Mamma hemma, ordningen återställd
Mina föräldrar har vart utomlands en vecka,
dom kom hem inatt nån gång.
Känns bra att ha dom på rätt ställe igen!
Har vart jobbigt dom senaste dagarna,
har mått dåligt både psykiskt och fysiskt
Framförallt det psykiska är jag i behov av att ventilera med mamma.
Sedan så vet jag inte om jag lixom mått sämre
just bara för att jag VETAT att jag inte kan få tag i mamma lika lätt.
Det känns iaf skönt att dom är hemma nu.
Både av ovan nämnda orsak,
sen även pga mitt ständiga katastroftänkande
jävla sjuka jobbiga tvångstankar . . .
Det har vart allt ifrån galna greker med machete,
bombattentat och giftspindlar
För att inte prata om flygplanskrasch-risken!
Ja, jag ÄR nojig.
Jag har pratat en del med Vera, psykologen
om mitt katastroftänkande, som tar på krafterna nåt enormt
Och som kan göra det sjukt svårt för mej att hantera vardagen.
För även om "mina katastrofer" oftast gäller mina nära och kära,
så gäller dom även mej själv ibland.
Tex när jag ska åka bil.
Jag får alltid känslan av att jag kommer dö,
fast egentligen så är oron för att KIRA ska dö ännu större-
Jag målar upp scenarion av en krock,
och kalkylerar ut hur jag ska göra för att enklast kunna rädda henne
Men MITT eget liv skiter jag i.
Lite dubbelbottnat, eftersom jag har vissa svårigheter att rädda henne
om jag själv dör.
Eller katastrofen att bakluckan på bilen öppnas
och hon ramlar ut.
Usch. Man kan ju trigga igång ångestattacker för mindre . . .
Jag är glad att varken jag eller Micke har körkort och bil.
dom kom hem inatt nån gång.
Känns bra att ha dom på rätt ställe igen!
Har vart jobbigt dom senaste dagarna,
har mått dåligt både psykiskt och fysiskt
Framförallt det psykiska är jag i behov av att ventilera med mamma.
Sedan så vet jag inte om jag lixom mått sämre
just bara för att jag VETAT att jag inte kan få tag i mamma lika lätt.
Det känns iaf skönt att dom är hemma nu.
Både av ovan nämnda orsak,
sen även pga mitt ständiga katastroftänkande
jävla sjuka jobbiga tvångstankar . . .
Det har vart allt ifrån galna greker med machete,
bombattentat och giftspindlar
För att inte prata om flygplanskrasch-risken!
Ja, jag ÄR nojig.
Jag har pratat en del med Vera, psykologen
om mitt katastroftänkande, som tar på krafterna nåt enormt
Och som kan göra det sjukt svårt för mej att hantera vardagen.
För även om "mina katastrofer" oftast gäller mina nära och kära,
så gäller dom även mej själv ibland.
Tex när jag ska åka bil.
Jag får alltid känslan av att jag kommer dö,
fast egentligen så är oron för att KIRA ska dö ännu större-
Jag målar upp scenarion av en krock,
och kalkylerar ut hur jag ska göra för att enklast kunna rädda henne
Men MITT eget liv skiter jag i.
Lite dubbelbottnat, eftersom jag har vissa svårigheter att rädda henne
om jag själv dör.
Eller katastrofen att bakluckan på bilen öppnas
och hon ramlar ut.
Usch. Man kan ju trigga igång ångestattacker för mindre . . .
Jag är glad att varken jag eller Micke har körkort och bil.
