Fredag på Capio
Detta är första fredagen (och helgen) på vääääldigt länge
som jag spenderar här nere.
Vad man gör för spännande på ett behandlingshem på helgerna?
Ja, ungefär lika mycket spännande som man gör
under resterande veckodagar...
Dvs inte nåt speciellt alls....
Har man tur så går det väl något kul på tv.
Men man bör väl inte hoppas för mycket.
Har iaf överlevt vistelsen på Kliniken,
har spenderat mestadels av tiden på mitt rum.
(Dom andra tjejerna måste tro att jag är grymt osocial...
vilket jag väl till viss del är iofs...)
Det ska dock bli skönt att flytta ut till lägenheten på söndag,
och sedan åka hem söndag-måndag kväll.
Jag är nåt så sanslöst trött hela tiden,
vet inte om det är den höga ångestanspänningen
eller om dom i köket häller nån form av lugnande i maten,
för att vi ska vara lite lättare att hantera...
Sedan så har väl mitt katastrofalt låga järnvärde
en del med tröttheten att göra med.
Läkaren är väldigt förbryllad över att det bara blir sämre och sämre.
I vanliga fall så blir det ju bättre när man äter (hyfsat) ordentligt igen.
Men jag är som vanligt inte riktigt som alla andra.
Funderar på att donera min kropp till forskning när jag dör,
för vem vet, dom kanske kan ha riktigt stor nytta
av något så underligt som jag,
för att inte tala om ifall dom gör experiment med min hjärna...
Nåväl. För övrigt så snurrar mitt hamsterhjul till liv på.
Till största delen utan att jag direkt har så mycket att säga till om.
Jag är långt ifrån nöjd med min livssituation för nuvarande,
men vet inte riktigt vart nånstans jag ska börja...
Det mesta är som ett trassligt garnnystan som man helst
skulle slängt ner i en mixer så knutarna mixats bort.
Nu är ju garnnystanet som är mitt liv lite för stort för att få plats
i en liten mixer, så man får väl helt enkelt försöka lösa upp
alla knutar bäst man kan. I värsta fall får man väl gå lös med en sax...
Back in Varberg
Ja, som rubriken väl redan avslöjar,
så är jag tillbaka i Varberg nu.
Denna gången på en av klinikerna,
vilket känns sjukt knepigt då jag bott i Villan/lägenheter
ända sedan i mars/april.
(För er rookies, så är klinikerna väldigt strikta,
personal iprincip dygnet runt,
ingen valfrihet vad gäller maten
och väldigt mycket mer "övervakning")
Plus att personerna som bor på klinikerna (oftast)
är mer somatiskt sjuka (läs: Smala/magra).
Vilket jag tycker är nästan det jobbigaste,
att ha mer övervakning, mindre egen vilja
och nån som säger åt mig vad jag ska äta är inte alls lika jobbigt
som dom enorma tjockhetskänslor som överfaller mig
när jag ser hur smala dom andra jag bor med är,
och sedan kollar hur jag själv ser ut...
Jag vet ju, egentligen, att dom SKA gå upp flera kilo i vikt
och att dom är SJUKLIGT smala.
Men det gör ju inte att jag INTE känner mig stor som ett jävla hus.
Får hoppas det känns lite bättre med den saken nästa vecka,
då jag ska bo ute i någon av lägenheterna istället.
Så det blir en långvistelse här nere denna gången....
Min behandlare ville ta en viktkontroll på mig denna gången,
har tidigare sluppit vägningarna under ett bra tag,
bara för att det ställer till så jävla mycket för mig
och för att jag inte VILL mäta mitt värde utefter ett par siffror.
Men som sagt, denna gången ville hon ta en vikt,
vilket jag fick gå med på efter överennskommelse
om att hon varken skulle säga något om den,
eller skriva in den i behandlingsprotokollet.
För jag vill inte få en bekräftelse på min övervikt.....
Nä, nu ska jag vila lite
sedan ska jag iväg och köpa tandkräm,
för det glömde jag visst få med mig!
Att fånga en sten som faller
Det finns ju enklare saker att göra
än att försöka stoppa en sten mitt i fallet
eller att stanna en häst som skenar
I båda fallen är det absolut lättaste att
1. Aldrig låta stenen falla
eller
2. Att kapa benen av hästen så att den inte KAN springa.
Vi alla vet att det ibland är lättare sagt än gjort...
Men vad gör man då
om man återigen är sådär bittert efterklok,
medans man sitter där på sin skenande häst
med tusen stenar fallande omkring en?
Där det således är för sent att kapa benen
eller hindra stenarna från att falla
Ja, vad gör man då?
För som sagt,
det är inte lätt att fånga en sten som faller,
eller att stanna en häst i full galopp.
Men bara för att något inte är LÄTT
betyder inte att det är omöjligt.
Det kanske bara tar liiiite längre tid...
-----------------------------------------------------------
Jag har insett att jag inte kommer lyckas stoppa detta på egen hand
utan hoppas nu på att kunna komma tillbaka till Capio lite tidigare,
och kanske stanna lite längre för att få lite ordning på allt.
Min behandlare ska ringa tillbaka om ett par timmar när hon kollat upp
hur det ser ut med lediga rum där nere.
För jag vill inte förstöra allt jag byggt upp
bara för att vissa saker i mitt liv rasar...
Det är det inte värt!!
Paniken när man inser...
... hur fruktansvärt snabbt allt kan raseras.
Men när en lavin väl börjat glida nedför berget,
så är det bara att fly för livet och hoppas på det bästa.
Jag vill inte att min kamp ska ha varit förgäves,
jag vill inte tillbaka till det jag efter ett sånt jävla krig
äntligen lyckades börja ta mig ur.
Jag vill inte låta några små snedsteg resultera i
att jag ger upp bara för att jag blir besviken på mig själv
och tänker att "Vafan, lika bra att skita i det,
så kass som jag är så kommer jag inte klara av
att få ett friskt och normalt liv"
Jag vet att ALLA som kämpar för samma sak som jag
har haft/kommer stöta på svårigheter
som gör att man backar ett par steg i tillfrisknandet.
Jag är inte unik på den punkten,
så varför måste jag klandra mig själv så oerhört?
När började jag egentligen hata mig själv så groteskt mycket?
När började jag intala mig själv att jag inte är värd något bra?
Eller rättare sagt, när kom demonerna in i mitt liv
och började förstöra allt?
Jag har försökt få tag på min behandlare nere på Capio
för att se om jag kan komma ner lite tidigare än planerat.
Ett desperat försök att "mota Olle i grind"
som man så fint brukar säga.
Har dock inte lyckats få tag på henne,
så nu gäller det att bita ihop och kämpa på.
Min fina vän Emelie sa igår att "varje dag räknas"
och det är så jävla sant.
Men det gäller både varje dag UTAN misslyckanden
och varje dag som man låter ens misslyckanden
definiera vem man är. som person
Jag ÄR inte min sjukdom,
jag ÄR inte min ångest.
Jag är JAG och det är jävligt viktigt att jag kommer ihåg det just nu.....
Och jag är inte så hopplöst värdelös som jag intalar mig själv.
Omotiverad
Ligger i soffan uppe i min lilla stuga.
Kollar på film, eller ja, försöker hänga med i handlingen iaf.
Filmen är snart slut och jag vet knappt vad som hänt i den
Och det trots att det är en film jag sett flera ggr innan.
Min hjärna har tagit time out tror jag.
Försöker tänka, få någon ordning på allt.
Men det verkar som om jag varken kan tänka
eller känna nåt längre.
Allt är bara så jävla meningslöst!
Jag vet att det kommer jävligt mycket svart
och bittert från mig just nu, och jag är ledsen
för att jag inte längre orkar hålla skenet uppe,
vara den där tokroliga Ceca som jag vet att ni föredrar,
trots att de flesta av er är sorgligt medvetna
om att hon enbart är en roll som jag så desperat
fortsätter spela. År efter år.
Ibland funderar jag på att låta henne dö.
Men inser snabbt att ingen nog hade gillat mig utan henne.
Trots att hon egentligen inte är JAG....
But why be yourself
when you can be someone else?
Blöd ihjäl flicka, blöd
Att dyrkas av tystnad, i månskensdans
att speglas i glas av kristall
Att binda av löften, en kärlekskrans
att få tystnad och mörker på fall
Ty skotten blev få, och striden så kort
sång över blodiga fält
För ära och seger- liken förs bort
vanmaktens skugga har vält
Kom här och le, vi hör toner i dur
hjälp oss att leva som förr
Ner ifrån himlen, en glitterskur
sakta öppnas en dörr
Så ligger vi stilla, på djävulens bår
i hopp om att slukas av död
Återigen öppnas bortglömda sår
så blöd ihjäl, flicka, blöd
© Cecilia Carlsson
att speglas i glas av kristall
Att binda av löften, en kärlekskrans
att få tystnad och mörker på fall
Ty skotten blev få, och striden så kort
sång över blodiga fält
För ära och seger- liken förs bort
vanmaktens skugga har vält
Kom här och le, vi hör toner i dur
hjälp oss att leva som förr
Ner ifrån himlen, en glitterskur
sakta öppnas en dörr
Så ligger vi stilla, på djävulens bår
i hopp om att slukas av död
Återigen öppnas bortglömda sår
så blöd ihjäl, flicka, blöd
© Cecilia Carlsson
(Gammal text, så att ingen blir FÖR orolig!)
Ödets bittraste ironi
Kyssar i regnet
Illusionerade viskningar
Ordbyten som speglar
en evighet
Vita duvor
på gatan nedanför
Oberörda av allt
berörda av inget
Plastpåsar
över huvuden
Skrik genom vinden
Ögon som brister
Men Du
Du kan inget göra
För detta är ödets
bittraste ironi...
© Cecilia Carlsson
Fångad i det svarta
Återigen har jag trillat ner i ett av mina,
vid detta laget,
väldigt bekanta svarta hål.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra
Eller säga och känna.
Jag hatar när allt blir så här fruktansvärt svart,
och då jag sakta inser
att vore där bara en idiotsäker och misslyckningsfri metod
för att slippa detta,
så hade jag inte tvekat en sekund....