Ångest
Jag hatar min ångest.
Den alltid lika närvarande kvävningskänslan. Paniken.
De senaste dagarna har varit nästintill outhärdliga.
Gång på gång så upphör det ni kallar "sunt förnuft" att existera för mig
och jag vill inget hellre än att slänga mig framför närmsta spårvagn
Men något som jag nästan hatar mer än själva ångesten,
är det som just nu ger upphov till mestadels av ångesten jag har;
den oformliga klump av avskyvärt, äckligt fett
som tydligen gett sig fan på att vara min kropp.
Jag står inte ut länge till.
Jag vill krypa ut ur min kropp,
lämna den i en lealös hög på marken
Bara stå utanför och spotta på den.
Slå den. Sparka. Hårt
Så att den blödande, dödende inser
hur djupt mitt hat är.
Jag kan inte se mig själv i spegeln
utan att tårarna väller upp ur mina ögon
Jag kan inte längre duscha ihop med min pojkvän,
utan att jag får panik och bara önskar mig så långt bort som möjligt.
Det enda jag kan tänka på är det växande fettet
som bosatt sig under min hud
Jag kan inte sova på nätterna,
tankarna irrar i mitt huvud och ångesten pumpar i mitt blodomlopp
Jag får fullt upp med att hindra mig själv från att göra något drastiskt,
bara för att få slippa undan.
Det är en evig balansgång på en tunn, tunn tråd
en balansgång mellan att vara "duktig"
och att göra dom där sakerna som man så innerligt lovat,
både sig själv och andra, att för all framtid låta bli.
Jag vet, att om jag skulle tippa över,
ramla över gränsen och in i det smutsiga, oförlåtliga
så skulle jag vara föralltid förlorad.
Det är som den nyktra alkoholistens eviga längtan efter ruset,
men med vetskapen om att minsta lilla droppe
skulle bringa hela världen i obalans
Och ruinera allt man har byggt upp.
Men trots vetskapen så finns längtan ändå där,
suget efter det enda man vet fungerar
för att få ångestdemonerna att sluta skrika.
Åtminstone för en stund . . .
Den alltid lika närvarande kvävningskänslan. Paniken.
De senaste dagarna har varit nästintill outhärdliga.
Gång på gång så upphör det ni kallar "sunt förnuft" att existera för mig
och jag vill inget hellre än att slänga mig framför närmsta spårvagn
Men något som jag nästan hatar mer än själva ångesten,
är det som just nu ger upphov till mestadels av ångesten jag har;
den oformliga klump av avskyvärt, äckligt fett
som tydligen gett sig fan på att vara min kropp.
Jag står inte ut länge till.
Jag vill krypa ut ur min kropp,
lämna den i en lealös hög på marken
Bara stå utanför och spotta på den.
Slå den. Sparka. Hårt
Så att den blödande, dödende inser
hur djupt mitt hat är.
Jag kan inte se mig själv i spegeln
utan att tårarna väller upp ur mina ögon
Jag kan inte längre duscha ihop med min pojkvän,
utan att jag får panik och bara önskar mig så långt bort som möjligt.
Det enda jag kan tänka på är det växande fettet
som bosatt sig under min hud
Jag kan inte sova på nätterna,
tankarna irrar i mitt huvud och ångesten pumpar i mitt blodomlopp
Jag får fullt upp med att hindra mig själv från att göra något drastiskt,
bara för att få slippa undan.
Det är en evig balansgång på en tunn, tunn tråd
en balansgång mellan att vara "duktig"
och att göra dom där sakerna som man så innerligt lovat,
både sig själv och andra, att för all framtid låta bli.
Jag vet, att om jag skulle tippa över,
ramla över gränsen och in i det smutsiga, oförlåtliga
så skulle jag vara föralltid förlorad.
Det är som den nyktra alkoholistens eviga längtan efter ruset,
men med vetskapen om att minsta lilla droppe
skulle bringa hela världen i obalans
Och ruinera allt man har byggt upp.
Men trots vetskapen så finns längtan ändå där,
suget efter det enda man vet fungerar
för att få ångestdemonerna att sluta skrika.
Åtminstone för en stund . . .
Postat av: Ullis
Stå på dig för f-n! Fortsätt kämpa!
