Paniken när man inser...
... hur fruktansvärt snabbt allt kan raseras.
Men när en lavin väl börjat glida nedför berget,
så är det bara att fly för livet och hoppas på det bästa.
Jag vill inte att min kamp ska ha varit förgäves,
jag vill inte tillbaka till det jag efter ett sånt jävla krig
äntligen lyckades börja ta mig ur.
Jag vill inte låta några små snedsteg resultera i
att jag ger upp bara för att jag blir besviken på mig själv
och tänker att "Vafan, lika bra att skita i det,
så kass som jag är så kommer jag inte klara av
att få ett friskt och normalt liv"
Jag vet att ALLA som kämpar för samma sak som jag
har haft/kommer stöta på svårigheter
som gör att man backar ett par steg i tillfrisknandet.
Jag är inte unik på den punkten,
så varför måste jag klandra mig själv så oerhört?
När började jag egentligen hata mig själv så groteskt mycket?
När började jag intala mig själv att jag inte är värd något bra?
Eller rättare sagt, när kom demonerna in i mitt liv
och började förstöra allt?
Jag har försökt få tag på min behandlare nere på Capio
för att se om jag kan komma ner lite tidigare än planerat.
Ett desperat försök att "mota Olle i grind"
som man så fint brukar säga.
Har dock inte lyckats få tag på henne,
så nu gäller det att bita ihop och kämpa på.
Min fina vän Emelie sa igår att "varje dag räknas"
och det är så jävla sant.
Men det gäller både varje dag UTAN misslyckanden
och varje dag som man låter ens misslyckanden
definiera vem man är. som person
Jag ÄR inte min sjukdom,
jag ÄR inte min ångest.
Jag är JAG och det är jävligt viktigt att jag kommer ihåg det just nu.....
Och jag är inte så hopplöst värdelös som jag intalar mig själv.
Postat av: Felicia
Du kan inte förändra det du gjort men du kan bestämma hur du ska göra fr.o.m. Nu. <3
Postat av: Ullis
Ojojoj! Lilla Cissi, vad klok du är ändå! Fattar du inte det?!?! :-)
