En önskan om att kunna andas

Somliga dagar är värre än andra.
Vissa kan jag ta mig igenom
utan för mycket skråmor
Medan andra önskar jag
att jag verkligen slapp genomlida

Dagar där jag inte,
hur mycket jag än försöker,
kan se någon form av ljus.
Utan bara önskar mig
långt bort ifrån allt.

Jag försöker andas,
men det går inte
Mina andetag fastnar någonstans
mellan lungorna och halsmandlarna
Kväver mig själv till döds.

Sådant som för andra funkar
utan någon större ansträngning
Blir för mig som att bestiga berg,
ett Mount Everest x 100.

Utan syrgas
och utan någon form
av skyddsutrustning
lämnas jag ensam till mitt öde.
Luften blir bara tunnare och tunnare,
och jag glömmer mer och mer bort
hur man gör för att andas.

Kylan biter tag i mitt skinn,
tränger sig in på djupet
Fryser blodet i mina ådror till is
förvandlar tårarna på mina kinder
till klara kristaller
med rakbladsvassa kanter.

Ångesten griper tag
med sina vassa klor
sliter bort alla rationella,
förnuftiga och logiska tankar.
Tömmer själen på all kraft,
all ork, all vilja
Lämnar efter sig
ett hyperventilerande skal.






Just DIN kommentar är värdefull för mej! ♥


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Förbjud pälsfarmerna - skriv på namninsamlingen! Djur är INTE kläder!!