Virrpanna No1
Ja, för dom som känner mej någorlunda väl,
så kommer det inte som en direkt nyhet att jag
har den eminenta förmågan att gå vilse
Både i mig själv och i den faktiskta verkliga världen.
Dagens "bortvilsning" ägde rum i/på Sisjöns industriområde.
Jag hade lite tråkigt hemma,
så jag tänkte åka till Frölunda Torg.
Men när jag väl kom dit så tänkte jag
"Äsch, jag åker till Sisjön istället"
Har vart där ett par ggr, dock de gånger enbart i "Rusta-huset",
så denna gången tänkte jag utforska stället lite,
och försöka hitta ÖoB.
Tro det eller ej, dit hittade jag relativt lätt
(Tack den som kom på flaggor!!)
men sen när jag skulle till busshållplatsen igen,
så tänkte jag ta en liten "genväg",
eftersom bussen ändå inte skulle komma än på en liten stund,
så då kunde jag lika gärna traska till hållplatsen innan och "möta" bussen.
Sagt och gjort, jag började korsa parkeringen,
men stöter relativt snart på ett jävla snöberg.
Alternativen var att
1, Klättra över och hoppas på att inte ramla och slå ihjäl mej
2, Gå runt och hoppas jag hittar rätt väg ändå
3, Gå tillbaka och vänta på bussen vid hållplatsen jag gick av vid
och därmed även frysa rumpan av mej.
Eftersom jag inte är nåt stort fan av kyla,
eller ett fan av att ramla och slå mej,
så vart alternativ nr.2 det som lockade mest.
Så, jag gick runt snöhögsberget,
och nånstans där tappade jag totalt lokaliseringen.
Jag kände mej lite som en vilsen isbjörnsunge,
med gråten i halsen och en stark vilja att skrika
"Maaaammaaaaa!!"
Men, jag är ju ingen isbjörnsunge,
så därför skrek jag inte på mamma
(Frågan är väl om isbjörnar verkligen skriker på sina mammor.
Jag tror mer dom grymtvrålar. . . )
På något sätt så lyckades jag dock hitta rätt,
denna gången oxå tack vare flaggor.
Tummen upp för det!
Höll dock på att bli en rätt så platt isbjörnsunge
när jag skulle korsa en parkering.
Folk kör som om dom fått körkortet i Cornflakespaketen ibland!!
Jävla nötter.
Ser dom inte att jag går där eller?!
haha
Nå, slutet gott allt gott.
Väl tillbaka på Frölunda Torg igen
så vart jag tvungen att tröstshoppa lite nagellack oxå.
(Det var faktiskt riktigt traumatiskt att gå vilse,
och som alla vet, så är nagellack bästa boten mot traumatiseringar!)
Och jag har ju heller inga nagellack sedan innan menar jag :P
Hoppas eran dag vart lite mer icke-vilsen än min!
TjingTjong!
så kommer det inte som en direkt nyhet att jag
har den eminenta förmågan att gå vilse
Både i mig själv och i den faktiskta verkliga världen.
Dagens "bortvilsning" ägde rum i/på Sisjöns industriområde.
Jag hade lite tråkigt hemma,
så jag tänkte åka till Frölunda Torg.
Men när jag väl kom dit så tänkte jag
"Äsch, jag åker till Sisjön istället"
Har vart där ett par ggr, dock de gånger enbart i "Rusta-huset",
så denna gången tänkte jag utforska stället lite,
och försöka hitta ÖoB.
Tro det eller ej, dit hittade jag relativt lätt
(Tack den som kom på flaggor!!)
men sen när jag skulle till busshållplatsen igen,
så tänkte jag ta en liten "genväg",
eftersom bussen ändå inte skulle komma än på en liten stund,
så då kunde jag lika gärna traska till hållplatsen innan och "möta" bussen.
Sagt och gjort, jag började korsa parkeringen,
men stöter relativt snart på ett jävla snöberg.
Alternativen var att
1, Klättra över och hoppas på att inte ramla och slå ihjäl mej
2, Gå runt och hoppas jag hittar rätt väg ändå
3, Gå tillbaka och vänta på bussen vid hållplatsen jag gick av vid
och därmed även frysa rumpan av mej.
Eftersom jag inte är nåt stort fan av kyla,
eller ett fan av att ramla och slå mej,
så vart alternativ nr.2 det som lockade mest.
Så, jag gick runt snöhögsberget,
och nånstans där tappade jag totalt lokaliseringen.
Jag kände mej lite som en vilsen isbjörnsunge,
med gråten i halsen och en stark vilja att skrika
"Maaaammaaaaa!!"
Men, jag är ju ingen isbjörnsunge,
så därför skrek jag inte på mamma
(Frågan är väl om isbjörnar verkligen skriker på sina mammor.
Jag tror mer dom grymtvrålar. . . )
På något sätt så lyckades jag dock hitta rätt,
denna gången oxå tack vare flaggor.
Tummen upp för det!
Höll dock på att bli en rätt så platt isbjörnsunge
när jag skulle korsa en parkering.
Folk kör som om dom fått körkortet i Cornflakespaketen ibland!!
Jävla nötter.
Ser dom inte att jag går där eller?!
haha
Nå, slutet gott allt gott.
Väl tillbaka på Frölunda Torg igen
så vart jag tvungen att tröstshoppa lite nagellack oxå.
(Det var faktiskt riktigt traumatiskt att gå vilse,
och som alla vet, så är nagellack bästa boten mot traumatiseringar!)
Och jag har ju heller inga nagellack sedan innan menar jag :P
Hoppas eran dag vart lite mer icke-vilsen än min!
TjingTjong!
Det börjar lätta!
Äntligen börjar tandvärken sakta minska,
igårkväll/natt gjorde det dock för jävla ont.
Men, då kom jag att tänka på vad Micke brukar säga
"Whisky botar allt"
Men eftersom jag inte ens klarar av wiskylukten utan att spy,
så tänkte jag "sprit som sprit"
Så jag baddade in tanden med Debowa, Polsk fin-sprit,
och gick sen och kröp ner i sängen.
Höll på att kvälja mej ett par gånger dock,
jag klarar verkligen varken spritsmak eller spritlukten . . .
Vart sådär lagom gosig i munnen när jag vaknade,
kändes som jag käkat halstrad död bäver,
men tanden gjorde väldigt mycket mindre ont
än vad den gjorde innan jag somnade!
Så, vad kan man lära utav detta?
Jo, att alkohol löser allt!
Haha.
Synd bara att spritbaddningen av tanden
inte kunde göra min sömn bättre med
Jag vet inte hur länge till jag pallar sova såhär kasst!
Jag är jättetrött, men så fort jag går och lägger mej
så våldtar tankarna min hjärna
Om jag väl lyckas somna,
så vaknar jag nån halvtimma senare,
med håret svettklibbande mot pannan
och med en ångestpuls på ca 200bpm.
Men men. Det blir väl bättre nån gång
Annars får jag stämma den där jävla John Blund,
varför kommer han till nästan alla andra
men inte till mej?
Har jag typ gjort honom något ont eller?
Min halsduk har även kommit till sin rätta ägare igen,
den låg på gymmet och väntade på mej när jag kom dit igår
Min söta fina lilla halsduk,
jag visste väl att den inte skulle överge mej sådär!
igårkväll/natt gjorde det dock för jävla ont.
Men, då kom jag att tänka på vad Micke brukar säga
"Whisky botar allt"
Men eftersom jag inte ens klarar av wiskylukten utan att spy,
så tänkte jag "sprit som sprit"
Så jag baddade in tanden med Debowa, Polsk fin-sprit,
och gick sen och kröp ner i sängen.
Höll på att kvälja mej ett par gånger dock,
jag klarar verkligen varken spritsmak eller spritlukten . . .
Vart sådär lagom gosig i munnen när jag vaknade,
kändes som jag käkat halstrad död bäver,
men tanden gjorde väldigt mycket mindre ont
än vad den gjorde innan jag somnade!
Så, vad kan man lära utav detta?
Jo, att alkohol löser allt!
Haha.
Synd bara att spritbaddningen av tanden
inte kunde göra min sömn bättre med
Jag vet inte hur länge till jag pallar sova såhär kasst!
Jag är jättetrött, men så fort jag går och lägger mej
så våldtar tankarna min hjärna
Om jag väl lyckas somna,
så vaknar jag nån halvtimma senare,
med håret svettklibbande mot pannan
och med en ångestpuls på ca 200bpm.
Men men. Det blir väl bättre nån gång
Annars får jag stämma den där jävla John Blund,
varför kommer han till nästan alla andra
men inte till mej?
Har jag typ gjort honom något ont eller?
Min halsduk har även kommit till sin rätta ägare igen,
den låg på gymmet och väntade på mej när jag kom dit igår
Min söta fina lilla halsduk,
jag visste väl att den inte skulle överge mej sådär!
Prayers For Bobby
Jag brukar ju oftast tipsa om böcker,
men här kommer ett filmtips.
Ni som inte sett denna filmen,
se den!
Jag brukar oftast inte ha svårt för att få fram orden,
jag brukar ha lätt för att skriva och sätta ord på mina känslor.
Men efter att ha sett denna filmen,
så är jag ett blankt papper.
Mina ord försvann med tårarna som föll ned för mina kinder.
Att människor kan bli så elaka,
så trångsynta, så ignoranta
och så självgoda skrämmer mej
Men något som skrämmer nästan mer,
är hur så många människor använder religionen,
kristendomen, som försvar för sina handlingar.
Jag har skrivit tidigare hur jag tagit avstånd ifrån
och stängt dörren mot vad de kristna kallar "Gud" och "tro",
Sådana här filmer får min dörr att reglas med ännu flera lås,
barrikaderas med järnbalkar.
Hårt fastsvetsade,
så att dörren aldrig mer kommer att kunna öppnas
Titta på filmen,
rannsaka dej själv
Och öppna ögonen.
Alla människor är inte stöpta i samma form,
alla människor tänker, tycker och känner inte likadant
Men alla människor är lika mycket värda,
trots olikheter och i andras ögon "brister".
men här kommer ett filmtips.
Ni som inte sett denna filmen,
se den!
Jag brukar oftast inte ha svårt för att få fram orden,
jag brukar ha lätt för att skriva och sätta ord på mina känslor.
Men efter att ha sett denna filmen,
så är jag ett blankt papper.
Mina ord försvann med tårarna som föll ned för mina kinder.
Att människor kan bli så elaka,
så trångsynta, så ignoranta
och så självgoda skrämmer mej
Men något som skrämmer nästan mer,
är hur så många människor använder religionen,
kristendomen, som försvar för sina handlingar.
Jag har skrivit tidigare hur jag tagit avstånd ifrån
och stängt dörren mot vad de kristna kallar "Gud" och "tro",
Sådana här filmer får min dörr att reglas med ännu flera lås,
barrikaderas med järnbalkar.
Hårt fastsvetsade,
så att dörren aldrig mer kommer att kunna öppnas
Titta på filmen,
rannsaka dej själv
Och öppna ögonen.
Alla människor är inte stöpta i samma form,
alla människor tänker, tycker och känner inte likadant
Men alla människor är lika mycket värda,
trots olikheter och i andras ögon "brister".
Okej. Lite positivt då
Jag kan ju inte klaga hela jävla tiden,
för då blir jag ett ännu värre pain in the ass än vad jag redan är . .
Jag hade en väldigt trevlig kväll igår iaf.
Vi (Jag unt Micke) gick upp till Göta's igår kväll, som vanligt
Men, vi gillar stället och folket där,
så då får dom väl ta oss för alkisar om dom vill det. =)
Efter ett tag kom även Jari och Katja + två till och joinade oss,
sedan när Göta's stängde åkte vi vidare in till stan
(Jag vart dock hem först och hämtade glasögonen . . .)
Jag har dock kommit fram till att jag inte gillar att gå ut i stan,
det är alldeles på tok för mycket folk och för hög jobbig musik.
Men, Micke gillade stället,
och jag gillar ju Micke.
Så vad gör man inte?
Jag var även iväg till gymmet innan vi gick upp till Göta's,
och jag har kommit fram till att det inte är en så himla bra idé
det där med att träna och sedan dricka alkohol . . .
Man blir lixom ännu mer lättpåverkad än vanligt,
och till på köpet så hade jag dagen till ära satt i mina linser,
som efter halva kvällen började bråka utav bara faaan.
Så dom åkte ut i papperskorgen,
vilket i sin tur resulterade i att jag inte såg så jävla bra,
och då kändes det som om jag vart ännu fullare än vad jag var.
Men, kul hade jag!
Ja, iaf innan Göta's stängde.
Tranqiulo kunde kvittat . . .
Tycker dom borde hålla öppet längre på Göta's,
Fixa det Danne!!!! haha
Så, nu fick ni ett positivt inlägg iaf!
(Med lite negativa inslag dock.
Fan, kan jag inte lyckas skriva något bara positivt nån gång?)
När jag ändå är i "klagartagen",
så kan jag passa på att beklaga mej över att nån vänlig själ
"råkade" få med min underbara halsduk hem från gymmet
Tack!
Nu får jag frysa resten av vintern,
eftersom jag är så jävla kinkig med halsdukar.
Dom får inte stickas, klias, göra mitt hår statiskt
eller gnissla om man skulle bita i dom . . .
Tror bestämt jag redan tagit upp "gnissel-fobin" tidigare i bloggen.
Och det ÄR inte bara till att låta bli att stoppa vad det nu är i munnen,
det är bara det att själva vetskapen om att det skulle gnissla,
om jag skulle få för mej att bita i halsduken,
eller vad det nu är som är gjort i gnisselmaterial.
Det får mej att rysa och vilja kräkas!
Nu tänker ni att jag är galen va?
Yeah! Damn right I am!
Köss på er
för då blir jag ett ännu värre pain in the ass än vad jag redan är . .
Jag hade en väldigt trevlig kväll igår iaf.
Vi (Jag unt Micke) gick upp till Göta's igår kväll, som vanligt
Men, vi gillar stället och folket där,
så då får dom väl ta oss för alkisar om dom vill det. =)
Efter ett tag kom även Jari och Katja + två till och joinade oss,
sedan när Göta's stängde åkte vi vidare in till stan
(Jag vart dock hem först och hämtade glasögonen . . .)
Jag har dock kommit fram till att jag inte gillar att gå ut i stan,
det är alldeles på tok för mycket folk och för hög jobbig musik.
Men, Micke gillade stället,
och jag gillar ju Micke.
Så vad gör man inte?
Jag var även iväg till gymmet innan vi gick upp till Göta's,
och jag har kommit fram till att det inte är en så himla bra idé
det där med att träna och sedan dricka alkohol . . .
Man blir lixom ännu mer lättpåverkad än vanligt,
och till på köpet så hade jag dagen till ära satt i mina linser,
som efter halva kvällen började bråka utav bara faaan.
Så dom åkte ut i papperskorgen,
vilket i sin tur resulterade i att jag inte såg så jävla bra,
och då kändes det som om jag vart ännu fullare än vad jag var.
Men, kul hade jag!
Ja, iaf innan Göta's stängde.
Tranqiulo kunde kvittat . . .
Tycker dom borde hålla öppet längre på Göta's,
Fixa det Danne!!!! haha
Så, nu fick ni ett positivt inlägg iaf!
(Med lite negativa inslag dock.
Fan, kan jag inte lyckas skriva något bara positivt nån gång?)
När jag ändå är i "klagartagen",
så kan jag passa på att beklaga mej över att nån vänlig själ
"råkade" få med min underbara halsduk hem från gymmet
Tack!
Nu får jag frysa resten av vintern,
eftersom jag är så jävla kinkig med halsdukar.
Dom får inte stickas, klias, göra mitt hår statiskt
eller gnissla om man skulle bita i dom . . .
Tror bestämt jag redan tagit upp "gnissel-fobin" tidigare i bloggen.
Och det ÄR inte bara till att låta bli att stoppa vad det nu är i munnen,
det är bara det att själva vetskapen om att det skulle gnissla,
om jag skulle få för mej att bita i halsduken,
eller vad det nu är som är gjort i gnisselmaterial.
Det får mej att rysa och vilja kräkas!
Nu tänker ni att jag är galen va?
Yeah! Damn right I am!
Köss på er
Tandhelvete
Nu ger jag snart upp.
Varför ska det alltid vara något som jävlas med mej?
Jag måste verkligen ha retat gudarna,
om det nu funnits några sådana.
Jag lutar mer åt att tro jag retat upp några
smådjävlar istället.
Det känns förbannat mycket mer rimligt.
Så, vad är det jag gnäller om nu?
Ja, som rubriken redan "sagt",
så har jag en tand som är ett jävla mongo rent ut sagt.
Eller ja.. rättare sagt så har jag ett PAR tänder som skulle behöva
en redig omgång i tandläkarstolen.
Men, tandläkarskräck x 1000 000 000
gör ju lixom inte att man frivilligt lägger sej i den där
föraktade, hatade stolen.
Jag lägger mej hellre i en gynekolog-stol fem gånger om dagen,
om jag så bara kunde slippa mina jävla tänder!
Jag har en tand som jag för relativt länge sedan upptäckte något
som var misstänkt likt ett hål i.
Men, "det går nog över" tänkte optimisten Ceca.
Gjorde det de? Svar; nej!
Den tidigare lilla svarta pricken har istället förvandlats till
ett svart monster, som ser ut att gräva sej ner i tanden,
för jag ser på utsidan av tanden att den är gråfärgad.
Stabilt.
Men den tanden gör dock inte ont,
bara om jag råkar tugga på nåt som precis
träffar den svarta pricken.
Något som däremot gör fruktansvärt,
förskräckligt och olidligt ont
är en visdomstand i överkäken.
Höger, om ni ville veta det.
(Jag menar, det kan ju vara kul att veta,
att man genom att peta mej på den kinden
kan få mej att grina som en treåring med kolik!)
Det är ju lite svårt att kolla hur tänder i överkäken ser ut,
men jag gjorde igår kväll/natt
ett tappert försök.
Men hjälp av diverse speglar och lampor så fick jag riggat upp något,
som en tandläkare nog kallat en amatörstudio.
Med en liten sminkspegel halvt inkörd i svalget,
så kunde jag se en glimt av den hatade visdomstanden.
Det var inte kul alls.
När jag var hos tandläkaren i mars förra året,
så tog han plåtar på min då bara knappt synliga visdomstand,
och berättar för mej att den förmodligen kommer upp av sej självt.
(Vilket inte mina andra gjort,
utan där har det krävts rätt så avancerade operationer
för att få ut som små jävlarna, som inte kunde komma upp av sej själva,
då dom fått för sej att ta genvägen under en annan tand
Och trassla in sina små vackra tandrötter i nerverna i käken.
Vilket var lite smått farligt, eftersom dom kunde orsaka en förlamning
i hela käken, om dom knipsade av nerven.
Vilket dom skulle göra om dom skulle fortsätta växa.
Problemet vad bara att operationen inte heller var säker,
så det var änna te å väja mellan pest och kolera.
Jag valde digerdöden...)
Men nog om dom tänderna,
dom är ju ute, och operationssåren är katastrof ännu.
"Ojdå, vi råkade skära upp lite väl mycket"
Jaså, okej. tack för det! typ
Jag fick förutom beskedet att dom kommer upp av egen "maskin",
vilket fick mej att lättad pusta ut.
Fast bara för en millisekund innan det där,
tandläkarobligatoriska "meeeen" kommer.
"Men, tanden är dessvärre i så dåligt skick,
och full av hål att vi måste dra ut den i vilket fall som helst.
Men så länge du inte har ont i den,
så låter vi den vara"´
Antar att han sa så för att det är lättare att dra en tand
som är någorlunda uppe ovanför ytan,
än att gräva upp tänderna,
så som dom fick göra med mina förra.
Men jag tänkte då att
"Okej, det är lite hål i den,
men hur illa kan det bli när den lixom legat nerbäddad i tandköttet?"
Jag kan ju säga som så,
att jag inte tror tandköttssovsäcken är så jävla skyddande.
Ungefär som en kondom som kommit i kontakt med en igelkott . . .
Flera gånger, om och om igen.
And FYI
(Betyder "For your information", Mamma och Mormor ^_^)
så är inte den tandköttssovsäcken ett bra preventivmedel
mot hål i tänderna .
Helvete vad den tanden såg ut . . .
Nu gör det ont.
Fruktansvärt ont.
Varför ska det alltid vara något som jävlas med mej?
Jag måste verkligen ha retat gudarna,
om det nu funnits några sådana.
Jag lutar mer åt att tro jag retat upp några
smådjävlar istället.
Det känns förbannat mycket mer rimligt.
Så, vad är det jag gnäller om nu?
Ja, som rubriken redan "sagt",
så har jag en tand som är ett jävla mongo rent ut sagt.
Eller ja.. rättare sagt så har jag ett PAR tänder som skulle behöva
en redig omgång i tandläkarstolen.
Men, tandläkarskräck x 1000 000 000
gör ju lixom inte att man frivilligt lägger sej i den där
föraktade, hatade stolen.
Jag lägger mej hellre i en gynekolog-stol fem gånger om dagen,
om jag så bara kunde slippa mina jävla tänder!
Jag har en tand som jag för relativt länge sedan upptäckte något
som var misstänkt likt ett hål i.
Men, "det går nog över" tänkte optimisten Ceca.
Gjorde det de? Svar; nej!
Den tidigare lilla svarta pricken har istället förvandlats till
ett svart monster, som ser ut att gräva sej ner i tanden,
för jag ser på utsidan av tanden att den är gråfärgad.
Stabilt.
Men den tanden gör dock inte ont,
bara om jag råkar tugga på nåt som precis
träffar den svarta pricken.
Något som däremot gör fruktansvärt,
förskräckligt och olidligt ont
är en visdomstand i överkäken.
Höger, om ni ville veta det.
(Jag menar, det kan ju vara kul att veta,
att man genom att peta mej på den kinden
kan få mej att grina som en treåring med kolik!)
Det är ju lite svårt att kolla hur tänder i överkäken ser ut,
men jag gjorde igår kväll/natt
ett tappert försök.
Men hjälp av diverse speglar och lampor så fick jag riggat upp något,
som en tandläkare nog kallat en amatörstudio.
Med en liten sminkspegel halvt inkörd i svalget,
så kunde jag se en glimt av den hatade visdomstanden.
Det var inte kul alls.
När jag var hos tandläkaren i mars förra året,
så tog han plåtar på min då bara knappt synliga visdomstand,
och berättar för mej att den förmodligen kommer upp av sej självt.
(Vilket inte mina andra gjort,
utan där har det krävts rätt så avancerade operationer
för att få ut som små jävlarna, som inte kunde komma upp av sej själva,
då dom fått för sej att ta genvägen under en annan tand
Och trassla in sina små vackra tandrötter i nerverna i käken.
Vilket var lite smått farligt, eftersom dom kunde orsaka en förlamning
i hela käken, om dom knipsade av nerven.
Vilket dom skulle göra om dom skulle fortsätta växa.
Problemet vad bara att operationen inte heller var säker,
så det var änna te å väja mellan pest och kolera.
Jag valde digerdöden...)
Men nog om dom tänderna,
dom är ju ute, och operationssåren är katastrof ännu.
"Ojdå, vi råkade skära upp lite väl mycket"
Jaså, okej. tack för det! typ
Jag fick förutom beskedet att dom kommer upp av egen "maskin",
vilket fick mej att lättad pusta ut.
Fast bara för en millisekund innan det där,
tandläkarobligatoriska "meeeen" kommer.
"Men, tanden är dessvärre i så dåligt skick,
och full av hål att vi måste dra ut den i vilket fall som helst.
Men så länge du inte har ont i den,
så låter vi den vara"´
Antar att han sa så för att det är lättare att dra en tand
som är någorlunda uppe ovanför ytan,
än att gräva upp tänderna,
så som dom fick göra med mina förra.
Men jag tänkte då att
"Okej, det är lite hål i den,
men hur illa kan det bli när den lixom legat nerbäddad i tandköttet?"
Jag kan ju säga som så,
att jag inte tror tandköttssovsäcken är så jävla skyddande.
Ungefär som en kondom som kommit i kontakt med en igelkott . . .
Flera gånger, om och om igen.
And FYI
(Betyder "For your information", Mamma och Mormor ^_^)
så är inte den tandköttssovsäcken ett bra preventivmedel
mot hål i tänderna .
Helvete vad den tanden såg ut . . .
Nu gör det ont.
Fruktansvärt ont.
Vattenbuffel
Japp, det är från och med nu mitt mellannamn.
För helvete vad vatten jag samlar i kroppen,
tror det beror på omställningen med maten.
Min kropp är ju inte riktigt i superskick om man säger så,
finns väl inget inre organ som är till 100% aktivt tror jag.
Minns att jag samlade flera liter vatten när jag blev sondmatad,
för att kroppen inte var van vid att hantera regelbundna "matintag".
Så jag misstänker att det är nåt liknande nu.
Dock så samlar jag inte lika mycket vätska nu som under sondmatningen,
för den i sig hade en vattenbindande effekt
+ att mitt hjärta var i katastrofskick
och natrium/kaliumbalansen i botten.
Det fick dom dock fixat efter en visit på hjärtintensiven....
Jag hoppas dock att jag kan bli av med vätskan snart,
för det påverkar inte bara kroppen,
utan även psyket.
Känner mej ännu mer pluffsig än annars,
och nu är det inte bara inbillning,
för eftersom det lixom syns när man samlar vatten,
så blir det ännu värre.
(Iofs så ser väl jag det som mer än vad andra gör,
eftersom kanske hälften av vad jag ser faktiskt ändå
bara är inbillning, och rent faktamässigt så VET jag
att man inte kan lägga på sej i FETT på såhär kort tid.
Men vem har sagt att en ångestladdad hjärna
alltid tänker så jävla logiskt?!)
Igår kväll mådde jag fruktansvärt dåligt,
kände att jag inte kunde andas
och min kropp kändes ännu mer som ett fängelse än vanligt.
Men men . Det är bara till att bita ihop och hålla färgen.
Men min färg idag är dock
rätt så vattenuppblandad och grådaskig.
Inga sprudlande rosa-lila nyanser här inte.
Det enda som är färgsprakande vad gäller mej,
det är nog mina naglar. haha
Have a nice day,
/Love
Vattenbuffeln
För helvete vad vatten jag samlar i kroppen,
tror det beror på omställningen med maten.
Min kropp är ju inte riktigt i superskick om man säger så,
finns väl inget inre organ som är till 100% aktivt tror jag.
Minns att jag samlade flera liter vatten när jag blev sondmatad,
för att kroppen inte var van vid att hantera regelbundna "matintag".
Så jag misstänker att det är nåt liknande nu.
Dock så samlar jag inte lika mycket vätska nu som under sondmatningen,
för den i sig hade en vattenbindande effekt
+ att mitt hjärta var i katastrofskick
och natrium/kaliumbalansen i botten.
Det fick dom dock fixat efter en visit på hjärtintensiven....
Jag hoppas dock att jag kan bli av med vätskan snart,
för det påverkar inte bara kroppen,
utan även psyket.
Känner mej ännu mer pluffsig än annars,
och nu är det inte bara inbillning,
för eftersom det lixom syns när man samlar vatten,
så blir det ännu värre.
(Iofs så ser väl jag det som mer än vad andra gör,
eftersom kanske hälften av vad jag ser faktiskt ändå
bara är inbillning, och rent faktamässigt så VET jag
att man inte kan lägga på sej i FETT på såhär kort tid.
Men vem har sagt att en ångestladdad hjärna
alltid tänker så jävla logiskt?!)
Igår kväll mådde jag fruktansvärt dåligt,
kände att jag inte kunde andas
och min kropp kändes ännu mer som ett fängelse än vanligt.
Men men . Det är bara till att bita ihop och hålla färgen.
Men min färg idag är dock
rätt så vattenuppblandad och grådaskig.
Inga sprudlande rosa-lila nyanser här inte.
Det enda som är färgsprakande vad gäller mej,
det är nog mina naglar. haha
Have a nice day,
/Love
Vattenbuffeln
Sovmorgon
Vaknade för sisådär en kvart sedan, vilket innebär
att jag faktiskt sov längre än till kl sju idag = sovmorgon.
Victory!
Men det kan iofs bero på att jag vaknade när Micke's larm ringde,
och sedan låg vaken till ca kl halv sex . . .
Idag ska jag tvätta,
sitter nu och väntar på att klockan ska gå så jag kan gå ner.
Sedan efter det har jag lite småplaner på att åka upp till Kungälv
och hälsa på Pappa på jobbet.
Bara för att ha nåt att göra,
känner att det kommer bli en jobbig dag idag.
Och då är det bäst att jag så mycket som möjligt befinner mej
utanför lägenhetens lite smått fängslande, ångestskrikande väggar.
Jag har inga Glee-avsnitt kvar,
så jag har inget som kan avleda mina tankar så jättebra.
Funderar dock på att ladda ner L Word igen,
för den serien kan man inte se föööör många gånger.
Enligt mej iaf! haha
Sedan så släpps "I rymden finns inga känslor" på DVD idag,
kanske finns den att ladda ner nu med?
Den har visserligen legat uppe ett tag,
men jag tycker det vart så mysko format,
så jag har avvaktat lite .
Nä. genomsöka lägenheten på vilsekommen smutstvätt
och sedan gå ner och tvätta kanske?
Ska lära Kira leta smutstvätt tror jag.
Hon är en hejjare på att hitta strumpor iaf,
dock så har jag inte fått in i hennes lilla huvud ännu
att dom ska läggas i tvättkorgen och INTE ätas upp . . .
att jag faktiskt sov längre än till kl sju idag = sovmorgon.
Victory!
Men det kan iofs bero på att jag vaknade när Micke's larm ringde,
och sedan låg vaken till ca kl halv sex . . .
Idag ska jag tvätta,
sitter nu och väntar på att klockan ska gå så jag kan gå ner.
Sedan efter det har jag lite småplaner på att åka upp till Kungälv
och hälsa på Pappa på jobbet.
Bara för att ha nåt att göra,
känner att det kommer bli en jobbig dag idag.
Och då är det bäst att jag så mycket som möjligt befinner mej
utanför lägenhetens lite smått fängslande, ångestskrikande väggar.
Jag har inga Glee-avsnitt kvar,
så jag har inget som kan avleda mina tankar så jättebra.
Funderar dock på att ladda ner L Word igen,
för den serien kan man inte se föööör många gånger.
Enligt mej iaf! haha
Sedan så släpps "I rymden finns inga känslor" på DVD idag,
kanske finns den att ladda ner nu med?
Den har visserligen legat uppe ett tag,
men jag tycker det vart så mysko format,
så jag har avvaktat lite .
Nä. genomsöka lägenheten på vilsekommen smutstvätt
och sedan gå ner och tvätta kanske?
Ska lära Kira leta smutstvätt tror jag.
Hon är en hejjare på att hitta strumpor iaf,
dock så har jag inte fått in i hennes lilla huvud ännu
att dom ska läggas i tvättkorgen och INTE ätas upp . . .
Fullspäckad dag.
Först och främst så hatar jag att jag inte kan sova
längre än till kl 7 på morgonen nu mera.
Hoppas det blir bättre när jag stabiliserat mej lite
och inte har lika hög ångestprocent i blodet.
Det värsta med att vakna så fruktansvärt tidigt
är att dagarna blir så mycket längre.
Även om det egentligen bara är ca två timmar
tidigare än vad jag brukade vakna innan,
så är det ändå två timmar där ångesten bråkar.
Eftersom jag måste hålla ett ganska strikt schema med mattiderna,
så har jag schemalagt frukosten till kl 8.30-9.00.
Och vaknar jag då vid sju,
så har jag nästan två timmar
där jag går och bygger upp ångesten.
Inte okej.
För eftersom jag inte har några hungerkänslor,
så måste jag gå på tider.
Och verkligen försöka hålla dom.
Men men. Jag håller helt enkelt tummarna
för att jag kan sova bättre snart.
Idag har jag häcken full, så att säga.
Utöver det "vanliga" med att sköta mej ordentligt
så ska jag även till min psykolog
och sen direkt efter det skynda bort till habiliteringen.
Känns inte alls motiverat att gå till varken psykolog eller habilitering
nu när jag behöver betala för det.
Men, "en sån som jag" kommer ju väldigt snart upp i dom 900:-
som krävs innan man får högkostnadskortet,
och därmed inte behöver betala ett endaste öre resten av året.
Men det bär emot att betala,
eftersom jag redan innan har det knapert.
Men men. That's life I guess . . .
Behöver även till Apoteket idag egentligen,
men jag ogillar skarpt att slänga ut
massa pengar på en och samma dag,
så jag tar det nog imorgon eller något.
Det är egentligen ett rätt så stört sätt att tänka,
för jag VET ju att jag ändå kommer behöva medicinerna,
och att det kostar lika mycket idag som imorrn
eller vilken annan dag som helst.
Men rent psykiskt så känns det hemskare när jag gjort av med
för många hundralappar på en och samma dag,
än om jag delar upp det på ett par dagar.
Nåväl, ingen har nånsin beskyllt mej för att tänka så jävla logiskt,
så varför börja med det nu?
Jag har levt i mitt något konstiga sätt att tänka
och se på saker i över 23 år.
Har jag dött för det?
Nej, så jag tror jag fortsätter tänka på mitt sätt! haha
längre än till kl 7 på morgonen nu mera.
Hoppas det blir bättre när jag stabiliserat mej lite
och inte har lika hög ångestprocent i blodet.
Det värsta med att vakna så fruktansvärt tidigt
är att dagarna blir så mycket längre.
Även om det egentligen bara är ca två timmar
tidigare än vad jag brukade vakna innan,
så är det ändå två timmar där ångesten bråkar.
Eftersom jag måste hålla ett ganska strikt schema med mattiderna,
så har jag schemalagt frukosten till kl 8.30-9.00.
Och vaknar jag då vid sju,
så har jag nästan två timmar
där jag går och bygger upp ångesten.
Inte okej.
För eftersom jag inte har några hungerkänslor,
så måste jag gå på tider.
Och verkligen försöka hålla dom.
Men men. Jag håller helt enkelt tummarna
för att jag kan sova bättre snart.
Idag har jag häcken full, så att säga.
Utöver det "vanliga" med att sköta mej ordentligt
så ska jag även till min psykolog
och sen direkt efter det skynda bort till habiliteringen.
Känns inte alls motiverat att gå till varken psykolog eller habilitering
nu när jag behöver betala för det.
Men, "en sån som jag" kommer ju väldigt snart upp i dom 900:-
som krävs innan man får högkostnadskortet,
och därmed inte behöver betala ett endaste öre resten av året.
Men det bär emot att betala,
eftersom jag redan innan har det knapert.
Men men. That's life I guess . . .
Behöver även till Apoteket idag egentligen,
men jag ogillar skarpt att slänga ut
massa pengar på en och samma dag,
så jag tar det nog imorgon eller något.
Det är egentligen ett rätt så stört sätt att tänka,
för jag VET ju att jag ändå kommer behöva medicinerna,
och att det kostar lika mycket idag som imorrn
eller vilken annan dag som helst.
Men rent psykiskt så känns det hemskare när jag gjort av med
för många hundralappar på en och samma dag,
än om jag delar upp det på ett par dagar.
Nåväl, ingen har nånsin beskyllt mej för att tänka så jävla logiskt,
så varför börja med det nu?
Jag har levt i mitt något konstiga sätt att tänka
och se på saker i över 23 år.
Har jag dött för det?
Nej, så jag tror jag fortsätter tänka på mitt sätt! haha
Tack!
Jag blir så otroligt rörd och glad över alla fina kommentarer jag får!
Det känns bra att ha så många ute i periferin som stöttar,
om än på avstånd.
Men bara vetskapen om att det faktiskt finns sådana som ER
som faktiskt tror på mej,
det stärker med än vad någon kan ana!
Jag vill även tala lite till mitt försvar,
(Om det egentligen behövs vet jag inte,
men jag försvarar mej hellre innan någon klagar,
än att rasa ner i ett svart hål om någon skulle klaga)
Jag vet att jag skriver väldigt privata saker i min blogg,
sådana saker som många andra inte skulle drömma om
ens i sina vildaste fantasier att yppa för "allmänheten"
(Den lilla allmänheten som läser min blogg)
Men, jag är trött på att leva i en lögn,
jag är trött på att försöka vara någon jag inte är.
För vartenda ord jag skriver,
kommer från mitt hjärta,
från mej själv.
Jag har skrivit det så många gånger innan,
jag skäms inte för den jag är.
Men jag är heller inte nöjd med vem jag är alla gånger,
över allt jag gör som i de flesta fall skadar väldigt mycket,
och då framförallt mej själv
Men det är stor skillnad på att skämmas och att inte vara nöjd.
Jag tror att man aldrig kommer kunna arbeta mot sina demoner
om man känner skam över sej själv,
över vad man har blivit, gjort, tänkt
Jag tror att det är precis det demonerna vill att man ska göra.
För våran skam är våran svagaste länk.
Och en kedja är aldrig starkare än just sin svagaste länk . . .
Om jag utgår ifrån mej själv,
vilket jag oftast föredrar att göra.
För det är ju den aspekten på saker och ting
som jag känner till bäst, eller hur?
Jag tror att det är nästintill omöjligt att bearbeta
vad det nu än är som trycker.
Det som skapar en känsla av skam inom oss.
Oavsett om det är ett matmissbruk, sexmissbruk
föräldrar som har problem med alkohol/droger
eller en våldtäkt från förr som skaver som nålar i själen
Oavsett vad som är orsaken till skammen,
så är skammen lika påtaglig, lika fördjävlig
för var och en av er som har den hängande över er.
Prata om det. Skriv om det. Skrik ut allt om gör ont
Försök komma till kärnan av skammen,
och försök sedan arbeta bort den.
Först när det övertaget från demonernas sida är borta,
först då kan man börja bearbeta demonerna i sig själva.
För då har dom förlorat sin hållhake på dig!
Och du har vuxit dig lite starkare,
lite längre.
Man är alltid så mycket starkare än vad man tror,
man klarar så mycket mer än vad andra tror
Och sist men inte minst
man är värd allt, och lite till!
Men, man måste kämpa för det!
Skäms inte för den du är,
om andra gör det, så fine
det är deras problem.
Styrka är inte att aldrig falla,
utan att efter varje fall
resa sig upp igen
Borsta dammet av kläderna
och vandra vidare!
Det känns bra att ha så många ute i periferin som stöttar,
om än på avstånd.
Men bara vetskapen om att det faktiskt finns sådana som ER
som faktiskt tror på mej,
det stärker med än vad någon kan ana!
Jag vill även tala lite till mitt försvar,
(Om det egentligen behövs vet jag inte,
men jag försvarar mej hellre innan någon klagar,
än att rasa ner i ett svart hål om någon skulle klaga)
Jag vet att jag skriver väldigt privata saker i min blogg,
sådana saker som många andra inte skulle drömma om
ens i sina vildaste fantasier att yppa för "allmänheten"
(Den lilla allmänheten som läser min blogg)
Men, jag är trött på att leva i en lögn,
jag är trött på att försöka vara någon jag inte är.
För vartenda ord jag skriver,
kommer från mitt hjärta,
från mej själv.
Jag har skrivit det så många gånger innan,
jag skäms inte för den jag är.
Men jag är heller inte nöjd med vem jag är alla gånger,
över allt jag gör som i de flesta fall skadar väldigt mycket,
och då framförallt mej själv
Men det är stor skillnad på att skämmas och att inte vara nöjd.
Jag tror att man aldrig kommer kunna arbeta mot sina demoner
om man känner skam över sej själv,
över vad man har blivit, gjort, tänkt
Jag tror att det är precis det demonerna vill att man ska göra.
För våran skam är våran svagaste länk.
Och en kedja är aldrig starkare än just sin svagaste länk . . .
Om jag utgår ifrån mej själv,
vilket jag oftast föredrar att göra.
För det är ju den aspekten på saker och ting
som jag känner till bäst, eller hur?
Jag tror att det är nästintill omöjligt att bearbeta
vad det nu än är som trycker.
Det som skapar en känsla av skam inom oss.
Oavsett om det är ett matmissbruk, sexmissbruk
föräldrar som har problem med alkohol/droger
eller en våldtäkt från förr som skaver som nålar i själen
Oavsett vad som är orsaken till skammen,
så är skammen lika påtaglig, lika fördjävlig
för var och en av er som har den hängande över er.
Prata om det. Skriv om det. Skrik ut allt om gör ont
Försök komma till kärnan av skammen,
och försök sedan arbeta bort den.
Först när det övertaget från demonernas sida är borta,
först då kan man börja bearbeta demonerna i sig själva.
För då har dom förlorat sin hållhake på dig!
Och du har vuxit dig lite starkare,
lite längre.
Man är alltid så mycket starkare än vad man tror,
man klarar så mycket mer än vad andra tror
Och sist men inte minst
man är värd allt, och lite till!
Men, man måste kämpa för det!
Skäms inte för den du är,
om andra gör det, så fine
det är deras problem.
Styrka är inte att aldrig falla,
utan att efter varje fall
resa sig upp igen
Borsta dammet av kläderna
och vandra vidare!
Det rullar på
Som jag skrev i förra inlägget
så har jag startat ett fruktansvärt jobbigt krig.
Mot mej själv. Mot rösterna i mitt huvud.
Ett krig mellan det sjuka och det som är friskare.
Ett krig mellan det som är vackert,
och det som skaver och gör ont.
Jag är trött på att stå med en fot på vardera sida.
Jag är trött på att vara för frisk för att kalla mej sjuk,
medans jag samtidigt är för sjuk för att klassas som frisk.
Dom som känner mej vet att jag inte är mycket för "medelmåttor"
eller om man så vill kalla det, "lagom".
För mej är allting antingen svart eller vitt.
Därför är jag inte nöjd med den "matrelaterade" gråzonen
som jag levt i under så många år nu.
Där det varken är bra (vitt) eller riktigt illa (svart)
Hur mycket jag än under väldigt lång tid försökt förneka
hur jag använder maten som en ångestventil,
så kommer man till en punkt,
där man inser att det inte går att ignorera längre.
En punkt där man inser att man är långt ifrån så frisk
som man så panikartat envist försöker spela.
En fasad som man in i det sista försöker hålla upp.
Men när människorna omkring inte ser,
så bor man på toaletten.
Envist försökande döva rösterna inom en
med ideliga spolanden i kranar och toalettstolar.
Jag kan stolt säga att jag varit totalt kräk-fri
sedan i onsdags.
Och det är inte dåligt för att vara mej . . .
Men att säga att ångesten hela tiden är hanterbar
är en gigantisk lögn.
Flera gånger varje dag,
vissa delar av dygnet flera gånger varje timma
så dansar det ångestälvor framför mina ögon,
och det viner som av ångestvindar i mina öron.
Men något jag lärt mej genom alla dessa år
det är att det är ALDRIG för sent
och att jag är förbannat envis.
Dessvärre har jag väldigt ofta använt min envishet på väldigt fel sätt.
Men, det som är gjort är gjort
det gäller bara att göra om,
och göra rätt!
Jag äter mina små smörgåsar med avocadomos och ägg
och mina små hemmagjorda pajbitar.
Jag vet att det egentligen är i minsta laget,
men jag vill försöka klara detta på egen hand.
På mitt eget sätt.
För jag vet av egen bitter erfarenhet,
att om jag kör på för fort och sätter för höga mål,
så krashlandar jag och slår mej halvt ihjäl.
Och får ännu svårare att nå mållinjen.
Nu har jag hårddisken på datorn laddad
med filmer och Glee-avsnitt,
så jag har något att distrahera mej med i veckan
när Micke är på jobbet.
Love <3
så har jag startat ett fruktansvärt jobbigt krig.
Mot mej själv. Mot rösterna i mitt huvud.
Ett krig mellan det sjuka och det som är friskare.
Ett krig mellan det som är vackert,
och det som skaver och gör ont.
Jag är trött på att stå med en fot på vardera sida.
Jag är trött på att vara för frisk för att kalla mej sjuk,
medans jag samtidigt är för sjuk för att klassas som frisk.
Dom som känner mej vet att jag inte är mycket för "medelmåttor"
eller om man så vill kalla det, "lagom".
För mej är allting antingen svart eller vitt.
Därför är jag inte nöjd med den "matrelaterade" gråzonen
som jag levt i under så många år nu.
Där det varken är bra (vitt) eller riktigt illa (svart)
Hur mycket jag än under väldigt lång tid försökt förneka
hur jag använder maten som en ångestventil,
så kommer man till en punkt,
där man inser att det inte går att ignorera längre.
En punkt där man inser att man är långt ifrån så frisk
som man så panikartat envist försöker spela.
En fasad som man in i det sista försöker hålla upp.
Men när människorna omkring inte ser,
så bor man på toaletten.
Envist försökande döva rösterna inom en
med ideliga spolanden i kranar och toalettstolar.
Jag kan stolt säga att jag varit totalt kräk-fri
sedan i onsdags.
Och det är inte dåligt för att vara mej . . .
Men att säga att ångesten hela tiden är hanterbar
är en gigantisk lögn.
Flera gånger varje dag,
vissa delar av dygnet flera gånger varje timma
så dansar det ångestälvor framför mina ögon,
och det viner som av ångestvindar i mina öron.
Men något jag lärt mej genom alla dessa år
det är att det är ALDRIG för sent
och att jag är förbannat envis.
Dessvärre har jag väldigt ofta använt min envishet på väldigt fel sätt.
Men, det som är gjort är gjort
det gäller bara att göra om,
och göra rätt!
Jag äter mina små smörgåsar med avocadomos och ägg
och mina små hemmagjorda pajbitar.
Jag vet att det egentligen är i minsta laget,
men jag vill försöka klara detta på egen hand.
På mitt eget sätt.
För jag vet av egen bitter erfarenhet,
att om jag kör på för fort och sätter för höga mål,
så krashlandar jag och slår mej halvt ihjäl.
Och får ännu svårare att nå mållinjen.
Nu har jag hårddisken på datorn laddad
med filmer och Glee-avsnitt,
så jag har något att distrahera mej med i veckan
när Micke är på jobbet.
Love <3
Tröttare än tröttast
Jag tar tillbaka allt vad jag nånsin sagt om trötthet,
och kan garantera att jag nu är på en rekordnivå
vad gäller trötthet för min del.
Har inte sovit bra på väldigt väldigt länge,
men det pga ryggen framförallt.
Nu är det dessutom en helvetes massa ångest som bråkar,
och dom som har ångestproblematik vet att nätterna ibland är värst . .
Jag har nämligen beslutat att ta ett krafttag med mitt matångestmonster
Jag vet att jag borde gjort det för länge, länge sedan,
men på något sätt så behövde jag samla kraften och energin,
och framförallt motivationen
att ta tag i mej själv och dra mej upp ur den här jävla sörjan.
Jag kände att jag höll på att drukna i min egen ångest,
och mina utageranden gentemot maten
gjorde/gör bara ångesten starkare.
Men, inga missbruk är lätta att ta sej ut,
oavsett i vilken form missbruken visar sig.
Det är verkligen nåt så jävulskt jobbigt,
ingen som inte vart i denna sitsen kan förstå.
Men jag var på god väg för ett par år sedan,
men efter ett flertal olyckliga incidenter och ett avlutat förhållande,
så föll jag sakta ner igen.
Jag tänker inte gå in på jättedjupa detaljer,
för det är inte till varken nytta eller glädje för någon.
Så mina dagar kommer huvudsakligen gå åt till att hantera ångesten,
och att försöka få i mej mat,
och, för mej kanske det svåraste, att behålla den med . . .
Mina kompensationstankar är väldigt höga nu,
framförallt vad gäller rörelse och motion,
därför väntar jag denna veckan ut innan jag går till gymmet igen.
Vill inte komma in i dåliga cirklar . . .
Idag direkt efter frukosten,
som bestod av en grov brödskiva med avocadoröra
(en halv mosad avocado, salt, peppar, lök)
och ett halvt ägg
så gick jag ut med Kira direkt
För jag måste UT ur lägenheten,
eller verkligen sysselsätta mej med något direkt efter jag ätit.
Och det är lättare utanför lägenheten
(dvs långt bort från toaletter .)
Sedan så åkte jag in till stan för att handla lite grejjer till Micke,
ugnsplåtar och strumpor bland annat.
För även om det ger mej sjukt mycket ångest av att gå runt inne bland folk,
så är den långt ifrån jämförbar med den ångesten som blir
efter att jag ätit något, och behållt det såklart .
När jag kom hem var det dax för lunch,
paj stod det på matsedeln idag.
Dock så håller jag mej till småbitar nu,
bättre det än att inte klara av det alls .
Paj är lätt att dela upp i lagom bitar,
och så kan man faktiskt göra pajer riktigt nyttiga med!
Lax och spenatpaj blev det denna gången,
hade en hel del rökt lax över sedan nyår nämligen . . .
Just nu står det en sådan paj till i ugnen,
så det lär bli paj ett tag framöver.
Men paj går ju bra att frysa med =)
Så, jag kämpar på
Skam den som ger sej!
Men som sagt. Det tar på krafterna att kämpa,
så jag är dödstrött nu . . .
Men ångestnivån är ändå för hög för att jag ska kunna slappna av.
och kan garantera att jag nu är på en rekordnivå
vad gäller trötthet för min del.
Har inte sovit bra på väldigt väldigt länge,
men det pga ryggen framförallt.
Nu är det dessutom en helvetes massa ångest som bråkar,
och dom som har ångestproblematik vet att nätterna ibland är värst . .
Jag har nämligen beslutat att ta ett krafttag med mitt matångestmonster
Jag vet att jag borde gjort det för länge, länge sedan,
men på något sätt så behövde jag samla kraften och energin,
och framförallt motivationen
att ta tag i mej själv och dra mej upp ur den här jävla sörjan.
Jag kände att jag höll på att drukna i min egen ångest,
och mina utageranden gentemot maten
gjorde/gör bara ångesten starkare.
Men, inga missbruk är lätta att ta sej ut,
oavsett i vilken form missbruken visar sig.
Det är verkligen nåt så jävulskt jobbigt,
ingen som inte vart i denna sitsen kan förstå.
Men jag var på god väg för ett par år sedan,
men efter ett flertal olyckliga incidenter och ett avlutat förhållande,
så föll jag sakta ner igen.
Jag tänker inte gå in på jättedjupa detaljer,
för det är inte till varken nytta eller glädje för någon.
Så mina dagar kommer huvudsakligen gå åt till att hantera ångesten,
och att försöka få i mej mat,
och, för mej kanske det svåraste, att behålla den med . . .
Mina kompensationstankar är väldigt höga nu,
framförallt vad gäller rörelse och motion,
därför väntar jag denna veckan ut innan jag går till gymmet igen.
Vill inte komma in i dåliga cirklar . . .
Idag direkt efter frukosten,
som bestod av en grov brödskiva med avocadoröra
(en halv mosad avocado, salt, peppar, lök)
och ett halvt ägg
så gick jag ut med Kira direkt
För jag måste UT ur lägenheten,
eller verkligen sysselsätta mej med något direkt efter jag ätit.
Och det är lättare utanför lägenheten
(dvs långt bort från toaletter .)
Sedan så åkte jag in till stan för att handla lite grejjer till Micke,
ugnsplåtar och strumpor bland annat.
För även om det ger mej sjukt mycket ångest av att gå runt inne bland folk,
så är den långt ifrån jämförbar med den ångesten som blir
efter att jag ätit något, och behållt det såklart .
När jag kom hem var det dax för lunch,
paj stod det på matsedeln idag.
Dock så håller jag mej till småbitar nu,
bättre det än att inte klara av det alls .
Paj är lätt att dela upp i lagom bitar,
och så kan man faktiskt göra pajer riktigt nyttiga med!
Lax och spenatpaj blev det denna gången,
hade en hel del rökt lax över sedan nyår nämligen . . .
Just nu står det en sådan paj till i ugnen,
så det lär bli paj ett tag framöver.
Men paj går ju bra att frysa med =)
Så, jag kämpar på
Skam den som ger sej!
Men som sagt. Det tar på krafterna att kämpa,
så jag är dödstrött nu . . .
Men ångestnivån är ändå för hög för att jag ska kunna slappna av.
Glee
Jag är inte mycket av en Tv-människa egentligen,
vet inte varför riktigt.
En stor hake är väl att man måste komma ihåg
när programet/serien sänds, både tid, dag och kanal,
plus att man ska vara alert vid den tidpunkten
för att komma ihåg att sätta på Tv'n,
och inte inne i sin egen lilla värld.
Vilket jag är större delen av dagarna ungefär.
Sedan så är det lättare för mej att komma ihåg att kolla på tv,
om det är program som min kära bättre hälft oxå vill se.
För han är bra på att komma ihåg sånt som tider och kanaler
MEN, jag har ett tag nu varit nyfiken på serien "Glee",
och jag blev väldigt glad när jag såg i helgen att nya kanal 11
skulle börja sända just Glee.
Dom visar, vad jag förstår, både säsong ett och två paralellt
så igår såg jag avsnitt ett på säsong två,
och nu imorse avsnitt ett på säsong ett.
Det gäller ju bara för min hjärna att inte röra ihop saker och ting nu,
annars får jag ladda ner säsong ett
och bräda av den fram tills nästa onsdag,
då avsnitt två av säsong två visas.
Tror denna serien kan vara något för mej
Lite töntnördigt, mycket musik, vackra människor
och feelgoodkänslor så det spritter i kroppen!
Så, nu ska jag försöka fixa ett schema med mina tv-tider
så jag inte missar nåt!
(Dock så brukar väl denna typ av serie vara rätt så lättförstådda)
Men ändå.
Får väl sätta återkommande alarm på mobilen eller nåt sånt . . .
vet inte varför riktigt.
En stor hake är väl att man måste komma ihåg
när programet/serien sänds, både tid, dag och kanal,
plus att man ska vara alert vid den tidpunkten
för att komma ihåg att sätta på Tv'n,
och inte inne i sin egen lilla värld.
Vilket jag är större delen av dagarna ungefär.
Sedan så är det lättare för mej att komma ihåg att kolla på tv,
om det är program som min kära bättre hälft oxå vill se.
För han är bra på att komma ihåg sånt som tider och kanaler
MEN, jag har ett tag nu varit nyfiken på serien "Glee",
och jag blev väldigt glad när jag såg i helgen att nya kanal 11
skulle börja sända just Glee.
Dom visar, vad jag förstår, både säsong ett och två paralellt
så igår såg jag avsnitt ett på säsong två,
och nu imorse avsnitt ett på säsong ett.
Det gäller ju bara för min hjärna att inte röra ihop saker och ting nu,
annars får jag ladda ner säsong ett
och bräda av den fram tills nästa onsdag,
då avsnitt två av säsong två visas.
Tror denna serien kan vara något för mej
Lite töntnördigt, mycket musik, vackra människor
och feelgoodkänslor så det spritter i kroppen!
Så, nu ska jag försöka fixa ett schema med mina tv-tider
så jag inte missar nåt!
(Dock så brukar väl denna typ av serie vara rätt så lättförstådda)
Men ändå.
Får väl sätta återkommande alarm på mobilen eller nåt sånt . . .
God kväll Bloggen
(Rubrikfantasitorka, big time . . .)
Idag har jag vart hos min psykolog,
fick sagt henne ett och annat väl valt ord.
Tror jag iaf . . ?
Det lät så bra i min hjärna när jag "repeterade" innan,
men när jag väl satt där och skulle vara arg,
så börja jag lik förbannat bara grina.
Menmen. Hon fick sej ett par kängor iaf!
Sa att jag inte får den hjälpen jag behöver av henne,
plus att jag tycker det var dåligt av henne att inte
klart och tydligt förklara upplägget av "behandlingen"
Plus att hon visst "glömde" klargöra att hon
enbart har ett vikariat på avdelningen,
vilket löper ut nu i augusti . . .
Sedan så tror jag även att jag fick med klagomålet
på att de gånger när jag har bett om
konkreta ångesthanteringstips,
alltså där jag har berättat om återkommande situationer,
där jag behöver få tips på alternativa vägar än
självskadande sådana
Så har hon bara sagt typ
"Oj, oj, nämen, va jobbigt att du känner så"
*klapp-på-huvudet-vill-du-ha-ett-plåster* ungefär.
Vilket jag inte direkt blir hjälpt av.
Vi kom fram till att jag fortsätter hos henne
tills jag fått en fast kontakt på habiliteringen
För jag får ge dom en chans till,
alla som jobbar där kan väl inte vara likadana?
. . . eller?
Så, det har jag gjort idag.
Vart hos Vera och mailat Habiliteringen.
Stjärna i taket till Ceca
Har även fått köpt lite sminkgrejjer på rean,
Yves Rocher hade 50% på hela sortimentet
(Kvarvarande sortimentet kanske jag ska säga,
för det var väldigt urplockat ^_^)
Köpte även ett par byxor till Micke,
även dom på rean. =)
Sedan, det viktigaste av allt,
fick äntligen ätit min älskade och efterlängtade Sushi!
Himmel va de va gott!
Så nu är Soya/Wasabi-balansen återställd!
Idag har jag vart hos min psykolog,
fick sagt henne ett och annat väl valt ord.
Tror jag iaf . . ?
Det lät så bra i min hjärna när jag "repeterade" innan,
men när jag väl satt där och skulle vara arg,
så börja jag lik förbannat bara grina.
Menmen. Hon fick sej ett par kängor iaf!
Sa att jag inte får den hjälpen jag behöver av henne,
plus att jag tycker det var dåligt av henne att inte
klart och tydligt förklara upplägget av "behandlingen"
Plus att hon visst "glömde" klargöra att hon
enbart har ett vikariat på avdelningen,
vilket löper ut nu i augusti . . .
Sedan så tror jag även att jag fick med klagomålet
på att de gånger när jag har bett om
konkreta ångesthanteringstips,
alltså där jag har berättat om återkommande situationer,
där jag behöver få tips på alternativa vägar än
självskadande sådana
Så har hon bara sagt typ
"Oj, oj, nämen, va jobbigt att du känner så"
*klapp-på-huvudet-vill-du-ha-ett-plåster* ungefär.
Vilket jag inte direkt blir hjälpt av.
Vi kom fram till att jag fortsätter hos henne
tills jag fått en fast kontakt på habiliteringen
För jag får ge dom en chans till,
alla som jobbar där kan väl inte vara likadana?
. . . eller?
Så, det har jag gjort idag.
Vart hos Vera och mailat Habiliteringen.
Stjärna i taket till Ceca
Har även fått köpt lite sminkgrejjer på rean,
Yves Rocher hade 50% på hela sortimentet
(Kvarvarande sortimentet kanske jag ska säga,
för det var väldigt urplockat ^_^)
Köpte även ett par byxor till Micke,
även dom på rean. =)
Sedan, det viktigaste av allt,
fick äntligen ätit min älskade och efterlängtade Sushi!
Himmel va de va gott!
Så nu är Soya/Wasabi-balansen återställd!
Intresse-klubben-har-sprängts-lista
Här kommer en helvetes lång lista
som jag iaf inte tror jag gjort innan
Läs eller strunta i det, du gör som du vill.
Det står inte så mycket vettigt i den iaf! haha
Men ett tidsfördriv som slår ihjäl lite tid är det iaf =)
Du heter: Ella Cecilia Carlsson
Smeknamn: Ceca, Cissi, Skrutt, Skåpsmongot
Beroende av: Cola Light/Pepsi Max
Brukar du skratta för dig själv: Ja, både för mej själv och åt mej själv . . .
Vad står det i ditt senast inkomna SMS: "Jo det e klart jag gör,
men du vill ju inte svara när jag skriver till dig på datorn."
Var bor du: Majorna, Göteborg.
Trivs du där: Ja, stadsstressen kan bli för mycket ibland,
så då rymmer jag hem till Orust.
Äger du ett par Converse: Ja, en hel jävla hög! Plus ett par helt nya, men för stora
(Svarta strl 5, vill du köpa, hojta till!)
Sprit, cider, vin eller öl: Cider isåfall
Är du allergisk mot något: En hel del, men framförallt citrusfrukter, speciellt apelsiner .
Hur svarar du i mobilen: Beror på vem som ringer, men typ "Jaa?" eller "Hallå?"
Antal timmar sömn inatt: På tok för lite .
Brukar du komma i tid: Ja, oftast! Gillar inte att komma för sent
så jag brukar oftast se till att komma lite för tidigt.
När mår du bra: Vet inte riktigt .
Vad tycker du om fötter: Inget speciellt så, har iaf inte fotfobi
Vad saknar du: Just nu min lilla skruttepojkvän!
Hade du en bra kväll igår: Jadå Let's Dance och lite vin är inte helt fel!
Favorit dryck på morgonen: Cola? hahaha
Rakar du benen: Ja, rätt så regelbundet oavett årstid
Är du blyg: Både och, beroende på situation och dagens mående, så att säga
Sysslar du med någon idrott: Njae, gymmar om det räknas?
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Inte kärlek, men att man kan fatta rejält tycke
för nån vid första ögonkastet, kärlek för mej är nåt som får växa fram med tiden
Har du spytt offentligt: Hmm. Vet inte vad man ska svara där riktigt,
vart går gränsen för offentligt?
Vad skulle du göra om du vore kille för en dag: Eftersom jag är så grymt barnslig,
så hade jag nog "kissat prick" på folk från mitt fönster! haha
Vad gör du i morgon: Ska på kalas till Mormor, annars antagligen inte mycket.
Kolla på säsongsstarten av "Solsidan" ska jag göra med iofs!
Vad längtar du till: Att få reda på vad som är fel med min rygg,
och få det åtgärdat . . . så jag kanske kan komma igång och träna ordentligt,
för att sedan kunna börja rida igen
Vad använder du för schampo: Syoss, den rosa sorten
Hur gammal är du: 23 år och lite drygt en månad!
Tycker du om någon just nu: Ja, jag tycker om många!
Men om det är kärleks-tycka-om som menas så ja, min Micke ♥
Gröna eller röda äpplen: Röda, fast inte FÖR röda, utan märket Royal Gala
Gillar du golf: Nej, varken riktig eller mini.
Vilken tid gick du upp idag: Nån gång runt kl 8 imorse
Har du sovit i din egen säng inatt: Nee, är hemma på Orust
Har du strumpor på dig nu: Japps, annars fryser jag ihjäl!
Är det okej att gråta: Ja, absolut
När grät du senast: I förrgår. Allt var bara för mycket,
så jag hade en lokal översvämning hos mej . . .
Vad skulle du göra om du vann en miljon: Väldigt mycket!
Bär du glasögon eller linser: Både och, mest glasögon dock.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Nej, absolut inte.
Tycker märkeshysteri är megalöjligt!!
Har du piercing: Ja, en dröse . . .
Vill du gifta dig: Nej jag har inte mycket till övers för själva grejen med att gifta sig.
Vill du ha barn: Ja, jag älskar barn
Solar du ofta: Solarium ibland, men väldigt sällan ute i riktiga solen,
blir helt nipprig av att ligga stilla så länge som behövs för att få nån färg =P
Är du bra på att laga mat: Ja, det skulle jag nog våga säga!
Bättre på att laga än att äta och behålla iaf . . .
Är du flygrädd: Ja, fy katten för flygplan!
Är du musikalisk: Spelat piano sen jag knappt kunde gå, så ja, jag tror det iaf =P
Vad dricker du helst när du är törstig: Cola Light / Pepsi Max
Vilken är din favoritglass: Äter inte sånt
Tror du på ett liv efter döden? Ja, jag vill tro det iaf!
Tycker du om sushi? Älskar't!
Vad äter du helst när du ser på film: Riskakor!
Har du tandläkarskräck? Nåt så förbannat!
Är du morgon- eller kvällsmänniska: Varken eller tror jag . . eller en mix av båda
Vilken ögonfärg har du: Mörkbruna
Biter du på naglarna: No way!
Röker du: Aldrig. Usch!
Hur ofta tränar/motionerar du: Ute med Kira varje dag,
och gymmade ca tre ggr i veckan innan resan till Edinburgh.
Efter det har det lixom inte blivit av, dels pga jul/nyår
och nu rygghelvetet.
Men ska se till att komma igång igen nu i veckan,
iaf promenera på bandet,
för det sa sjukgymnasten bara var bra.
Men att jag skulle vara försiktig med mer avancerad träning.
Får la coacha Micke eller nåt. haha
som jag iaf inte tror jag gjort innan
Läs eller strunta i det, du gör som du vill.
Det står inte så mycket vettigt i den iaf! haha
Men ett tidsfördriv som slår ihjäl lite tid är det iaf =)
Du heter: Ella Cecilia Carlsson
Smeknamn: Ceca, Cissi, Skrutt, Skåpsmongot
Beroende av: Cola Light/Pepsi Max
Brukar du skratta för dig själv: Ja, både för mej själv och åt mej själv . . .
Vad står det i ditt senast inkomna SMS: "Jo det e klart jag gör,
men du vill ju inte svara när jag skriver till dig på datorn."
Var bor du: Majorna, Göteborg.
Trivs du där: Ja, stadsstressen kan bli för mycket ibland,
så då rymmer jag hem till Orust.
Äger du ett par Converse: Ja, en hel jävla hög! Plus ett par helt nya, men för stora
(Svarta strl 5, vill du köpa, hojta till!)
Sprit, cider, vin eller öl: Cider isåfall
Är du allergisk mot något: En hel del, men framförallt citrusfrukter, speciellt apelsiner .
Hur svarar du i mobilen: Beror på vem som ringer, men typ "Jaa?" eller "Hallå?"
Antal timmar sömn inatt: På tok för lite .
Brukar du komma i tid: Ja, oftast! Gillar inte att komma för sent
så jag brukar oftast se till att komma lite för tidigt.
När mår du bra: Vet inte riktigt .
Vad tycker du om fötter: Inget speciellt så, har iaf inte fotfobi
Vad saknar du: Just nu min lilla skruttepojkvän!
Hade du en bra kväll igår: Jadå Let's Dance och lite vin är inte helt fel!
Favorit dryck på morgonen: Cola? hahaha
Rakar du benen: Ja, rätt så regelbundet oavett årstid
Är du blyg: Både och, beroende på situation och dagens mående, så att säga
Sysslar du med någon idrott: Njae, gymmar om det räknas?
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Inte kärlek, men att man kan fatta rejält tycke
för nån vid första ögonkastet, kärlek för mej är nåt som får växa fram med tiden
Har du spytt offentligt: Hmm. Vet inte vad man ska svara där riktigt,
vart går gränsen för offentligt?
Vad skulle du göra om du vore kille för en dag: Eftersom jag är så grymt barnslig,
så hade jag nog "kissat prick" på folk från mitt fönster! haha
Vad gör du i morgon: Ska på kalas till Mormor, annars antagligen inte mycket.
Kolla på säsongsstarten av "Solsidan" ska jag göra med iofs!
Vad längtar du till: Att få reda på vad som är fel med min rygg,
och få det åtgärdat . . . så jag kanske kan komma igång och träna ordentligt,
för att sedan kunna börja rida igen
Vad använder du för schampo: Syoss, den rosa sorten
Hur gammal är du: 23 år och lite drygt en månad!
Tycker du om någon just nu: Ja, jag tycker om många!
Men om det är kärleks-tycka-om som menas så ja, min Micke ♥
Gröna eller röda äpplen: Röda, fast inte FÖR röda, utan märket Royal Gala
Gillar du golf: Nej, varken riktig eller mini.
Vilken tid gick du upp idag: Nån gång runt kl 8 imorse
Har du sovit i din egen säng inatt: Nee, är hemma på Orust
Har du strumpor på dig nu: Japps, annars fryser jag ihjäl!
Är det okej att gråta: Ja, absolut
När grät du senast: I förrgår. Allt var bara för mycket,
så jag hade en lokal översvämning hos mej . . .
Vad skulle du göra om du vann en miljon: Väldigt mycket!
Bär du glasögon eller linser: Både och, mest glasögon dock.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Nej, absolut inte.
Tycker märkeshysteri är megalöjligt!!
Har du piercing: Ja, en dröse . . .
Vill du gifta dig: Nej jag har inte mycket till övers för själva grejen med att gifta sig.
Vill du ha barn: Ja, jag älskar barn
Solar du ofta: Solarium ibland, men väldigt sällan ute i riktiga solen,
blir helt nipprig av att ligga stilla så länge som behövs för att få nån färg =P
Är du bra på att laga mat: Ja, det skulle jag nog våga säga!
Bättre på att laga än att äta och behålla iaf . . .
Är du flygrädd: Ja, fy katten för flygplan!
Är du musikalisk: Spelat piano sen jag knappt kunde gå, så ja, jag tror det iaf =P
Vad dricker du helst när du är törstig: Cola Light / Pepsi Max
Vilken är din favoritglass: Äter inte sånt
Tror du på ett liv efter döden? Ja, jag vill tro det iaf!
Tycker du om sushi? Älskar't!
Vad äter du helst när du ser på film: Riskakor!
Har du tandläkarskräck? Nåt så förbannat!
Är du morgon- eller kvällsmänniska: Varken eller tror jag . . eller en mix av båda
Vilken ögonfärg har du: Mörkbruna
Biter du på naglarna: No way!
Röker du: Aldrig. Usch!
Hur ofta tränar/motionerar du: Ute med Kira varje dag,
och gymmade ca tre ggr i veckan innan resan till Edinburgh.
Efter det har det lixom inte blivit av, dels pga jul/nyår
och nu rygghelvetet.
Men ska se till att komma igång igen nu i veckan,
iaf promenera på bandet,
för det sa sjukgymnasten bara var bra.
Men att jag skulle vara försiktig med mer avancerad träning.
Får la coacha Micke eller nåt. haha
En helvetes massa snö!
När jag skulle släppa ut vovvarna imorse fick jag mej en smärre chock;
ytterdörren gick knappt att öppna för all snö som kommit under natten,
(alternativt kommit under natten
+ blåst upp på trappen och bildat en driva framför dörren)
Och yrvaken som jag var så klampade jag ut i mammas tofflor,
för igårkväll så var det ju rensopat på trappen,
och således vart det då inga som helst problem att gå ut i flipflops om man så viljat . . .
Det var det inte idag, så mina fötter blev sådär lagom snöiga,
och sedan väldigt kalla och blöta när snön smälte . . .
Men, fint är det iaf!
Alldeles bulligt och fluffigt överallt,
och hundarna är väldigt lyckliga.
Tänkte försöka ta min onda rygg och min överenergiska hund och gå en sväng sedan,
här hemma så slipper jag ju åtminstone ha henne kopplad
och slipper därmed eventuella koppelryck som gör ONT i ryggen.
Minsta lilla extra rörelse, framförallt med kraft bakom
ilar genom hela min stackars kropp.
Jag känner mej som en gammal kärring nästan,
inget funkar . . . haha
Har fått en del kommentarer ang. min resa här på bloggen,
sådana som säger att dom kommer sakna den osv,
jag ska försöka bli lite mer konsekvent i mitt bloggande hädanefter,
och försöka få iväg ett inlägg om dagen,
och inte som innan "resan",
ibland ett inlägg i veckan på sin höjd.
Sedan när poesikursen startar (om jag blir antagen vill säga)
så kan det kanske förhoppningsvis bli lite fler nya texter
och dikter här på bloggen oxå!
För det hade ju vart trevligt med lite nytt material =)
Tjingtjong!
Dag 30 - Ett sista ögonblick
Sådär ja, nu vart denna lilla "resa" snart slut.
30 dagar har faktiskt gått rätt så fort,
och jag kan nog lova att detta har varit min mest
aktiva bloggmånad sedan jag startade bloggen
(För nästan ett år sedan nu faktiskt,
startade bloggen i början av februari -10)
Vissa av "dagarna" har varit lättare att skriva än andra,
tycker dock att en hel del "rubriker" upprepades lite väl mycket.
Som dagens rubrik, som återigen är "ett ögonblick" . . .
Jag har redan delat med mej av så många ögonblick,
sedan finns det självklart fler.
Men jag väntar fortfarande på MITT ögonblick,
ett sådant där världen stannar upp för en stund,
klockorna börjar ticka baklänges
och katterna i gränderna skäller istället för jamar.
Även om jag vissa dagar inte tror ett dugg på framtiden,
utan är allt för fast i det som hänt förr,
för rädd för nuet, och framförallt för framtiden.
Då kan jag ibland inte se något hopp
om varken förbättring eller ändring.
Trots det,
så vill jag ändå leva i tron,
på att jag innerst inne hoppas
att jag nån gång får vara med om det där ögonblicket
då allt faller på plats och stjärnorna på himlen strålar enbart för mej.
Jag vill hoppas att jag, om jag vid 67 års ålder
gör denna "bloggresan" igen,
utan någon större eftertanke kan rabbla upp ögonblick
som föralltid förändrat mej och min värld,
och då förhoppningsvis till det bättre
(Bortse ifrån det lite smått otroliga med en 67årig bloggerska)
Jag vill tacka er som följt mej på denna "resan",
och er som vandrar brevid mej varje dag,
och håller min hand i verkliga livet.
Ni är guld värda.
30 dagar har faktiskt gått rätt så fort,
och jag kan nog lova att detta har varit min mest
aktiva bloggmånad sedan jag startade bloggen
(För nästan ett år sedan nu faktiskt,
startade bloggen i början av februari -10)
Vissa av "dagarna" har varit lättare att skriva än andra,
tycker dock att en hel del "rubriker" upprepades lite väl mycket.
Som dagens rubrik, som återigen är "ett ögonblick" . . .
Jag har redan delat med mej av så många ögonblick,
sedan finns det självklart fler.
Men jag väntar fortfarande på MITT ögonblick,
ett sådant där världen stannar upp för en stund,
klockorna börjar ticka baklänges
och katterna i gränderna skäller istället för jamar.
Även om jag vissa dagar inte tror ett dugg på framtiden,
utan är allt för fast i det som hänt förr,
för rädd för nuet, och framförallt för framtiden.
Då kan jag ibland inte se något hopp
om varken förbättring eller ändring.
Trots det,
så vill jag ändå leva i tron,
på att jag innerst inne hoppas
att jag nån gång får vara med om det där ögonblicket
då allt faller på plats och stjärnorna på himlen strålar enbart för mej.
Jag vill hoppas att jag, om jag vid 67 års ålder
gör denna "bloggresan" igen,
utan någon större eftertanke kan rabbla upp ögonblick
som föralltid förändrat mej och min värld,
och då förhoppningsvis till det bättre
(Bortse ifrån det lite smått otroliga med en 67årig bloggerska)
Jag vill tacka er som följt mej på denna "resan",
och er som vandrar brevid mej varje dag,
och håller min hand i verkliga livet.
Ni är guld värda.
Dag 29 – Mina ambitioner
Hmm. Dessvärre är idag inte en bra dag att prata ambitioner.
Det är en dålig dag.
En fruktansvärt dålig dag.
Haft otroligt mycket ångest idag,
över egentligen småsaker,
men ångesten finns där och är lika hemsk ändå.
Orkar inte ens skriva av mej allt,
så rörigt är det.
Det känns som om allt som kan gå fel,
går fel just NU.
Min psykologkontakt är dum i huvvet,
dom på habiliteringen är dumma i huvvet,
min rygg är ett helvete,
min mage är ett helvete pga dom smärtstillande
jag knaprat pga ryggen.
Ja. Det är lixom katten på råttan och råttan på osten
Och där står jag och är rädd för ost typ.
Det är en dålig dag.
En fruktansvärt dålig dag.
Haft otroligt mycket ångest idag,
över egentligen småsaker,
men ångesten finns där och är lika hemsk ändå.
Orkar inte ens skriva av mej allt,
så rörigt är det.
Det känns som om allt som kan gå fel,
går fel just NU.
Min psykologkontakt är dum i huvvet,
dom på habiliteringen är dumma i huvvet,
min rygg är ett helvete,
min mage är ett helvete pga dom smärtstillande
jag knaprat pga ryggen.
Ja. Det är lixom katten på råttan och råttan på osten
Och där står jag och är rädd för ost typ.
Dag 28 – Det här saknar jag
Oj, nu kom en såndär svår rubrik igen.
Det är så himla mycket jag saknar.
Personer, händelser, episoder av livet.
Jag vet att man egentligen inte ska sakna
sådant som passerat, sådant man förlorat.
men jag gör det ändå ibland.
Men helt ärligt, så kan jag inte komma på något specifikt
som jag saknar, som jag kan skriva om här.
Så jag sammanfattar det såhär;
De människor jag saknar,
de saknar förhoppningsvis mej med.
Och tänker på mej nångång ibland,
när en speciell låt spelas på radion,
en välbekant doft smeker näsborrarna på spårvagnen
eller när man hör ett skratt man tror sej känna igen.
De episoderna och händelserna i mitt liv som jag saknar,
dom delades i de flesta av fallen med en eller flera personer
Och jag kan bara hoppas att dom personerna
minns och värdesätter våra gemensamma minnen
på samma sätt som jag gör
och alltid kommer göra.
Det är så himla mycket jag saknar.
Personer, händelser, episoder av livet.
Jag vet att man egentligen inte ska sakna
sådant som passerat, sådant man förlorat.
men jag gör det ändå ibland.
Men helt ärligt, så kan jag inte komma på något specifikt
som jag saknar, som jag kan skriva om här.
Så jag sammanfattar det såhär;
De människor jag saknar,
de saknar förhoppningsvis mej med.
Och tänker på mej nångång ibland,
när en speciell låt spelas på radion,
en välbekant doft smeker näsborrarna på spårvagnen
eller när man hör ett skratt man tror sej känna igen.
De episoderna och händelserna i mitt liv som jag saknar,
dom delades i de flesta av fallen med en eller flera personer
Och jag kan bara hoppas att dom personerna
minns och värdesätter våra gemensamma minnen
på samma sätt som jag gör
och alltid kommer göra.
Dag 27 – Min favoritplats
Jag tror att min absoluta favoritplats är vid pianot.
Där är jag som allra mest levande,
allra mest harmonisk
allra mest jag
Dessvärre har jag inget piano här nere i Gbg,
och det hemma på Orust har nog börjat spela på sista versen.
Det är ju rätt förståeligt, det är rätt gammalt,
mitt kära lilla skruttepiano,
Och det är många många timmar av glädje och ångest,
framförallt ångest, som det fått utstå genom åren.
Mamma och pappa kunde höra av sättet jag spelade på,
om det var värt att störa mej eller inte.
Pianot blev under många år min enda konstruktiva känsloventil.
Var jag glad så spelade jag glada låtar i dur,
men lätt hand mot dom faktiskt ömtåliga tangenterna.
Var jag ledsen så spelade jag mörka låtar i moll,
och lät min ilska, min ångest och min frustration
gå ut över pianots stackars svarta och vita tangenter.
När jag var som allra längst ner på botten,
då fann jag inte ens glädje i mitt piano.
Det var för mycket ångest i min då väldigt lilla kropp,
och inte ens pianot kunde kanalisera ut det.
Utan det fick stå där i vardagsrummet.
Ekande tyst.
De få gånger under dom perioderna
som jag väl satte mej vid pianot,
så var det med darrande händer
och gråten i halsen.
För jag visste att jag faktiskt älskade att spela,
och jag ville ha ur mej allt som gjorde så ont inom mej.
Jag tror hela min familj höll andan,
för det var en så skör tråd jag gick på,
dom ville nog inte bryta förtrollningen.
Jag saknar att spela piano
nåt så fruktansvärt.
Att gå i från att sitta vid pianot timmar i sträck,
till att nästan inte spela alls, det är inte bra.
Jag behöver mina svarta och vita vänner.
Jag behöver känna att jag är en del av musiken
och att det är jag som skapar melodierna,
jag som färglägger tavlan.
Hade jag haft råd så hade jag köpt ett digitalpiano,
dessvärre så är dom väääldigt dyra.
Iaf om man är så überkräsen som jag är.
Det är nämligen inte lätt att tillfredställa mej
när det gäller pianoljudet.
Det är få digitalpianon jag spelat på som fallit mej såpass i smaken
att jag skulle kunna tänka mej spela på det "på heltid"
Och dom som gjort det ligger i prisklasser en bra bit över 40 000.
Vilket inte riktigt matchar min ekonomiska status . . .
Men. Nån gång så kanske jag får råd,
och kan få börja spela ordentligt igen.
Tills dess får jag stå ut med pianot hemma på Orust,
som vissa dagar inte alls vill vara med.
Det är nämligen väldigt väderkänsligt mitt lilla piano.
Vilken ingen annan än jag verkar lägga märke till dock.
Men jag kan mitt pianos "språk"
och hör direkt när det är nåt fel
Eller som oftast är fallet nu,
att en tangent segar . . .
Men jag skulle ändå gå sönder i själen om pappa "avlivar" det,
för som sagt, det har vart ett stöd och en vän i så många år.
Sen att det kanske är lite trasigt och i otakt nu,
men det är jag med
Där är jag som allra mest levande,
allra mest harmonisk
allra mest jag
Dessvärre har jag inget piano här nere i Gbg,
och det hemma på Orust har nog börjat spela på sista versen.
Det är ju rätt förståeligt, det är rätt gammalt,
mitt kära lilla skruttepiano,
Och det är många många timmar av glädje och ångest,
framförallt ångest, som det fått utstå genom åren.
Mamma och pappa kunde höra av sättet jag spelade på,
om det var värt att störa mej eller inte.
Pianot blev under många år min enda konstruktiva känsloventil.
Var jag glad så spelade jag glada låtar i dur,
men lätt hand mot dom faktiskt ömtåliga tangenterna.
Var jag ledsen så spelade jag mörka låtar i moll,
och lät min ilska, min ångest och min frustration
gå ut över pianots stackars svarta och vita tangenter.
När jag var som allra längst ner på botten,
då fann jag inte ens glädje i mitt piano.
Det var för mycket ångest i min då väldigt lilla kropp,
och inte ens pianot kunde kanalisera ut det.
Utan det fick stå där i vardagsrummet.
Ekande tyst.
De få gånger under dom perioderna
som jag väl satte mej vid pianot,
så var det med darrande händer
och gråten i halsen.
För jag visste att jag faktiskt älskade att spela,
och jag ville ha ur mej allt som gjorde så ont inom mej.
Jag tror hela min familj höll andan,
för det var en så skör tråd jag gick på,
dom ville nog inte bryta förtrollningen.
Jag saknar att spela piano
nåt så fruktansvärt.
Att gå i från att sitta vid pianot timmar i sträck,
till att nästan inte spela alls, det är inte bra.
Jag behöver mina svarta och vita vänner.
Jag behöver känna att jag är en del av musiken
och att det är jag som skapar melodierna,
jag som färglägger tavlan.
Hade jag haft råd så hade jag köpt ett digitalpiano,
dessvärre så är dom väääldigt dyra.
Iaf om man är så überkräsen som jag är.
Det är nämligen inte lätt att tillfredställa mej
när det gäller pianoljudet.
Det är få digitalpianon jag spelat på som fallit mej såpass i smaken
att jag skulle kunna tänka mej spela på det "på heltid"
Och dom som gjort det ligger i prisklasser en bra bit över 40 000.
Vilket inte riktigt matchar min ekonomiska status . . .
Men. Nån gång så kanske jag får råd,
och kan få börja spela ordentligt igen.
Tills dess får jag stå ut med pianot hemma på Orust,
som vissa dagar inte alls vill vara med.
Det är nämligen väldigt väderkänsligt mitt lilla piano.
Vilken ingen annan än jag verkar lägga märke till dock.
Men jag kan mitt pianos "språk"
och hör direkt när det är nåt fel
Eller som oftast är fallet nu,
att en tangent segar . . .
Men jag skulle ändå gå sönder i själen om pappa "avlivar" det,
för som sagt, det har vart ett stöd och en vän i så många år.
Sen att det kanske är lite trasigt och i otakt nu,
men det är jag med
Läkarbesök
Idag har jag varit duktig och vart till vårdcentralen.
Och inte bara en, utan hela två ggr!
Första gången var Dannie och Filippa med som moralist stöd,
vilket var tur, annars hade nog inte läkaren gjort så mycket vettigt.
Maken till virrig och halvt retarderad läkare vart nog länge sedan jag träffa.
(Eller ja, det var väl typ sist jag var hos läkaren iofs . . .)
Gillade verkligen inte den läkaren, han verkade inte riktigt ha koll på saker,
och så drog han i princip helt utan förvarning upp min tröja
och började klämma på mej.
Dom som känner mej vet hur sjukt svårt jag har för kroppskontakt,
framförallt när det gäller folk jag inte känner,
och dessutom regionen mage/rygg . . .
Så tårarna rann, både av smärta från där han klämde
och av den outhärdliga ångesten som anföll mej.
Fick iallafall en tid hos sjukgymnasten en dryg timma senare,
så jag och Dannie skiljdes åt
och jag gick bort till Micke's jobb och var där tills jag skulle tillbaka
till vårdcentralen och sjukgymnasten.
Väl tillbaka så fick jag träffa sjukgymnasten,
som faktiskt var jättetrevlig och bra.
Ett stort plus var att han stammade lite,
vilket fick mej att känna mej mindre osäker!
Han konstaterade rätt snart att det är någon form av påverkan/skada
på nerven i ryggen, förmodligen det som kallas Ishiasnerven.
Och efter den rätt korta undersökning han gjorde,
så skulle han tippa på att det är en disk som inte är som den ska vara.
Men det kan även vara så att utrymmet i skelettet där nerverna går
den sk. "spinalkanalen", är för tajt, så att nerverna "stryps",
vilket man isåfall får åtgärda genom att operera
och "borra upp" hålet så nerven får mer svängrum.
Låter jättemysigt, men det är tydligen inte så farligt som det låter . . .
Men, han kunde inte ge några exakta svar,
utan det får ortopeden göra via röntgen.
Så nu hoppas jag det inte tar allt för lång tid tills jag får en remiss dit.
Ja, det var min dag.
Plus att jag idag morse blev så fullständigt rosenrasande på Habiliteringen.
Har ju haft ett kedjetäcke hemma för att testa det,
och det skulle lämnas tillbaka idag.
Dock så sa inte hon på habiliteringen någon tid,
så jag förutsatte att jag kunde lämna det närsomhelst under dagen.
MEN, strax efter 9 nu i morse fick jag ett sms
om att täcket skulle lämnas senast klockan 10, eller 10.30
minns inte helt.
Hur jävla dumma i huvudet
får dom på habiliteringen egentligen lov att vara?!
Dom har till stor del att göra med människor
som har svårt för plötsliga händelser,
eller som måste planera ordentligt
för att få saker och ting att fungera!!
Så jag fick vacker bära det där jävla täcket på nästan 8 kg,
det gjorde så jävla ont i ryggen att jag nästan började gråta.
Och väl framme på habiliteringen så är inte kärringen DÄR?!
Okej, tack för den och dra åt helvete typ . . .
Hon kan köra upp det där jävla täcket nånstans!
Och inte bara en, utan hela två ggr!
Första gången var Dannie och Filippa med som moralist stöd,
vilket var tur, annars hade nog inte läkaren gjort så mycket vettigt.
Maken till virrig och halvt retarderad läkare vart nog länge sedan jag träffa.
(Eller ja, det var väl typ sist jag var hos läkaren iofs . . .)
Gillade verkligen inte den läkaren, han verkade inte riktigt ha koll på saker,
och så drog han i princip helt utan förvarning upp min tröja
och började klämma på mej.
Dom som känner mej vet hur sjukt svårt jag har för kroppskontakt,
framförallt när det gäller folk jag inte känner,
och dessutom regionen mage/rygg . . .
Så tårarna rann, både av smärta från där han klämde
och av den outhärdliga ångesten som anföll mej.
Fick iallafall en tid hos sjukgymnasten en dryg timma senare,
så jag och Dannie skiljdes åt
och jag gick bort till Micke's jobb och var där tills jag skulle tillbaka
till vårdcentralen och sjukgymnasten.
Väl tillbaka så fick jag träffa sjukgymnasten,
som faktiskt var jättetrevlig och bra.
Ett stort plus var att han stammade lite,
vilket fick mej att känna mej mindre osäker!
Han konstaterade rätt snart att det är någon form av påverkan/skada
på nerven i ryggen, förmodligen det som kallas Ishiasnerven.
Och efter den rätt korta undersökning han gjorde,
så skulle han tippa på att det är en disk som inte är som den ska vara.
Men det kan även vara så att utrymmet i skelettet där nerverna går
den sk. "spinalkanalen", är för tajt, så att nerverna "stryps",
vilket man isåfall får åtgärda genom att operera
och "borra upp" hålet så nerven får mer svängrum.
Låter jättemysigt, men det är tydligen inte så farligt som det låter . . .
Men, han kunde inte ge några exakta svar,
utan det får ortopeden göra via röntgen.
Så nu hoppas jag det inte tar allt för lång tid tills jag får en remiss dit.
Ja, det var min dag.
Plus att jag idag morse blev så fullständigt rosenrasande på Habiliteringen.
Har ju haft ett kedjetäcke hemma för att testa det,
och det skulle lämnas tillbaka idag.
Dock så sa inte hon på habiliteringen någon tid,
så jag förutsatte att jag kunde lämna det närsomhelst under dagen.
MEN, strax efter 9 nu i morse fick jag ett sms
om att täcket skulle lämnas senast klockan 10, eller 10.30
minns inte helt.
Hur jävla dumma i huvudet
får dom på habiliteringen egentligen lov att vara?!
Dom har till stor del att göra med människor
som har svårt för plötsliga händelser,
eller som måste planera ordentligt
för att få saker och ting att fungera!!
Så jag fick vacker bära det där jävla täcket på nästan 8 kg,
det gjorde så jävla ont i ryggen att jag nästan började gråta.
Och väl framme på habiliteringen så är inte kärringen DÄR?!
Okej, tack för den och dra åt helvete typ . . .
Hon kan köra upp det där jävla täcket nånstans!
Dag 26 – Mina rädslor
Oj, det hade nästan vart lättare
om jag skrivit vad jag INTE är rädd för.
Men okej, får skriva om några av mina rädslor
Jag är fullkomligt livrädd för att bli inlagd igen,
och därav minst lika rädd för läkare.
Jag får ångest av att bara tänka på sjukhus,
läkare, sondslangar och så vidare
(På tal om det så ska jag till läkaren sen,
jippie . . . )
Pga min rädsla för att bli inlagd igen,
så är jag rädd för att rasa i vikt.
Men jag är även rädd för att gå upp i vikt,
och jag vet inte riktigt vilken rädsla som är värst där.
Jag har också en väldigt djupt rotad tandläkarskräck
(tror jag nästan fick till ett Ceca-skämt där, "rotad")
Bara av att tandläkaren skrapar tandsten
så tjuter jag som en treåring.
Och ännu värre om dom behöver göra nåt mera avancerat.
Hualigen . . .
Jag har en fruktansvärd spindelfobi.
Ser jag en spindel så börjar jag stortjuta,
det kryper i hela kroppen
och har jag riktig otur, så spyr jag rakt ut .
Jag är även väldigt rädd för att åka bil,
målar upp skräckscenarion under hela bilfärden
Vilket är väldigt jobbigt.
Jag är rädd för att vara bland folk
men jag är också rädd för att bli lämnad ensam.
Jag är rädd för att vara ivägen för mina vänner,
men också rädd för att inte räcka till,
att inte "vara ivägen" när jag behövs, så att säga.
Jag är ofta rädd för mej själv,
för mina egna tankar.
Mitt egna agerande.
Min hjärna.
Ibland är jag rädd för själva livet.
På att inte helt ha kontrollen över det,
men även rädd för hur lätt det egentligen ÄR
att kontrollera det, dvs avsluta det.
"Jag är livrädd för att leva men jag är dödsrädd för att dö"
(Mannen i den vita hatte - Kent)
om jag skrivit vad jag INTE är rädd för.
Men okej, får skriva om några av mina rädslor
Jag är fullkomligt livrädd för att bli inlagd igen,
och därav minst lika rädd för läkare.
Jag får ångest av att bara tänka på sjukhus,
läkare, sondslangar och så vidare
(På tal om det så ska jag till läkaren sen,
jippie . . . )
Pga min rädsla för att bli inlagd igen,
så är jag rädd för att rasa i vikt.
Men jag är även rädd för att gå upp i vikt,
och jag vet inte riktigt vilken rädsla som är värst där.
Jag har också en väldigt djupt rotad tandläkarskräck
(tror jag nästan fick till ett Ceca-skämt där, "rotad")
Bara av att tandläkaren skrapar tandsten
så tjuter jag som en treåring.
Och ännu värre om dom behöver göra nåt mera avancerat.
Hualigen . . .
Jag har en fruktansvärd spindelfobi.
Ser jag en spindel så börjar jag stortjuta,
det kryper i hela kroppen
och har jag riktig otur, så spyr jag rakt ut .
Jag är även väldigt rädd för att åka bil,
målar upp skräckscenarion under hela bilfärden
Vilket är väldigt jobbigt.
Jag är rädd för att vara bland folk
men jag är också rädd för att bli lämnad ensam.
Jag är rädd för att vara ivägen för mina vänner,
men också rädd för att inte räcka till,
att inte "vara ivägen" när jag behövs, så att säga.
Jag är ofta rädd för mej själv,
för mina egna tankar.
Mitt egna agerande.
Min hjärna.
Ibland är jag rädd för själva livet.
På att inte helt ha kontrollen över det,
men även rädd för hur lätt det egentligen ÄR
att kontrollera det, dvs avsluta det.
"Jag är livrädd för att leva men jag är dödsrädd för att dö"
(Mannen i den vita hatte - Kent)
Dag 25 – En första
Oj . Det är inte så lätt att komma på VAD för "första"-grej
att skriva om, det finns ju en del lixom . haha
Sedan ska det ju vara intressant med,
och inte bara nåt blahablaha .
Äh. Kommer inte på nåt superintressant,
så jag tar det första minnet jag har från när jag var liten.
Jag tror att mitt allra första minne är strax innan syrran föddes,
då mammas navel hade "ploppat" ut,
vet inte hur lång tid innan hon föddes det kan ha vart.
Men iaf, på något sätt så fick jag för mej att bäbisen föddes ur naveln
och att det var en tå eller nåt sånt,
som var på väg ut redan.
Dock så kom jag på andra tankar
angående vart bäbisen kommer ut
när jag "läste" (tittade på bilderna)
i boken "Ett barn blir till",
den med massa hemska bilder i.
Bland annat en bild där man klart och tydligt ser
att bäbisen inte kravlar ut ur naveln direkt. .
Varpå jag får fullständig panik och skriker rakt ut.
Detta minns jag dock inte,
utan det har mamma berättat.
Klart som fan jag inte minns det lixom,
sicket jävla traumatiskt ögonblick!! haha
Och, man brukar ju säga att psykisk instabilitet
kan bero på trauman i barndomen.
Därav kan jag skylla mitt mående
på den där äckelgubben
som skrev den där boken!
Eller framförallt, tog bilderna till den där boken.
(Det är visserligen en och samma gubbe
som både skrivit och fotat, om jag fattat rätt
men ändå.
Kunde han inte hållt sej till målande beskrivningar?!)
Tack, du förstörde mitt liv!
haha
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Det finns väldigt mycket som får mej att gråta.
Jag är en ganska "gråtig" person tror jag,
blir jag arg; så gråter jag
blir jag rädd; så gråter jag
Ibland så skrattar jag så att jag gråter med.
Jag har lite emotional issues tror jag,
får inte riktigt ordning på känslorna.
Men för att specificera mej lite.
Jag gråter många gånger över mitt liv,
över sådant jag redan skrivit om.
Minnen, hopplösheten, ångesten, paniken.
Fastän jag vet att det inte hjälper att gråta,
egentligen, så lättar det på trycket lite.
Jag tror många hade behövt gråta mycket mer
än vad dom gör . . .
Det är inte macho att stänga inne allt som gör ont
För tårar som inte gråts
blir till is i hjärtat
Jag har väldigt lätt för att gråta
när saker inte går som planerat.
Som jag planerat och tänkt att det ska vara
Då vet min hjärna varken ut eller in,
och det blir totalt kaos.
Jag gråter dessvärre oxå väldigt lätt
när jag är mitt uppe i en disskussion med någon.
Och det hatar jag.
Jag hatar att jag inte kan vara arg,
gapa och skälla på någon,
utan att börja gråta. För det GÅR verkligen inte.
Det stör mej, för hur jävla farlig och respektingivande
verkar man om man tar till gråten i såna lägen? haha
Jag gråter över mina vänner,
alla mina älskade änglar som inte heller mår bra,
jag vill så gärna kunna hjälpa dom.
Få bort deras onda,
öppna deras ögon så dom ser verkligheten.
Men jag vet att jag inte kommer kunna göra det,
förrän jag öppnat mina ögon.
Jag gråter i frustration,
över att jag i min ångest indirekt överger
dom som står mej nära.
Jag gråter oxå till filmer,
framföralllt sådana som jag redan sett
och därav vet hur det slutar.
Då kan jag börja gråta nästan innan filmens ens börjat,
bara för att jag VET hur det kommer gå.
Då brukar min pojkvän kolla på mej och sucka.
Sedan så gråter jag även till böcker,
och det får honom att sucka ännu mer. haha
Så, vad som får mej att gråta?
. . . Det mesta!
Jag är en ganska "gråtig" person tror jag,
blir jag arg; så gråter jag
blir jag rädd; så gråter jag
Ibland så skrattar jag så att jag gråter med.
Jag har lite emotional issues tror jag,
får inte riktigt ordning på känslorna.
Men för att specificera mej lite.
Jag gråter många gånger över mitt liv,
över sådant jag redan skrivit om.
Minnen, hopplösheten, ångesten, paniken.
Fastän jag vet att det inte hjälper att gråta,
egentligen, så lättar det på trycket lite.
Jag tror många hade behövt gråta mycket mer
än vad dom gör . . .
Det är inte macho att stänga inne allt som gör ont
För tårar som inte gråts
blir till is i hjärtat
Jag har väldigt lätt för att gråta
när saker inte går som planerat.
Som jag planerat och tänkt att det ska vara
Då vet min hjärna varken ut eller in,
och det blir totalt kaos.
Jag gråter dessvärre oxå väldigt lätt
när jag är mitt uppe i en disskussion med någon.
Och det hatar jag.
Jag hatar att jag inte kan vara arg,
gapa och skälla på någon,
utan att börja gråta. För det GÅR verkligen inte.
Det stör mej, för hur jävla farlig och respektingivande
verkar man om man tar till gråten i såna lägen? haha
Jag gråter över mina vänner,
alla mina älskade änglar som inte heller mår bra,
jag vill så gärna kunna hjälpa dom.
Få bort deras onda,
öppna deras ögon så dom ser verkligheten.
Men jag vet att jag inte kommer kunna göra det,
förrän jag öppnat mina ögon.
Jag gråter i frustration,
över att jag i min ångest indirekt överger
dom som står mej nära.
Jag gråter oxå till filmer,
framföralllt sådana som jag redan sett
och därav vet hur det slutar.
Då kan jag börja gråta nästan innan filmens ens börjat,
bara för att jag VET hur det kommer gå.
Då brukar min pojkvän kolla på mej och sucka.
Sedan så gråter jag även till böcker,
och det får honom att sucka ännu mer. haha
Så, vad som får mej att gråta?
. . . Det mesta!
Anmält mig till en Poesikurs!
Har länge kännt att jag inte kommer vidare i mitt skrivande,
det är nån dörr som gått i baklås.
Har kollat på olika skrivarkurser o.dyl,
via Medborgarskolan osv,
dessvärre så är dom alltid så jävla dyra,
och jag är inte säker på att jag kan få F-Kassan
att stå för det, nu när jag har gymkortet från dom.
Men så igår, när jag stod uppe på biblioteket
och skulle kopiera kvitton att skicka in till F-kassan,
så såg jag denna lappen på anslagstavlan;
Hur perfekt är inte det?!
Gratis och allt oxå.
Och som alla vet, gratis är gott! haha
Så nu hoppas jag på att kursen inte redan är fullbokad.
Känns oxå roligt att dom begränsar åldern,
på den skrivarkursen jag gick i Uddevalla,
så var väl medelåldern ungefär 50 . . .
Inte för att jag har nåt emot äldre,
men vi var lixom inte på samma nivå i skivandet.
Om det är nån som vill göra mej sällskap,
anmäl dej för fasen! =) =)
Dag 23 - Det här får mej att må bättre
. . . nu har jag suttit i ca tio minuter
utan att ha fått ur mej en endaste grej,
som får mej att "må bättre".
Hur värdelöst känns inte det?!
Och sen undrar jag,
bättre än vad?
Bättre än "jag vill helst dö",
eller helt enkelt bara lite bättre än när det är skit?
För jag kan inte säga att jag nånsin mår helt bra
Och det oavsett faktumet att jag har en underbar pojkvän,
en fantastisk hund, världens bästa vänner
och en familj som jag vet alltid finns där.
Sedan undrar jag en sak till;
ordet BRA böjs ju "Bra - Bättre - Bäst"
Vilket iaf jag förstår det som,
att bättre är ett steg "högre" än bra,
Så jag undrar;
kan det vara därför jag fastnar,
eftersom jag aldrig mår bra,
och således heller inte kan må bättre?
Eftersom bättre uppenbarligen är steget som kommer efter bra?
Eller är jag bara förvirrad i allmänhet nu?
Eller helt enkelt (jävligt osmidigt) bara försöker byta ämne?
Dag 22 - Det här upprör mej
Djurplågeri . Orättvisor . Ondska .
Fientlighet mot vad det än må vara;
sexuell läggning, religion, åsikter, hudfärg etc .
Sjukvårdspolitiken . Cyninska människor . Hat .
Barnmisshandel . Svenska lagsystemet . Våld .
Förtryck . Översittare . Mansgrisar . Egoism .
Människor som låter allt kretsa kring pengar,
där deras mått på hur lyckad man är
mäts utifrån hur mycket pengar man har i plånboken,
vad för lyxiga bilar man har,
eller vad för resor man har råd att göra.
Ja, den listan kan göras oändligt lång
För att mer djupgående ta en grej som upprör mej,
och som är rätt aktuell för tillfället,
(Orsaken till det vill jag inte gå in på mer detaljerat)
så är det när folk har förutfattade meningar om mej
och mitt mående framförallt.
Jag är trött på att alltid behöva i princip ursäkta mej
för att jag är sjukskriven och arbetsoförmögen.
Som om jag valt detta själv,
jag kan lova att jag väldigt mycket hellre hade
klarat av att jobba.
För att ta en enkel orsak;
det är inte kul att leva nästintill under existensminimum . . .
Jag blir upprörd över folks oförmåga att ens försöka förstå,
deras enkelspårighet,
och ovilja att lyssna när man försöker förklara.
Jag begär inte att någon till punkt och pricka
ska förstå hur jag mår,
det gör jag ju inte ens själv!
Men ger man sej in i en disskution
ang. hur jag mår eller inte mår,
så kan ingen annan än jag själv
avgöra hur jag mår/inte mår.
Ingen annan kan intala mej att jag mår si eller så,
och framförallt inte som väldigt många gånger
tro att jag mår bra/är frisk
enbart sett på hur jag ser ut.
När sådana som är nära min familj,
som därför bör veta att jag kastats mellan diagnoser,
men att det för länge sedan konstaterades att ätstörningarna
inte är det egentliga "felet"
När folk trots det säger saker i stil med
"Ja, men du väger ju inte under 40kg längre,
så då är du ju frisk"
eller
"Det var ju länge sen nu som du var
farligt underviktig,
och därför är du väl nästan frisk,
så då bör du skärpa dej"
Och liknande idiotiska uttalanden,
DET upprör mej nåt enormt,
för det visar att personen ifråga
överhuvudtaget, under alla dessa år,
inte lyssnat ett endaste dugg.
I vissa människors världar,
så är deras egna perfektion
det enda rätta.
Jag spyr på sådant!
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Det är sinnessjukt svårt att komma på,
och välja ut, ögonblick såhär .
Iaf om jag inte vill få mitt liv att verka helt jävla miserabelt.
Men jag har iaf kommit fram till ett positivt ögonblick
att berätta om för er.
När jag för första gången spelade piano
inför en större publik
tillsammans med ett komplett band.
Trummor, gitarr, bas, sång, kör.
Avslutningen i 9:an.
Minns fortfarande doften av brännt damm
efter att en strålkastare exploderat litegrann.
Nervositeten innan man skulle upp på scenen,
pirret i magen precis innan
jag tog dom första tonerna på introt.
När jag sedan hörde mitt eget pianospel i högtalarna,
så släppte all nervositet,
och jag bara lät fingrarna dansa över tangenterna.
Låten var "Hugger i sten" av Lars Winnerbäck.
Jag minns känslan,
när alla i bandet klarade av ackordbytena innan refrängen.
Dom som vart så helvetes svåra att få till när vi repade.
Alltid var det nåt instrument som inte hängde med
Men nu fungerade allt
Perfekt, i samklang
Tror tillochmed mitt hjärta bytte ackord,
och slog i takt med musiken.
Där och då sålde jag min själ till Winnerbäck.
Och jag ville aldrig sluta spela
och välja ut, ögonblick såhär .
Iaf om jag inte vill få mitt liv att verka helt jävla miserabelt.
Men jag har iaf kommit fram till ett positivt ögonblick
att berätta om för er.
När jag för första gången spelade piano
inför en större publik
tillsammans med ett komplett band.
Trummor, gitarr, bas, sång, kör.
Avslutningen i 9:an.
Minns fortfarande doften av brännt damm
efter att en strålkastare exploderat litegrann.
Nervositeten innan man skulle upp på scenen,
pirret i magen precis innan
jag tog dom första tonerna på introt.
När jag sedan hörde mitt eget pianospel i högtalarna,
så släppte all nervositet,
och jag bara lät fingrarna dansa över tangenterna.
Låten var "Hugger i sten" av Lars Winnerbäck.
Jag minns känslan,
när alla i bandet klarade av ackordbytena innan refrängen.
Dom som vart så helvetes svåra att få till när vi repade.
Alltid var det nåt instrument som inte hängde med
Men nu fungerade allt
Perfekt, i samklang
Tror tillochmed mitt hjärta bytte ackord,
och slog i takt med musiken.
Där och då sålde jag min själ till Winnerbäck.
Och jag ville aldrig sluta spela
Dag 20 - Den här månaden
Hmm .
Jaa, under den här månaden händer det väl ungefär
lika mycket som alla andra månader resten av året.
Har inget direkt inplanerat,
skall eventuellt kolla på en till häst nu till helgen.
Men det är väl oxå det enda.
Det händer inte så väldigt mycket i mitt liv lixom.
Ska ha kommit igång med träningen igen,
kom ju änna av oss lite efter Skottlandsresan
+ att min rygg la av totalt efter de mindre bekväma
sovplatserna på Edinburgh flygplats,
så jag har inte riktigt vågat mej på att träna.
Men nu är ryggen ungefär som innan,
dvs bara halvkass, och inte längre HELkass. haha
Men ja . På det stora hela blir detta en rätt så tråkig månad.
Som de flesta andra vintermånader ungefär . . .
Jaa, under den här månaden händer det väl ungefär
lika mycket som alla andra månader resten av året.
Har inget direkt inplanerat,
skall eventuellt kolla på en till häst nu till helgen.
Men det är väl oxå det enda.
Det händer inte så väldigt mycket i mitt liv lixom.
Ska ha kommit igång med träningen igen,
kom ju änna av oss lite efter Skottlandsresan
+ att min rygg la av totalt efter de mindre bekväma
sovplatserna på Edinburgh flygplats,
så jag har inte riktigt vågat mej på att träna.
Men nu är ryggen ungefär som innan,
dvs bara halvkass, och inte längre HELkass. haha
Men ja . På det stora hela blir detta en rätt så tråkig månad.
Som de flesta andra vintermånader ungefär . . .
Smärta!
Idag har jag ridit för första gången på flera år.
Tror det snart är tre år sen jag sålde hästarna,
och dom vart inte ridna så väldigt frekvent på slutet,
utan det blev mer Emelie, grannen, som red dom.
Jag tror helt ärligt inte jag kommer vara kapabel
att gå ur sängen imorrn,
för det känns redan i ben/rumpa att jag ridit.
Var visserligen beredd på det,
men satan va ont det gör! haha
Hästen var iaf sååå gosig!
Och skrämmande lik min gamle Totte,
både utseendet, sättet att puffa på en och buffla sej fram,
och även att rida.
Dock så tror jag faktiskt
att Totte var snäppet mer lättformad.
Men man blir ju lixom ett efter att man ridit samma häst ett tag,
tar ju en viss tid innan man lär sej varandra.
Får se vad tjejen som äger honom beslutar,
jag vart inte direkt den enda som var intresserad.
Men jag håller tummarna =)
Tror det snart är tre år sen jag sålde hästarna,
och dom vart inte ridna så väldigt frekvent på slutet,
utan det blev mer Emelie, grannen, som red dom.
Jag tror helt ärligt inte jag kommer vara kapabel
att gå ur sängen imorrn,
för det känns redan i ben/rumpa att jag ridit.
Var visserligen beredd på det,
men satan va ont det gör! haha
Hästen var iaf sååå gosig!
Och skrämmande lik min gamle Totte,
både utseendet, sättet att puffa på en och buffla sej fram,
och även att rida.
Dock så tror jag faktiskt
att Totte var snäppet mer lättformad.
Men man blir ju lixom ett efter att man ridit samma häst ett tag,
tar ju en viss tid innan man lär sej varandra.
Får se vad tjejen som äger honom beslutar,
jag vart inte direkt den enda som var intresserad.
Men jag håller tummarna =)
Dag 19 - Det här ångrar jag
Sedär ja,
äntligen en något mer passande dagsrubrik för min del.
För när det gäller att ånga saker,
så är jag rätt person att fråga . . .
Jag ångrar att jag valde fel väg,
då för många år sedan.
Jag vet att jag skulle kunnat hindra förloppet,
men jag gjorde inte det.
Det ångrar jag.
Jag ångrar alla gånger jag lyssnat på rösterna
som bara förstör.
Jag ångrar alla gånger jag fallit för frestelser,
alla de gånger jag skadat mej själv.
Alla gånger jag fortfarande skadar mej själv
på ett eller annat sätt.
Jag ångrar att jag låtit Fru Vinter styra mitt liv såhär länge,
och jag vet att jag om ytterligare ett år kommer säga
att jag ångrar att jag fortfarande låter henne styra . . .
Jag ångrar att jag inte kommer vara tillräckligt stark
denna gången heller
Jag ångrar att jag inte tillät folk att hjälpa mej
medans det ännu gick att hjälpa.
Jag ångrar att jag inte tillåter folk hjälpa mej nu,
eftersom jag anser att loppet är ganska kört ändå.
Jag ångrar att jag väldigt ofta är så jävla bitter,
så jävla deprimerad och så fruktansvärt trött på mitt liv
Jag ångrar att jag genom alla dessa åren
inte vågat öppna mej för människor och vårdpersonal.
Allt jag borde bearbetat,
men istället skjutit undan.
Jag ångrar att jag låtit vissa personer bli en del av mitt liv,
men jag ångrar också att jag stängt vissa ute.
Jag ångrar att jag i vissa relationer inte sett till mitt eget bästa,
utan låtit mej uttnyttjas
Vissa dagar ångrar jag att jag lever,
medan jag andra dagar ångrar att jag försökt avsluta mitt liv.
Jag ångrar att jag ångrar mej,
för det är ett tecken på att jag innerst inne vet att jag agerat fel
Jag vet att jag agerat fel
och det ångrar jag.
Men vad gör ånger när man ändå inte bättrar sej?
När man ändå inte får ordning på saker?
Jag vet att man egentligen inte bör göra saker
som i efterhand kan skapa ånger,
och jag ångrar att jag inte tänker efter innan
jag låter mina impulser styra.
Det är en del av vad jag ångrar
Vad ångrar du?
äntligen en något mer passande dagsrubrik för min del.
För när det gäller att ånga saker,
så är jag rätt person att fråga . . .
Jag ångrar att jag valde fel väg,
då för många år sedan.
Jag vet att jag skulle kunnat hindra förloppet,
men jag gjorde inte det.
Det ångrar jag.
Jag ångrar alla gånger jag lyssnat på rösterna
som bara förstör.
Jag ångrar alla gånger jag fallit för frestelser,
alla de gånger jag skadat mej själv.
Alla gånger jag fortfarande skadar mej själv
på ett eller annat sätt.
Jag ångrar att jag låtit Fru Vinter styra mitt liv såhär länge,
och jag vet att jag om ytterligare ett år kommer säga
att jag ångrar att jag fortfarande låter henne styra . . .
Jag ångrar att jag inte kommer vara tillräckligt stark
denna gången heller
Jag ångrar att jag inte tillät folk att hjälpa mej
medans det ännu gick att hjälpa.
Jag ångrar att jag inte tillåter folk hjälpa mej nu,
eftersom jag anser att loppet är ganska kört ändå.
Jag ångrar att jag väldigt ofta är så jävla bitter,
så jävla deprimerad och så fruktansvärt trött på mitt liv
Jag ångrar att jag genom alla dessa åren
inte vågat öppna mej för människor och vårdpersonal.
Allt jag borde bearbetat,
men istället skjutit undan.
Jag ångrar att jag låtit vissa personer bli en del av mitt liv,
men jag ångrar också att jag stängt vissa ute.
Jag ångrar att jag i vissa relationer inte sett till mitt eget bästa,
utan låtit mej uttnyttjas
Vissa dagar ångrar jag att jag lever,
medan jag andra dagar ångrar att jag försökt avsluta mitt liv.
Jag ångrar att jag ångrar mej,
för det är ett tecken på att jag innerst inne vet att jag agerat fel
Jag vet att jag agerat fel
och det ångrar jag.
Men vad gör ånger när man ändå inte bättrar sej?
När man ändå inte får ordning på saker?
Jag vet att man egentligen inte bör göra saker
som i efterhand kan skapa ånger,
och jag ångrar att jag inte tänker efter innan
jag låter mina impulser styra.
Det är en del av vad jag ångrar
Vad ångrar du?
Hundraåringen . . .
[Bilden är en länk till AdLibris.se]
Har äntligen fått läst boken
"Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann"
skriven av Jonas Jonasson.
(En författare som jag tycker skriver mycket likt
Arto Paasillina och Mikael Niemi)
Jag har kollat på den ett flertal ggr i bokhandlar,
men inte funnit den tillräckligt lockande att köpa.
Men efter påtryckningar så fick jag lånat den på bibblan,
och det ångrar jag inte!
Jag tror inte jag någonsin skrattat så mycket åt en bok,
för denna boken är helt jävla galen!
Har fått ligga i sängen och kväva skrattattacker,
för att inte riskera väcka Micke.
För att lägga ifrån sig boken
är nästintill helt omöjligt!
Man förstår redan efter ett par sidor att det är helt
omöjligt att förutse vad Allan, dvs hundraåringen
tänker hitta på eller råka ut för!
Jag gapskrattade och hävde ur mej "Herregud!"
"Jisses!" "Oh fan!" "Jävlarns!" i tid och otid.
Vill du ha dej ett gott jävla skratt,
så tycker jag du ögonaböjj ska införskaffa denna bok!
Jag hoppas att författaren skriver något mer snart,
detta är nämligen hans första bok,
om jag förstått saken rätt.
Men efter all uppmärksamhet som denna boken tydligen fått,
så tycker jag han bör använda hjärnan och skriva ett par böcker till!
Det negativa med briljanta debutböcker som denna,
är ju dock att man tenderar ha väldigt höga förväntningar på
eventuella efterkommande böcker.
Men, man får helt enkelt lära sig läsa böcker med ett
relativt öppet sinne! =)
Nyårsbilder
Tänkte lägga upp lite bilder från nyår,
blev dock inte så jättemycket bilder tagna
Jag är värdelös på att ta kort . . .
Syrran vart dock mer aktiv,
så jag får be henne skicka över lite bilder,
så får jag uppdatera sedan! =)
Pappa startar kvällen med att "felparkera" lite vackert.
Där fick bilen stå kvar tills dagen efter . . .
Bordsplaceringslek där man skulle ta varsin korthalva,
sedan leta reda på den som hade andra halvan,
och därefter leta upp det hela kortet på bordet.
Jag och Micke lyckades få varsin halva av klöver-esset,
det är väl ett tecken på att man hör ihop? ♥
Enda möjliga starkare tecknet hade väl varit
om det vart hjärter-ess istället ^_^
(Den ruskigt goda förrätten skymtar även på bilden,
Laxbakelse med avocadomousse, ärtskott,
salladsskott och rostade pinjenötter)
"Bara för att det är kul att ta kort på varann samtidigt", tyckte Wilma!
Och slutligen bjuder jag på en lite mindre vacker bild på moi;
"hej-jag-är-full-och-tycker-det-är-jättekul-att-prova-pappa's-glasögon"
Det var ungefär dom bilderna jag hade,
men ska se om jag kan sno ett gäng från syrran =)
Så, Systeryster, du kan förbereda dej på att skicka bilder till mej!
Haha
blev dock inte så jättemycket bilder tagna
Jag är värdelös på att ta kort . . .
Syrran vart dock mer aktiv,
så jag får be henne skicka över lite bilder,
så får jag uppdatera sedan! =)
Pappa startar kvällen med att "felparkera" lite vackert.
Där fick bilen stå kvar tills dagen efter . . .
Bordsplaceringslek där man skulle ta varsin korthalva,
sedan leta reda på den som hade andra halvan,
och därefter leta upp det hela kortet på bordet.
Jag och Micke lyckades få varsin halva av klöver-esset,
det är väl ett tecken på att man hör ihop? ♥
Enda möjliga starkare tecknet hade väl varit
om det vart hjärter-ess istället ^_^
(Den ruskigt goda förrätten skymtar även på bilden,
Laxbakelse med avocadomousse, ärtskott,
salladsskott och rostade pinjenötter)
"Bara för att det är kul att ta kort på varann samtidigt", tyckte Wilma!
Och slutligen bjuder jag på en lite mindre vacker bild på moi;
"hej-jag-är-full-och-tycker-det-är-jättekul-att-prova-pappa's-glasögon"
Det var ungefär dom bilderna jag hade,
men ska se om jag kan sno ett gäng från syrran =)
Så, Systeryster, du kan förbereda dej på att skicka bilder till mej!
Haha
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Eftersom jag fyller på Luciadagen,
så måste jag nog ge "priset" för bästa födelsedag
till den gången vi var ute och lussade med hästarna.
Jag vill minnas att det var när jag gick i åttan,
för jag har för mej att det var december innan Freja dog,
och mitt liv, som jag redan nämt,
väldigt hastigt omkullkastades.
Vi hade spännt kärrorna för Freja och Totte,
pappa körde Totte och jag körde Freja.
Det var så fruktansvärt kallt att facklorna
i princip var omöjliga att tända.
Men vi hade gett oss fan på att vi skulle ut!
Men trots kylan så är det nog min favoritfödelsedag!
Har ingen scanner här i Gbg,
så jag kan inte scanna in bilderna,
men har tagit kort med digitalkameran.
Dock så blir ju inte foton av foton så jädra bra
Men ändå, man ser lite iaf!
Vad det är för förbaskad rök/moln på översta bilden vetekatten,
alla bilder från den vinkeln hade det molnet,
men vi kunde inte se något moln när vi var där.
Så det är väl spöken eller nåt . . .
så måste jag nog ge "priset" för bästa födelsedag
till den gången vi var ute och lussade med hästarna.
Jag vill minnas att det var när jag gick i åttan,
för jag har för mej att det var december innan Freja dog,
och mitt liv, som jag redan nämt,
väldigt hastigt omkullkastades.
Vi hade spännt kärrorna för Freja och Totte,
pappa körde Totte och jag körde Freja.
Det var så fruktansvärt kallt att facklorna
i princip var omöjliga att tända.
Men vi hade gett oss fan på att vi skulle ut!
Men trots kylan så är det nog min favoritfödelsedag!
Har ingen scanner här i Gbg,
så jag kan inte scanna in bilderna,
men har tagit kort med digitalkameran.
Dock så blir ju inte foton av foton så jädra bra
Men ändå, man ser lite iaf!
Vad det är för förbaskad rök/moln på översta bilden vetekatten,
alla bilder från den vinkeln hade det molnet,
men vi kunde inte se något moln när vi var där.
Så det är väl spöken eller nåt . . .