Min vän Henry
Igår kväll läste jag ut boken "Min vän Henry" [länk till AdLibris]
läs där vad den handlar om,
för jag är helt vääärdelös på att återge böcker,
och filmer med för den delen
Jag vet lixom inte VAD jag ska säga för att inte säga "för mycket",
så då är det bättre att jag låter människor som KAN berätta LAGOM
om vad boken handlar om !
Det var en otroligt gripande bok,
jag levde mej verkligen in i den.
Hon som skrivit den berättade så NAKET
om hur det är att ha autistiska barn,
och trots att Dale, som pojken heter, var hade grav klassisk autism,
så kunde jag småskrattande känna igen mej i en del av hans "ideer".
Hon var även noga med att poängtera vidden av det autistiska spektrumet,
som jag skrev i ett tidigare inlägg,
så finns det lika många grader av autism
som det finns människor med diagnosen.
För trots att många särdrag binder samman många av de med autism,
så finns det ändå lika många olikheter.
Det som gjorde denna boken så speciell för mej,
var att den beskrev bandet mellan ett barn och en hund.
Och hur man kan se en hund som en VÄN,
lika mycket en vän som en människa.
Jag har alltid haft mycket lättare med mina djurvänner
än med människovänner,
och det känns skönt att lixom se att det finns en förklaring till det.
När sedan Henry, som hunden hette, dog så grät jag floder.
Micke bara kollade in på mej där jag låg i sängen
med tårarna skvalande ner för kinderna,
och frågade "Är det nån som har dött igen?"
"Ja, hunden" tjöt jag då, och Micke skakade på huvudet . . .
Jag vet att Micke aldrig kommer att förstå hur mina band till mina djur,
eller djur i min närhet överhuvudtaget,
men jag älskar honom ändå.
Han älskar mej trots MINA svagheter,
så varför ska jag då inte älska honom trots HANS?
En av hans svagheter ÄR just detta att han har svårt att sätta sej in i
hur mina tankegångar och känslor fungerar.
Idag satt jag en lång stund med Kira på golvet,
för efter boken igår, så blev jag påmind om att
Kira inte heller kommer finnas vid min sida livet ut.
Det är nåt man måste försöka acceptera när man väljer att skaffa djur,
men det är ändå SVÅRT. Fruktansvärt svårt.
När man som jag, ÄR väldigt känslig för separationer,
så kan folk ifrågasätta VARFÖR jag då skaffar hund,
när jag VET hur det kommer sluta.
Mitt enda svar är då, att trots att jag vet hur det kommer SLUTA,
så vet jag oxå att jag kommer må så mycket bättre under tiden,
och ge mej så mycket glädje att det väger upp sorgen när det är över.
För den glädjen och kärleken en hund, eller ett annat djur, ger
den kan inte jämföras med kärlek mellan människor.
Människor är alltid en gnutta egoistiska i varje handling,
det finns ingen handling som är helt och hållet altruistisk.
Allt vi gör, gör vi för att det på ett eller annat sätt gynnar oss själva,
kanske inte inom en omedelbar framtid, men nån gång.
Min ängel!
läs där vad den handlar om,
för jag är helt vääärdelös på att återge böcker,
och filmer med för den delen
Jag vet lixom inte VAD jag ska säga för att inte säga "för mycket",
så då är det bättre att jag låter människor som KAN berätta LAGOM
om vad boken handlar om !
Det var en otroligt gripande bok,
jag levde mej verkligen in i den.
Hon som skrivit den berättade så NAKET
om hur det är att ha autistiska barn,
och trots att Dale, som pojken heter, var hade grav klassisk autism,
så kunde jag småskrattande känna igen mej i en del av hans "ideer".
Hon var även noga med att poängtera vidden av det autistiska spektrumet,
som jag skrev i ett tidigare inlägg,
så finns det lika många grader av autism
som det finns människor med diagnosen.
För trots att många särdrag binder samman många av de med autism,
så finns det ändå lika många olikheter.
Det som gjorde denna boken så speciell för mej,
var att den beskrev bandet mellan ett barn och en hund.
Och hur man kan se en hund som en VÄN,
lika mycket en vän som en människa.
Jag har alltid haft mycket lättare med mina djurvänner
än med människovänner,
och det känns skönt att lixom se att det finns en förklaring till det.
När sedan Henry, som hunden hette, dog så grät jag floder.
Micke bara kollade in på mej där jag låg i sängen
med tårarna skvalande ner för kinderna,
och frågade "Är det nån som har dött igen?"
"Ja, hunden" tjöt jag då, och Micke skakade på huvudet . . .
Jag vet att Micke aldrig kommer att förstå hur mina band till mina djur,
eller djur i min närhet överhuvudtaget,
men jag älskar honom ändå.
Han älskar mej trots MINA svagheter,
så varför ska jag då inte älska honom trots HANS?
En av hans svagheter ÄR just detta att han har svårt att sätta sej in i
hur mina tankegångar och känslor fungerar.
Idag satt jag en lång stund med Kira på golvet,
för efter boken igår, så blev jag påmind om att
Kira inte heller kommer finnas vid min sida livet ut.
Det är nåt man måste försöka acceptera när man väljer att skaffa djur,
men det är ändå SVÅRT. Fruktansvärt svårt.
När man som jag, ÄR väldigt känslig för separationer,
så kan folk ifrågasätta VARFÖR jag då skaffar hund,
när jag VET hur det kommer sluta.
Mitt enda svar är då, att trots att jag vet hur det kommer SLUTA,
så vet jag oxå att jag kommer må så mycket bättre under tiden,
och ge mej så mycket glädje att det väger upp sorgen när det är över.
För den glädjen och kärleken en hund, eller ett annat djur, ger
den kan inte jämföras med kärlek mellan människor.
Människor är alltid en gnutta egoistiska i varje handling,
det finns ingen handling som är helt och hållet altruistisk.
Allt vi gör, gör vi för att det på ett eller annat sätt gynnar oss själva,
kanske inte inom en omedelbar framtid, men nån gång.
Min ängel!
Postat av: Emelie!
Förstår precis vad du menar! <3
Postat av: Nanna Mück
Åh, precis !! <3 <3 Djur ÄR vänner !!
Postat av: Anna
Du vet vem jag är. Har gått på samma skola. Boken som du har läst har jag också läst och jag tycker också att den är bra.
