Svart...
Först vill jag förvarna framförallt mamma och mormor,
om att detta inlägg förmodligen kommer vara
allt annat än glatt och positivt...
Och eventuella andra av er läsare som är känsliga,
bör kanske låta bli att läsa...
---------------------------------------------------------
Jag har mått dåligt under väldigt många år.
Men jag kan inte minnas när jag senast var så här långt ner,
så jävla uppgiven och orkeslös
Så trött på livet och allt det innebär
Så fylld av ångest att jag inte ens kan tänka klart
Mina självskade- och självmordstankar har jag lyckats
hålla på en armlängds avstånd under flera år nu,
men nu är dom tillbaka, och det med full kraft.
Tidigare har mina svarta tankar haft åtminstone
ett litet inslag av färg, något som fått mig att orka
Men nu är det väldigt, väldigt svart
Jag hade önskat att det fanns en enkel väg ut.
Mina tankar pendlar nu ständigt mellan två val;
att avsluta behandligen här nere
...eller att avsluta allt
Flera gånger om dagen susar tågen förbi,
inte så många tiotal meter ifrån mitt fönster.
I början av behandligen riktades min önskan
mot att vara ombord på ett av tågen,
för att fly ifrån det jobbiga med behandligen
Nu har min önskan ändrat riktning
och istället önskar jag att jag stod på spåret,
för att fly ifrån det som med lite fantasi
skulle kunna kallas "livet"
Jag vill verkligen inte mer nu...
Det känns inte som om dom här nere lyssnar,
det känns inte som om dom förstår
att för varje kilo upp, så dras mina tankar ytterligare
mot mörkret, bort från livet.
Ett dimmigt Isola och en ondskefull mage
och blickar ut över dimhöljda åkrar.
Det doftar vår ute, men det är fuktigt kallt
sådär så att det riktigt tränger igenom kläderna
och kryper in under huden.
Men det blir nog varmare senare idag,
kanske kan få tagit en mysig skogspromenad
tillsammans med min lilla Kira sedan.
Blåsipporna har tydligen kikat fram uppe i bergen,
så det är vår i luften ändå,
trots att morgonkylan får en att misströsta.
Igår kväll hade jag något så djävulskt ont i magen,
den var öm och svullen som en jävla fotboll.
Och nej, det var inte "ätstörningsnojjesvullet"
utan den var verkligen svullen och stenhård.
Jag fungerar inte när min mate bråkar,
jag hatar den i vanliga fall, och när den gör ont
och svullnar ännu mer, så blir det nästintill outhärdligt....
Jag har inte riktigt lyckats klura ut vad det är som
gör att min mae svullnar så enormt,
för det måste vara något jag äter
som min mage inte riktit tycker om.
(Svårt som fan att lokalisera vad,
eftersom jag äter så jääääävla mycket nuförtiden.....)
Men jag misstänker skarpt att det är kolhydraterna
som är "boven i dramat".
Det är en hiskelig mängd kolhydrater som dom tycker
att man ska äta nere i Varberg.
Och av, enligt mig, helt fel sort....
Menmen. Man får väl stå ut,
sedan när jag är "färdig" nere i Varberg,
så kan jag ju välja lite mer själv
hur och vad jag skall äta.
Och hålla mig borta från "vita kolhydrater".
För det är ju allmänt känt,
även bland "friska" att våra kroppar inte mår bra av vitt mjöl,
vitt socker, raffinerade produkter osv.
Och framförallt inte om man har en s.k. "problem-mage".
Idag blir det nog en tripp till Göksäter tror jag,
kan behöva tröstshoppa lite!
-------------------------------------------------------
Åker tillbaka till Varberg imorgon någon gång,
så jag får inte glömma bort att ringa ner och säga det.
Jag och min behandlare kom överenns om att jag skulle
känna på hur det kändes att vara hemma,
och om det kändes bra, så kunde jag stanna tills söndag.
Men hon skrev ändå in "lördag middag"
som planera komma-tillbaka-dag.
Ska även prata med min behandlare på måndag
om att jag MÅSTE få någon form av papper med måltidsförslag,
framförallt mellanmål/frukost/kvällsmat.
För det är ingen ordning på de olika måltiden alls nere i Varberg,
nästan olika saker varje dag.
Frukosten är någorlunda "under kontroll" för min del,
men mellanmål och kvällsmat har jag inte funnit någon trygghet
vad gäller variationen där nere.
Ibland ska det vara en hård macka, ibland en mjuk
i kombination med youghurt/gröt/fil osv.
Jag hittar ingen bra struktur på det,
och i torsdags skedde det som för min del inte får ske;
det blev fel.
Vilket jag inte insåg förrän jag ätit upp min kvällsmat,
fil, flingor och en liten smörgås.
Det skulle egentligen varit fil och flingor enbart,
eller fil och smörgås enbart.
Så det blev för mycket.
Även om det inte var jättemycket "för mycket"
så ställer det ändå till det något oerhört i min hjärna.
Tänker genast i banor som "Då får jag äta lite mindre imorrn"
eller "Då får jag ta en låååång promenad imorrn"
Vilket inte är så bra. Men men. Det löser sig väl med tiden,
men som sagt, jag måste ha någon form av instruktionspapper,
som jag kan luta mig mot när jag blir osäker.........
Hektisk dag
flytt ut till Villan och städning av "gamla" rummet.
Plus matlagning och behandlarmöte inemellan....
Siffrorna på vågen fortsätter öka,
dock inte med lika stora hopp som innan,
jag hoppas verkligen att det snart vänder...
Ikväll ska jag äta kvällsmat helt själv,
för att sedan sova helt själv i ett rätt stort hus.
Vet inte riktigt vilket av de två sakerna som känns mest motigt.
Jag hoppas på att det inte dyker upp några spindlar inatt,
för då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. haha
Nå, jag hoppas på att dagens stress åtminstone gör
så att jag kan sova rätt okej inatt.
Min hjärna känns mest som överkokt blomkål just nu,
så himla mycket nya intryck att sortera,
och en jävla massa tankar/impulser att stå emot...
Saknar dom inne på K1 (förra stället) en hel del,
men jag vet att jag kan gå in dit när jag känner för det.
Eller om dom kommer ut hit,
för jag kan ju inte sluta måla naglar på dom lixom! =)
Halvkaotisk dag men lyckad permission
Först vill jag tacka för alla peppande kommentarer,
både här på bloggen och på FB osv.
Permissionen gick bra, inga kräkningar/hetsningar
eller överdrivna promenader
OCH jag åt allt jag skulle,
utan att avvika (för mycket) från matplaneringen.
"Bättre nästintill helt bra än helt åt skogen fel"
Idag var det dock ett riktigt helvete vid lunchen.
Jag har sagt till både personal och dom i köket
att jag INTE kan äta för stark mat,
för jag får stora blåsor i munnen, vilket i sin tur leder till
att jag "allergireagerar" ännu mer än vanligt,
eftersom det främst är i mun/svalg som mina allergier
ger sig till känna och ställer till problem
i form av klåda, blåsor/sår och svullnader.
Men idag så var det kycklingspett dränkta i chilisås,
och jag kände efter första tuggan att det här GÅR inte,
kände direkt hur munslemhinnorna slog bakut.
Så jag sa till personalen att jag inte kan äta den maten,
men eftersom det är helg, så hade dom inget annat
som jag kunde få istället,
och det går ju inte att tvätta av maten direkt,
för mycket av det starka går ju rakt in i köttet.
Så jag fick dricka ett glas mjölk istället,
och sedan få två mackor extra vid e.m mellanmålet.
Egentligen borde jag vara glad som "slapp" lunchen,
men som ni väl kanske vet, så är ALLA förändringar
så sjukt jobbiga för mig. Även "positiva"...
Så jag bröt ihop totalt.
Men det var bara till att gilla läget och försöka gå vidare,
det händer ju även "vanliga" människor att dom inte
kan äta/inte gillar maten som serveras,
så då får man kompensera det senare under dagen.
Sa till personalen att dom MÅSTE sätta upp lappar i köket,
så det inte blir såhär någon mer gång.
För jag har innan kämpat mig igenom starka maträtter,
med efterföljande blåsor i hela munnen.
Men det är lixom inte värt det,
för det gör ätandet dagarna efter ännu jobbigare än vanligt,
eftersom det gör FYSISKT ont att äta då med...
Nä, nu borde jag egentligen börja packa lite,
för imorgon flyttar jag ju ut till Villan.
Hade ju varit skönt att åtminstone ha burit ut alla böcker,
så jag slipper bära på allt imorgon....
Hemma på permission
Igår eftermiddag kom jag hem och knackade på dörren,
och en väldigt förvånad pojkvän öppnade
För jag hade lyckats hålla tyst hela veckan om att jag skulle hem
"Vad gör du här?" var hans välkomsthälsning. haha
"Nää, jag tänkte hälsa på lite" svarade jag,
och då blev han väldigt glad =)
På väg hem igår så köpte jag med mig sushi,
fy faaaaan va gott det var!!!
Kom överenns med min behandlare om att det var bättre
att jag körde på hyffsat "säkra" kort
första permissionen, och inte utmanade mig själv FÖR mycket,
bara att vara hemma, äta allt jag ska, inte kräkas
och att inte promenera FÖR mycket är en gigantisk utmaning bara det...
Igår kväll så var vi först iväg till min syster som fyllde år,
och sedan på hemvägen efter en snabbsväng till affären
så gick vi upp till Göta's och tog varsin öl.
För DET tyckte jag att jag var värd!
Nu har jag precis ätit frukost.
Känns rätt okej, men det kryper en del i kroppen,
som jag skrev ovan, så är "bara att vara hemma"
jävligt triggande, eftersom jag vet hur jag har hanterat allt
här hemma innan. Men det är bara till att bita ihop,
stå emot kräk-/hetsinpulserna och försöka tänka på annat....
Sedan idag tänkte jag tvinga med mig Micke in till stan,
eller något liknande, bara för att få skingra tankarna lite.
För även om jag egentligen VILL bara vara hemma och mysa,
så går det inte, för som sagt. Det kryper i kroppen,
och jag vill inte gärna "misslyckas" på min första permission.
Det är så viktigt att man känner att man klarat av just
första permissionen, jag tror det ligger till grund för hur
man kommer känna inför kommande permissioner på nåt sätt.
Framförallt med tanke på att jag ska hem på torsdag igen,
för att gå till astmaläkaren kl 11 på fredag.
Känns inte så bra att åka hem så snart igen,
OM denna permissionen skulle gå åt skogen...
Och sedan är mitt mål att kunna vara hemma hela påskhelgen,
för att dels fira påsk med familjen + att pappa fyller år,
men även för att gå på återträff med gymnasiet,
som jag ser fram emot väldigt mycket,
ska bli såååå fint att träffa alla gamla godingar!
Men jag är så fruktansvärt rädd för eventuella kommentarer,
eftersom många från gymnasietiden minns mig som en
anorektiker på knappt 40 kg....
Men jag måste försöka ignorera kommentarer som
"Vad frisk du ser ut" "Vad fin du är som gått upp i vikt"
eller den kanske absolut värsta
"Vad skönt att se att du lagt på dig lite,
känns det bra att vara frisk nu?"
Jag är fullkommligt livrädd för den typen av kommentarer,
för dom skadar så jävla mycket mer än vad dom gör nytta,
men jag vet samtidigt att de som säger dom kommentarerna,
egentligen säger dom i all välmening,
men samtidigt inte har någon som helst koll på
vad en ätstörning innebär, och att det inte är i vikten
som det egentliga problemet sitter...
Nå, det var en liten snabbuppdatering,
får se om jag hinner uppdatera något mer innan jag åker tillbaka,
ska vara tillbaka i Varberg innan kvällsmaten kl åtta ikväll.
Kram på er!
Ändrade planer...
så skulle jag börjat så smått i Villan nu i veckan,
äta lite måltider + laga lunch där ute.
Men just precis denna veckan (min vanliga otur...)
så är hon som brukar jobba där ute ledig,
och det är inga patienter där ute heller,
för den tjejen som varit där hittills
kände inte att hon ville vara där helt ensam,
med endast personal kring måltiderna.
Vilket jag verkligen förstår, det hade inte jag heller viljat.
Så hon har temporärt gått tillbaka till Klinik 2,
men som det ser ut ska hon ut till Villan igen nästa vecka,
då ordinarie personal är tillbaka igen.
Så på måndag blir det förmodligen flytt,
dock utan "invänjningsperiod", men det känns bra ändå.
För jag menar, att LAGA mat KAN jag redan,
och för min del är det ju inte - till största delen - själva ätandet
som ställer till det för mig...
(Mer en kombination mellan ätande och ickekräkande....)
Det ställer till det lite i min skalle nu när det inte blir Villan
nu denna veckan, men det är bara till att gilla läget lixom.
Kan nog vara bra att ha ytterligare lite tid att förbereda sig på med.
Plus att jag varit väldigt orolig inför torsdagen,
då jag skulle varit med och lagat lunchen.
Och på torsdaglunchen så är det alltid soppa med tillhörande
efterrätt, som jag nog nämnt här i bloggen ett antal ggr....
Och Anna sa till mig att det är JAG som ska bestämma
vad för efterätt det ska vara. Vilket är väääldigt svårt,
för det går emot så jävla mycket och blir kaos i min skalle.
Jag älskar ju att baka, men jag vet inte när jag senast
bakade något som jag själv skulle äta.
Och genast går tankarna igång på vad som är
"minst farligt" att fixa till efterrätt...
Så jag låg typ hela morgonen (natten) och surfade runt
på bakbloggar och receptsidor...
Vilket gjorde mej helt galen tillslut,
så jag färgade håret istället! haha
Nåväl, det var en liten "statusuppdatering" iaf!
Jag lever och kämpar på
har varit FÖR mycket för att skriva om.
Har inte riktigt lyckas sortera ut allt,
och få ihop det till ord som går att skriva.
Det är som en gigantisk fågelflock av bokstäver i min skalle,
och när jag lyckats få ihop nästan ett ord, nästan en mening,
så flyger det iväg ett par bokstäver och orden går inte att tyda.
Men jag tror jag lyckats pussla ihop orden hyffsat nu,
om än lite rörigt och förvirrande kanske,
men läs mellan raderna så får ni nog hela sammanhanget.
Överlag så kämpar jag på, ibland bättre, ibland sämre.
Men aldrig att jag SLUTAR kämpa
Onsdagen, var som ni väl kanske förstod av mitt senaste inlägg,
ett riktigt jävla brinnande helvete.
Och det blev inte direkt bättre ju längre dagen gick...
Efter den fatala frukostupplevelsen,
så väntade ytterligare en prövning till lunchen;
Panerad fisk, potatis och kall sås.
Potatisen och såsen är nästan "a piece of cake".
(Lite ironiskt att man använder ett sådant uttryck,
när en bit tårta är ALLT annat än lätt för "en sån som jag"...)
...men panerad fisk är allt annat än en enkel sak,
så jag bröt ihop totalt, en av de största panikattackerna här nere.
Hyperventilerade och klöste mig själv
så jag var helt genomsvettig efteråt.
Men jag fick bra stöd av A., en av dom bättre i personalen,
så jag kämpade mig igenom fisken
(läs; paneringen, för det är DEN och inte fisken i sig som är jobbig...)
Sedan efter lunchen så hade jag möte med A, min behandlare.
Sådär lagom omotiverad och ångestfylld var jag,
vilket väl kanske inte var det mest optimala läget att utgå ifrån,
med tanke på vad vårat möte skulle komma att handla om...
Både jag och personalen märker att jag börjar få "anorexi-ticks"
när jag äter, och innan jag ska äta.
(Tänker inte nämna några här, med tanke på att jag vet att flera
av er som läser min blogg ÄR eller har varit sjuka,
på ett eller annat sätt, och förmodligen vet på ett ungefär vad det
kan vara för "ticks" ändå, utan att jag berättar...)
Det är så jäääävla lätt att "smittas" av dom andra patienterna,
så att man återupptar beteenden som man egentligen,
för länge sedan, slutat med.
Men hjärnan känner igen dom, och vi som människor är ju väldigt
"efter-apande" av oss. Att härma andras beteenden
ligger ju mycket till grund för våran utveckling.
Men det är ju inte så bra att det ska bli en NEGATIV utveckling,
så behandlarteamet har disskuterat om det inte är dax för mig
att ta "nästa steg" nu; dvs. att flytta ut till Villan,
där man har lite "friskare atmosfär" och får lära sig ta mer ansvar
både vad gäller matlagning och att hantera allt efteråt.
Jag och A kom överenns om att jag behöver testa mina vingar,
se om dom är tillräckligt lagade för ytterligare utmaning.
Dom är långt ifrån hela (kommer dom någonsin bli det?)
men jag tror att OM jag märker att dom kan få mig att flyga,
om än bara ett par meter, så kan det i sin tur skynda på läkningen
(Om ni förstår min något metaforiska tanke...)
Så på måndag ska vi (Jag och min behandlare)
prata med hon som har hand om Villan
(och är där ute under dagarna, så man är inte HELT
utlämnad till sitt öde, det finns personal att tillgå,
dygnet runt, vilket är bra att veta, både för MIN del,
men även för MORMORS del, för jag kan tänka mig att hon just nu,
när hon läser detta tänker/säger "OjOj, huuur ska detta gååå"?
Eller har jag fel, lilla mormor? hehe)
Ska till att börja med bo kvar i mitt rum på kliniken,
men äta vissa måltider ute i Villan.
För att skapa en trygg och säker övergång,
eftersom jag med min Asperger har väldigt svårt för förändringar.
Men även för att det inte ska bli för rörigt,
OM det inte funkar, och jag får återgå till Kliniken ytterligare ett tag.
Jobbigt att bära runt på all packning i onödan lixom...
Men jag tror att Villan kommer bli bra för mig,
om man inte utmanar sig själv,
så står man bara kvar och stampar på samma ställe
och kommer inte vidare, det blir ingen förändring
(Och i mitt fall iaf inte åt det positiva hållet...)
Så ja, det var väl egentligen den största "nyheten" så att säga,
iaf som jag känner att jag vill dela med mig av på bloggen.
Vissa andra saker/händelser som uppstått under veckan,
är av den mer privata/personliga karaktären...
Men det kommer väl tids nog det med,
ni som läst min blogg vet ju att jag är rätt öppen,
gällande det mesta! =)
Idag kommer mamma och pappa på besök,
systeryster skulle egentligen oxå följt med,
men hon hade massa skolgrejjer att fixa med,
så hon får vackert komma ner en annan dag. =)
Vi ska åka in till "stan" och fika/äta mellanmål där,
för sådant måste man oxå träna på ibland.
Jag skall dock "bara" köpa någon liten fralla
eller youghurt/smoothie av något slag
(om det finns någon jag inte är allergisk mot såklart)
Jag känner att det nog blir en ALLT för stor utmaning
om jag skulle ta något farligt jobbigare som fika.
(För även om jag ser kakor, bullar osv som just FARLIGT,
så är det nästan ännu farligare för mitt tillfrisknande
att tänka just precis så.
Och ännu värre är det när vissa i personalen
benämner det "farliga" som just farligt.
Det blir på något sätt ett bevis på att det ÄR farligt,
att mina/våra tankar om det är korrekta...
Och ja, det finns vissa nötter i personalen
som väljer just ordet FARLGT i vissa sammanhang,
nämen tjenare yxskaft lixom..................)
Och imorgon kommer Micke på besök,
ska blir mysigt att krama på honom lite =)
Sist, men inte minst, så bjuder jag på en bild
från min promenad i förrgår
Jävla pissdag...
än att dra täcket över huvudet
och bara fly ifrån allt
Idag är en sådan dag.
Hela dagen började fel
Sov skitkasst inatt,
trots nyinsatta NADA-kulor,
dock inte på samma ställen som sist.
Så det kanske beror lite på det.
Sedan vid frukosten utbröt totalt kaos.
Inte bara för mig, utan för iprincip alla andra här
(Förutom dom som har färdigupplagd frukost,
för dom var allt som vanligt...)
Men när vi (jag) kom ner för att göra iordning frukosten,
så sa personalen att dom skulle göra iordning idag
"för att vi alltid kommer ner så sent"
Hallå, jag var nere innan tio i åtta,
vilket dom har sagt är den tiden man ska vara nere.
Och jag vet andra här som var nere innan dess med.
Men kollektiv bestraffning är tydligen melodin här nere,
man tycker ju att VI som var nere i tid kunde få gjort iordning
våra frukostar själva, och att dom som INTE var nere i tid
kunde få personalgjord frukost.
Men icke.
Och jag som har så sjukt svårt för oförberedda händelser
och förändringar i allmänhet, bröt ihop totalt.
Gick upp på mitt rum och la mig i sängen
och bara grät grät grät.
Fullständig och total panikångest,
och nålarna på anslagstavlan kändes väldigt lockande...
Min behandlare har skrivit in i mina papper,
att just precis sådana händelser INTE får inträffa!!
Det gör att hela min värld raseras och allt blir fel,
men att personalen skulle ta hänsyn till något sånt,
var tydligen alldeles för mycket att begära.
Och som grädde på moset,
så var det mitt absoluta hatobjekt bland personalen
som satt vid mitt bord...
Hade jag inte lärt med att någorlunda kontrollera mina impulser,
så hade jag, utan tvekan, hällt mitt kokheta kaffe över henne
Spottat henne i ansiktet och bett henne fara dit pepparn växer.
Jag vet att jag inom snar framtid kommer säga något jävligt dumt
till henne, och till dom andra idioterna bland personalen.
(Men, mamma, jag ska försöka låta bli att spotta på dom,
men jag kan inte lova att jag kan stå emot....)
Så ja. Idag är ingen bra dag, igår var ingen bra dag
och jag är så jävla nära på att kasta in handduken,
packa mina saker och ge fan i allt...
Mindre bra dag...
Mycket impulser att hålla koll på,
en hel del ångest och oro.
Vet inte riktigt varför,
men det kan ha att göra med att det är "den tiden på månaden"
som jag alltid mår sämre.
Och med en redan innan skyhög ångest-/orosnivå,
så blir det inte direkt bättre nu.
Borde väl kolla upp om det kan finnas nån bra medicin mot
PMSproblem, men just nu är det så jävla mycket annat
som ska "fixas till".
Var till läkaren idag, och fick bekräftat att jag faktiskt HAR
en halvkass ämnesomsättning.
Vilket jag iofs sagt ända sedan jag kom hit...!
Eftersom det ligger i släkten med låg ämnesomsättning,
men dom har inte riktigt lyssnat på mig här nere,
vilket jag tycker är lite dåligt.
För ALLA kan inte äta lika mycket mat och stå till i vikt,
och dom börjar väl förstå nu att jag är ett sådant undantag.
Men läkaren ska skicka remiss för ytterligare provtagningar,
och se om det kan finnas möjlighet att stimulera ämnesomsättningen
med någon form av medicin. Jag hoppas det går!!!
För det är inte kul att gå upp i vikt av nästan hälften så mkt mat
jämfört med vad "alla andra" äter här nere,
där vissa andra till och med måste ha näringsdrycket för att öka...
Jag känner mig så jävla fet och äcklig när det blir såhär.
Igen, för det har ju varit likadant alla gånger innan som jag
varit inlagd och behövt äta mer än vad min kropp behöver....
Närmare nio kilo upp på inte ens fyra veckor är INTE okej.
Framförallt när läkaren "erkände" förut, att som det ser ut nu,
så kan han inte säga att det är "mestadels vätska"
som viktuppgången består av.
Det känns mindre kul... menmen.
"Livet är ett helvete, sen dör man"
som min pappa så fint brukar säga...
Fick även frågat läkaren angående en knöl
som jag har på käkbenet, under huden (svårt att förklara riktigt)
men han sa att eftersom den gör ont
när man tar/trycker lite på den, väldigt ont ibland,
och att den ändras i storlek till och från,
så bör jag få den röntgad, för det kan vara någon form av cysta.
Jaha, lixom, och där gick ju hypokondrikern Ceca igång för fullt...
Menmen. Får väl se när jag kan få kommit iväg och röntgat den.
Fick åtminstone kommit mig ut på en promenad förut,
denna gången ensam.
Måste varit därför solen inte sken, och det var kallt och jobbigt =(
Mycket bättre när man har en Sötrumpa att gå med! ^_^
Idag fick jag iat med mig kameran,
men det blev inga bra bilder idag,
var så knepigt ljus ute, och jag har ännu inte vågar mig på
att fiffla med inställningarna i kameran...
Men tänkte iaf dela med mig av ett par bilder,
så min blogg blir lite mer mindre tråkig.
Stenhögar längs strandkanten.
Åsa säger att det är människor som bygger upp dom,
men jag väljer att tro att det är små vättar och troll.
Det hela blir så mycket mer spännande då!!
...och där tror jag att vättarna och trollen bor,
när dom inte bygger stenhögar!!
...det KAN mycket väl vara så att det är här,
i bergsskrevorna dom bor.
Men jag tror ändå mer på det mystiska huset på bilden ovanför...
Denna bilden symboliserar rätt så väl mitt känsloläge idag,
lite grått, lite kargt, lite förtryckt ilska och inte så väldigt inbjudande....
Och slutligen, en bild som skapade lite förvirring i min hjärna;
menar dom alltså att man ska cykla baklänges?
Eftersom cykeln är "riktad" åt vänster, men pilen pekar åt höger...
Promenad med Åsa och fortsatt ökning
Vanligtvis brukar jag nämna de negativa sakerna först i mina inlägg,
så jag tänkte ta ett avstepp från den trenden,
och istället börja med det positiva!
Världens finaste Åsa är tillbaka i Varberg,
dock endast för ett par dagar,
men bättre än inget lixom! =)
Så jag och Åsa tog en promenad efter eftermiddagsfikat,
fick även ökat på promenadtiden från 20 minuter till 30 minuter.
Det känns väldigt bra!!!
Åsa lurade iväg mej på en skogsstig,
där man sedan kom ut vid havet igen.
Det är väldigt mäktigt när man bara ser hav, hav, hav framför sig
(Ja, såklart lite kobbar och skär här och var,
men mestadels hav!)
Jag glömde dock min "riktiga" kamera på rummet,
så det får duga med en småsugig mobilkamerabild idag:
Visst ser det härligt ut?!
Kommer bara bli ännu finare ju närmare vår/sommar det blir!
(Egentligen skulle jag kunna sluta inlägget här,
så det blir ett av mina rätt så få positiva inlägg,
men jag känner att jag måste upprätthålla
min något negativa, bittra och hatiska image....)
Så, here we go...
Vågen visade ytterligare ett snäpp mer idag, ca ett kilo,
vilket jag inte gillar alls eftersom jag inte behööööver upp i vikt.
Men, jag vet egentligen att det är iprincip bara vätska,
och att det kommer stabilisera sig.
Men det är jobbigt ändå. Nåt så förbannat jobbigt rent ut sagt!
Menmen. Ja, det var väl egentligen det negativa
som jag hade att komma med idag.
Låter väl inte så farligt i era öron,
men viktuppgång är för mig ett helvete...
Har dock, som jag nämnde ovan, fått ökat på mina promenader.
30 minuter är iofs lååångt ifrån vad jag är van vid,
men väldigt mkt mer än vad jag hade förra veckan (15-20 minuter)
Men det är så svårt att inte tänka i kompensationsbanor,
när det gäller promenaderna...
Men, det löööser sig väl nån gång.
Jag vet ju att jag kommer vara väldigt mkt mer aktiv
när jag kommer hem härifån än vad jag är här.
Så på det stora så jämnar det nog ut sig.
Jag får "trösta" mig med att jag har ett litet (fett)lager
att bygga fina muskler av sedan...!
Lite småbulkning sådär.........
Puss och hej!
Fågelkvitter och en relativt lugn dag
Dagen har hittills varit bra,
eller åtminstone inte värre än vanligt!
För att vara helg så är det väldigt bra personal,
annars så är det lite sisådär med personalen på helgen tycker jag...
Men, jag får försöka ha sådana helger som denna att se tillbaka på,
när man sitter där, överfull av bitterhet,
och beklagar sig över att det aaaaalltid är skitpersonal på helgen!
Kom nyss in från min dagliga promenad,
men jag insåg igår att jag är i behov av en annan jacka,
för vinterjackan är på tooook för varm nu.
Så ska be Micke ta med sig någon jacka ner imorrn,
för nu gick jag i bara hoodie, och det var liiite i kallaste laget.
Det är så jävla meckigt att få till det i "övergångstiderna",
då ena jackan är alldeles för varm,
och en annan är alldeles för kall.
Och att köra lager på lager gillar jag inte,
blir för mkt Michellingubbe-feeling då...
Men som på bilden nedan,
så ser solen ut att verkligen göra sitt bästa
för att tränga igenom träden (och den ännu något kyliga luften)
och försöka värma upp både natur och människor.
Så, gott folk; det finns en hopp om en vår även detta året!
(Och dessvärre medföljande pollensäsong,
men det får man väl försöka överleva...)
Det är helt ofattbart hur mycket energi man faktiskt kan få,
av att bara få komma ut lite.
Det gör dagarna så himla mycket lättare att härda ut!
Att få gå omkring i min egen lilla värld,
lyssna på fåglarna och känna hur doften av vår
sakta börjar sprida sig omkring oss.
Det är livskvalité för mig!
Men, jag vet att det ännu är på tok för tidigt att ropa "hej",
för det är ju faktiskt bara Mars, och vädergudarna
kan ju fortfarande få för sig att snö är en bra idé...
"Inte ropa hej förän man är över bäcken" så att säga.
Ikväll är det Andra chansen i Melodifestivalen om jag inte förstått fel,
jiiiiiippie ungefär. haha
Har fått både personal och andra patienter att asgarva åt mig,
när jag säger att den största fördelen med att inte ha sitt-tid längre
(alltså inte behöva sitta i soffan till halv 10 på kvällen)
är att man slipper se på alla idiotprogram som går på Tv'n på kvällarna.
Enda kvällen som jag ser på tv är söndagar,
då "Äkta människor" visas på Svt.
Enligt mig en riktigt grym serie,
gillar dom underliggande kopplingarna som kan göras
till bland annat främlingsfientligheten i dagens samhälle...
Men resten av kvällarnas programtablåer kan kvitta! =)
Ytterligare en solig dag i Varberg
Har precis varit ute på en liten promenad,
denna gången utan personal
(+ eventuella andra patienter)
Sa till min behandlare att jag tycker det känns så mycket mer
stressigt att gå med dom andra,
och att jag har lättare att slappna av när jag får gå själv.
Jag behöver lite "egentid",
för det är inte mycket av den varan här inne lixom.
Även om jag får vara för mig själv på mitt rum,
så är det ändå inte helt i lugn och ro.
Så jag får ta mina promenader själv nu,
strosa omkring i min egna lilla värld
och filosofera kring livet och allt sådant.
Det rymms många tankar i en liten Ceca's hjärna,
både friska och sjuka, försöker låta dom friska titta fram
så ofta som det bara går!
Det var väldigt skönt att gå längs strandkanten som jag gjorde idag,
kan tänka mig att det blir ännu skönare längre fram mot våren,
och sedan sommaren, som jag väl iofs hoppas på att få slippa
spendera för mycket tid av här nere!
Har fått beviljad behandling till den 18/7
(...om jag inte minns helt fel)
Men jag hoppas ju det går såpass bra
att jag mot slutet av behandlingstiden kommer kunna vara hemma
och träna på att "leva på egen hand"
För det är ju hemma som allt ska funka sedan...
På något sätt tycker jag nästan vattnet ser lockande ut,
men jag tror att det är liiiite för kallt ännu! haha
Promenad i ett ganska soligt Varberg
Väldigt skönt att få komma ut,
men även jobbigt att "hålla igen på stegen"
så man inte stressar kroppen ytterligare,
och gör så den samlar på sig ÄNNU mer vätska...
Fick även ytterligare en (förmodligen) allergisk reaktion förut,
och återigen har jag ingen aning om VAD jag reagerade på,
men mina läppar svullnade upp a´la resylane-size.
Lite konstigt, för det är väldigt sällan
som det är läpparna som "tar stryk" när jag reagerar på något.
Och framförallt nu när jag tar 2 allergitabletter dagligen.
Men men. Var kroppen i stress INNAN,
så är det väl inget emot vad den är nu med all vätska.....
Så man får väl kanske "förlåta den" för att den allergireagerar
titt som tätt, och mot både det ena och det andra!
Idag är, på tal om vätskan, en jävligt jobbig dag.
Jag har så svårt att tro på att "gelelagret"
som jag känner, framförallt på magen, ÄR vätska
och inte fett. Känner mig som en jävla aladåb eller sladdrig Brüleepudding
Och jag vågar inte tro på att det kommer stabilisera sig.
Eftersom jag aldrig varit med om det på tidigare behandlingar,
och jag VET att jag aldrig kommer kunna vänja mig
vid den vikten jag har nu.
Jag vill ner till den vikten jag hade när jag kom hit,
eventuellt ett par kg upp, eftersom jag var rätt så uttorkad i det sista
innan jag kom ner hit. Men jag vill INTE väga så som jag gör nu
Aja. Inget sånt tjaffs nu, Ceca!!
Tåååååååååååålamooooooooooooood...........................
Åter till promenaden,
eftersom jag tycker min blogg blir lite roligare med bilder
(och inte minst nu när mitt besökarantal stigit,
så får man ju göra sitt bästa för att ni ska stanna kvar lixom)
Så, här kommer ett par bilder från promenaden.
Blev inte så många på den korta svängen,
och dom blev väl heller inte så jädra bra,
min kamera är lite kinkig med vad det är för ljus ute.
(Säkerligen bara en inställningssak,
men det där med att fiffla med inställningar är inte min starka sida..)
Så, det var lite bilder på området kring där jag "bor" nu.
Inte illa pinkat av en trähäst, så att säga!
Tack för kommentarerna från er "nya" förresten,
alltid kul att få ett "ansikte" på er! =)
Bränd gröt och irriterad mage
som jag menade i mitt uttalande om att min Mamma
inte vill att jag spottar på personalen...
(Tycker förövrigt fortfarande att hon är liiiiite
väl kinkig gällande personalspottandet,
så Mamma, NU kan jag väl få lov att spotta lite,
efter att du läst detta inlägg? haha)
Jag verkligen hatar denna personalen av hela min själ.
Hon har ingen koll på något,
och är så sjukt jävla jobbig och efterbliven!
Som i förra veckan, efter frukost,
så frågar hon oss helt plötsligt som från ingenstans
om vi inte skulle vilja ha friterad mat någon gång.
Och vi tittar på henne för att se om hon SKÄMTAR,
men denna människan är alltså så jävla blåst,
att hon på allvar tror att "såna som vi" vill ha friterad mat.
Vissa andra kunde ju sagt en sån kommentar
som ett litet skämt lixom, men som sagt,
denna kärringen är totalt bombad...
Eller som i förra veckan,
tror det var samma dag som ovan nämnda anekdot,
så skulle jag ha min medicin
som jag alltid tar en liten stund innan lunch och middag.
Så jag sa till henne att jag ville ha min medicin som var utdelad
i min lilla medicinbytta som stod på bänken.
Men hon bara "Näää. här finns ingen sån medicin"
Så jag sa att hon kunde ta en ny ut min burk i skåpet,
men då hittade hon ingen sådan burk sa hon,
så hon letade omkring i en tio minuter, innan hon säger
"För det är väl inte den lilla röda som ligger i din burk som du menar?"
Hmm. Eeeeeh. Jaaaa, för det var ju inte den jag frågade efter
från första början eller så...... *suck*
Fittidiot!
Men till gårdagens fiasko,
igår så hade hon ansvar för kvällsmaten,
och skulle koka gröt.
Som väl inte direkt är någon rocketscience till att börja med
(Framförallt inte såndär snabbrisgröt som tar ca tre minuter)
Men den lyckades hon bränna totalt,
(Så illa att dom idag fick slänga kastrullen som var bortom all räddning
kockarna och övriga i personalen nu på morgonen
var väl inte så värst imponerade,
det var ju inte direkt en billig kastrull hon hade valt heller)
Hon lyckades även få kvällsmaten försenad med 20 minuter.
Jag menar, hallå lixom, om hon hade haft koll på gröten
och inte sprungit omkring som en skållad katt,
så hade den inte blivit bränd
och vi hade förmodligen fått äta i tid.... *suck*
(Eller bara gett fan i att låta gröten stå på spisen dom där
20 minutrarna som hon sprang runt och irrade...)
Så i princip samtliga patienters magar var i uppror igår,
för vi var så tvungna att äta upp den jävla gröten,
medans hon skrattade och sa att hon var glad
att hon inte behövde äta den.
Jättebra, verkligen...
Hade sån oerhörd kramp i magen igår kväll efter gröthelvetet,
och den är fortfarande inte riktigt som den ska vara.
Men vi har gått ihop alla patienter och sagt att vi verkligen måste
påtala alla hennes brister inför våra behandlare,
så dom GÖR något åt henne. Typ avlivar henne på stället.
------------------------------------------------------
Nåja, nu till något lite trevligare;
Har sett att jag de senaste dagarna
har fått en markant ökning i min besöksstatistik,
så jag undrar mest bara vilka ni "nya" är? =)
Kram