Ceca - tankar om livet i allmänhet

Av någon konstig anledning
så brukar min hjärna få lite smått frispel på söndagar.
Väldigt många tankar som irrar omkring,
och jag får liksom inte riktigt någon ordning på nåt.
Ännu mindre än resterande sex dagar i veckan alltså.

De flesta tankarna far bara igenom min hjärna
som små korta fragment, delar av färdiga tankar.
Men likväl så lämnar varenda tanke ett fotspår,
ett bokmärke i min hjärna.
Jag har svårt att reda ut vad det egentligen är jag tänker på.

Jag vet inte vad det är som sätter igång min puls,
triggar min andning och sänder ut ångestsignaler i min kropp.
Jag vet bara att dom vid det här laget väldigt välbekanta
ångestmaskarna kryper omkring under min hud.
Ibland förundras jag över att det finns någon hud kvar
för dom att krypa under.
Jag tycker den borde vara utsliten efter alla år av krypande.

Det är konstigt, hur jag lyckats hålla ihop kroppen
genom alla dessa år när ångesten slitit och dragit i mej
När jag i så många andra fall känner mej så väldigt sårbar,
så splittrad och trasig. Ofullständig.
Inte för att ångesten inte sårat och ärrat mej,
men på något sätt så är inte ångesten det som skadat mest.
Det finns så mycket annat som skaver,
som bränner och förstör...

Jag känner mej ibland som en tickande bomb,
redo att förstöra allt som är i närheten