De första löven
De första löven har sakta börjat falla från träden
Dom faller sakta, dansande, ner mot marken
För att sedan smälta in i gräset,
multna bort och bli till ingenting igen
Det är varmt där jag sitter inne i bussen,
men trots det så är kylan påträngande
En lampa blinkar oavbrutet
och det är nästan lika enerverade som den gamla mannen,
som förgäves försöker prata med busschauffören
Prata om hur ensamma nätterna har blivit sedan hans fru dog
och om hur meningslöst och tomt hans liv har blivit
Jag tänker på mitt ljusrosa överkast
och på min silverglittriga dagbok med rosa fluff,
den som ligger längst in i garderoben
bakom alla mina nötta Min Häst-tidningar
Det enda beviset som finns kvar
på att jag en gång var ett barn
Ett lyckligt sådant (det var i alla fall vad folk ville tro)
Jag tänker på mitt rum,
mitt rum med tonårsångesten fastklistrad i väggarna,
och panikskrik förevigat i min bandspelare
Jag tänker på Mina Vänner-boken,
den som jag fick i julklapp av mormor 1993
Där de flesta sidorna förblev tomma,
förutom de sidorna med påhittade vänner
bara för att göra mormor glad
Så att hon kunde få leva i tron
om att hennes barnbarn var lycklig och normal
Så som alla andra barn
Jag önskar att jag inte hade packat
med en sådan stor väska den här gången
Det får mig att känna mig ännu mindre,
meningslös och svag
Och mina axlar ömmar efter trycket av axelbanden
Genom en smutsig fönsterruta i bussen
ser det ut som om lekparken utanför skolan har krympt,
eller som om tiden har stannat på skolgården
För där lyser hagarna vita mot den svarta asfalten,
precis som det gjorde den dagen jag bestämde mig för att fly
Jag undrar om man fortfarande kan läsa
de sneda bokstäverna som jag ristade in
i skjulet bakom gungorna,
och om Johan någonsin upptäckte min kärleksförklaring
fast det är klart.
Han visste väl inte ens vem jag var?
Jag tror att tiden stannade där någonstans,
för fastän någon har tagit ner de
självlysande stjärnorna från mitt tak
och målat väggarna ljusblå istället för ljusrosa,
så känns det som om tonårsångesten
fortfarande är fastklistrad i väggarna
Medans det ljusrosa överkastet stramar över min säng,
och den silverglittriga dagboken med rosa fluff
har samlat på damm, bakom mina nötta Min Häst tidningar
som inte blivit lästa på flera år
Och medans alla de tomma sidorna
i Mina Vänner-boken har börjat blekna,
så finns det fortfarande en farmor
med hår som luktar av nybakta bullar,
en mormor som bakar knäck till jul
. . . och en flicka som ständigt försöker att le
© Cecilia Carlsson
Dom faller sakta, dansande, ner mot marken
För att sedan smälta in i gräset,
multna bort och bli till ingenting igen
Det är varmt där jag sitter inne i bussen,
men trots det så är kylan påträngande
En lampa blinkar oavbrutet
och det är nästan lika enerverade som den gamla mannen,
som förgäves försöker prata med busschauffören
Prata om hur ensamma nätterna har blivit sedan hans fru dog
och om hur meningslöst och tomt hans liv har blivit
Jag tänker på mitt ljusrosa överkast
och på min silverglittriga dagbok med rosa fluff,
den som ligger längst in i garderoben
bakom alla mina nötta Min Häst-tidningar
Det enda beviset som finns kvar
på att jag en gång var ett barn
Ett lyckligt sådant (det var i alla fall vad folk ville tro)
Jag tänker på mitt rum,
mitt rum med tonårsångesten fastklistrad i väggarna,
och panikskrik förevigat i min bandspelare
Jag tänker på Mina Vänner-boken,
den som jag fick i julklapp av mormor 1993
Där de flesta sidorna förblev tomma,
förutom de sidorna med påhittade vänner
bara för att göra mormor glad
Så att hon kunde få leva i tron
om att hennes barnbarn var lycklig och normal
Så som alla andra barn
Jag önskar att jag inte hade packat
med en sådan stor väska den här gången
Det får mig att känna mig ännu mindre,
meningslös och svag
Och mina axlar ömmar efter trycket av axelbanden
Genom en smutsig fönsterruta i bussen
ser det ut som om lekparken utanför skolan har krympt,
eller som om tiden har stannat på skolgården
För där lyser hagarna vita mot den svarta asfalten,
precis som det gjorde den dagen jag bestämde mig för att fly
Jag undrar om man fortfarande kan läsa
de sneda bokstäverna som jag ristade in
i skjulet bakom gungorna,
och om Johan någonsin upptäckte min kärleksförklaring
fast det är klart.
Han visste väl inte ens vem jag var?
Jag tror att tiden stannade där någonstans,
för fastän någon har tagit ner de
självlysande stjärnorna från mitt tak
och målat väggarna ljusblå istället för ljusrosa,
så känns det som om tonårsångesten
fortfarande är fastklistrad i väggarna
Medans det ljusrosa överkastet stramar över min säng,
och den silverglittriga dagboken med rosa fluff
har samlat på damm, bakom mina nötta Min Häst tidningar
som inte blivit lästa på flera år
Och medans alla de tomma sidorna
i Mina Vänner-boken har börjat blekna,
så finns det fortfarande en farmor
med hår som luktar av nybakta bullar,
en mormor som bakar knäck till jul
. . . och en flicka som ständigt försöker att le
© Cecilia Carlsson
Postat av: Anonym
Va fint du skriver cicci, klart johan visste vem du va och att du va förälskad i honom,men ni blev ju vänner till slut och de hoppas ja att ni fortfarande är. kram på dig <3
