Rörigt liv och pollenallergi
Jag vet att jag varit en sopa på att uppdatera det senaste,
det har bara vart så fruktansvärt mycket med verkligen allt . . .
Till att börja med så har jag återigen totalt tappat förtroendet för vården.
Jag orkar snart inte längre kastas hit och dit mellan olika vårdformer,
som alla tillslut säger;
"Sorry, vi klarar inte av dej och din problematik,
så vi skickar dej vidare istället"
Jag känner mej som ett smutsigt, trasigt brev,
som har så många poststämplar att man knappt ser adressfältet längre.
Jag vet inte vart jag är på väg, vart jag borde gå,
och vart jag inte ska gå.
Jag försöker förgäves förklara för dom kontakter jag har inom vården,
vad jag behöver för hjälp/stöd, men ingen lyssnar,
utan försöker istället packa på mej hjälp jag inte varket bett och
eller överhuvudtaget är i behov av.
Jag behöver hjälp med min ångest,
min panik och mitt hat mot mej själv.
Men då får jag till svar från både psyk och hab. att
"Det kan dom inte ta hand om där"
Då undrar jag om dom överhuvudtaget ens läst min journal,
och OM dom gjort det, så är dom isåfall gravt dyslektiska
som inte fattar vad som står där.
Igår träffade jag en ny läkare.
Som jag inte över min döda kropp kommer gå till igen.
Har aldrig blivit så sjukt dåligt behandlar
och rent utsagt smutskastad för att jag är/har varit sjuk.
Jag vet att det inte är så rockigt för en i min ålder
att ha vart sjukskriven iprincip ända sedan ettan på gymnasiet,
jag vet det, så snälla, tala inte om det för mej som om jag vore efterbliven,
för det är jag inte!!
Jag orkar inte gå igenom all skit som denna läkaren sa,
för då börjar jag gråta. Igen.
Men när en person som faktiskt jobbar inom vården
inte förstår att jag inte är sjukskriven för att det är kul,
utan jag hade såååå gärna jobbat om jag klarat av det.
Ja, då tappar jag fullständigt det lilla hopp jag lyckats samla på mej . . .
Jag hamnar lixom tillbaka på ruta ett igen,
innan jag kan få hjälp att hantera min ångest,
så kommer jag inte kunna börja ta tag i resten.
(Dvs. utildning, jobb et.c)
Och när ingen av dom kontakterna som jag har,
anser att dom kan hjälpa mej hantera ångesten,
så vad ska jag göra?!
Jag förstår att jag förmodligen aldrig kommer bli helt fri från min ångest,
eftersom den förmodligen nästlat sej in för mycket i min hjärna.
Men att kunna fungera hyfsat som "normalt" folk
är väl inte för mycket begärt?
Men, vården är inte bättre nu än när jag startade min "resa",
nu är dom ännu mer benägna att istället för att ordna någon vettig terapi,
så är det ju sååå himla mycket lättare
att skriva ut narkotikaklassade mediciner
och på så sätt bedöva patienten så den håller käften.
Jag blir nästan mörkrädd över hur lätt dom klickar in en recept.
Igår fick jag utskrivet ett recept på bensodiazepiner.
Jag har lovat mej själv att aldrig börja med några sådana preparat igen,
men om det är det enda som i nuläget kan hjälpa,
så vad ska jag göra?!
Läkaren ville även skriva ut ett preparat som heter Lyrica,
men efter att ha läst om det så blir jag ännu mer mörkrädd . . .
Är det inte lättare att ge mej en slaktmask direkt istället?!
_________________________________________________
PS. Angående andra delen av rubriken,
alltså pollenallergi-delen,
så vaknade jag imorse av att mina ögon var totalt igenkletade.
Fasar för resten av våren/sommaren,
om det redan nu är såhär...
det har bara vart så fruktansvärt mycket med verkligen allt . . .
Till att börja med så har jag återigen totalt tappat förtroendet för vården.
Jag orkar snart inte längre kastas hit och dit mellan olika vårdformer,
som alla tillslut säger;
"Sorry, vi klarar inte av dej och din problematik,
så vi skickar dej vidare istället"
Jag känner mej som ett smutsigt, trasigt brev,
som har så många poststämplar att man knappt ser adressfältet längre.
Jag vet inte vart jag är på väg, vart jag borde gå,
och vart jag inte ska gå.
Jag försöker förgäves förklara för dom kontakter jag har inom vården,
vad jag behöver för hjälp/stöd, men ingen lyssnar,
utan försöker istället packa på mej hjälp jag inte varket bett och
eller överhuvudtaget är i behov av.
Jag behöver hjälp med min ångest,
min panik och mitt hat mot mej själv.
Men då får jag till svar från både psyk och hab. att
"Det kan dom inte ta hand om där"
Då undrar jag om dom överhuvudtaget ens läst min journal,
och OM dom gjort det, så är dom isåfall gravt dyslektiska
som inte fattar vad som står där.
Igår träffade jag en ny läkare.
Som jag inte över min döda kropp kommer gå till igen.
Har aldrig blivit så sjukt dåligt behandlar
och rent utsagt smutskastad för att jag är/har varit sjuk.
Jag vet att det inte är så rockigt för en i min ålder
att ha vart sjukskriven iprincip ända sedan ettan på gymnasiet,
jag vet det, så snälla, tala inte om det för mej som om jag vore efterbliven,
för det är jag inte!!
Jag orkar inte gå igenom all skit som denna läkaren sa,
för då börjar jag gråta. Igen.
Men när en person som faktiskt jobbar inom vården
inte förstår att jag inte är sjukskriven för att det är kul,
utan jag hade såååå gärna jobbat om jag klarat av det.
Ja, då tappar jag fullständigt det lilla hopp jag lyckats samla på mej . . .
Jag hamnar lixom tillbaka på ruta ett igen,
innan jag kan få hjälp att hantera min ångest,
så kommer jag inte kunna börja ta tag i resten.
(Dvs. utildning, jobb et.c)
Och när ingen av dom kontakterna som jag har,
anser att dom kan hjälpa mej hantera ångesten,
så vad ska jag göra?!
Jag förstår att jag förmodligen aldrig kommer bli helt fri från min ångest,
eftersom den förmodligen nästlat sej in för mycket i min hjärna.
Men att kunna fungera hyfsat som "normalt" folk
är väl inte för mycket begärt?
Men, vården är inte bättre nu än när jag startade min "resa",
nu är dom ännu mer benägna att istället för att ordna någon vettig terapi,
så är det ju sååå himla mycket lättare
att skriva ut narkotikaklassade mediciner
och på så sätt bedöva patienten så den håller käften.
Jag blir nästan mörkrädd över hur lätt dom klickar in en recept.
Igår fick jag utskrivet ett recept på bensodiazepiner.
Jag har lovat mej själv att aldrig börja med några sådana preparat igen,
men om det är det enda som i nuläget kan hjälpa,
så vad ska jag göra?!
Läkaren ville även skriva ut ett preparat som heter Lyrica,
men efter att ha läst om det så blir jag ännu mer mörkrädd . . .
Är det inte lättare att ge mej en slaktmask direkt istället?!
_________________________________________________
PS. Angående andra delen av rubriken,
alltså pollenallergi-delen,
så vaknade jag imorse av att mina ögon var totalt igenkletade.
Fasar för resten av våren/sommaren,
om det redan nu är såhär...
Postat av: Nanna Mück
Men fyy, stackars Ceca!! Strunta i den läkaren, det är han som är omogen och verkligen inte förstår ett dyft om hur varken livet eller en människa fungerar! Nej, det blir totalt motsatt effekt! Du skall ju bli uppmuntrad och få en positiv känsla! Bara DET är t.o.m oerhört bra mot ångest!
Stor kram!! Du är bäst o försök tänka minst 5 positiva tankar per dag ;) Doo it =) BORT med alla jä'la tistlar som sticker i din själ...
Over and out,
never ending love ;) hihi...
N <3
Postat av: Lisa&Love
Lyrica fungerar. Jag har ätit/äter Lyrica. Värt ett försök i varje fall.
