till mig, la upp ett par skedar glass i en liten skål
och åt det lååååångsamt.
Fuck you ätstörningsdemon lixom!
JAG bestämmer
VAD jag äter
NÄR jag äter
hur MYCKET jag äter
och VARFÖR jag äter!
 
Det gör INTE du längre!

När saker och ting tillslut faller på plats.

Nu var det ett tag sedan jag skrev här,
och mycket har hänt sedan sist.

Jag vet inte när, jag vet inte hur
men på något sätt så har det skett en markant förändring.
Jag vet heller inte varför,
om det bara är tiden som tagit ut sin rätt,
eller faktumet att min vikt äntligen stabiliserat sig lite.
Oavsett när, hur eller varför,
så orkar jag kämpa på bättre nu.
Jag orkar och klarar av att utmana mig själv,
på sätt som jag för ett halvår sedan inte kunnat tänka mig.

Det är som om ett ljus har tänts inom mig,
och som på något sätt fyller mig med extra energi
(Fan, jag snackar som nån nyfrälst dåre eller något...)

Jag får fortfarande kämpa varje dag,
varje gång jag skall äta något,
framförallt utmanande saker,
så är det ett stort krig i min skalle.
Ätstörningen försöker förgäves gripa tag i mig,
få mig att följa mina (läs: hennes) gamla regler.
Jag hamnar fortfarande ofta i ett kompensatoriskt tänkande,
men jag lyckas nästan alltid ta mig ur det.
De gånger som jag inte lyckas helt,
så är det ändå inte att jag hoppar över måltider,
utan kanske "bara" tar en aning för lite.
Jag promenerar inte längre med huvudsyftet att förbränna
(Jag skriver huvudsyfte för att det fortfarande
finns ett sådant syfte, längst bak i hjärnan,
men det är inte längre det som alltid styr.)
Det är inte ångesten som styr mina promenader
så skarpt som innan, visst så kommer det tillfällen,
då jag går ut med tanken att förbränna
men lyckas plocka upp tanken innan den blir handling
och övertalar mig själv att tänka rätt.
Rom byggdes inte på en dag, som man så fint brukar säga,
och att bli frisk och fri från en demon som styrt hela ens liv
under så otroligt många år,
det är inte gjort över en natt det heller.
Och det måste få ta den tiden det tar,
det finns ingen "quick-fix". Dessvärre.

Jag har fortfarande många områden kvar att arbeta på,
det som kanske just nu är det mest akuta är min självbild.
Och då framförallt det jag ser i spegeln.
Min "inre självbild", alltså vem jag är
det har jag rätt så bra koll på,
och jag gillar den jag är, för jag är JAG.
Det är det där mjukfluffiga, den ovälkomna vaddering
som våldtar min kropp som jag inte riktigt är så förtjust i.
Jag vill kunna acceptera mig själv som jag är,
både på utsidan och insidan.
Men det är så jävla svårt...

Men just nu
så försöker jag fokusera på att reparera det inre,
skapa en styrka i själen,
så att jag senare kan få ordning på det yttre.
Utan att för den delen trilla tillbaka igen...

Jag utmanar mig själv, och sjukdomen,
på de flesta tänkbara sätt.
Varje krig, hur litet det än kan tyckas för omgivningen,
som jag vinner, är ett steg i rätt riktning,
ett steg som ökar min tro på mig själv,
på att det går att bli fri,
och på att den friska sidan faktiskt kan växa.

Hade någon sagt till mig för ett halvår sedan,
till och med för mindre än två månader sedan,
att jag skulle klara av det jag gjort de senaste veckorna
så hade jag förmodligen skrattat den personen rakt i ansiktet.

Det är bara till att se tillbaka en vecka,
för att se vilka framsteg jag faktiskt gjort;
Förra torsdagen så var jag ute och lunchade ensam
(Vilket jag även gjorde veckan innan det,
men då gick det mindre bra...)
Denna gången gick det bra, jobbigt som fan
men maten fick stanna i magen åtminstone...

I lördags så åt jag lördagsgodis,
för sånt gör ju faktiskt de allra flesta människor.
Det blev fyra bitar, jag trillade dock tillbaka i gamla tankebanor,
och vägde godisarna,
och räknade ut ett ungefärligt kaloriinnehåll.
Ett litet snedsteg, men jag anser att det snedsteget vägs upp
av att jag faktiskt åt dom där godisbitarna sedan.
Att det tog mig längre tid att äta fyra bitar,
än vad det tog för Micke att äta upp hela sin skål
det är väl en annan femma....

Och i måndags så gjorde jag det förmodligen största
framsteget hittills;
Jag var på nagelkurs (skriver mer om det någon annan dag)
och dom andra på kursen skulle ut och äta lunch tillsammans.
Så som normala, friska människor gör.
Och dom tyckte jag skulle följa med,
"För inte kan jag sitta kvar där ensam
och äta min tråkiga sallad"
och när hon som höll i kursen sa
att hon självklart betalar för min mat med,
(För kostnaden för maten ingick i dom andras kursavgift,
jag fick lixom bara vara med på ett hörn
utan att betala ett öre, vilket jag är oerhört tacksam för!)
eftersom jag hade dekorerat dom andras naglar,
och varit en lite allt i allo under de två kursdagarna.
Ja, då kunde jag ju inte heller skylla på
att jag inte hade pengar med mig.
Så, en halvtimma senare så sitter jag
på en restaurang jag aldrig varit på,
tillsammans med folk jag inte mött förrän dagen innan.
Och äter mat, som varken är sallad eller sushi.
Det var ett stort krig jag vann där.

Och slutligen, så sa min farmor för flera år sedan,
att hon önskade att hon skulle få se mig äta en bulle
innan hon lämnar denna jorden.
Det har legat som en tagg i mitt hjärta under lång, lång tid
för min farmor är inte helt frisk,
och kan egentligen när som helst gå bort.
Jag vet inte hur jag hade känt om jag misslyckats
med uppfylla hennes önskan.
Men, idag fick jag både uppfyllt hennes önskan,
och samtidigt tagit bort den där taggen ur mitt hjärta.
(Att farmor visserligen är "lite" snurrig och glömsk numera,
och förmodligen inte uppmärksammade och analyserade
att jag faktiskt tackade ja till bullen, det hör inte till.
Huvudsaken är att jag nu har gjort det,
och att hon kanske någon gång framöver
inser vad jag faktiskt gjorde)




"Tell everybody I'm on my way
And I'm loving every step I take
With the sun beating down, yes I'm on my way
And I can't keep this smile off my face"





Svar på fråga i kommentarsfältet

Har ett par ggr fått en fråga i kommentarsfältet,
angående vilken behandlare jag har.
Men då du som kommenterar inte uppgett varken namn
eller mailadress, så har jag lite svårt att svara. haha :P
Har som "regel" att inte öppet lämna ut namn
varken på personal eller patienter.
Men om du nästa gång du kommenterar,
anger din mail/bloggadress så kan jag svara där!

Bye bye Göteborg - hejhej Varberg!

Sitter i bilen på väg ner till Varberg nu. Ångesten hamrar i bröstet och tårarna bränner bakom ögonlocken. Om ni undrar varför inlägget inte ser ut som det brukar, då är det för att jag skriver på iPaden, och redigeringsmöjligheterna är inte desamma då. Iaf har jag inte lyckats få till det. Jag har fått så många fina lyckönskningar idag att jag blivit alldeles rörd. Känns så skönt att ha folk omkring som tror på en, och stöttar på alla sätt dom kan. Ni är guld värda! Ska bli väldigt skönt att få träffa Åsa sedan, saknar henne så förbannat! Skriver mer ikväll när jag ( förhoppningvis ) fått tillgång till en "riktig" dator.

I övermorgon smäller det

Och jag börjar bli väldigt nervös.
Vad har jag gett mig in på?
Kommer jag verkligen klara av det här?!

Hon som kommer vara min behandlare nere i Varberg ringde i fredags.
Mest bara för att presentera sig och kolla upp
så det inte var några frågor som snurrade i min hjärna
(Mer än dom ätstörda frågorna då,
 för dom finns det tusentals av...)

Jag har svårt att riktigt sätta ord på mina tankar och känslor just nu.
Det mesta är lite av ett totalkaos inom mig.

Jag vet inte riktigt vad som skrämmer mig mest just;
att inte få röra på mig, all mat jag kommer utsättas för,
att jag måste äta fågel och fisk, att jag måste äta "förbjuden" mat,
kommer jag bli tvungen att äta en semla på semledagen?
Sedan så är jag rädd för omställningen,
att vara bland massa andra människor dygnet runt.
Massa förmodligen väldigt smala, anorektiska människor...

Jag är livrädd för att vara tjockast där nere.
Att dom andra ska titta på mej och undra vad jag egentligen gör där.
Nu vet ju JAG att anorexin inte är den primära orsaken att jag ska dit,
men jag har ändå väldigt mycket anorektiska tankar och beteenden.
Kommer folket där nere undra varför jag inte KAN äta vissa saker,
när jag utseéndemässigt sett ser ut att äta massor hela tiden?
Kommer dom tro att jag bara fejkar?
Att jag är en jävla anorexiwannabee?
Iochförsig.
Jag kommer alltid hellre vara anorektiker än bulimiker,
så lite wannabee är jag kanske..?

Jag har försökt formulera mål,
vad jag vill få ut av behandlingen.
Men det är lättare sagt än gjort.

Jag vill kunna hantera känslor annat än genom att äta/inte äta
Jag vill kunna ha mat i kylskåp/skafferi utan att gång efter gång,
när ångesten blir för stark, möla i mej ALLT som finns 
bara för att spy upp det efteråt.
Jag vill kunna äta vanlig mat, i lagom mängd utan att det övergår i hets.
Jag vill kunna SE det som alla andra tydligen ser,
eftersom folk vägrar erkänna att jag är tjock....
Jag vill kunna sluta värdera mig själv efter hur mycket jag väger
eller vilken storlek jag har på mina kläder,
Jag vill sluta alltid plocka fram den där jävla röda trenchcoaten,
bara för att se att den fortfarande går att knäppa.
(Jag vill finna mod till att slänga den)
Jag vill sluta tänka i banorna "kan jag inte träna, kan jag heller inte äta"
Jag vill sluta vara beroende av ett jävla måttband.
Jag vill sluta tänka på kropp, vikt och ätande varenda vaken timma
...och sluta drömma om det på nätterna
Jag vill sluta jämföra mig med andra tjejer på stan/tv/tidningar etc.
Jag vill sluta nedvärdera mig själv, hata mig själv.

Jag vill leva.

Tidigare inlägg