Jag försöker verkligen, jag gör det
Jag försöker passa in, verka normal,
föra en normal konversation
men trots det så känner jag mej som ett alien.
Orden kommer ut fel,
folk missförstår.
Jag blir spänd som en fiolsträng
Men det är inte så lätt att vara avslappnad när man vet
och märker tydligt att minst en i sällskapet
helst inte hade haft en där .
Vi var hos Micke's pappa igår,
och han har redan innan vi blev ihop
(han känner våra grannar på Orust)
tydligt och klart visat att han inte gillar varken mej
eller min, enligt honom, totalt misslyckade familj
(För övrigt så anser jag inte att han över huvudtaget
har nåt att säga till om där . .
Är det NÅN som har en icke komplett familj, så är det han! )
Eftersom jag ÄR väldigt känslig för sinnesstämningar,
och känner direkt om jag inte är helt välkommen,
så tycker jag det är SJUKT jobbigt att vara hos Micke's pappa,
och det hela blir inte bättre av att det tenderar
att alltid vara en rätt hög, jobbig ljudnivå,
gärna med störig bakgrundsmusik inblandad.
Igår var inget undantag.
Och jag hade dessutom ont i magen,
vilket gör det ÄNNU svårare för mej att slappna av.
Kände redan innan vi gick upp att magen inte var bra alls,
men jag vet att Micke gillar att umgås med sin pappa,
och jag har tyckt att det känts som om han lite grann
börjar acceptera mej, försöka förstå.
Men där misstog jag mej gravt tydligen.
Pga magen så gick jag hem tidigare.
Klarade inte av att sitta där med ett desperat leende på läpparna
och med ett ångestmonster fastklamrande längs ryggen.
När Micke kom hem så berättar han att han och Marco rykt ihop rejält,
där det huvudsakliga "bråk-temat" var mej,
och att Micke fortfarande är ihop med mej.
Marco tycker tydligen att jag borde växa upp och sluta må som jag gör,
ta ansvar för mej själv och skärpa mej.
För jag har ju faktiskt hållt på så här länge nu,
det borde väl GÅ ÖVER snart??!
Ja visst, det hade jag gärna gjort
OM JAG KUNNAT
Han verkar tro att jag tycker det är KUL att gå hemma hela dagarna,
att inte KLARA AV att jobba,
eller vissa dagar ens gå ur sängen.
Jag hade viljat byta liv med Marco för ett par dagar,
så han fick SE och KÄNNA hur det är att vara JAG
Jag lovar, han hade inte klarat av det, han hade tagit livet av sej.
För den känslan jag går runt med,
minst 6 av 7 av veckans dagar,
den är inte trevlig. Inte på något sätt.
Det är ibland är EN enda sak som står emellan en själv och döden,
en enda lite detalj som hindrar,
och det är rädslan av att misslyckas.
Eftersom jag vet att ett misslyckande till i den vägen innebär inspärrning
Och jag har lovat mej själv, ALDRIG mer sjukhus eller psyk.
ALDRIG.
Så idag mår jag SKIT.
Somnade runt fem - halv sex imorse,
och vaknade igen vid halv åtta.
Kommer bli en underbar dag.
Lilla skruttan! Detta är det värsta, oförstående människor. De borde som du sa, byta liv med en annan för en dag.
De hade inte klarat det, det hade de inte.
DU är en stark människa, du klarar att leva det livet. De gör inte de, de är svaga människor.
Tänker på dig skruttan!
Lilla gumman min, jag lider med dig. Oförstående människor är fruktansvärt jobbiga. Dessvärre kommer nog Marco aldrig att förstå. Allt som är "krångligt" slår han ifrån sig. Enklast för honom. Och precis som du säger, han borde vara den sista som "klagar". Stå på dig!! Älskar dig!! Hörs på telefon om en stund!
Ja, förstår dig fullt ut. Den där misslyckandekänslan kommer allt för lätt tyvärr, tyvärr är den bara liksom våra hjärnspöken, inte sann. Du är inte misslyckad.
Jo, det känns bra inför flytten. Det är snart-snart-snart. (: Skall träffa din systra en dag på en fika där (:
Åh, förstår dig verkligen....
Skickar dig OÄNDLIGT Glittrande Ljus av Kärlek
Jag tror på dig, och du är så bra precis som du är, hur du än mår, man har rätt att vara i alla sinnesstämningar ... men det e sjukt svårt ... en del förstår har inte förmågan att LEVA SIG IN i en annan persons känslor...tänk om de kunde det! Vilken värd det skulle bli! <3 inget djurplågeri...eller oförstående människor...! Tänker på DIG! !!<3
Gumman. Lyssna inte på dom. Du är underbar och älskad av oss, dina vänner. Jag O Love hoppas få träffa dig snart... O ingen vill vara inspärrad på psyk men ibland är det enda utvägen...
Kramar om*
