Dag 27 – Min favoritplats
Jag tror att min absoluta favoritplats är vid pianot.
Där är jag som allra mest levande,
allra mest harmonisk
allra mest jag
Dessvärre har jag inget piano här nere i Gbg,
och det hemma på Orust har nog börjat spela på sista versen.
Det är ju rätt förståeligt, det är rätt gammalt,
mitt kära lilla skruttepiano,
Och det är många många timmar av glädje och ångest,
framförallt ångest, som det fått utstå genom åren.
Mamma och pappa kunde höra av sättet jag spelade på,
om det var värt att störa mej eller inte.
Pianot blev under många år min enda konstruktiva känsloventil.
Var jag glad så spelade jag glada låtar i dur,
men lätt hand mot dom faktiskt ömtåliga tangenterna.
Var jag ledsen så spelade jag mörka låtar i moll,
och lät min ilska, min ångest och min frustration
gå ut över pianots stackars svarta och vita tangenter.
När jag var som allra längst ner på botten,
då fann jag inte ens glädje i mitt piano.
Det var för mycket ångest i min då väldigt lilla kropp,
och inte ens pianot kunde kanalisera ut det.
Utan det fick stå där i vardagsrummet.
Ekande tyst.
De få gånger under dom perioderna
som jag väl satte mej vid pianot,
så var det med darrande händer
och gråten i halsen.
För jag visste att jag faktiskt älskade att spela,
och jag ville ha ur mej allt som gjorde så ont inom mej.
Jag tror hela min familj höll andan,
för det var en så skör tråd jag gick på,
dom ville nog inte bryta förtrollningen.
Jag saknar att spela piano
nåt så fruktansvärt.
Att gå i från att sitta vid pianot timmar i sträck,
till att nästan inte spela alls, det är inte bra.
Jag behöver mina svarta och vita vänner.
Jag behöver känna att jag är en del av musiken
och att det är jag som skapar melodierna,
jag som färglägger tavlan.
Hade jag haft råd så hade jag köpt ett digitalpiano,
dessvärre så är dom väääldigt dyra.
Iaf om man är så überkräsen som jag är.
Det är nämligen inte lätt att tillfredställa mej
när det gäller pianoljudet.
Det är få digitalpianon jag spelat på som fallit mej såpass i smaken
att jag skulle kunna tänka mej spela på det "på heltid"
Och dom som gjort det ligger i prisklasser en bra bit över 40 000.
Vilket inte riktigt matchar min ekonomiska status . . .
Men. Nån gång så kanske jag får råd,
och kan få börja spela ordentligt igen.
Tills dess får jag stå ut med pianot hemma på Orust,
som vissa dagar inte alls vill vara med.
Det är nämligen väldigt väderkänsligt mitt lilla piano.
Vilken ingen annan än jag verkar lägga märke till dock.
Men jag kan mitt pianos "språk"
och hör direkt när det är nåt fel
Eller som oftast är fallet nu,
att en tangent segar . . .
Men jag skulle ändå gå sönder i själen om pappa "avlivar" det,
för som sagt, det har vart ett stöd och en vän i så många år.
Sen att det kanske är lite trasigt och i otakt nu,
men det är jag med
Där är jag som allra mest levande,
allra mest harmonisk
allra mest jag
Dessvärre har jag inget piano här nere i Gbg,
och det hemma på Orust har nog börjat spela på sista versen.
Det är ju rätt förståeligt, det är rätt gammalt,
mitt kära lilla skruttepiano,
Och det är många många timmar av glädje och ångest,
framförallt ångest, som det fått utstå genom åren.
Mamma och pappa kunde höra av sättet jag spelade på,
om det var värt att störa mej eller inte.
Pianot blev under många år min enda konstruktiva känsloventil.
Var jag glad så spelade jag glada låtar i dur,
men lätt hand mot dom faktiskt ömtåliga tangenterna.
Var jag ledsen så spelade jag mörka låtar i moll,
och lät min ilska, min ångest och min frustration
gå ut över pianots stackars svarta och vita tangenter.
När jag var som allra längst ner på botten,
då fann jag inte ens glädje i mitt piano.
Det var för mycket ångest i min då väldigt lilla kropp,
och inte ens pianot kunde kanalisera ut det.
Utan det fick stå där i vardagsrummet.
Ekande tyst.
De få gånger under dom perioderna
som jag väl satte mej vid pianot,
så var det med darrande händer
och gråten i halsen.
För jag visste att jag faktiskt älskade att spela,
och jag ville ha ur mej allt som gjorde så ont inom mej.
Jag tror hela min familj höll andan,
för det var en så skör tråd jag gick på,
dom ville nog inte bryta förtrollningen.
Jag saknar att spela piano
nåt så fruktansvärt.
Att gå i från att sitta vid pianot timmar i sträck,
till att nästan inte spela alls, det är inte bra.
Jag behöver mina svarta och vita vänner.
Jag behöver känna att jag är en del av musiken
och att det är jag som skapar melodierna,
jag som färglägger tavlan.
Hade jag haft råd så hade jag köpt ett digitalpiano,
dessvärre så är dom väääldigt dyra.
Iaf om man är så überkräsen som jag är.
Det är nämligen inte lätt att tillfredställa mej
när det gäller pianoljudet.
Det är få digitalpianon jag spelat på som fallit mej såpass i smaken
att jag skulle kunna tänka mej spela på det "på heltid"
Och dom som gjort det ligger i prisklasser en bra bit över 40 000.
Vilket inte riktigt matchar min ekonomiska status . . .
Men. Nån gång så kanske jag får råd,
och kan få börja spela ordentligt igen.
Tills dess får jag stå ut med pianot hemma på Orust,
som vissa dagar inte alls vill vara med.
Det är nämligen väldigt väderkänsligt mitt lilla piano.
Vilken ingen annan än jag verkar lägga märke till dock.
Men jag kan mitt pianos "språk"
och hör direkt när det är nåt fel
Eller som oftast är fallet nu,
att en tangent segar . . .
Men jag skulle ändå gå sönder i själen om pappa "avlivar" det,
för som sagt, det har vart ett stöd och en vän i så många år.
Sen att det kanske är lite trasigt och i otakt nu,
men det är jag med
Postat av: Ullis
Hihi! Är ju "mitt" gamla piano du pratar om va'? Roligt om det är det och du fått så mkt ut av det! Jag kom inte så väldigt mkt längre än "Till Paris på en gris" eller vad den nu hette. Tror faktiskt titeln var ungefär hela låten dessutom... =)
