Blöd ihjäl flicka, blöd
Att dyrkas av tystnad, i månskensdans
att speglas i glas av kristall
Att binda av löften, en kärlekskrans
att få tystnad och mörker på fall
Ty skotten blev få, och striden så kort
sång över blodiga fält
För ära och seger- liken förs bort
vanmaktens skugga har vält
Kom här och le, vi hör toner i dur
hjälp oss att leva som förr
Ner ifrån himlen, en glitterskur
sakta öppnas en dörr
Så ligger vi stilla, på djävulens bår
i hopp om att slukas av död
Återigen öppnas bortglömda sår
så blöd ihjäl, flicka, blöd
© Cecilia Carlsson
att speglas i glas av kristall
Att binda av löften, en kärlekskrans
att få tystnad och mörker på fall
Ty skotten blev få, och striden så kort
sång över blodiga fält
För ära och seger- liken förs bort
vanmaktens skugga har vält
Kom här och le, vi hör toner i dur
hjälp oss att leva som förr
Ner ifrån himlen, en glitterskur
sakta öppnas en dörr
Så ligger vi stilla, på djävulens bår
i hopp om att slukas av död
Återigen öppnas bortglömda sår
så blöd ihjäl, flicka, blöd
© Cecilia Carlsson
(Gammal text, så att ingen blir FÖR orolig!)
Ödets bittraste ironi
Kyssar i regnet
Illusionerade viskningar
Ordbyten som speglar
en evighet
Vita duvor
på gatan nedanför
Oberörda av allt
berörda av inget
Plastpåsar
över huvuden
Skrik genom vinden
Ögon som brister
Men Du
Du kan inget göra
För detta är ödets
bittraste ironi...
© Cecilia Carlsson
.......
Jag förundras över livets förmåga,
att innan jag ens hinner blinka
vända allt upp och ned
Hur kan livet ändras
mitt i mellan två andetag?
Innan jag vet ordet av
så står jag mitt i en glödande orkan
med tårar strömmande nedför mina kinder
Jag förundras över tomheten
som fyller mig i takt med att
tårarna skapar rännilar på mina kinder
Hur kan en tomhet,
som egentligen är ett ingenting,
riva upp sådana stora sår i mitt hjärta?
Snart blöder jag i takt med tårarna.
Jag förundras över hur himlen kan ändras
för jag har nu insett att vi inte längre
siktar mot samma stjärnor.
Hur kan en framtid som jag trodde var vår,
på ett ögonblick förändras,
och få oss att gå åt varsitt håll?
Jag förundras över det faktum
att trots tårarna tagit slut,
så gråter fortfarande min själ.
© Cecilia Carlsson
att innan jag ens hinner blinka
vända allt upp och ned
Hur kan livet ändras
mitt i mellan två andetag?
Innan jag vet ordet av
så står jag mitt i en glödande orkan
med tårar strömmande nedför mina kinder
Jag förundras över tomheten
som fyller mig i takt med att
tårarna skapar rännilar på mina kinder
Hur kan en tomhet,
som egentligen är ett ingenting,
riva upp sådana stora sår i mitt hjärta?
Snart blöder jag i takt med tårarna.
Jag förundras över hur himlen kan ändras
för jag har nu insett att vi inte längre
siktar mot samma stjärnor.
Hur kan en framtid som jag trodde var vår,
på ett ögonblick förändras,
och få oss att gå åt varsitt håll?
Jag förundras över det faktum
att trots tårarna tagit slut,
så gråter fortfarande min själ.
© Cecilia Carlsson
Marionettdockedans
Återigen har jag förlorat
kampen om min verklighet
Döden tar min hand
och bjuder upp till dans
Över splittrade själar
går min marionettdockedans
Hon styr mig med järnklor
och sätter ångesten i brand
Med ögon svarta av ondska
ser hon ner på mig och ler
Jag följer hennes minsta vink
och dansar som i trans
© Cecilia Carlsson
En önskan om att kunna andas
Somliga dagar är värre än andra.
Vissa kan jag ta mig igenom
utan för mycket skråmor
Medan andra önskar jag
att jag verkligen slapp genomlida
Dagar där jag inte,
hur mycket jag än försöker,
kan se någon form av ljus.
Utan bara önskar mig
långt bort ifrån allt.
Jag försöker andas,
men det går inte
Mina andetag fastnar någonstans
mellan lungorna och halsmandlarna
Kväver mig själv till döds.
Sådant som för andra funkar
utan någon större ansträngning
Blir för mig som att bestiga berg,
ett Mount Everest x 100.
Utan syrgas
och utan någon form
av skyddsutrustning
lämnas jag ensam till mitt öde.
Luften blir bara tunnare och tunnare,
och jag glömmer mer och mer bort
hur man gör för att andas.
Kylan biter tag i mitt skinn,
tränger sig in på djupet
Fryser blodet i mina ådror till is
förvandlar tårarna på mina kinder
till klara kristaller
med rakbladsvassa kanter.
Ångesten griper tag
med sina vassa klor
sliter bort alla rationella,
förnuftiga och logiska tankar.
Tömmer själen på all kraft,
all ork, all vilja
Lämnar efter sig
ett hyperventilerande skal.
Vissa kan jag ta mig igenom
utan för mycket skråmor
Medan andra önskar jag
att jag verkligen slapp genomlida
Dagar där jag inte,
hur mycket jag än försöker,
kan se någon form av ljus.
Utan bara önskar mig
långt bort ifrån allt.
Jag försöker andas,
men det går inte
Mina andetag fastnar någonstans
mellan lungorna och halsmandlarna
Kväver mig själv till döds.
Sådant som för andra funkar
utan någon större ansträngning
Blir för mig som att bestiga berg,
ett Mount Everest x 100.
Utan syrgas
och utan någon form
av skyddsutrustning
lämnas jag ensam till mitt öde.
Luften blir bara tunnare och tunnare,
och jag glömmer mer och mer bort
hur man gör för att andas.
Kylan biter tag i mitt skinn,
tränger sig in på djupet
Fryser blodet i mina ådror till is
förvandlar tårarna på mina kinder
till klara kristaller
med rakbladsvassa kanter.
Ångesten griper tag
med sina vassa klor
sliter bort alla rationella,
förnuftiga och logiska tankar.
Tömmer själen på all kraft,
all ork, all vilja
Lämnar efter sig
ett hyperventilerande skal.
Ångestepidemier
Ångestepidemier raserar
uppbyggda försvarsmurar
Tårarna bränner
innanför svedda ögonlock
Panikskrik fastnar
i min ärrade hals
Tankar som irrar runt,
utan någonstans
att höra hemma
Tankar som trasar sönder
det som redan innan var trasigt
och ruinerar det
som kunde blivit bra
Omedvetet förstör jag
för mig själv
när jag blundar
för sanningen
uppbyggda försvarsmurar
Tårarna bränner
innanför svedda ögonlock
Panikskrik fastnar
i min ärrade hals
Tankar som irrar runt,
utan någonstans
att höra hemma
Tankar som trasar sönder
det som redan innan var trasigt
och ruinerar det
som kunde blivit bra
Omedvetet förstör jag
för mig själv
när jag blundar
för sanningen
Då sanningar tränger sig på
Det är kvällar som denna,
då skymningens trolska älvor
målat himlen i azurblått och purpur,
som sanningar tränger sig på.
Naken står jag där,
sårad, ärrad, rädd, sårbar.
Oskyddad som jag är
från mitt inres obönhörliga attacker.
Ibland önskar jag
att sagan aldrig börjat
Att ingen börjat skriva
på det där allra första bladet.
Därför står jag nu här,
under en azurskiftande himmel
River sidor ur boken
som kunde blivit mitt liv
Låter dom ett och ett
dansa iväg med älvorna
För att aldrig någonsin
läsas igen.
© Cecilia Carlsson
Flödesskrivningsalster
Som jag nämnde i inlägget innan,
så skulle jag lägga upp texten som jag skrev under flödes-övningen.
Så här kommer den!
Ha gärna i åtanke att det inte är något direkt övertänkt skrivande,
utan som sagt, det första som kommer i tanken . . .
"Vilsna tankar blandas upp
med fågelkvitter och röster
från lekande barn
Parken sprudlar av liv,
mitt hjärta är motsatt.
Dött, tomt, tyst
Svarta tankar målar blodröda ord
över sotiga eldhärjade väggar
Gråtande fåglar
sjunger sånger i moll
Dödens hand griper
tag runt mitt hjärta
Suger ut all kraft ur min själ
Sånger för ensamheten
sånger för mej själv
I mitt innersta rum
irrar jag runt
Sökande efter en hjälpande hand
Ett halmstrå att rädda
en drunknande själ
En eld att sätta ett fruset
hjärta i brand
Skynda att älska innan elden falnar
Krossa det som gör ont,
bränn det som bränner,
skär bort det som skaver
Älska den som hatar
smek den som slår
Vänd andra kinden till
låt ingen se dina tårar"
så skulle jag lägga upp texten som jag skrev under flödes-övningen.
Så här kommer den!
Ha gärna i åtanke att det inte är något direkt övertänkt skrivande,
utan som sagt, det första som kommer i tanken . . .
"Vilsna tankar blandas upp
med fågelkvitter och röster
från lekande barn
Parken sprudlar av liv,
mitt hjärta är motsatt.
Dött, tomt, tyst
Svarta tankar målar blodröda ord
över sotiga eldhärjade väggar
Gråtande fåglar
sjunger sånger i moll
Dödens hand griper
tag runt mitt hjärta
Suger ut all kraft ur min själ
Sånger för ensamheten
sånger för mej själv
I mitt innersta rum
irrar jag runt
Sökande efter en hjälpande hand
Ett halmstrå att rädda
en drunknande själ
En eld att sätta ett fruset
hjärta i brand
Skynda att älska innan elden falnar
Krossa det som gör ont,
bränn det som bränner,
skär bort det som skaver
Älska den som hatar
smek den som slår
Vänd andra kinden till
låt ingen se dina tårar"
Djävulens dans
Över virvlande vidder
hand i hand
Via döda breddgrader
vid dödsbergets rand
Genom tårar av glas
med blödande sår
Ett försök att fånga tiden
som bara går och går
Över virvlande vidder
i en transaktig dans
Med djävulen i min hand,
vart för han mej nånstans?
hand i hand
Via döda breddgrader
vid dödsbergets rand
Genom tårar av glas
med blödande sår
Ett försök att fånga tiden
som bara går och går
Över virvlande vidder
i en transaktig dans
Med djävulen i min hand,
vart för han mej nånstans?
Krossa min is
Ensam i mitt rum
blickar jag ut
över snötäckta vidder
Tänker tillbaka på tiden
då jag var ett med kylan
fjättrad i isen, nedgrävd i snön
Utan hopp om att någon
skulle komma och tina upp mej
och lösgöra mej från mina ångestkedjor
Men nu sitter jag här,
nästan fri från all kyla, all is
det som finns kvar nu
är endast en tunn, skör hinna av is
Ensam i mitt rum,
sitter jag här med ett brinnande hjärta
och ett inre som skriker
"Krossa min is, jag vill leva"
blickar jag ut
över snötäckta vidder
Tänker tillbaka på tiden
då jag var ett med kylan
fjättrad i isen, nedgrävd i snön
Utan hopp om att någon
skulle komma och tina upp mej
och lösgöra mej från mina ångestkedjor
Men nu sitter jag här,
nästan fri från all kyla, all is
det som finns kvar nu
är endast en tunn, skör hinna av is
Ensam i mitt rum,
sitter jag här med ett brinnande hjärta
och ett inre som skriker
"Krossa min is, jag vill leva"
Ångestlabyrint
Tårarna bränner
som en rännil av het lava
innanför mina lövtunna ögonlock
Inuti mitt bröst bultar ett hjärta
frenetiskt, intensivt.
Hårt
Mina tankar är återigen fast
i en ångestlabyrint
Utan utväg
Medans jag ligger här
ensam på min säng
med det rosa överkastet
Ensam i mitt barndomsrum,
det rummet där dom ljusblåa väggarna
fortfarande skriker tonårsångest,
så inser jag sakta
Att detta är början på slutet
av något som kunnat bli
det vackraste i världen
Och jag kan inget annat göra,
än att bara flyta med
Hjälplös
som en rännil av het lava
innanför mina lövtunna ögonlock
Inuti mitt bröst bultar ett hjärta
frenetiskt, intensivt.
Hårt
Mina tankar är återigen fast
i en ångestlabyrint
Utan utväg
Medans jag ligger här
ensam på min säng
med det rosa överkastet
Ensam i mitt barndomsrum,
det rummet där dom ljusblåa väggarna
fortfarande skriker tonårsångest,
så inser jag sakta
Att detta är början på slutet
av något som kunnat bli
det vackraste i världen
Och jag kan inget annat göra,
än att bara flyta med
Hjälplös
I mitt innersta rum
Lögner för mej själv
i mitt innersta rum
Blodig trampar jag runt
på mina tårar av glas
Fasthållen i en bubbla
i min förvirrade fantasi
Ingen möjlighet att andas
ingen dröm kan få mej fri
Svävar i rymden
tyngdlös och vacker
Vingarna bär mej
långt, lång upp
Frihet att flyga
och leva som få
Ändå längtar jag tillbaka
till det som var då
i mitt innersta rum
Blodig trampar jag runt
på mina tårar av glas
Fasthållen i en bubbla
i min förvirrade fantasi
Ingen möjlighet att andas
ingen dröm kan få mej fri
Svävar i rymden
tyngdlös och vacker
Vingarna bär mej
långt, lång upp
Frihet att flyga
och leva som få
Ändå längtar jag tillbaka
till det som var då
Ett rött överkast
Hon satt där på sin säng
med det rödrutiga överkastet
Tårarna och Ångestens Demoner
slet ihenne, fick henne att skaka
Skaka som ett asplöv i en orkan
Hennes ångestskrik skar
genom den annars så ljudlösa natten
Inte ett enda ljud hördes,
inte ens fåglarna som vanligtvis
höll konsert i träden utanför
hennes trasiga fönster
Det enda hon hörde var hennes eget hjärta
som slog som besatt i hennes bröst.
Frågan var bara hur länge
det skulle orka fortsätta slå.
Demonerna i hennes inre
överröstade hennes skrik
Dom viskade till henne
med sin väsa, ormlika,
silkeslena röst;
"Skrik så mycket du vill,
men du vet väl, att i rymden
kan ingen höra dej skrika"
Kippande efter andan,
som ett skrämmt
och skadeskjutet rådjur
tog hon glaset som stod
vid hennes sida
Svepte det,
log ett bittert leende
och sa;
"Demondjävlar i mitt inre
nu når ni mej inte längre till
Nu kan ni viska och väsa
hur mycket ni vill"
Sedan lade hon sej på sängen,
med det nu helröda överkastet,
slöt sina tårfyllda ögon
och lät sakta en tår rulla ned för sin kind
Ett tyst skrik passerade
hennes spruckna, blodröda läppar
Kylan spred sej snabbt
och fyllde snart hennes utmärglade kropp
Likt istappar skar det genom hennes inre
Nu var hon äntligen utom räckhåll
för Demondjävlarna.
med det rödrutiga överkastet
Tårarna och Ångestens Demoner
slet ihenne, fick henne att skaka
Skaka som ett asplöv i en orkan
Hennes ångestskrik skar
genom den annars så ljudlösa natten
Inte ett enda ljud hördes,
inte ens fåglarna som vanligtvis
höll konsert i träden utanför
hennes trasiga fönster
Det enda hon hörde var hennes eget hjärta
som slog som besatt i hennes bröst.
Frågan var bara hur länge
det skulle orka fortsätta slå.
Demonerna i hennes inre
överröstade hennes skrik
Dom viskade till henne
med sin väsa, ormlika,
silkeslena röst;
"Skrik så mycket du vill,
men du vet väl, att i rymden
kan ingen höra dej skrika"
Kippande efter andan,
som ett skrämmt
och skadeskjutet rådjur
tog hon glaset som stod
vid hennes sida
Svepte det,
log ett bittert leende
och sa;
"Demondjävlar i mitt inre
nu når ni mej inte längre till
Nu kan ni viska och väsa
hur mycket ni vill"
Sedan lade hon sej på sängen,
med det nu helröda överkastet,
slöt sina tårfyllda ögon
och lät sakta en tår rulla ned för sin kind
Ett tyst skrik passerade
hennes spruckna, blodröda läppar
Kylan spred sej snabbt
och fyllde snart hennes utmärglade kropp
Likt istappar skar det genom hennes inre
Nu var hon äntligen utom räckhåll
för Demondjävlarna.
Kyssar som aldrig blev sagda
Mina andetag fastnar
nånstans mellan dej
och stjärnorna
som oberört tindrar uppe i det blå.
Mina vackra ord
sprids ut i rymden
Som löv i en höststorm,
för att aldrig nånsin nå fram.
Nånstans mellan dej
och stjärnorna
Irrar en tanke runt
hopplöst sökande
Kyssar som aldrig
blev sagda
Och meningslösa meningar
fortfarande kvar på våra läppar
Vi fortsätter leva
varje dag
Som om den vore
den sista
Men minnena finns där
trots fastnade andetag,
osagda kyssar
och bortirrade tankar
nånstans mellan dej
och stjärnorna
som oberört tindrar uppe i det blå.
Mina vackra ord
sprids ut i rymden
Som löv i en höststorm,
för att aldrig nånsin nå fram.
Nånstans mellan dej
och stjärnorna
Irrar en tanke runt
hopplöst sökande
Kyssar som aldrig
blev sagda
Och meningslösa meningar
fortfarande kvar på våra läppar
Vi fortsätter leva
varje dag
Som om den vore
den sista
Men minnena finns där
trots fastnade andetag,
osagda kyssar
och bortirrade tankar
Ångestskrik
Mina ångestskrik skär
genom den svarta natten
Likt rakblad som skär
genom redan ärriga handleder
Förgäves låter jag skriken
passera mina torra, spruckna
rödfnasiga läppar.
Ingen hör.
Utanför mitt fönster
ekar tystnaden.
Inom mej ekar demonernas skrik
Dom skrattar.
Det kliar i min kropp,
som maskar kryper det
under min hud.
Jag kan nästan se dom.
Bakom varje hörn
väntar dom.
Färdiga att kasta sig över mej
äta upp det lilla som finns kvar.
Mot iskalla väggar av
kallt kakel gömmer jag mej.
Här kan dom inte nå mej
lika bra
Mina skrik skär återigen
genom den mörka natten
Och blodiga fingrar letar
febrilt efter spolknappen.
genom den svarta natten
Likt rakblad som skär
genom redan ärriga handleder
Förgäves låter jag skriken
passera mina torra, spruckna
rödfnasiga läppar.
Ingen hör.
Utanför mitt fönster
ekar tystnaden.
Inom mej ekar demonernas skrik
Dom skrattar.
Det kliar i min kropp,
som maskar kryper det
under min hud.
Jag kan nästan se dom.
Bakom varje hörn
väntar dom.
Färdiga att kasta sig över mej
äta upp det lilla som finns kvar.
Mot iskalla väggar av
kallt kakel gömmer jag mej.
Här kan dom inte nå mej
lika bra
Mina skrik skär återigen
genom den mörka natten
Och blodiga fingrar letar
febrilt efter spolknappen.
Det svåra med att le
Ett andetag bort
mitt hjärta i din hand
Smått blir till stort
i ett outforskat land
Tusentals tankar
bevingade ord
Flyger sin väg
bort från vår jord
Utan att vänta
eller vända sig om
Mitt hjärta viskar
gråtande "Kom"
Trasiga fingrar
som letar sig fram
Genom glas
och genom damm
Bevingade lögner
sprider sig fort
Som tårar över nåt
man aldrig har gjort
Det svåra med att le
är det lätta för att gråta
Det svåra med att älska
är att lära sig förlåta
mitt hjärta i din hand
Smått blir till stort
i ett outforskat land
Tusentals tankar
bevingade ord
Flyger sin väg
bort från vår jord
Utan att vänta
eller vända sig om
Mitt hjärta viskar
gråtande "Kom"
Trasiga fingrar
som letar sig fram
Genom glas
och genom damm
Bevingade lögner
sprider sig fort
Som tårar över nåt
man aldrig har gjort
Det svåra med att le
är det lätta för att gråta
Det svåra med att älska
är att lära sig förlåta
Syster, låna inte mina skor
Sedan vi har varit små,
har vi levt samma liv
Ända sedan vi kunde gå
har vi följt varandras kliv
Sedan vi vuxit upp
har vi stöttat varandra
När en av oss viljat ge upp
har den andra hjälpt att vidare vandra
Men syster, vad du än gör
låna inte mina skor
Inte ens den dagen då jag dör
för vad du än tror;
Även om vi må har samma storlek,
så ska vi inte vandra samma stig
Fastän livet ibland verkar vara en lek
så är det egentligen ett blodigt krig
har vi levt samma liv
Ända sedan vi kunde gå
har vi följt varandras kliv
Sedan vi vuxit upp
har vi stöttat varandra
När en av oss viljat ge upp
har den andra hjälpt att vidare vandra
Men syster, vad du än gör
låna inte mina skor
Inte ens den dagen då jag dör
för vad du än tror;
Även om vi må har samma storlek,
så ska vi inte vandra samma stig
Fastän livet ibland verkar vara en lek
så är det egentligen ett blodigt krig
Mina önskningar
Du frågade mej en gång vad jag vill uppnå med mitt liv,
vad jag mest av allt önskar mej
Men jag svarade att jag inte visste
Nu vet jag
Min första önskan är att en dag kunna segla till horisonten
i den eldröda solnedgången,
vara så nära solen att jag nästan kan ta på den,
känna solens värme föras över till mina händer,
över till min kropp och ge mig styrka
Min andra önskan är att finna regnbågens slut,
och där samla upp allt ljus, alla färger i regnbågen
och placera dom i mitt inre,
för att kunna ta fram när det behövs,
när dagarna blir långa och nätterna mörka
Min tredje och sista önskan är att kunna sprida all värme,
allt ljus och alla färger jag har fått,
sprida det vidare till hela världen
Att det från mina läppar ska komma ett leende,
ett leende som värmer frusna människor,
att det från mina armar ska komma kramar
som tröstar ett barn som förlorat sin mamma
och att jag ska kunna måla världen i glada färger,
måla ett leende på varje människas läppar
och placera en stjärna i varje människas öga,
så att hela världen tillsammans kan sprida glädje
Det är mina högsta önskningar.
Och även om du säger till mej nu,
att horisonten inte går att nå
och att regnbågen aldrig tar slut
Så tror jag ändå att det på nåt sätt kommer gå,
för vill man något tillräckligt mycket,
så lyckas man med det också
vad jag mest av allt önskar mej
Men jag svarade att jag inte visste
Nu vet jag
Min första önskan är att en dag kunna segla till horisonten
i den eldröda solnedgången,
vara så nära solen att jag nästan kan ta på den,
känna solens värme föras över till mina händer,
över till min kropp och ge mig styrka
Min andra önskan är att finna regnbågens slut,
och där samla upp allt ljus, alla färger i regnbågen
och placera dom i mitt inre,
för att kunna ta fram när det behövs,
när dagarna blir långa och nätterna mörka
Min tredje och sista önskan är att kunna sprida all värme,
allt ljus och alla färger jag har fått,
sprida det vidare till hela världen
Att det från mina läppar ska komma ett leende,
ett leende som värmer frusna människor,
att det från mina armar ska komma kramar
som tröstar ett barn som förlorat sin mamma
och att jag ska kunna måla världen i glada färger,
måla ett leende på varje människas läppar
och placera en stjärna i varje människas öga,
så att hela världen tillsammans kan sprida glädje
Det är mina högsta önskningar.
Och även om du säger till mej nu,
att horisonten inte går att nå
och att regnbågen aldrig tar slut
Så tror jag ändå att det på nåt sätt kommer gå,
för vill man något tillräckligt mycket,
så lyckas man med det också
Mer än du anar
Jag tycker om dig
mer än du anar
för utan att veta det
hjälper du mig
Mer än någon annan
Du lindrade min ångest idag
och fick mig att se lite klarare
Du öppnade mina ögon
för den suddiga sanningen
Men hoppas inte för mycket,
jag blundar snabbt igen
Jag försöker följa dina råd
för du lovar att det är rätt
och jag litar på dina ord
för du är ärligheten själv
Men glöm inte
jag lyckas inte med allt
Dina ord trollbinder mig
och jag ser upp till dig
Jag avundas din vishet,
din skönhet och din värme
Jag vill att du ska se det jag ser
Jag vill öppna dina vackra ögon
jag vill se dem stråla
för ögon som glittrar
säger mer än läppar som ler
Men du ska veta
att även när du gråter
är du den klarast lysande stjärnan
på min himmel
mer än du anar
för utan att veta det
hjälper du mig
Mer än någon annan
Du lindrade min ångest idag
och fick mig att se lite klarare
Du öppnade mina ögon
för den suddiga sanningen
Men hoppas inte för mycket,
jag blundar snabbt igen
Jag försöker följa dina råd
för du lovar att det är rätt
och jag litar på dina ord
för du är ärligheten själv
Men glöm inte
jag lyckas inte med allt
Dina ord trollbinder mig
och jag ser upp till dig
Jag avundas din vishet,
din skönhet och din värme
Jag vill att du ska se det jag ser
Jag vill öppna dina vackra ögon
jag vill se dem stråla
för ögon som glittrar
säger mer än läppar som ler
Men du ska veta
att även när du gråter
är du den klarast lysande stjärnan
på min himmel
Tårar är alltid ljudlösa om natten
På natten
när du sover tätt intill
ligger jag vaken
fantiserar om stjärnhimlen.
Jag vet hur den ser ut i dina ögon
Du andas för snabbt
och jag smeker lugnande din kind
och mina läppar rör sig
men orden stannar inom mig
Mina andetag är dina
Jag reser mig försiktigt
sätter mig i soffan
så jag kan se ut
och det är fullmåne ikväll
Den speglar sig inte i asfalten
Ett skuggmoln
skymmer månen
i några sekunder
och försvinner i mörkret
Precis som vi skymmer varandra, älskling
Kylan ligger
några millimeter
över min hud
och jag ryser
Varför saknar du inte min hud mot din?
Ensamheten
får mina ögon
att sakta fyllas
med tårar
Känner du att jag är borta?
Jag försöker att låta tårarna
passera ljudlöst
med kudden mot
mitt ansikte
Det här får du inte veta
Sitter still och gråter
stillsamt i några timmar
tills du rör på dig
och jag lägger mig försiktigt brevid
Tårar är alltid ljudlösa om natten
när du sover tätt intill
ligger jag vaken
fantiserar om stjärnhimlen.
Jag vet hur den ser ut i dina ögon
Du andas för snabbt
och jag smeker lugnande din kind
och mina läppar rör sig
men orden stannar inom mig
Mina andetag är dina
Jag reser mig försiktigt
sätter mig i soffan
så jag kan se ut
och det är fullmåne ikväll
Den speglar sig inte i asfalten
Ett skuggmoln
skymmer månen
i några sekunder
och försvinner i mörkret
Precis som vi skymmer varandra, älskling
Kylan ligger
några millimeter
över min hud
och jag ryser
Varför saknar du inte min hud mot din?
Ensamheten
får mina ögon
att sakta fyllas
med tårar
Känner du att jag är borta?
Jag försöker att låta tårarna
passera ljudlöst
med kudden mot
mitt ansikte
Det här får du inte veta
Sitter still och gråter
stillsamt i några timmar
tills du rör på dig
och jag lägger mig försiktigt brevid
Tårar är alltid ljudlösa om natten