En vecka full av utmaningar....
Denna vecka går verkligen i utmaningarnas tecken,
som jag skrev i förra inlägget så var det glassfika
ensam på stan, som stod på schemat igår.
Och glass blev det!
Trots att sjukhjärnan ville skylla på ösregnet,
att det bara är fetton som äter glass frivilligt
och verkligen när det inte är väder som befogar syndandet.
Mådde verkligen inte bra varken innan, under
och framförallt efter att jag ätit glassen...
Fick i princip övertala mig själv för varje liten sked glass,
för varje sked så skrek sjukhjärnan åt mig att SLUTA!
När jag inte lyssnade, så försökte den påkalla min uppmärksamhet
genom att gång på gång tvinga min blick
mot den mycket tilltalade toalettdörren i hörnet av fiket....
Efter vad som kändes som en evighet
så fick jag iallafall petat i mig glassen och sedan, med ren viljestyrka,
gå ut ifrån fiket UTAN omvägen förbi toaletten.
Väl tillbaka på Capio så var det ett sådant otroligt inbördeskrig i min hjärna, så jag fick gå över till Kliniken och be om lugnande som fredsförhandlare.
Sedan gick jag och la mig för att vänta ut den vita flaggen och att vapenvila skulle uppstå.
Jag vet inte om det var för att det var ett tag sedan jag sist tog mina lugnande, eller om det var den massiva ångesten som tröttade ut mig totalt, men sedan så sov jag i princip resten av dagen, vaknade bara till liv när det var middagsdax.
Idag ska jag ut och luncha med min behandlare, har dock inte bestämt mig ännu för VAD eller VART vi ska äta.
Lutar åt vegetarisk lasagne eller paj. Båda alternativen är rejäla utmaningar, och jag vet inte vilket som är "värst".
Sedan imorgon på em. fikat kommer den förmodligen största utmaningen sedan semlan i februari; en delicatoboll. Som just nu känns nåt så oerhört skrämmande att jag glömmer bort att andas varje gång jag ser den liggandes i kylen och hånskratta åt mig... Som tur är, så kommer någon i personalen ut som stöd, för annars klarar jag det nog inte.
Och jag tror att hon jag bor med känner liknande....
Jag tror att glassen igår blev så jobbig som den blev, mycket pga delicatobollen och lunchen idag, det blev lixom lite för mkt för mig att hantera.
Men skam den som ger sig, och sedan så åker jag ju hem på lördag,
så jag slipper jobbiga ätbara saker, om jag inte frivilligt väljer det.
Det är väl bara pojkvännens pappas bröllop den 17e som känns "lite lätt" motigt just nu....
Nu ska jag fortsätta städa för att hålla tankarna borta lite, och sedan är det lunch och direkt efter det åker jag till stallet.
Hoppas ni får en fin dag!
som jag skrev i förra inlägget så var det glassfika
ensam på stan, som stod på schemat igår.
Och glass blev det!
Trots att sjukhjärnan ville skylla på ösregnet,
att det bara är fetton som äter glass frivilligt
och verkligen när det inte är väder som befogar syndandet.
Mådde verkligen inte bra varken innan, under
och framförallt efter att jag ätit glassen...
Fick i princip övertala mig själv för varje liten sked glass,
för varje sked så skrek sjukhjärnan åt mig att SLUTA!
När jag inte lyssnade, så försökte den påkalla min uppmärksamhet
genom att gång på gång tvinga min blick
mot den mycket tilltalade toalettdörren i hörnet av fiket....
Efter vad som kändes som en evighet
så fick jag iallafall petat i mig glassen och sedan, med ren viljestyrka,
gå ut ifrån fiket UTAN omvägen förbi toaletten.
Väl tillbaka på Capio så var det ett sådant otroligt inbördeskrig i min hjärna, så jag fick gå över till Kliniken och be om lugnande som fredsförhandlare.
Sedan gick jag och la mig för att vänta ut den vita flaggen och att vapenvila skulle uppstå.
Jag vet inte om det var för att det var ett tag sedan jag sist tog mina lugnande, eller om det var den massiva ångesten som tröttade ut mig totalt, men sedan så sov jag i princip resten av dagen, vaknade bara till liv när det var middagsdax.
Idag ska jag ut och luncha med min behandlare, har dock inte bestämt mig ännu för VAD eller VART vi ska äta.
Lutar åt vegetarisk lasagne eller paj. Båda alternativen är rejäla utmaningar, och jag vet inte vilket som är "värst".
Sedan imorgon på em. fikat kommer den förmodligen största utmaningen sedan semlan i februari; en delicatoboll. Som just nu känns nåt så oerhört skrämmande att jag glömmer bort att andas varje gång jag ser den liggandes i kylen och hånskratta åt mig... Som tur är, så kommer någon i personalen ut som stöd, för annars klarar jag det nog inte.
Och jag tror att hon jag bor med känner liknande....
Jag tror att glassen igår blev så jobbig som den blev, mycket pga delicatobollen och lunchen idag, det blev lixom lite för mkt för mig att hantera.
Men skam den som ger sig, och sedan så åker jag ju hem på lördag,
så jag slipper jobbiga ätbara saker, om jag inte frivilligt väljer det.
Det är väl bara pojkvännens pappas bröllop den 17e som känns "lite lätt" motigt just nu....
Nu ska jag fortsätta städa för att hålla tankarna borta lite, och sedan är det lunch och direkt efter det åker jag till stallet.
Hoppas ni får en fin dag!
Postat av: Jenny
Gud vad bra jobbat, med ALLT. Glassen, att du inte gick förbi toan osv. Du är så himla stark vet du det?? Och du, då är vi två som ska på bröllop snart. Min bror gifter sig i helgen. KRAM, tänker på dig!!! <3
