Så jävla mycket ångest
Hur mycket panikkänslor en hjärna kan hantera
innan den imploderar och ger upp.
Och hur mycket självhat man kan rika mot sig själv.
Just nu känner jag mig så otroligt svag,
kastas mellan uppgivenhet och hopplöshet.
Den 7e februari läggs jag in i Varberg,
och just nu så har jag svårt att se hur jag ens ska klara av
att leva så länge utan att jag går under!
Bedömningssamtalet i måndags gick bra,
uppenbarligen, eftersom jag fick en plats där nere.
Vet inte hur många liter tårar jag grät under samtalet,
och sedan efter det på väg hem,
för att inte tala om under dagen igår...
Och ändå så ligger tårarna i ögonvrårna även nu,
hotar att rinna över.
Hur många liter tårar rymmer mina tårkanaler egentligen!?
("Kan man gråta sig ner i vikt?" är en bisarr tanke som slår mig)
De kommande sju veckorna kommer vara riktigt jobbiga,
först dom fyra som är nu innan inläggningen,
att klara av att stå emot impulser att banta ner mig,
"så jag har en marginal att gå på när jag kommer dit ner"
= oerhört sjuk tanke!!!
Och även stå emot den ständiga impulsen att ringa ner till Varberg
och säga att jag ångrat mig, jag vet inte hur många gånger jag redan
varit nära att göra det
Sedan så kommer dom tre första veckorna där nere
bli nåt av det värsta jag gått igenom, jag förbereder mej redan
på att det kommer bli ett helvete.
Min största oro är faktumet att jag inte kommer tillåtas någon
form av motion där nere, framförallt inte just dom tre första veckorna
För mig känns det helt omöjligt hur jag ska kunna ÄTA all den maten
som kommer "tvingas" i mig, OCH inte få lov att promenera/träna
Inte ens något litet som en halvtimmas promenad per dag!!!
(Jag kommer gå upp så otroligt jävla mycket i vikt,
och hata mig själv ännu mer, och äcklas över hur jag ser ut!
Förstår dom inte det?!?! Varför vill dom göra mig ännu fetare?!?!)
Det är så otroligt ångestskapande
att det NÄSTAN stiger över själva matångesten!
Även det faktum att det är besöksförbud dom tre första veckorna
känns otroligt jobbigt, och sedan att jag inte har en aning om när
jag kommer få träffa Kira igen.
Det är nog en utav dom jobbigare delarna det med,
för människorna i mitt liv har ju lite lättare att komma ner
och besöka mig, medans Kira inte har lika lätt för den delen.
Och jag är så otroligt medveten om att det är
just de tankarna som jag skrev inom parantes här ovan,
som gör mig sjuk, som gör att jag ens har en diagnos
och är berättigad till en plats på ett privat behandlingshem,
där jag nog inte vill veta hur mycket behandlingen hade kostat
om det inte gått via vårdslussen...
Jag vet att en person med ett "normalt ätbeteende"
inte skulle bryta ihop över att behöva äta
och samtidigt inte kunna röra på sig...
Jag menar, jag vet ju att folk blir sängliggande för diverse andra,
kroppsliga sjukdomar, influensa, operationer osv
inte får dom totalpanik och svälter sig själva
bara för att dom inte kan röra på sig och förbränna all energi!
Nej, dom tar istället hand om sig själva,
låter kanske tillochmed kroppen få lite extra,
så den kan läka sig själv
och bli fortare frisk igen!
En ätstörd hjärna är så fruktansvärt ologisk
Idiotisk. Självdestruktiv. Självförstörande.
Och egentligen rätt så patetisk,
för visst faaan finns det bättre saker
att ägna sin tankeverksamhet åt än
mat, vikt, kropp, ångest, kräkningar, hetsätningar, motion
Men även fast jag vet det, så minskar inte det min ångest.
Den finns där likförbannat och gör så att jag till och från
inte klarar av att andas normalt utan panikandas så jag nästan svimmar...
Kram!
Beundrar din styrka! jag tror på dig, vackra du.
Du är fantastisk Ceca !! <3
Bra ,heja dig Cissi att du är så medveten om din sjukdom.Och att du kan se på dig själv "utifrån".
Sparka ner den lille djäveln som poppar upp och vill annat. stor varm styrke kram till dig, bra att du får plats på det här stället. Önska r dig verkligen lycka till, du får ladda med bra böcker att ta med dig och en bild på dina älsklingar.
Be Kira pussa på telefonen och filma det så kan du pussa henne gonatt( Bara lite bus från mig).
Så go fore it =))
Bra ,heja dig Cissi att du är så medveten om din sjukdom.Och att du kan se på dig själv "utifrån".
Sparka ner den lille djäveln som poppar upp och vill annat. stor varm styrke kram till dig, bra att du får plats på det här stället. Önska r dig verkligen lycka till, du får ladda med bra böcker att ta med dig och en bild på dina älsklingar.
Be Kira pussa på telefonen och filma det så kan du pussa henne gonatt( Bara lite bus från mig).
Så go fore it =))
Instämmer m föregående kommentar! Kan inte formulera det bättre själv så jag låter bli att försöka ens ;)
Heja dig!
Kika in på din blogg å läste dina tankar i detta inlägg. Det slog mig att du ändå inte ringt å avbokat trots din ångest, det tycker jag är en vinst! Själv har jag alltid velat gå upp lite i vikt, men jag kan inte... Det spelar ingen roll hur mkt jag äter eller att folk råder mig att äta skräpmat, vågen visar ändå samma siffra som för flera år sedan. Jag har nu börjat förstå att den siffran är min idealvikt, det jag ska väga för att må bra. Å jag får väl va spinkig då för det verkar inte vara mkt att göra åt =)
Det är skönt med vovvar, dom älskar en oavsett hur man ser ut. Tänk på Kira när du är å rehabiliterar dig, sedan kan du gå ut med henne å njuta av våren.
Jag ville egentligen bara säga att du är modig! Sköt om dej! Kramar Annelie från skolan
okej det var vääääääldigt längesedan jag kikade in här och blir lite förvånad av vad det är jag får läsa... vad händer? ... que pasa? but why?
Kram kram
Jag tror på dig och har alltid gjort. Du klarar allt du vill. <3
