Supertrött
Jag är väldigt trött idag.
Sov inge vidare inatt,
mycket tankar och maskar av ångest som kröp runt i kroppen.
Och rätt som det var fick mitt hjärta fnatt och slog så hårt och fort
att jag nästan trodde det skulle hoppa ur bröstet...
Det är läskigt när hjärtat får fnatt sådär,
jag tror nog att det bara är ångest som spökar,
men eftersom jag vid flera tillfällen blivit inlagd för att mitt hjärta
vart på väg att stanna, så är det inte utan att man oroar sig lite.
Det är inge vidare rockigt att ligga kopplad till en maskin
som piper i takt med ens egna hjärtslag...
Kanske borde gå till läkaren och kolla upp mina värden?
Jag borde egentligen gjort det redan, men det blir lixom inte.
Jag drar mej för det, för jag är rädd för vad proverna kommer att visa.
Tänk om dom är så kassa som för ett par år sedan när jag akut
blev inlagd. Först på psyk och sen på hjärtintensiven.
Jag minns dock inte så jättemycket av det, mer än att mamma sov hos mej.
Jag vill nog aldrig tillbaka till det stadiet, fastän jag flera gånger per dag tänker
"Det var bättre då, för då kunde man ta på det sjuka"
Som det är nu så ser jag ut att må relativt bra,
jag har en normal vikt
Och heller inga trasiga armar.
Nu är det bara psyket som är fel,
och det är dessvärre mer fel än på länge...
Men kan man se det?
Nej, för jag har lärt mej att med en glad mask utåt,
så slipper man frågor, jobbiga frågor.
Men man får heller inte den hjälpen man är i så fruktansvärt stort behov av.
Jag är trött på att vara sjuk,
men jag hittar inte orken att helt och hållet ta mej ur skiten.
Vart hittar man den?
Finns den ens?
Snälla, ge mej karta och kompass,
eller stanna jorden, för jag vill gå av...
Sov inge vidare inatt,
mycket tankar och maskar av ångest som kröp runt i kroppen.
Och rätt som det var fick mitt hjärta fnatt och slog så hårt och fort
att jag nästan trodde det skulle hoppa ur bröstet...
Det är läskigt när hjärtat får fnatt sådär,
jag tror nog att det bara är ångest som spökar,
men eftersom jag vid flera tillfällen blivit inlagd för att mitt hjärta
vart på väg att stanna, så är det inte utan att man oroar sig lite.
Det är inge vidare rockigt att ligga kopplad till en maskin
som piper i takt med ens egna hjärtslag...
Kanske borde gå till läkaren och kolla upp mina värden?
Jag borde egentligen gjort det redan, men det blir lixom inte.
Jag drar mej för det, för jag är rädd för vad proverna kommer att visa.
Tänk om dom är så kassa som för ett par år sedan när jag akut
blev inlagd. Först på psyk och sen på hjärtintensiven.
Jag minns dock inte så jättemycket av det, mer än att mamma sov hos mej.
Jag vill nog aldrig tillbaka till det stadiet, fastän jag flera gånger per dag tänker
"Det var bättre då, för då kunde man ta på det sjuka"
Som det är nu så ser jag ut att må relativt bra,
jag har en normal vikt
Och heller inga trasiga armar.
Nu är det bara psyket som är fel,
och det är dessvärre mer fel än på länge...
Men kan man se det?
Nej, för jag har lärt mej att med en glad mask utåt,
så slipper man frågor, jobbiga frågor.
Men man får heller inte den hjälpen man är i så fruktansvärt stort behov av.
Jag är trött på att vara sjuk,
men jag hittar inte orken att helt och hållet ta mej ur skiten.
Vart hittar man den?
Finns den ens?
Snälla, ge mej karta och kompass,
eller stanna jorden, för jag vill gå av...
Postat av: Emelie!
Fina vackra, underbara du, är det enda jag vill ha sagt. <3
Postat av: sara
jag var deprimerad väldigt länge och även om jag inte känner dig och vet hur du är så vill jag bara säga att man tar sig ur det (hur dumt det än låter när man mår som sämst), bara man är stark och har något guldkorn i vardagen att hålla fast vid
jag tycker förresten att du skriver bra, fortsätt med det. :)
