Kaos och dålig sömn
så kände jag mest för att sätta mig vid datorn
och radera mina två senaste inlägg.
Vilket skämt jag är. Jag är inte alls stark.
Jag vill inte alls kämpa, tänkte jag.
Jag hatar mig själv så otroligt mycket ibland.
När jag ser mig i spegeln vill jag bara slå sönder den
Skära sönder mig själv, göra mig till ett ingenting.
För det är så jag känner mig.
Som ett ingenting, men samtidigt alldeles för mycket.
Hur går det ihop?
Ena sekunden hatar jag och äcklas av mig själv
för att jag är "för mycket", det vill säga en fet jävla kossa.
Men i andra sekunden gråter jag för att jag är en nolla,
en som ingen vill ha, en som ingen ser.
Ett ingenting.
Jag önskar så jävla mycket att "vikten av vikten"
kunde sluta ta sån jävla plats i mitt liv.
Framförallt när jag faktiskt numera inte har den blekaste aning
om vad jag väger, jag är bara 100% säker på att jag väger rung 65 kg.
Det är i min värld, i förhållande till min kropp på tok för jävla mycket.
När folk säger emot mig så blir jag galen;
"Du kommer inte alls väga så mycket"
Hur kan ni säga så, hur kan ni veta?
Ser ni inte hur fet jag är? Hur jag flyter ut över stolen?
Hur det liksom dallrar till för vartenda steg jag tar?
Ser ni inte hur folk på stan tittar snett och går åt sidan
för att jag ska kunna komma fram utan att råka trycka
mitt avskyvärda fett mot deras perfekta, smala kroppar.
Jag trodde inte att man kunde avsky sig själv såhär jävla mycket.
Och jag trodde inte att avskyn skulle växa för varje morgon
man klarat av att äta en liten liten macka till frukost
utan att kräkas upp den två sekunder senare,
eller låta den lilla lilla mackan
bli till tjugo mackor som sedan kräkes upp . . .
Rent förnutfsmässigt, så vet jag att det är helt omöjligt
att jag lagt på mig flera kilo på ett par dagar,
för jag vet att jag för någon vecka sedan,
precis efter att jag tränat på gymmet,
inte alls var kände mig så här fet.
Jag vet ju detta, men samtidigt är alls så jävla svårt,
det är svårt att övertala sin egen hjärna
om att det man ser inte alls är det som andra ser.
Eller . . ?
Mycket av min vikträdsla, kanske "viktfobi" är ett mer korrekt uttryck,
tror jag ligger i att jag vid en "vågkonfrontation" både är rädd
för hur jag ska komma att reagera på siffrorna
och att jag inte vill få en bekräftelse på hur mycket jag väger,
hur fet jag är. Att mitt hat och min avsky faktiskt är befogad.
Men en liten del av mig skulle vilja väga sig,
för att med vikten få ett redskap att sparka in mig på Ana's väg igen.
Men den lilla spillran, som jag pratade om igår, som fortfarande är jag,
vill inte det. Och den vill heller inte börja fokusera på vikten igen.
Det är en kamp än i dag, varje gång jag är på ett ställe
där det finns en våg, att inte ställa sig på den,
för jag vet, att jag då kommer börja kämpa ännu mer
för att få kontroll över siffrorna igen . . .
Och då är bollen satt i rullning igen.
Jag är ett stort, avskyvärt jävla hamsterhjul . . .
Ett förvirrat, ledset, uppgivet självhatande hamsterhjul.
Älskade fina Ceca, jag vet FÅ, närapå INGEN som är så fin som DU är !! Du är helt unik och jag älskar dig gränslöst, det skall du veta. När det kändes som ingen lyssnade eller brydde sig, så har DU ALLTID funnits, så länge vi haft kontakt =)
Om jag kan hjälpa dig på minsta vis, så finns jag alltid här, glöm inte det! Jag menar det till 100 % :) DU är så fin. Sedan kan alla gå upp och ner i vikt, man kan hamna i konstiga tankemönster, som känns enormt svåra att ta sig ur, men det bästa är att - det gör det ! Ofta kan det hjälpa att tänka på vad man vill ha i sitt liv, istället för vad man INTE vill ha. Tänker man "inte" så blir det lätt att hjärnan tolkar allt negativt :P Och fina, ta en bit i taget. Jag vet att du är enormt begåvad fina Ceca! Jag älskar dig så himla mycket! Jag vet att du kan komma att må riktigt bra, både i kropp och själ. Du behöver lixom jobba från olika håll med olika delar i ditt liv, kanske? Om en bit faller på plats, så blir det lätt att andra bitar också kommer på köpet =)
Puss och kärlek min fina vän <3
