Bedömningssamtal
Imorgon ska jag åka med mina föräldrar ner till Varberg
för att göra ett studiebesök och bedömningssamtal
för ev. inläggning på behandlingshemmet där.
Det är jävligt nervöst och oroligt just nu,
jag får flera gånger i timman impulsen att ringa
och säga att jag inte kan/vill/vågar.
Det är så stort. Så skrämmande.
Så världsomvälvande. Så slutligt och totalt.
Jag vill så jävla mycket, men det är så mycket som ska funka med.
Så mycket som ska genomlidas, så mycket som ska övervinnas
att jag knappt klarar av att andas när jag tänker på det.
Det känns som om jag står högst upp på Mount Everest
och tittar med darrande knän ut över branten.
Över en brant där jag sedan skall klättra ned,
helt utan varken syrgas eller säkerhetslinor.
Endast ett felsteg från en väldigt säker död...
Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta.
För att jag är så feg, för att jag tvivlar på mig själv
För att jag återigen låter hjärnan tänka sjuka tankar.
Jag upptäcker om och om igen tankar som
"När jag kommer hem igen så ska jag [insert valfri ÄS-tanke]"
Jag vet att en eventuell inläggning kommer bli ett riktigt helvete
till en början, men sedan kanske det blir lättare?
Men jag är så jävla rädd för det där initiala helvetet!
Rädd för att ångesten ska äta upp mig,
att jag ska förgöras och gå under av mitt eget självhat.
För att inte tala om rädslan för att gå upp i vikt,
att bli ännu tjockare...
(Jag vet att det till stor del är just den rädslan jag behöver hjälp med,
men rädslan för hjälpen är nästan lika stor som rädslan i sig!!!)
Och jag vet att det bara är onödigt att oroa ihjäl sig
innan jag ens vart där nere...
Och jag hoppashoppashoppas att jag får träffa
min älskade Åsa en snabbis när jag är där nere iaf!!
för att göra ett studiebesök och bedömningssamtal
för ev. inläggning på behandlingshemmet där.
Det är jävligt nervöst och oroligt just nu,
jag får flera gånger i timman impulsen att ringa
och säga att jag inte kan/vill/vågar.
Det är så stort. Så skrämmande.
Så världsomvälvande. Så slutligt och totalt.
Jag vill så jävla mycket, men det är så mycket som ska funka med.
Så mycket som ska genomlidas, så mycket som ska övervinnas
att jag knappt klarar av att andas när jag tänker på det.
Det känns som om jag står högst upp på Mount Everest
och tittar med darrande knän ut över branten.
Över en brant där jag sedan skall klättra ned,
helt utan varken syrgas eller säkerhetslinor.
Endast ett felsteg från en väldigt säker död...
Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta.
För att jag är så feg, för att jag tvivlar på mig själv
För att jag återigen låter hjärnan tänka sjuka tankar.
Jag upptäcker om och om igen tankar som
"När jag kommer hem igen så ska jag [insert valfri ÄS-tanke]"
Jag vet att en eventuell inläggning kommer bli ett riktigt helvete
till en början, men sedan kanske det blir lättare?
Men jag är så jävla rädd för det där initiala helvetet!
Rädd för att ångesten ska äta upp mig,
att jag ska förgöras och gå under av mitt eget självhat.
För att inte tala om rädslan för att gå upp i vikt,
att bli ännu tjockare...
(Jag vet att det till stor del är just den rädslan jag behöver hjälp med,
men rädslan för hjälpen är nästan lika stor som rädslan i sig!!!)
Och jag vet att det bara är onödigt att oroa ihjäl sig
innan jag ens vart där nere...
Och jag hoppashoppashoppas att jag får träffa
min älskade Åsa en snabbis när jag är där nere iaf!!
Postat av: Sarah Hahne-Larsson
Tänker på dig vännen<3 kram
Postat av: madde
jag beundrar din styrka! jag tror på dig, vackra du.
Postat av: madde
beundrar din styrka! jag tror på dig, vackra du.
