Ett rött överkast
Hon satt där på sin säng
med det rödrutiga överkastet
Tårarna och Ångestens Demoner
slet ihenne, fick henne att skaka
Skaka som ett asplöv i en orkan
Hennes ångestskrik skar
genom den annars så ljudlösa natten
Inte ett enda ljud hördes,
inte ens fåglarna som vanligtvis
höll konsert i träden utanför
hennes trasiga fönster
Det enda hon hörde var hennes eget hjärta
som slog som besatt i hennes bröst.
Frågan var bara hur länge
det skulle orka fortsätta slå.
Demonerna i hennes inre
överröstade hennes skrik
Dom viskade till henne
med sin väsa, ormlika,
silkeslena röst;
"Skrik så mycket du vill,
men du vet väl, att i rymden
kan ingen höra dej skrika"
Kippande efter andan,
som ett skrämmt
och skadeskjutet rådjur
tog hon glaset som stod
vid hennes sida
Svepte det,
log ett bittert leende
och sa;
"Demondjävlar i mitt inre
nu når ni mej inte längre till
Nu kan ni viska och väsa
hur mycket ni vill"
Sedan lade hon sej på sängen,
med det nu helröda överkastet,
slöt sina tårfyllda ögon
och lät sakta en tår rulla ned för sin kind
Ett tyst skrik passerade
hennes spruckna, blodröda läppar
Kylan spred sej snabbt
och fyllde snart hennes utmärglade kropp
Likt istappar skar det genom hennes inre
Nu var hon äntligen utom räckhåll
för Demondjävlarna.
med det rödrutiga överkastet
Tårarna och Ångestens Demoner
slet ihenne, fick henne att skaka
Skaka som ett asplöv i en orkan
Hennes ångestskrik skar
genom den annars så ljudlösa natten
Inte ett enda ljud hördes,
inte ens fåglarna som vanligtvis
höll konsert i träden utanför
hennes trasiga fönster
Det enda hon hörde var hennes eget hjärta
som slog som besatt i hennes bröst.
Frågan var bara hur länge
det skulle orka fortsätta slå.
Demonerna i hennes inre
överröstade hennes skrik
Dom viskade till henne
med sin väsa, ormlika,
silkeslena röst;
"Skrik så mycket du vill,
men du vet väl, att i rymden
kan ingen höra dej skrika"
Kippande efter andan,
som ett skrämmt
och skadeskjutet rådjur
tog hon glaset som stod
vid hennes sida
Svepte det,
log ett bittert leende
och sa;
"Demondjävlar i mitt inre
nu når ni mej inte längre till
Nu kan ni viska och väsa
hur mycket ni vill"
Sedan lade hon sej på sängen,
med det nu helröda överkastet,
slöt sina tårfyllda ögon
och lät sakta en tår rulla ned för sin kind
Ett tyst skrik passerade
hennes spruckna, blodröda läppar
Kylan spred sej snabbt
och fyllde snart hennes utmärglade kropp
Likt istappar skar det genom hennes inre
Nu var hon äntligen utom räckhåll
för Demondjävlarna.
